Jag har råkat skriva om ett kloster "under Mellanöstern", men det skall förstås stå "Medeltiden"!
Ow. Hjärnsläpp.

Besatthet i Loudun 1632

Ett av de mest kända fallen av massbesatthet i fransk historia ägde, som du säkert kan gissa, rum i ett nunnekloster. Den s.k. besattheten i Loudun inleddes 1632. Nunnor från Ursulinerorden hävdade att deras församlingspräst och religiöse ledare Urban Grandier hade beordrat demoner att ta besätta dem för att kunna göra dem mer eftergivna för hans sexuella lekar.
Man utsatte nunnorna för exorcism och ställde Grandier inför rätta, båda helt sensationella tillställningar som tusentals personer iakttog. T.o.m. Kung Ludvig XIII och Kardinal Richelieu uppmärksammade det hela.
Två år senare fann man Grandier vara skyldig och dömde honom till att brännas på bål. Och då var väl rättvisa skipad?
Det var bara det att besattheten var en väl beräknad plott för att få ned Grandier från sina höga hästar. Prästen - som var väldigt stilig - hade fått många fiender under sin ämbetstid i Loudun, antingen för sitt arroganta uppförande, sin vällustiga livsstil eller misstänkta kvinnoaffärer.
Bland hans motståndare fanns andra präster och biskopar, som såg fallet som det perfekta tillfället att misskreditera Grandier. Nunnornas överhuvud, Jeanne des Anges, ville också ha uppmärksamhet och stiga högre i graderna i klostret. T.o.m. det kungliga intresset för det hela hade politiska undertoner (Grandier hade vid ett tillfälle förolämpat kardinalen). Vilken den exakta anledningen än var, hindrade Grandiers död inte besattheten, som fortsatte till 1637 och blev något av en cirkusattraktion.

Fantomgraviditet

En extremt sällsynt form av masshysteri drabbade patienterna på en psykiatrisk avdelning på ett Londonsjukhus i början av 1970-talet. Allt började med att en 17-årig skolflicka, Louise, erkände för sina medpatienter att hon väntade barn. Det visade sig inte stämma, innan hon togs in för vård hade Louise varit väldigt uppmärksamhetskrävande och levt ett "promiskuöst" liv. Hennes tillstånd blev bara värre efter att hon fått höra att en av hennes vänner hade blivit gravid och sedan dött efter förlossningen. Denna traumatiska upplevelse, kom experterna fram till, ledde till att Louise blev "skendräktig" - antingen som en personlig massiv rädsla för konsekvenserna av oskyddat sex, eller som en form av identifiering med sin döda väninna.
Vilken anledningen än var, räckte Louises otroligt övertygande personlighet för att trigga igång en graviditetspanik bland resten av de kvinnliga patienterna. Några dagar efter att Louise avslöjade att hon trodde sig vara gravid, blev andra patienter (där ibland en flicka som fortfarande var oskuld) rädda att de också skulle vara gravida och orsakade vild panik på avdelningen. Det var först när de gång på gång hade blivit försäkrade om att ingen av dem var gravid, som kvinnorna äntligen lugnade ned sig.

(Bilden har inget samband med texten.)

Coca Cola-skräcken 1999

Det mest allvarliga hotet mot Coca Colas närmaste monopol i Europa inleddes i juni 1999 när över 100 elever i Belgien skall ha blivit sjuka efter att ha druckit cola. Den efterföljande undersökningen - i kombination med en del olämplig PR-handering - kostade så småningom företaget 200 miljoner dollar och flera dagars förbud i andra europeiska länder.

Undersökningar av den dåliga läsken visade faktiskt prov på kontamination ("dålig" koldioxid och fenol hittades), spekulerade två belgiska vetenskapspersoner i om de dåliga produkterna innehöll för små mängder för att verkligen kunna orsaka någon riktig skada; de ansåg att incidenten främst var "ett fall av masshysteri," påeldad, delvis, av tidigare rädsla för galna ko-sjukan och för dioxin i animaliska produkter. En separat undersökning utförd av belgiska myndigheten för hygien, i mars 2000, bestyrkte dessa påståenden och menade att de flesta av offren upplevde en "masspsykogenisk sjukdom."

Bin Laden-klådan

Under en period mellan oktober 2001 till juni 2002 drabbades tusentals amerikanska elever i lågstadieåldern av hudutslag som inte tycktes ha någon rimlig orsak. Utslagen varade mellan några timmar till upp till två veckor och försvann sedan lika mystiskt som de hade uppkommit. I ljuset av 11 september-attackerna och rädslan för mjältbrand, var detta bioterrorism som hade slagit till?

Svaret på frågan är både ja och nej. Det har alltid förekommit utslag bland skolbarn, men rädslan för en biologisk terrorattack fick eleverna att bli mer uppmärksamma på sin hud och ledde även till att skolsjuksköterskorna rapporterade ett större antal fall än vanligt. Myndigheterna på Centrum för Sjukdomskontroll och Förebyggande lade också märke till att en del elever frivilligt gnuggade huden med sandpapper för att få en skola att stänga. Den s.k. Bin Laden-klådan existerade helt enkelt inte, men den var väldigt skicklig på att sätta igång en masshysteri.

Änglarna i Mons

Änglarna i Mons är en populär legend om en grupp änglar som skall ha beskyddat medlemmar av den brittiska armén under Slaget vid Mons i början av Första Världskriget. Det mesta tyder på att berättelsen är påhittad, utvecklad genom en kombination av en patriotisk novell av Arthur Machen, rykten, masshysteri och vandringssägner och kanske också medvetet inympad propaganda. Historierna om änglarna ledde i sin tur helt klart till att stärka entusiasmen vid hemmafronten då entusiasmen höll på att dö ut 1915. Det blev också en demonstration i hur viktig religionen är i tider av krig.

Kuchisake-onna

Kuchisake-onna ("Kvinnan med uppsliten mun") refererar både till en historia i japansk mytologi och en modern version av berättelsen om en kvinna som dödats och vanställts av en svartsjuk make, och som återvände som en ond ande helt inställd på att göra samma sak mot andra som gjorts mot henne. Under våren och sommaren 1979 gick det rykten i hela Japan om att Kuchisake-onna hade jagat små barn.
I oktober 2007 fann en undersökningsdomare några gamla anteckningar från slutet av 1970-talet om en kvinna som hade jagat små barn, men blivit påkörd av en bil och dött strax därefter. Hennes mun hade slitits upp från öra till öra...
Det var förmodligen hon som orsakade paniken den gången.

Millenniebuggen (Y2K)

Millenniebuggen var rädslan för att klockorna i datorer skulle misslyckas med att ställa om sig 1 januari 2000 och orsaka katastrof över hela världen. Man märkte inte av några betydande datafel när klockorna ställde om till 2000, men förberedelserna för millenniebuggen hade en betydande effekt på datorindustrin. Länder som spenderade väldigt lite pengar på att tackla millenniebuggen (som Italien och Sydkorea) upplevde lika få problem som de som hade spenderat mycket mer pengar (som Storbritannien och USA). Den totala kostnaden för förberedelserna inför millenniebuggen låg på över 300 MILJARDER amerikanska dollar - för ett problem som egentligen aldrig existerade.

Vet inte om det här är en mystisk plats, eller den bör ha varit det i och med att den var superhemlig.

During the Cold War, Vozrozhdeniya Island was a top-secret testing ground for deadly Soviet super-pathogens. Despite over two decades of abandonment, their legacy lives on.

http://www.bbc.com/future/story/2017092 ... he-soviets

Incidenten i Dyatlovpasset
Alla fakta hämtade från 10 Intriguing Facts About The Dyatlov Pass Incident av Theta O'Neal, publicerad på Listverse 27 september 2017.

2 februari 1959 hände något makabert i Uralbergen. Nio erfarna vandrare dog under vad många anser vara tveksamma omständigheter. Området i vilket de dog döptes senare till Dyatlovpasset för att hedra Igor Dyatlov, gruppens ledare. Utredarna vid tillfället fann aldrig några klara bevis på vad som hade hänt med vandrarna. Än i dag omges expeditionsdeltagarnas död av rykten och spekulationer och det finns massor av konspirationsteorier - om allt från militärt ingripande och mörkläggning till UFOn och den ökände Snömannen - om vad som hände under den ödesdigra natten i Ural.

Alla var erfarna vandrare

De nio vandrare som dödades på turen genom Uralbergen var alla ytterst erfarna, vilket ledde till att massor av frågor uppstod om deras oväntade död i vildmarken. Allihop var sistaårselever som hade ledigt; en tur till toppen av berget Ortoten kändes som en perfekt exkursion. De var alla härdiga, vältränade och duktiga klättrare. Turen till toppen skulle inte ha varit särskilt svår för dem. De kände väl till rutten och dokumenterade turen med sina kameror. Fotografier från expeditionens början visar lyckliga vänner på äventyr. Man kan se leende personer som ser starka ut, som härdigt pulsar genom snön och klättrar utan större ansträngning. Vad var det som fick dessa glada och skickliga äventyrare att dö till synes utan förvarning? Varför blev denna vandring deras död?

Oj oj, Dyatlov-incidenten kunde nästan ha behövt en helt egen tråd, det har kommit ut enormt många teorier, avfärdanden av teorier, nya detaljer och så vidare genom åren. Intressant är det i alla fall.

Det ökända tältet

Vad det än var som skrämde upp vandrarna den där ödesdigra natten 1959, så fick det dem att ta många felaktiga beslut. Ett av de mest förvirrande var att de skar sönder tältet och lämnade kvar viktiga föremål. Tältet var sönderskuret inifrån. Många forskare har frågat sig: "Vad var det som gjorde expeditionsmedlemmarna så rädda att de i stället för att bara öppna tältet var tvungna att snabbt skära upp ett hål och fly?"
De lämnade också kvar nästan alla sina ägodelar, däribland kläder för iskyla, i tältet. I februari är medeltemperaturen i Uralbergen -16.6 grader Celsius, alltså långt under fryspunkten.
Jackor, handskar, byxor och andra varma kläder hade ändå lämnats kvar i all hast, likaså navigationsinstrument som kompasser. Tältet innehöll även tre yxor och två campingknivar. Fastän de alltså hade sådant de skulle kunna använda som vapen, flydde vandrarna i ren panik. Märkligt nog flydde en av vandrarna, Semyon Zolotaryov, ur tältet utan kläder och ägodelar - förutom kameran.

Varför var de avklädda?

Baserat på fynden i tältet, vet forskarna att vandrarna lämnade kvar nästan alla sina ägodelar. När kropparna till slut hittades, upptäckte räddningsteamen snart att fem av dem var nästan nakna, klädda i bara underkläder (och i vissa fall även sockor). Forskarna var helt perplexa inför det faktum att dessa personer, som väl kände till vädret i Ryssland och Uralbergen, hade låtit utsätta sig för elementen på detta vis.
Många tror att offrens brist på kläder var ett fall av den paradoxala avklädning som äger rum när man drabbas av dödlig hypotermi. De drabbade känner sig fruktansvärt varma, fastän det i själva verket är nerverna i blodkärlen som håller på att förlamas, vilket leder till vasodilation, dvs känslan av intensiv hetta.

Man gjorde en makaber upptäckt när fler lik hittades i snön. De fyra övriga vandrarna var nästan helt påklädda. När man tittade på fotografierna som studenterna tagit, upptäcktes det att de hade tagit på sig sina döda kamraters kläder i ett sista desperat försök att hålla sig varma och överleva i den extrema kylan. Att vara tvungen att klä av sina döda kamrater gör fasan med det okända hotet än mer fasansfull.

Varför hade de så konstiga skador?

Som om det inte redan var tillräckligt konstigt, upptäckte räddningsteamen, så snart de hade hittat vandrarnas kroppar, att dessa hade inkonsekventa skador. De hade skadats på olika vis, fastän de flytt från samma okända inkräktare.
De första två vandrare man hittade var Yuri Doroshenko och Yuri Kirvonischenko; de låg närmast tältet. Deras händer var helt sönderslitna till blodiga slamsor. Ett träd nära deras kroppar hade bitar av människokött inklämda i sprickor i barken. Männen hade varit så fasansfullt rädda att de hade slitit sönder sina händer i ett försök att klättra till en tryggare plats under "attacken."
Igor Dyatlov hittades strax efteråt och hans lik var lika otäckt. Liket låg på rygg med uppknäppt jacka och båda händerna hårt knutna mot bröstet. Han hade fullt av skavsår i ansiktet.

Snart hittade man Rustem Slobodin, och hans lik visade en ny, förfärlig skada. Förutom flera mindre skrapsår, hade han en svår skallfraktur på 6 cm på vänster sida av huvudet. Trots dessa skador tror experter ändå att han dog av förfrysning.
Zinaida Kolmogorova hade fått många skador i ansiktet, men värst hade det gått med hennes händer. Skavsår och frostskador hade totalt förstört flickans händer och fingrar.
Det gick ytterligare två månader innan de sista vandrarna hittades i det snöiga Ural och deras skador var lika märkliga. Nikolai Thibeaux-Brignolles hittades ordentligt påklädd under flera lager snö, men hans skalle var inslagen och hade svåra frakturer. Äve käken var bruten. Märkligast är att man inte såg några skador på utsidan av hans kropp.
Alexander Kolevatov och Semyon Zolotaryov hade än märkligare skador. Zolotaryov saknade ögonen och mjukdelarna runtom. Han hade ett stort sår i skallen och hans bröst var så sammanpressat att revbenen hade spräckts. Kolevatov saknade också mjukdelar vid ögonen och hade ett öppet sår i skallen bakom örat.
Den mest chockerande upptäckten var emellertid kroppen av den sista vandraren, Lyudmila Dubinina. Hon hade knappt några mjukdelar kvar i ansiktet och hennes näsa var helt krossad. Hennes mun var öppen, som om den skrek, och man upptäckte senare att hon inte längre hade någon tunga.
Experter förstår fortfarande inte varför alla kroppar hade så otroligt olika skador. Och vad var det som hade orsakat så förfärliga skador?

En "okänd tvingande kraft"

Obducenterna hade ett rejält arbete framför sig när de undersökte vandrarnas kroppar. Trots sådant som skallfrakturer och avsaknad av tunga, ansåg man dock att alla nio hade dött av förfrysning. Visst många var frostskadade och förfrusna, men det behöver inte ha varit den omedelbara dödsorsaken.
En annan möjlig förklaring som skrevs ned var att en "okänd tvingande kraft" hade använts för att såra och döda vandrarna i Uralbergen. Men något mer sades inget. Det finns inga trovärdiga indikationer på vad det var för sorts kraft, om det t.ex. var en lavin eller någon annan händelse. Man anmärkte emellertid att några av offren hade skador som liknar dem som kan uppstå i en bilolycka. Efterforskningarna om den "tvingande kraften" ledde bara till några ord i obducenternas anteckningarna. Hade de egentligen fler uppgifter, sådant som andra inte fick se?

Varför avslutades undersökningarna abrupt?

Efter att undersökningarna av kropparna var klara och ingen av utredarna verkade kunna komma fram till vad "den tvingande kraften" var, lade man nästan genast ned fallet med vandrarna i Dyatlovpasset. Ryska myndigheter tog all dokumentation om fallet och om möjliga dödsorsaker och förseglade dem med hänvisning till en statlig resolution.
Innan incideten i Dyatlovpasset blev ett cold case, försökte ändå utredarna komma fram till någon förklaring till vad som hände vandrarna. Försök att återskapa vad som hände den tragiska natten utfördes utan att man kom fram till något riktigt svar. Återvändsgränder och besvikelser ledde till att fallet snabbt avslutades. Tack vare bristen på riktiga bevis samt statens och utredarnas hysch-hysch blev Incidenten i Dyatlovpasset snart föremål för konspirationsteorier och en allt större törst efter att få veta vad som hände vandrarna.

Utsattes offren för strålning?

Mysteriet med incidenten i Dyatlovpasset blev än mer mystiskt när man upptäckte att vandrarnas kläder innehöll extremt höga nivåer av strålning. Även på lägerplatsen fann man stora stråldoser. Under begravningarna lade även många av vandrarnas familjemedlemmar märke till att offrens kroppar verkade ge ifrån sin ett onaturligt orange sken och att offrens hår delvis hade grånat. Den orange färgen troddes bero på intensiv strålning på platsen där de hade dött. Det spekulerades i om vandrarna hade råkat hitta en rysk testplats för kärnvapen, vilket ledde till deras död. Ryska myndigheter förnekade emellertid att några prov ägde rum i området.
En annan teori var att miljön i sig själv spydde ur sig strålning, men denna teori avfärdades också.

Hamnade vandrarna på någon okänd militärbas och blev ofrivilliga offer för kärnvapenprov? Om nu inga prov utfördes, hur blev vandrarna så bestrålade att deras hud och hår färgades? En militär förklaring skulle vara det mest troliga, men offren hade inga andra skador som tydde på bestrålning. Det hela är fortfarande ett mysterium.

Ljusen på himlen

Under natten för tragedin hände annat underligt på himlen ovanför studenterna. En annan grupp vandrare, som inte befann sig så långt från Dyatlovpass-gruppen, sade sig ha sett flera "märkliga orange sfärer" som svävade på himlen i norr. Under sex veckor såg många i det omgivande området dessa sfärer. Dessutom antecknade en Lev Ivanov, som var ansvarig för utredningen i Dyatlovpasset, i sin rapport att topparna på träden runt vandrarna och deras lägerplats var förkolnade och brända.
Under den här eran hade man i regel inte en tanke på UFOn som skulle kunna orsaka sådana skador, men Ivanov skrev ändå om dessa märkliga omständigheter i sin rapport och att det kanske hade med UFOn att göra, men han mötte hela tiden motstånd. Han hindrades från att få se KGBs dokument om utredningen. I en intervju han gav under 1990-talet, hävdade Ivanov att han hade pressats av flera ryska myndighetspersoner förfalska och upphäva sin information om UFOn i förhållande till fallet.

Försökte regeringen tysta ned Ivanov? Vad försökte de dölja. En teori som fortfarande förekommer är att vandrarna träffade på en grupp utomjordingar som inte ville bli upptäckta. Hur vansinnig denna teori än kan tyckas, finns det de som verkligen tror på den. Med tanke på Dubininas förfärliga skador - avsaknad av tunga och ögon samt inre skador - tror många att en sådan stympning bara kan orsakas av utomjordingar. Vissa tror t.o.m. att utomjordingar tog hennes kroppsdelar som troféer.

Vad föreställer det konstiga fotografiet?


Vandrarna i Dyatlovpasset tog med sig flera kameror på sitt äventyr och de flesta av deras foton var helt normala: bilder av gruppen, naturen, lägerplatsen och liknande. Men ett fotografi har väckt stort intresse hos utredarna. Den sista bilden på Krivonischenkos kamera visar ett ljust föremål som rör sig mot en mörk bakgrund. Vad som gör det ännu mer intressant är att Krivonischenkos kamera stod på ett improviserat stativ. Linsskyddet var borttaget och kameran var redo för fotografering. Vandrarna satt och mixtrade ett tag med stativet och kameran innan de tog till flykten från tältet. Satte de upp kameran för att på bild fånga det som till slut tog deras liv? Vad såg de uppe i bergen som fick dem att göra detta?

Infiltrerades gruppen av KGB?

Det finns inga fastställda bevis för vad som faktiskt hände i Ural den där natten 1959, men det finns många teorier, både vilda och mer tänkbara. En av de mest omtalade teorierna är att gruppen infiltrerades av KGB. Några av studenterna skall i själva verket ha varit KGB-agenter under cover som skulle möta en grupp amerikaner för en "kontrollerad leverans."
När amerikanerna insåg att de hade blivit lurade och inte fått rätt föremål, troligen radioktivt material, dödade de KGB-agenterna och resten av vandrarna, som naturligtvis hade sett för mycket.
Fastän det verkar föga troligt, får man tänka på all mörkläggning, allt hysch-hysch och hur snabbt den ryska staten lade ned fallet. Försökte de verkligen få alla att hålla tyst? Kände de till agenterna som arbetade under cover?

Berömda, försvunna
(10 Unsettling Cases Of Famous People Who Disappeared publicerad på Listverse 23 augusti 2017, skriven av Samantha Spencer, översättning Kahlokatt)

Sean Flynn

Sean Flynn, son till skådespelarna Errol Flynn och Lili Damita, försökte sig på flera olika karriärer, bl.a. skådespelare och musiker, men det var som fotojournalist han till slut nådde framgång. Under Vietnamkriget fick Flynn rykte om sig för att han gick till sådana extremer för att få det foto han ville ha; ibland utsatte han sig för extrem fara.
Under ett uppdrag i Kambodja 1970 skall Flynn och Dana Stone (en annan fotojournalist med liknande rykte) ha tagits till fånga av FNL-styrkor. Efter det vet ingen vad som hände dem. Flynns mor lade ned massor av pengar på att försöka hitta honom, men utan framgång. Flynn dödförklarades 1984.

Theodosia Burr Alston
[
Theodosia Burr Alston var äldsta barnet till den vanhedrade amerikanske vicepresidenten Aaron Burr. Hon var även hustru till South Carolinas guvernör Joseph Alston. Fem år efter att hennes far formellt hade anklagats för förräderi, dog Theodosias son. Hon sörjde så djupt att även hennes fysiska hälsa förvärrades.
En ljuspunkt i hennes liv var när hennes far fick återvända från sin exil i Europa, vilket hon hade övat påtryckningar på inför US Treasury Secretary Albert Gallatin och Dolley Madison, hustru till USAs president James Madison.
På nyårsafton 1812 gick Theodosia ombord på en skonare vid namn Patriot. Den skulle till New York, där hon skulle återförenas med sin far. Hennes make, som precis blivit guvernör, kunde inte följa med p.g.a. sin tjänst och p.g.a. inbördeskriget, som hade brutit ut ungefär samtidigt som sonen dog.

Skonaren nådde aldrig sitt mål. Det finns en teori om att den kapades av pirater, men de flesta historiker tror att Patriot sjönk som ett resultat av en våldsam storm som skall ha rasat i området vid samma tid.

Henry Hudson

Henry Hudson var en engelsk upptäcktsresande vars äventyg tog honom på seglingar genom vatten i vad som nu är de amerikanska staterna New York och Massachusetts och de kanadensiska provinserna Nova Scotia och Newfoundland and Labrador. Flera geografiska platser är döpta efter honom, t.ex. Hudsonfloden i New York och New Jersey, Hudson Bay och Hudsonsundet i Kanada.

Hudson gav sig i väg med sitt skepp Discovery för att hitta Nordvästpassagen 1610. Följande år sökte man fortfarande och en stor del av besättningen var så rastlös att de till slut gjorde myteri.

Hudson, hans son och sju andra besättningsmän lämnades kvar i en liten båt i vad som nu är Hudson Bay. Senare försök av andra att hitta de skeppsbrutna männen misslyckades.
Man tror att myteriet mot Hudson ägde rum 1608.

Solomon Northup

Solomon Northup tros ha fötts i början av 1800-talet i norra delen av staten New York. Båda hans föräldrar var fria, fast hans far hade varit slav. Solomon gifte sig med Anne Hampton i slutet av 1820-talet och de fick tre barn.
1841, i tron att han skulle få tillfälligt arbete som fiolspeleman, begav sig Northup till Washinhton DC, men blev i stället kidnappad och såldes som slav.

Efter att ha varit slav i ett decennium, återfick Northup till slut sin frihet tack vare hjälp från en vänlig kanadensisk snickare. Northup skrev senare sina memoarer med titeln Twelve Years a Slave.

Han blev kringresande föreläsare och stödde antislaverirörelsen. Det var p.g.a. detta han befann sig i Kanada 1857 och det var under denna tid han försvann. Vissa tror att han kidnappades och såldes som slav på nytt, men andra menar att han var för gammal för att ha varit åtråvärd som slav.