Den atenska demokratin initierades först av Solon som konstruerade den i teorin. Det var dock först med Kleisthenes reformer år 508 f.Kr. som demokratin realiserades i Aten.

Medborgare var den som var fri man, minst 20 år gammal, jordägare och bodde inom stadsstatens område. Kvinnor, metoiker, slavar och barn var inte medborgare.

Alla medborgare hade tillgång till folkförsamlingen ekklesia. Folkförsamlingen sammanträdde[1] först varje månad, senare tre-fyra gånger i månaden vid Akropolis. Det ansågs inte bara vara en rättighet utan också en plikt att ta del i det politiska livet. De röstberättigade männen ska ha varit cirka 40 000 till antalet och utgjorde "förmodligen inte mer än 30 procent av den totala vuxna befolkningen".

Det lägre folkets ynnest och förtroende visste han att i hög grad tillvinna sig genom sitt dristiga uppträdande, sina hänsynslösa anfall mot de förnäme och åtskilliga för det stora flertalet välbehagliga mått och steg. Visserligen är det sant, att vår kännedom om Kleon är hämtad nästan uteslutande från två författare, Thukydides och Aristofanes, vilka var hans politiska motståndare, och att det därför är förenat med svårigheter att fullt opartiskt uppskatta hans person och verksamhet. Dock vittnar själva de historiska fakta i många fall för riktigheten av Thukydides skildring. Och den karikatyrbild av den hatade demagogen, som Aristofanes framställt i lustspelet Riddarna, synes åtminstone ej ha varit oigenkännelig.

Redan under Perikles livstid uppträdde Kleon som oppositionstalare och lyckades sätta i scen en anklagelse, på grund varav Perikles dömdes till penningböter. Hans inflytelserikaste period inträder dock först efter Perikles död, under åren 429-422 f. Kr.

Han var den ivrigaste målsmannen för krigspolitiken och motarbetade med alla medel varje försök att bilägga stridigheterna mellan Aten och Sparta.