Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera de här funderingarna som jag har haft på sista tiden angående forumet. Jag kan börja med att lista upp två saker som ni gärna får ha i åtanke när ni läser mitt inlägg:

1. Forumet har varit väldigt bra för mig på många sätt och jag är glad över de många trevliga, raka, hjälpsamma och engagerande människor jag diskuterar med här. Blir alltid lika glad över att se hur många gör sitt bästa för att hjälpa och stötta varandra. Tycker det är guld värt.

2. Jag förringar inte någon annans problem och ser varken ner på de som fungerar sämre än jag, eller ser upp till dem som fungerar bättre än jag.

Det jag tycker mig ha märkt här, och reagerat med stor förvåning på, är hur det verkar finnas en bubbla av lika delar självömkan och självgodhet här. Jag förstår verkligen inte vad vi vinner på genom att hellre se våra begränsningar än våra möjligheter? Varför ska så många av oss med NPF känna oss mer utestängda från samhället än nödvändigt?

Jag är fullt medveten om att mina AS-poäng är låga, och att mina höga ADD-poäng sannolikt har gjort mig mer benägen att ta "risker" än om jag enbart haft AS, så självklart vet jag inte hur det är att enbart ha AS eller ADD/ADHD. Alla fungerar vi ju dessutom olika inom vårt spektrum också, men är det inte bättre att träna sig i att ta emot hjälp, söka lösningar och ta tillvara på varandras erfarenheter istället för att hänge sig åt hopplöshetstankar?

Att hjälpa varandra är ju mer än bara en "onlineklapp" på axeln och/eller söka sympati. Bara för att vi har svårt med förändringar så betyder det ju inte att vi är statiska, och bara för att vi har funktionshinder så innebär det ju inte att vi inte kan kompensera dem och hitta arenor för de områden där vi fungerar lika bra, eller bättre än andra.

Jag tror inte alls att enbart sympati från andra eller slopade krav på anpassning är till nytta för oss. Vi behöver också utmanas och känna oss självständiga, hitta sätt att använda våra styrkor och känna att vi duger och har något att komma med.

Vi har inte skapat världen, men vi måste fortfarande leva i den, och även om vi minimerar kontakten med det vi inte känner samhörighet med, så har vi ändå både skyldighet och rättighet att bidra med något både för vår egen och andras skull...

Mången kloka ord där, Henkkalexi!

Henkkalexi skrev:Det jag tycker mig ha märkt här, och reagerat med stor förvåning på, är hur det verkar finnas en bubbla av lika delar självömkan och självgodhet här. Jag förstår verkligen inte vad vi vinner på genom att hellre se våra begränsningar än våra möjligheter? Varför ska så många av oss med NPF känna oss mer utestängda från samhället än nödvändigt?

Jag är relativt ny här och ovanstående från Henkkalexi är vad som förvånat mig mest.
Min diagnos (AS) är bara 6 månader gammal och jag har hela livet "tvingats" lösa problem och fokuserat på mina möjligheter. Jag har aldrig haft tid att se begränsningar, aldrig insett att jag haft några begränsningar. Och det på gott och ont.
Livet har periodvis varit onödigt jobbigt men jag tror inte jag varit betjänt av självömkan eller att låta andra lösa mina problem alltid.

Jag fick tips om detta forum och trodde att det främst skulle handla om problemlösning, tips och strategier för olika problem och hur man kan lösa tillvaron klara sig trots funktionshinder. Kanske jag inte hittat de trådarna ...

Sympati och en klapp på axeln över nätet kan väl vara ok. Men det är väl inte vidare konstruktivt?

Jag tror som Henkka:

Henkkalexi skrev: Vi behöver också utmanas och känna oss självständiga, hitta sätt att använda våra styrkor och känna att vi duger och har något att komma med.

Annars riskerar man stagnation. Man kommer ingen vart, inget förändras och inte lär man må bättre mentalt av det.

Mina upplevda begränsningar har främst handlat om de svårigheter jag upplevt i sociala sammanhang annars har jag nog varit så envis eller uthållig/intensiv då jag vill något eller är intresserad av något att jag inte riktigt förstår att begränsa mig på gott och ont.

calima skrev:Sympati och en klapp på axeln över nätet kan väl vara ok. Men det är väl inte vidare konstruktivt?

Det kan det visst vara för folk som fungerar så. Det finns aspergare som är likgiltiga för sådant, och det finns en utbredd föreställning att alla aspergare är sådana, men det sista stämmer inte.

************************

Instämmer i att det är kloka ord av Henkka (som så ofta). Men en annan sida av saken kan ju för många av oss vara att det är just fokuserat på våra möjligheter vi har, och försökt och försökt och försökt och försökt igen något så in i helvete – och våra begränsningar har lika envetet hoppat upp och bitit oss i svansen eller ansiktet och till slut blir det en gång för mycket.

Och den gången kanske man plötsligt känner att det i själva verket har varit flera gånger för mycket, men man har kämpat på ändå bara för att man inte hade något att jämföra med. Och det hela kan säkert ha uppgått till mycket mera kamp än vad en vanlig ent i det här landet inser att en människa kan kämpa utan att ge upp. Även om man hade kunnat kämpa mycket effektivare och uppnå mer om man från början hade haft den karta diagnos och liknande har gett en.


Sedan finns det säkert de yngre som uppfostras till hjälplöshet. Men det är väl också en baksida av att det numera visserligen finns hjälp i form av namn på våra problem och viss anpassning på vissa områden, men att anpassningen fortfarande är väldigt primitiv och schablonmässig och utgör en liten isolerad ö i ett samhälle som tvärtom blir allt hårdare i att utesluta oss (och alltfler andra), så att man också kan undra i vad mån hjälpen har betingats av den här ökande hårdheten.

Och det problemet tror jag man kan ana utan att nödvändigtvis kunna sätta ord på det, och det ser inte ut som goda odds för att ta sig ut och uträtta något. Det kanske kan behövas rätt konkreta saker för att inte bli modfälld, eftersom det faktiskt finns goda skäl att bli det. Till och med den hjälp man får matar en med det, samtidigt som svaret inte är mindre hjälp (och mera som förr, fast i en ännu hårdare värld), utan effektivare hjälp.


Och så finns det folk längs hela skalan däremellan, som vanligt.

Självklart är det många av oss som stångat oss blodiga mot våra problem både en och två gånger för mycket för att det ska kännas rimligt, men det jag menar är inte att vi måste ta av resurser vi inte har och konstant känna oss misslyckade, utan titta lite mer på de områden vi är bra på. Hur ska vi annars orka ta oss ur sängen på morgonen...

Jag vägrar helt enkelt tro att det finns någon enda människa som inte har något att komma med. Att behöva hjälp och stöd för att hitta sina styrkor och lära sig använda dem är en helt annan sak och inget att skämmas för.

Jodå. Men hjälp och stöd måste också finnas någonstans. Att leta efter det kan också vara krävande. Och apropå självgodhet, någonstans måste man hämta självaktning och för alla är det väl inte så uppenbart var någonstans det skulle vara.

Mycket livspussel även hos "latmaskar".

Zombie skrev:Jodå. Men hjälp och stöd måste också finnas någonstans. Att leta efter det kan också vara krävande. Och apropå självgodhet, någonstans måste man hämta självaktning och för alla är det väl inte så uppenbart var någonstans det skulle vara.

Mycket livspussel även hos "latmaskar".

Det var du själv som skrev "latmaskar" nu, inte jag.
Jag skrev inte heller ett enda ord om att man måste lösa alla sina problem själv, eller att det skulle vara enkelt att hitta rätt hjälp.

Vad jag önskar är att vi kunde bli bättre på att be om tips och råd, och ta hjälp av varandras erfarenheter här på forumet.

Henkkalexi skrev:Det var du själv som skrev "latmaskar" nu, inte jag.

Det påstod jag inte att du gjorde heller. Jag tog ett ord folk lätt använder om oss.

Zombie skrev:

Henkkalexi skrev:Det var du själv som skrev "latmaskar" nu, inte jag.

Det påstod jag inte att du gjorde heller. Jag tog ett ord folk lätt använder om oss.

Jag har aldrig hört någon kalla mig eller aspiesar i allmänhet för latmaskar - tvärtom.

Det har jag. Men jag säger inte att det är hela sanningen. Som alltid finns det flera.

Håller med Zombies första inlägg.

Vad man behöver kan variera. Ibland behöver man information, ibland råd i en situation med flera val, ibland praktisk hjälp, ibland sympati, ibland bara att få ventilera.

Det är inte 'stödjarens' sak att bestämma vilken sorts stöd någon annan behöver. Allt den har rätt att göra är att bestämma vilken sorts stöd den är villig eller kapabel att ge (om någon alls). Detta är två helt olika saker, men ofta sammanblandas de så att den som är bäst på att ge emotionellt stöd tycker att det ska räcka, medan den som är bäst på att ge råd eller praktisk hjälp hellre gör det än att ge sympati.

För att generalisera ganska grovt (det finns många undantag) så kan man säga att emotionell empati är en kvinnlig egenskap, medan råd eller praktisk hjälp är en manlig. Eller skillnaden mellan NT och AS (återigen en grov generalisering med många undantag). Vill man bara ha sympati så har man statistiskt större chans att få detta hos en NT, kvinna eller mjuk man och vill man ha hjälp att faktiskt reda ut situationen så har man störst chans hos en vanlig man eller aspergare.

För mig som är AS-kvinna med lite manlig hjärna faller det sig alltid lättare att ge någon råd, information eller ett praktiskt handtag än att ge emotionellt stöd.

Om jag har en NT-väninna vars DVD plötsligt är stendöd (för att ta ett exempel ur verkliga livet) så är min första tanke att "det går säkert att åtgärda, bara att kolla alla kopplingar, säkringar etc". Men efter att ha känt henne i många år så har jag lärt mig att det är inte vad hon vill höra när hon känner sig helt förtvivlad av tanken på att allt inspelat är borta, att hon inte kan se alla filmer hon just köpt eller spela in årets Disneyfilm till barnbarnet. Så jag klappar henne bara medlidsamt på axeln istället. Hon är helt nöjd med att få sina känslor förstådda och några timmar senare kommer sonen och fixar DVDn på ett par minuter (precis som jag misstänkte att han skulle kunna göra).

Den formen av kvinnlig empati faller sig inte alls naturligt för mig eftersom jag måste svälja alla mina goda råd om vad man kan göra som omedelbart ploppar upp i huvudet, och knipa om min personliga önskan att hon skulle vänta med att hetsa upp sig tills hon vet om den verkligen är död på riktigt. Men jag börjar i alla fall lära mig vad andra behöver. Ibland kan jag ge det, ibland inte (min med möda uppövade kvinnliga empatiförmåga varierar med dagsformen och dyker fortfarande inte upp så ofta som vissa kanske skulle behöva).

Jag kan bara inte kräva att andra ska behöva just det som faller sig mest naturligt för mig att ge.

Men eftersom jag fungerar likadant själv så kan jag lätt förstå Heikkalexis behov av att få sina mycket praktiska och goda råd uppskattade och applicerade (och slippa gnäll som inte verkar leda någon vart). Men jag tror hans ofta utmärkta råd gör sig bäst i allmänna trådar där var och en kan plocka det de behöver. Att ge dem till enskilda personer i nöd som inte har behov av just den sortens empati just då kan få rakt motsatt effekt.

Varför talar du om vi?

Zirre skrev:Varför talar du om vi?

Kanske försöker starta en sekt genom att få alla på forumet att känna gemenskap genom att använda ordet vi .

Det undrar jag också. Föredrar om var och en talar för sig själv.

Jag trodde först också att alla med AST fungerade precis som jag men nu har jag fattat att det finns stora skillnader och att det som har funkat för just mig inte nödvändigtvis behövar vara något som funkar för andra. Alla är ju individer och har olika behov vid olika tidpunkter etc.

sugrövmanövern skrev:

Zirre skrev:Varför talar du om vi?

Kanske försöker starta en sekt genom att få alla på forumet att känna gemenskap genom att använda ordet vi .

Ja många av medlemmarna anser sig ofta ha just den rätta lösningen på problem och när andra inte håller med dom förbannade istället. Man kanske vet vad man behöver göra men inte var man gör det. När man frågar det i en fråga så får man ett helt upplägg på en annan enligt skribenten mycket bättre lösning. Då blir man förvirrad och undrar vad personen snackar om. Om amn frågar om vart man hittar vänner för man vill bota ensamheten så vill man inte ha tio råd om att man ska börja med terapi och SSri-preparat För det var inte det frågan handlade om. Så därför kanske jag inte ber om så många råd längre. Man får ju svar om nåt helt annat.

Iridia, mitt namn här är HENKKALEXI och stavas alltså med "n", inte "i".

Mitt behov av att få mina råd "uppskattade" är en helt annan sak än att jag blir frustrerad över att folk ibland är så otroligt snabba med att klaga över hur ensamma de är, hur hemskt de har det och hur ingen bryr sig om dem, men samtidigt totalignorerar hjälp från andra.

Om det nu är så att en del av er inte gillade att jag skrev "vi" om oss här på forumet, så kan jag lika gärna skriva "några av er" här på forumet, om det är mer tydligt.

Henkkalexi skrev:[…] jag blir frustrerad över att folk ibland är så otroligt snabba med att klaga över hur ensamma de är, hur hemskt de har det och hur ingen bryr sig om dem, men samtidigt totalignorerar hjälp från andra.

+1

kullan skrev:

sugrövmanövern skrev:

Zirre skrev:Varför talar du om vi?

Kanske försöker starta en sekt genom att få alla på forumet att känna gemenskap genom att använda ordet vi .

Ja många av medlemmarna anser sig ofta ha just den rätta lösningen på problem och när andra inte håller med dom förbannade istället. Man kanske vet vad man behöver göra men inte var man gör det. När man frågar det i en fråga så får man ett helt upplägg på en annan enligt skribenten mycket bättre lösning. Då blir man förvirrad och undrar vad personen snackar om. Om amn frågar om vart man hittar vänner för man vill bota ensamheten så vill man inte ha tio råd om att man ska börja med terapi och SSri-preparat För det var inte det frågan handlade om. Så därför kanske jag inte ber om så många råd längre. Man får ju svar om nåt helt annat.

Och det är förstås alla andras fel förutom ditt eget? Att du inte får exakt skräddarsydda råd som passar just dig?

Henkkalexi skrev:Iridia, mitt namn här är HENKKALEXI och stavas alltså med "n", inte "i".

Ber om ursäkt (igen). (Jag kan ibland bli lite dyslektisk när det gäller långa eller ovanliga nick, och ditt har tyvärr gått in fel i min hjärna. )

Mitt behov av att få mina råd "uppskattade" är en helt annan sak än att jag blir frustrerad över att folk ibland är så otroligt snabba med att klaga över hur ensamma de är, hur hemskt de har det och hur ingen bryr sig om dem, men samtidigt totalignorerar hjälp från andra.

Har någon gjort det igen? Eller är detta gammal gröt som du tycker det är lämpligt att ägna första dagen på nya året åt att värma upp, lagom till den personens problem faktiskt löst sig?

Om det nu är så att en del av er inte gillade att jag skrev "vi" om oss här på forumet, så kan jag lika gärna skriva "några av er" här på forumet, om det är mer tydligt.

Det blir mer tydligt.

Inga andra kommentarer på mitt långa inlägg, än att jag råkade stavade ditt nick fel?

Henkkalexi skrev:Och det är förstås alla andras fel förutom ditt eget? Att du inte får exakt skräddarsydda råd som passar just dig?

Nja jag har förklarat varför jag inte gärna vänder mig till forumet för att få råd om vissa saker. Jag låter frågan bli obesvarad eller så vänder jag mig någon annanstans. Om man ställer frågan om vad man ska handla till middan så vill man inte ha råd om hur man ska klä sig när man går till butiken.

Iridia skrev:Har någon gjort det igen? Eller är detta gammal gröt som du tycker det är lämpligt att ägna första dagen på nya året åt att värma upp, lagom till den personens problem faktiskt löst sig?

Exakt vem syftar du på när du skriver "den personen"?
Jag riktar mig inte mot någon särskild person alls, utan blir i allmänhet trött på att många av oss inte räknar med oss själva.

Iridia skrev:Inga andra kommentarer på mitt långa inlägg, än att jag råkade stavade ditt nick fel?

Nej, inte just nu.

kullan skrev:

Henkkalexi skrev:Och det är förstås alla andras fel förutom ditt eget? Att du inte får exakt skräddarsydda råd som passar just dig?

Nja jag har förklarat varför jag inte gärna vänder mig till forumet för att få råd om vissa saker. Jag låter frågan bli obesvarad eller så vänder jag mig någon annanstans. Om man ställer frågan om vad man ska handla till middan så vill man inte ha råd om hur man ska klä sig när man går till butiken.

Varför skriver du då ändå upprepade gånger att ingen bryr sig, osv? Det är faktiskt helt obegripligt för mig om du ändå inte vill ha råd.

Henkkalexi skrev:

kullan skrev:

Henkkalexi skrev:Och det är förstås alla andras fel förutom ditt eget? Att du inte får exakt skräddarsydda råd som passar just dig?

Nja jag har förklarat varför jag inte gärna vänder mig till forumet för att få råd om vissa saker. Jag låter frågan bli obesvarad eller så vänder jag mig någon annanstans. Om man ställer frågan om vad man ska handla till middan så vill man inte ha råd om hur man ska klä sig när man går till butiken.

Varför skriver du då ändå upprepade gånger att ingen bryr sig, osv? Det är faktiskt helt obegripligt för mig om du ändå inte vill ha råd.

Ja det har jag nog inte förmåga att förklara så att ni förstår. Det handlar nog om en attitydfråga.Den allmänna attityden på forumet är allt annat än medmänsklig. Och när man påtalar detta så blir ni bara förbannade. Till slut så ger man upp.