rädsla för reaktioner?

av **saltgurkan** » 2009-08-15 22:15:32

Jag är rädd för hur folk skall reagera när jag säger saker och är därför alltid rädd att säga sanningen. Ofta undanhåller jag saker jag tänker är "pinsamma", det kan vara det mest vardagliga.
Jag är rädd för kommentarer och reaktioner över huvud taget. Jag är också rädd att bli ogillad och bortstött.
Jag vågar aldrig börja prata med dem jag inte känner.
Är det här Asperger eller något annat?
Jag har en morbror med sf.

av **saltgurkan** » 2009-08-15 22:17:27

såg att det fanns en liknande tråd, men ville inte störa den med självprat.

av **Hemlig** » 2009-08-15 22:29:22

Känner igen mig lite. Oftast håller jag käften för jag vet inte hur den andra reagerar på det jag har att säga. Är ibland rädd för att jag ska låta dum eller knäpp.

Låter som social fobi när man inte vågar uttrycka sina tankar och åsikter av rädsla för att bli bortgjord.

av **saltgurkan** » 2009-08-15 22:40:38

Kan tillägga att mamma har sf.

av **Parvlon** » 2009-08-15 23:04:22

Sanningsfobi? :p

Jag brukar inte heller prata med de jag inte känner fast det händer.
Oftast så är det någon som går fram. Skulle säkert vara kul att vara intresserad av främlingar eftersom det finns så många, men då har jag många andra intressen som går före.

av **sommar** » 2009-08-16 20:18:22

Kanske kan det vara social fobi. Det beror ju på hur omfattande problemen är. Jag kan knappast något om sf. och jag känner inte dig. Hursomhelst tror jag dålig självkänsla är inblandat och kanske en lite släng av As. Om det är något utöver det normala låter det för mig mer som sf. än As.

av **Kvasir** » 2009-08-17 1:09:20

saltgurkan skrev:Jag är rädd för hur folk skall reagera när jag säger saker och är därför alltid rädd att säga sanningen.

Det låter som du har fått en släng av NT.

av **Bror Duktig** » 2009-08-17 7:41:48

Kvasir skrev:
saltgurkan skrev:Jag är rädd för hur folk skall reagera när jag säger saker och är därför alltid rädd att säga sanningen.

Det låter som du har fått en släng av NT.

Nej, det tror jag inte.
Inte helt uteslutet iofs.

Men jag tror att aspergare som lärt sig att vissa saker inte "går hem" kan bli väldigt rädda för att säga allt som "kommer från hjärtat" eftersom man inte vet vad som kommer att bli fel.
Alternativt att aspergare använder MYCKET energi i sociala situationer för att "manuellt" räkna ut vad de kan säga eller ej.

Själv så har jag vetat att man inte ska påpeka saker som är negativa (råd från en bra mamma

). Men jag har haft problem med en hel del saker som JAG inte tyckte var negativa, och att det tar tid att lära tillräckligt många saker som är negativa.
Vilket ledde till att jag blev väldigt tystlåten och rädd ett tag (då fick jag höra om mig att jag verkade må så bra

de trodde kanske att jag sade så konstiga saker innan, för att jag mådde dåligt, när det var tvärtom).

När jag träffar NT:s som jag måste träffa nu (där jag liksom "måste" verka "normal" så går det hur mycket energi som helst för att tänka hur jag ska göra, samtidigt som det inte blir riktigt bra i alla fall).

av **miserykidd** » 2009-08-17 10:22:37

saltgurkan skrev:Jag är rädd för hur folk skall reagera när jag säger saker och är därför alltid rädd att säga sanningen. Ofta undanhåller jag saker jag tänker är "pinsamma", det kan vara det mest vardagliga.
Jag är rädd för kommentarer och reaktioner över huvud taget. Jag är också rädd att bli ogillad och bortstött.
Jag vågar aldrig börja prata med dem jag inte känner.
Är det här Asperger eller något annat?
Jag har en morbror med sf.

Jag känner igen det här nåt vansinnigt...

Bror Duktig skrev:Men jag tror att aspergare som lärt sig att vissa saker inte "går hem" kan bli väldigt rädda för att säga allt som "kommer från hjärtat" eftersom man inte vet vad som kommer att bli fel.
Alternativt att aspergare använder MYCKET energi i sociala situationer för att "manuellt" räkna ut vad de kan säga eller ej.

Själv så har jag vetat att man inte ska påpeka saker som är negativa (råd från en bra mamma ). Men jag har haft problem med en hel del saker som JAG inte tyckte var negativa, och att det tar tid att lära tillräckligt många saker som är negativa.
Vilket ledde till att jag blev väldigt tystlåten och rädd ett tag (då fick jag höra om mig att jag verkade må så bra de trodde kanske att jag sade så konstiga saker innan, för att jag mådde dåligt, när det var tvärtom).

När jag träffar NT:s som jag måste träffa nu (där jag liksom "måste" verka "normal" så går det hur mycket energi som helst för att tänka hur jag ska göra, samtidigt som det inte blir riktigt bra i alla fall).

... & det har lett till ungefär den här situationen för mig också. Jag blir fullständigt utmattad av att utsätta mig själv för sociala situationer.

Sen har jag förutom Asperger också diagnostiserats med bland annat <a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Fobisk_personlighetsst%C3%B6rning">fobisk personlighetsströning</a>

av **Bror Duktig** » 2009-08-17 12:47:30

Allmän fundering:

Om något är social fobi, så ska väl rädslan vara obefogad?
Typ att man har svårt med vanliga saker som ändå inte har gått fel.

En skillnad med aspergare är ju att man har erfarit hur fel det kan bli när man just "är sig själv".

Problemet blir tydligt när man får psykologhjälp, och märker att det går ännu mer åt helvete när man slappnar av och tänker att det är inte farligt och går inte fel utan som för alla andra. LOL

Jag har inte haft så jättestora problem, utan det var ett tag när jag blev medveten om hur annorlunda jag var, som jag blev väldigt rädd.
Några år senare fick jag diagnos, och då blev det mycket bättre.

Men saken är ju den att det alltså inte går att slappna av så blir det bra (i sociala situationer), utan man måste lära sig att man är annorlunda och att det blir fel ibland.

Man kan också satsa på att hitta bra små knep som täcker flera problem, än att fastna i enskilda händelser som inte leder någonstans eftersom de är svåra att generalisera.

När jag var yngre, så var jag omväxlande väldigt blyg för att tala om vissa saker, ofta sådant som andra tyckte var som vad om helst - och omväxlande pratade jag om saker som ingen annan skulle avslöja om sig själva.

Jag tror att det är väldigt vanligt bland aspergare, att reagera med nästan motsatt beteende när de väl har insett att något de gjorde var fel.
Vet man inte hur man gör, så blir nog lätt reaktionen att man låter bli situationerna helt och/eller blir väldigt osäker och "rädd".

av **Miche** » 2009-08-17 18:02:27

Jag hamnar ideligen i situationer då jag blir rädd för att göra/säga fel och när verkligen försöker göra/säga rätt, så blir det väldigt ofta än mer fel, så till slut så går jag in i depressionen och försöker komma undan från allt, vilket oftast gör situationen ännu värre, men jag är för rädd att konfrontera verkligheten i det läget så jag vet inte vad jag ska ta mig till, så min depression blir en räddningsplanka för mig. Då får jag möjlighet att tänka och skriva av mig, jag skriver ofta i SMS sådant som jag känner att andra skulle behöva se, men jag vågar nästan aldrig skicka dem för jag är livrädd att situationen blir än jobbigare.

av **jonsch** » 2009-08-18 14:43:47

Bror Duktig, det var några lysande inlägg!! Från en period finns det frustrerade inlägg från mig som efterfrågar inte minst såna små trick som du nämnde. Av någon anledning sinade de inläggen - och det mesta av frustrationen - för mig men fenomenen är nog ständigt aktuella.

av **MissNervvrak** » 2009-08-18 17:09:45

saltgurkan skrev:Jag är rädd för hur folk skall reagera när jag säger saker och är därför alltid rädd att säga sanningen. Ofta undanhåller jag saker jag tänker är "pinsamma", det kan vara det mest vardagliga.
Jag är rädd för kommentarer och reaktioner över huvud taget. Jag är också rädd att bli ogillad och bortstött.
Jag vågar aldrig börja prata med dem jag inte känner.
Är det här Asperger eller något annat?
Jag har en morbror med sf.

Jag känner igen mig så väl. Jag undanhåller också ofta saker och jag drar ofta nödlögner för att slippa säga sanningen om jag tycker att den känns pinsam och om jag är rädd för folks reaktioner. Om någon ber mig följa med ut och fika händer det att jag säger att jag ska göra något annat, eller att jag är sjuk, istället för att säga sanningen som t.ex. kan vara att jag har dåligt med pengar eller att jag hellre vill vara för mig själv just idag.

Däremot har jag ganska lätt för att prata med främlingar. När jag var yngre var det precis tvärtom men numera tycker jag att det många gånger kan vara behagligare att prata med främlingar än med folk jag känner. Att prata med främlingar känns så kravlöst på något vis...

Jag blev diagnosticerad med social fobi när jag var 18 men eftersom problematiken funnits redan sedan jag gick på dagis plus att jag har flera andra "symtom" som jag tycker stämmer in på AS så blir jag mer och mer övertygad om att jag har asperger och inte social fobi.

Har du haft de här problemen sedan du var liten eller är det något som dykt upp senare?

av **Inger** » 2009-08-18 17:28:33

MissNervvrak skrev:
Jag känner igen mig så väl. Jag undanhåller också ofta saker och jag drar ofta nödlögner för att slippa säga sanningen om jag tycker att den känns pinsam och om jag är rädd för folks reaktioner. Om någon ber mig följa med ut och fika händer det att jag säger att jag ska göra något annat, eller att jag är sjuk, istället för att säga sanningen som t.ex. kan vara att jag har dåligt med pengar eller att jag hellre vill vara för mig själv just idag.

Jag var också så när jag var yngre. Tyckte mina naturliga behov och osynliga fysiska begränsningar var konstiga och pinsamma, och trodde inte jag hade rätt att ha någon egen vilja bara sådär, så jag försökte hitta på godtagbara ursäkter för att slippa så att ingen skulle bli arg eller ledsen.

Men sedan jag fick diagnosen känns det mer ok att säga som det är. Fast det varierar med hur väl jag känner folk och hur mycket förståelse de brukar ha. Är det någon jag inte känner så väl, eller som jag vet inte skulle förstå, så känns det lättare att komma med en "normal" ursäkt snarare än att förklara i detalj hur jag fungerar och ge dem mer information än de efterfrågat. Försöker dock undvika sådana personer och situationer så det är väldigt sällan jag hamnar i sådana situationer.

av **saltgurkan** » 2009-08-18 18:31:12

MissNervvrak skrev:Har du haft de här problemen sedan du var liten eller är det något som dykt upp senare?

De har dykt upp nu i mina sena tonår, de fanns inte förut vad jag vet.

av **MissNervvrak** » 2009-08-18 19:28:30

Hmm, då kanske det är social fobi det handlar om... aspergerproblemen finns ju där från barndomen, även om de kan förändras under livets gång. Fast jag vet ju inte, jag känner ju inte dig. Har du andra symtom på asperger än just den sociala problematiken?

av **saltgurkan** » 2009-08-18 19:37:56

MissNervvrak skrev:Hmm, då kanske det är social fobi det handlar om... aspergerproblemen finns ju där från barndomen, även om de kan förändras under livets gång. Fast jag vet ju inte, jag känner ju inte dig. Har du andra symtom på asperger än just den sociala problematiken?

Jag har många symptom på asperger, och jag är diagnosticerad med Asperger syndrom.
Dock verkar rädslan inte ha med asperger att göra, då borde man ha hört mer om den i aspergersammanhang.

av **Inger** » 2009-08-18 20:09:26

Jag tycker också det låter som social fobi. Det är väl inte helt ovanligt att det förekommer tillsammans med AS.

av **jonsch** » 2009-08-18 21:46:38

Jag vill citera här för jag tror det är viktigt att skilja på följande två saker:

Bror Duktig skrev:Allmän fundering:

Om något är social fobi, så ska väl rädslan vara obefogad?
Typ att man har svårt med vanliga saker som ändå inte har gått fel.

En skillnad med aspergare är ju att man har erfarit hur fel det kan bli när man just "är sig själv".

jag misstänker att psykologerna inte gör någon skillnad, utan att de sopar in alla under rubriken "social fobi". Hoppas jag har fel men det är nog i vilket fall bra att själv försöka få rätsida på om man själv är drabbad av något av de två och i så fall av vilket.

av **Bror Duktig** » 2009-08-19 16:02:05

jonsch skrev:Jag vill citera här för jag tror det är viktigt att skilja på följande två saker:
Bror Duktig skrev:Allmän fundering:

Om något är social fobi, så ska väl rädslan vara obefogad?
Typ att man har svårt med vanliga saker som ändå inte har gått fel.

En skillnad med aspergare är ju att man har erfarit hur fel det kan bli när man just "är sig själv".

jag misstänker att psykologerna inte gör någon skillnad, utan att de sopar in alla under rubriken "social fobi". Hoppas jag har fel men det är nog i vilket fall bra att själv försöka få rätsida på om man själv är drabbad av något av de två och i så fall av vilket.

Nä, psykologerna gör nog ingen skillnad. De verkar inte förstå att det finns skillnader. Kanske de som är bra på asperger kan, men inte vanliga psykologer.

Det synsättet har gått igen hela min långa kontakt med psyk.

Som anorektiker fick jag höra: "Du måste släppa ALL kontroll, du ska INTE göra schema" (sure...)

Vad dessa psykologer inte förstår, är att det finns medfödda förutsättningar för att bli si eller sådan, ha lättare för att utveckla det ena eller det andra.

De sitter och säger "alla är vi olika", men de arbetar inte så.

Kanske lite OT, men hör ihop med den där skillnaden på social fobi hos normal NT och hos person med social annorlundahet.

Som aspergare har man många annorlundaheter, men även vanligt folk har en och annan annorlundahet och kan oftast beskriva när de har blivit totalt felbehandlade/missförstådda/kränkta.

De som jobbar med folk (t.ex. psykologer då) är alldeles för dåliga på att läsa av inidividen de arbetar med. Att det går bättre att behandla NT:ar, är bara för att de lyckligtvis oftare (oftare alltså, kanske till 80-90 %?) är som böckerna lär ut, än annorlunda folk.

Är det så svårt att skilja på "nu är det sjukdomen som talar" och "individen fungerar så här"? Så att de som ska föreställa bäst utbildade, klarar det till en försvinnande låg grad?
Eller är de alla helt oengagerade?

av **jonsch** » 2009-08-20 15:27:14

Jag tror att de flesta verkligen är engagerade - vilket inte gör det hela (om nu vår uppfattning om skickligheten stämmer med verkligheten) mindre mystiskt eller oroande.

av **saltgurkan** » 2009-08-22 10:12:48

Här om dagen blev det här med min rädsla aktualiserat igen. Min pojkvän ville veta vilken musiksmak jag har, och jag vågade knappt berätta. Jag lyckaades visa en låt på youtube. VAd man gillar för musik skall man väl inte skämmas över?! HAn sade att han ,trots att vi varit ihop i över tre månader, knappt vet hur jag är. Det är för att jag inte vågar prata. Och det här gör att mitt problem känns allbvarligt, när inte ens min pojkvän känner mig påp grund av min rädsla för reaktioner...

av **mondo beyondo** » 2009-08-22 10:43:14

Hjälper det dig att veta att de flesta människor styrs av sin rädsla? Man väljer efter det som gör minst skada istället efter det som ger mest glädje oftast. Du har stark stark hänsyn till andra och egentligen i onödan för om man vill ngnting annat än sin omgivning är det som det oftast är, att vilja eller tycka samma är ovanligt och nåt man kan glädjas åt när det händer men viktigt att aldrig glömma bort sig själv och vad man själv tycker. Du kommer att bli starkare nu när du vet att du har det här problemet och kommer att få det att fungera bättre.

Hörde nyligen om en adoptivmamma som ville men inte vågade berätta för sitt barn att han var adopterad. Så en dag i skolan var det istället en 'kompis' till honom som sa att hans mamma inte var hans mamma egentligen. Kan du se hur hennes rädsla skadade honom där? Hur bra och viktigt det är med korrekt kommunikation, man kan aldrig gå fel där egentligen, bara vara ärlig.

rädsla för reaktioner?

rädsla för reaktioner?

Re: rädsla för reaktioner?

Re: rädsla för reaktioner?

Re: rädsla för reaktioner?

Re: rädsla för reaktioner?

Re: rädsla för reaktioner?

Re: rädsla för reaktioner?

Vilka är online

Om AspergerForum

Logga in