Nu har jag varit på sjukhus en tid, sen i tisdags kväll, exakt en vecka ännu, altså. Jag la in mig själv, efter att ha bett om det på psykakuten. Vet inte om jag åker hem i morrn eller om jag får stanna ett tag till (vilket jag hoppas på). Spenderar dagarna med att läsa böcker och lösa korsord. Lugnt över påsk, inget händer. Får se om jag får träffa läkare för ny utvärdering idag igen. Islänning som är avdelningsläkare, träffat bara en gång ännu, vid inskrivningen. Det enda som saknas mig här, är ständig tillgång på internet. I stället skriver jag massa i min svarta bok.

07:30 Väckning
08:00 Frukost (Smörgås, nyponsoppa, gröt, kaffe, juice...)
(10.30 Kaffe med torr kaka (och/eller saft) bara på röda dagar)
12:00 Lunch (varm mat)
14:00 Kaffe
16:30 Middag (varm mat)
19:30 Kaffe/Kvällsmat med smörgåsar, juice, te osv.

Trygghet är det viktigaste här. Förutsägbarhet. Visserligen finns det en rad inkonsekvenser bland reglerna som jag irriterar mig på: Man får inte ha byxor med snören på natten, skor med snöre får jag inte ens ha dagtid, men man har ständig tillgång på persiennsnörena. Drickesglasen blir pulviriserade (hur är de uppbyggda rent tekniskt? Mindre upphettad massa än i vanligt glas som blir skarpa bitar?), men det finns många andra roliga spetsiga saker man kan skada sig själv med här (jag lyckades exempelvis utmärkt med den rispade sidan på metallförpackningen till Atarax-tabletten). Personalen hävdar däremot bestämt att något dyligt som självskadning aldrig hänt på denna avdelning förut, undrar om hon tror på det själv? Har man inte tillgång på skalpell/rakblad tar man vad man har (fy på mig för destruktiva tankar). Börja aldrig skära er, det är skarpt beroendeframkallande, bokstavligt talat! *bestämd*

Vill jag så kan jag få striktare bevakning om jag vill, säger de. Det viktigaste är att jag skall känna mig trygg. Jag är pålagd att använda långärmade tröjor ute på avdelningen "för att inte skrämma andra". Tja, logiskt kanske, mina armar är mer ärr-rosa än normalt hudfärgade, således även mina händer. Inte heller kan jag hålla mig från att dra av remsorna, från de långa kliande såren. Jag blir dock överhettad med ständig långärmat, då jag normalt vill ha lägst möjlig temperatur inne. Jag brukar fly till det halvt förbjudna köket, där är det minst varmt och mest tyst. Det är även väldigt torr luft här, men mat och kaffe är det i mängder och i bra kvalitet vad jag tycker.

Man har även olika vårdgrader (rättigheter/möjligheter) här:

0 = Du får inte lämna avdelningen överhuvudtaget (alla har noll minst första dygnet)
1 = Du får endast lämna avdelnmningen, under uppsikt av personal
1+ = Du får lämna avdelning i uppsikt av personal eller anhörig.
2 = Du får själv gå max en timme på sjukhusområdet ensam (altså: du har möjlighet att gå två varv runt sjukhuset för att frå frisk luft).
3 = Du kan gå ner på stan ensam (utanför sjukhusområdet). Då kan man exempelvis få 1,5 timme på sig för ärenden.
4 = ?

Utöver det får man anhålla om permission, om man måste göra någonting över en natt, exempelvis som i mitt fall, åka hem och betala räkningar.

Jag har varit ett-klassad fram till i förrgår, jag vet inte varför jag helt plötsligt fått en tvåa. Jag kännner mig inget annorlunda sen inskrivningen. Positivt är iallafall att jag får mina 36mg Concerta per dag nu exempelvis. Får se om de stannar där eller om jag skall höja mer. Jag har fortfarande biverkningar i viss mån (illamående, ont i huvudet, ont i magen, ingen matlust så måste tvinga mig äta). Personalen är görtrevlig rakt över, inte sån där klappa-på-huvudet-attityd som jag förväntat mig. Gillar de andra inneboende också, vilka jag uppfattar som mer "normala" än snitt-aspergaren jag träffat, många har lika häftigt debatthumör som jag, så jag får mina duster ändå...


Puss och Kram från MsTibbs
(som har det bra men saknar er jättemycket!!)

Vad bra att du trivs. Jag är dock glad att jag själv sluppit bli inlagd på psyk.

Jepps, men det skadar inte. Ingen egentlig skillnad att glo i väggen här, eller att göra detsamma hemma. Nåval, oavsett lär jag dyka upp snarast på AS-forum, då jag är hemkommen och har lite mindre i kaos i huvudet, så jag klarar uppfatta vad det är för enna inlägg jag försöker mig på att besvara.... haha (Chocktanke: Jag hinner kanske ramla ner från top-10-postningslistan medan jag är borta, jajks :S)...

*vinkevink*

Ha de så bra. Hoppas du mår lite bättre nu. - T

Intressant poängskala det där, får en ju att villja tävla lite med sig själv, här lågt kan man komma?

Äh, vaff... mycket coolare att vara topp-postare på AS-forum... att försöka bottenranka sig själv på psyket är ju det tråjkigaste man kan ta sig för;; dels får man ingen frisk luft (såvida inte rökrummet räknas), dels är det skittråkigt att ha låg rankning (man får ju inte skriva skit på internet) och dessutom är det skitlätt förmodligen att få lägsta rankning... det enda kravet lär förmodligen vara att vara akut suicidal, om du nu tycker att det är nått kul att försöka inbilla andra att du är... *icke förstå sssm:s humor*

Stor kram, vännen!!

Hoppas allt går bra, Krigarn håller på dig!
Dessutom är det glädjande att läsa att psykvården kan fungera.

Rätt intressant erfarehet annars att vara på psyk tänker jag....

MsTibbs skrev:Äh, vaff... mycket coolare att vara topp-postare på AS-forum... att försöka bottenranka sig själv på psyket är ju det tråjkigaste man kan ta sig för;; dels får man ingen frisk luft (såvida inte rökrummet räknas), dels är det skittråkigt att ha låg rankning (man får ju inte skriva skit på internet) och dessutom är det skitlätt förmodligen att få lägsta rankning... det enda kravet lär förmodligen vara att vara akut suicidal, om du nu tycker att det är nått kul att försöka inbilla andra att du är... *icke förstå sssm:s humor*

Det är ingen humor, och jag kan tänka mig att det inte är allt för lätt att vara akut suicidal om man inte är akut suicidal.
Nå, om det är så lätt hade jag väl fel då även om jag betvivlar det.

Mystiqa skrev:Rätt intressant erfarehet annars att vara på psyk tänker jag....

Ja, det är stoff för stora författarskap!

KrigarSjäl skrev:

Mystiqa skrev:Rätt intressant erfarehet annars att vara på psyk tänker jag....

Ja, det är stoff för stora författarskap!

En gång var jag intagen på psyk. Det var tamejfan något av det mest förödmjukande som jag varit med om. Jag var, i Tibbs termer, nolla. Kände mig intvingad bland en skock idioter. Majoriteten av dem verkade dessutom vara snetända knarkare med typ två hjärnceller kvar. Tyvärr så verkar det som om de hjärnceller som fixar mest knark också är de som står för irrationellt beteende som hörs, störs och upprörs.

Klart så skulle också denna episod sammanfalla med att jag också hade varit arbetslös i två veckor och dessutom var kallad till ett möte på AF. Det mötet utblev jag ifrån. Det var inte helt muntert att sitta och förklara varför för den feta handläggarkärringen som satt i knä på sig själv i AFs relativt nya Koneokontorsmöbler. Så jag vetefan om detta kan ge mig något större författarskap eller på något sätt var intressant.

Psykets möbler var dessutom i sjuttiotalsbyråkratiska standardlandstingsfärger. Det fick mig att helst av allt inte vilja begagna sittytor. Standardlandstingsfärger fick nämligen mig att spekulera över möblernas historia - alltså hur många inkontinenta som suttit i dem sedan 1975.

MsTibbs skrev: Börja aldrig skära er, det är skarpt beroendeframkallande, bokstavligt talat! *bestämd*

Går nog bra ska du se, ja tycker du gör ett dåligt arbete med att reklamera för självskadebeteenden..

Hoppas du mår bra, och att det ordnar sig med dig snart.

Kristofer skrev:En gång var jag intagen på psyk. Det var tamejfan något av det mest förödmjukande som jag varit med om. Jag var, i Tibbs termer, nolla. Kände mig intvingad bland en skock idioter. Majoriteten av dem verkade dessutom vara snetända knarkare med typ två hjärnceller kvar. Tyvärr så verkar det som om de hjärnceller som fixar mest knark också är de som står för irrationellt beteende som hörs, störs och upprörs.

Klart så skulle också denna episod sammanfalla med att jag också hade varit arbetslös i två veckor och dessutom var kallad till ett möte på AF. Det mötet utblev jag ifrån. Det var inte helt muntert att sitta och förklara varför för den feta handläggarkärringen som satt i knä på sig själv i AFs relativt nya Koneokontorsmöbler. Så jag vetefan om detta kan ge mig något större författarskap eller på något sätt var intressant.

Psykets möbler var dessutom i sjuttiotalsbyråkratiska standardlandstingsfärger. Det fick mig att helst av allt inte vilja begagna sittytor. Standardlandstingsfärger fick nämligen mig att spekulera över möblernas historia - alltså hur många inkontinenta som suttit i dem sedan 1975.

Nu motbevisar du dig själv - det du skrivit ovan är välformulerat, träffsäkert och har en personlig ton. Klichéer har du lyckats undvika helt och hållet. Om du skrivit en hel bok i samma stil hade jag köpt den direkt. Tvivlar på att du hade skrivit lika engagerat & kreativt om en trevlig upplevelse.

MsTibbs. Jag bara hoppas att du kommer känna dig bättre. Jag är en sån där själv hjälps människa...så om du kan hjälpa dig på nåt sätt. Ge dig själv kärlek. Ge dig nåt fint. Behöver inte vara materiella saker. Utan vad som helst som du brukar må bra av....

fast hur ska man ta sig upp när man ligger där nere djupt, hur ska man klättra upp från den mörka grottan?

Min erfarenhet av psykvården:
Läkaren som man har besökt sist har ansvaret om man skulle begå självmord så därför brukar de ofta skriva ett vårdintyg för att vara på den säkra sidan. Sen blir man ditskickad med en taxi/ambulans/polisbil (vilket beror på ogärna man vill komma dit). När man väl kommit in på akutpsyk så får man vänta på att träffa en läkare, 4-8 timmar är inte ovanligt.

Avdelningarna brukar ofta vara fulla så det brukar inte vara så svårt att övertyga läkaren om att man inte behöver skrivas in (fungerar även om man blivit LPT:ad). Att vara inlagd är inte vård, det är förvaring. Man får ligga och mögla i ett rum där personalen kommer förbi regelbundet för att kolla om man fortfarande lever.

tacka fan för att man inte bor dära fy ush för sånt skit.

nhä inget kul det.

Var på ett sådant ställe i tonåren ca 14 år gammal under 90 talet en veckas isolering och och det var verkligen skit och sög ush..

stängda och låsta dörrar och tvång-medicinering sånt..

fy fan..

vadå blev du tvingad att vara dära då..

stjälv så skulle jag aldrig åka ditt i dag även fast man måde skit det finns ju öppen psykvård i dag och den e mycket bättre..
bara att gå ditt och snacka 1 timme och få medicin utskrivet sedan hej då.

BEHÖVDE du det inte då? Just då?

MsTibbs skrev:Nu har jag varit på sjukhus en tid, sen i tisdags kväll, exakt en vecka ännu, altså. Jag la in mig själv, efter att ha bett om det på psykakuten. Vet inte om jag åker hem i morrn eller om jag får stanna ett tag till (vilket jag hoppas på).

Vill jag så kan jag få striktare bevakning om jag vill, säger de. Det viktigaste är att jag skall känna mig trygg. Jag är pålagd att använda långärmade tröjor ute på avdelningen "för att inte skrämma andra". Tja, logiskt kanske, mina armar är mer ärr-rosa än normalt hudfärgade, således även mina händer. Inte heller kan jag hålla mig från att dra av remsorna, från de långa kliande såren. Jag blir dock överhettad med ständig långärmat, då jag normalt vill ha lägst möjlig temperatur inne. Jag brukar fly till det halvt förbjudna köket, där är det minst varmt och mest tyst. Det är även väldigt torr luft här, men mat och kaffe är det i mängder och i bra kvalitet vad jag tycker.
Man har även olika vårdgrader (rättigheter/möjligheter) här:

0 = Du får inte lämna avdelningen överhuvudtaget (alla har noll minst första dygnet)
1 = Du får endast lämna avdelnmningen, under uppsikt av personal
1+ = Du får lämna avdelning i uppsikt av personal eller anhörig.
2 = Du får själv gå max en timme på sjukhusområdet ensam (altså: du har möjlighet att gå två varv runt sjukhuset för att frå frisk luft).
3 = Du kan gå ner på stan ensam (utanför sjukhusområdet). Då kan man exempelvis få 1,5 timme på sig för ärenden.
4 = ?

Utöver det får man anhålla om permission, om man måste göra någonting över en natt, exempelvis som i mitt fall, åka hem och betala räkningar.

Jag har varit ett-klassad fram till i förrgår, jag vet inte varför jag helt plötsligt fått en tvåa. Jag kännner mig inget annorlunda sen inskrivningen. Positivt är iallafall att jag får mina 36mg Concerta per dag nu exempelvis. Får se om de stannar där eller om jag skall höja mer. Jag har fortfarande biverkningar i viss mån (illamående, ont i huvudet, ont i magen, ingen matlust så måste tvinga mig äta). Personalen är görtrevlig rakt över, inte sån där klappa-på-huvudet-attityd som jag förväntat mig. Gillar de andra inneboende också, vilka jag uppfattar som mer "normala" än snitt-aspergaren jag träffat, många har lika häftigt debatthumör som jag, så jag får mina duster ändå...

Hoppas du mår bättre snart och känner dig tryggare, så du själv vill komma hem. Får du prata med nån psykolog el psykiater? Eller är du nöjd med vänligt bemötande och medicin?

Dum fråga kanske, men varför skär du dig? Är det ångestdämpande? Kan du låta bli om du får rätt medicin?

Vi vill att du ska komma tillbaka och debattera här!

Ta hand om dig, Tibbs, och vad bra att du får hjälp.
Jag har inget minne av att du skrivit om att du skurit dig innan...är det något du börjat med nu sedan du fått diagnos, eller t o m då du började äta Zoloft?
Inget viktigt egentligen, huvudsaken är ju att du snart mår så pass bra att du inte känner det meningsfullt att skada dig mer...
Stor kram på dig!

Skönt att du upplever detta som något positivt MsTibbs!! Det är ju så grymt viktigt att man får förtroende för dem som är där för att hjälpa.

Jag håller alla fingrar och tår för att det reder upp sig för dig, främst så pass att du känner dig trygg och bekväm i ditt eget hem.

Ta nu riktigt bra hand om dig själv och skit i oss ett tag. Detta är ett av de få lägen där det är positivt att bara tänka på sig själv och strunta i alla andra!

KrigarSjäl skrev:

Mystiqa skrev:Rätt intressant erfarehet annars att vara på psyk tänker jag....

Ja, det är stoff för stora författarskap!

Det är absolut en intressant erfarenhet! Precis som att råka inandas tårgas! nu är väl ingendera något jag på rak arm rekommenderar någon att eftersträva, men lik förbannat är det kul med konstiga erfarenheter Hur f-n lyckades jag hamna här nu då?!?, liksom... Jag får well publicera mina svarta klotterböcker kanske, om jag blir fattig i framtiden... de är ju detaljerade från tredje klass och frammåt... *starkt tänd på idén*

Mystiqa skrev: Jag är en sån där själv hjälps människa...så om du kan hjälpa dig på nåt sätt. Ge dig själv kärlek. Ge dig nåt fint.

Jag har några tattuerings-exempel som snurrar i skallen, som jag kan ha som en slags positiv kom-ihåg-lapp... Antingen ett hjärta, eller texten "choose life", eller en söt nalle eller eller ett kors... typ nått åt det hållet... jag har inte bestämt mig riktigt än.

Alien skrev:Hoppas du mår bättre snart och känner dig tryggare, så du själv vill komma hem. Får du prata med nån psykolog el psykiater? Eller är du nöjd med vänligt bemötande och medicin?

Dum fråga kanske, men varför skär du dig? Är det ångestdämpande? Kan du låta bli om du får rätt medicin?

Vi vill att du ska komma tillbaka och debattera här!

Jag har talat med psykläkare ett par gånger, personalen varje dag (så ofta jag vill, i praktiken). Medicin får jag det jag frågar efter (än iaf). har ingen psykolog här, men bla a läkaren har frågat massa om vad jag tror mig behöva; vardagsmässigt, ur psyks synvinkel, medicinmässigt och "kontakt med öppenvårdspsykiatrin". Vilket i praktiken lär vara något grövre, än den sjuksköterskekontakt som jag redan har fått iom medicinen. Känns lite som en postorderkatalog; säg vad du vill ha så får du på posten inom ett par dagar... *le snett*