Skulle på bio igår och då fick jag panik... jag hade inte köpt biljett men skulle göra det med min kompis men som sagt jag fick panik. Och nästa helg ska jag på bio igen. Men hur ska jag komma över paniken? Och varför får jag panik? Jag har ju inte panik ute på stan eller så.. någon som känner likadant?

Kan det vara rädsla för att bli instängd? Så kan jag känna "tänk om jag måste gå ut innan filmen är slut, och måste tränga mig förbi alla".

Alien skrev:Kan det vara rädsla för att bli instängd? Så kan jag känna "tänk om jag måste gå ut innan filmen är slut, och måste tränga mig förbi alla".

Nej så har jag faktiskt aldrig tänkt...

Kan du tänka steg för steg? Du klarar att köpa biljett. Klarar du att köpa snacks till? Vänta på att de öppnar repen? Kan du ta en medicin innan om du har? Du kan be om platser i biosalen närmast utgången, så då är det okej att flytta på sig om du får panik under filmens gång. Kan din kompis lugna?

Detta är några tankar. Vet dock hur det är, jag kan också få "oförklarlig" panik ibland, därför jag missade Arvikafestivalen två sista åren. Satt då på sjukhusets cafeteria i många timmar kanske 7-8 timmar. Diakon kom fram och pratade med mig jag sa "jag skall sitta här till jag blir lugn". Hon hämtade personal från psyket på avdelningen jag varit inlagd, men hon sa de hade fullt, så pratade inte med mig, jag hörde vad de sa långt i andra änden av rummet.

Någon gång har jag hoppat ur bil rakt i trafiken, nån gång har jag fått panik och satt hos soc i väntrummet i massa timmar mm.

MsTibbs skrev:Kan du tänka steg för steg? Du klarar att köpa biljett. Klarar du att köpa snacks till? Vänta på att de öppnar repen? Kan du ta en medicin innan om du har? Du kan be om platser i biosalen närmast utgången, så då är det okej att flytta på sig om du får panik under filmens gång. Kan din kompis lugna?

Detta är några tankar. Vet dock hur det är, jag kan också få "oförklarlig" panik ibland, därför jag missade Arvikafestivalen två sista åren. Satt då på sjukhusets cafeteria i många timmar kanske 7-8 timmar. Diakon kom fram och pratade med mig jag sa "jag skall sitta här till jag blir lugn". Hon hämtade personal från psyket på avdelningen jag varit inlagd, men hon sa de hade fullt, så pratade inte med mig, jag hörde vad de sa långt i andra änden av rummet.

Någon gång har jag hoppat ur bil rakt i trafiken, nån gång har jag fått panik och satt hos soc i väntrummet i massa timmar mm.

Oj låter obehaligt! Men jag har varit på konserter men tycker det inte är jobbigt... kanske inte är en as-sak. Min mamma har klaustrofobi så det kanske jag också har.

Jag har själv svårt för att sitta instängd i en teater eller biografsalong. När jag går på bio vill jag sitta längst fram så att jag obehindrat kan lämna lokalen, om jag känner att jag inte står ut.

Det är tråkigt att sitta still, klart du får panik

Tibbs är rätt ute, tycker jag. En sak i taget, det viktigaste först, ta det lugnt och gör det enkelt... Och behöver du gå så är det inget att göra en stor sak av, värre saker har drabbat mänskligheten.

Personligen så blir jag inte alls förvånad eller nedsättande mot någon som behöver lämna en situation eller uttrycker sig på ett visst sätt så länge det är med en vänlig attityd och personen inte är elak mot andra. Tvärtom kan jag tycka om personen mer för att jag ser den som den är. Kan du träningsgå en gång själv kanske?