Som det står i min signatur har jag ingen renodlad Asperger, men enligt min psykolog stämmer många kriterier in på mig.

När jag diagnosticerades var jag väldigt deprimerad och hade svårt för att uttrycka vad jag kände, eftersom det gjorde mig gråtfärdig. Att jag hade svårt för det och bland annat även hade problem med kamratrelationer som yngre fick henne att se det som om jag har stora sociala svårigheter.

Saken är den att varken jag själv eller andra märker några sociala svårigheter. Jag vet vad som skall göras, kan lyssna och skämta. Men jag håller mig nästan alltid för mig själv, eftersom det är vad jag trivs med. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i ytligt umgänge alltför länge. Föredrar att observera. Alltså handlar det om ett ointresse. Men räcker det? Enligt min pappa gör det det.

Jag tror inte det räcker med bara socialt ointresse, men jag kan ju ha fel. Det kanske beror lite på graden av sociala färdigheter som du kan uppvisa när du är nödd och tvungen?

Kanske det finns en viss oförmåga också för att ingen vill förklara hur man gör?

Som sagt vet jag hur man gör. Mitt sociala problem är framför allt att jag inte är intresserad och att omgivningen saknar förståelse. Gruppindelningar kan visserligen vara lite svårt, men det beror på att jag inte känner de andra och är osäker på mig själv.

Låt inte "andra" definiera vad du gillar. Ibland är det bara till att gå sin egen väg och resterande får gilla läget.

AS handlar om så mycket mer än det sociala. Problem med struktur (krav på strikta rutiner eller oförmåga att själv planera sitt liv), perceptionsstörningar och specialintressen är tre andra viktiga faktorer vid AS och det finns säkert flera grejer som jag inte kommer på eller hinner fundera ut nu. Den sociala biten är bara en del av problematiken

Även problemet med social interaktion kan ta sej många uttryck vid AS.
Med folk jag känner är jag hur bekväm som helst, har upptäckt att jag t.o.m. kan gå ut på krogen med en nära vän och tycka det är skitkul trots stökig och högljudd miljö runtomkring (han är i stort sett helnykterist, jag är försiktig och dricker bara måttligt hemma eller hos folk jag känner väl).
Med obekanta människor eller under press blir det dock mycket svårare.
Mitt problem är att jag inte uppfattar det sociala spelet på samma sätt som NT, har svårt att se gränser om dom inte uttalas tydligt.

Man tycks ha sträckt sig till det, ja. Dock ingår ju sociala svårigheter i diagnoskriterierna.

Enligt DSM-IV-TR används två huvudsakliga kriterier för att diagnostisera Aspergers syndrom:

*Allvarlig begränsning i förmågan till ömsesidigt socialt samspel.
*Begränsade, repetitiva och stereotypa beteendemönster, intressen och aktiviteter.

Samtidigt får man hålla två saker i minnet. Ett, man kanske inte själv ser var man trampar socialt snett eller ser var man är klumpig och det är inte alltid omgivningen reagerar genom att peka ut problemen, oftare drar de sig undan.
Två, man kan lära sig hur man "ska göra" socialt alternativt lära sig kompensera - något som har en tendens att dra en enorm mängd energi. Många kan också medvetet eller omedvetet härma någon nära, bli lite kameleont helt enkelt.
Därför kan det vara så att man själv och/eller omgivningen uppfattar det som att man inte har några sociala svårigheter. Det är också därför det är viktigt att få en bild av barndomen under diagnostisering, hur man var innan man började kompensera hej vilt för att klara av livet.

Diagnosen innehåller ju två delar.
Själv var jag mil från att få diagnosen då de gjorde en initial koll, har väldigt lite av problem med att klara vardagen, specialintressen och sånt, funkar bra på jobb, har familj och hela den biten.

Men sen finns ju den rent sociala biten av diagnosen, och där scorade jag fullt, typ. Sökte KBT för social fobi, som jag trodde det var. Men det stämde inte alls. Jag har ingen som helst ångest för att gå till en fest, en fikapaus eller nåt sånt. Det bara funkar inte. Jag kan inte gå in i ett kollektiv. Blir snabbt stressad och trött. Däremot kan jag prata med vemsomhelst, och länge. Men alla kollektiv är totalt no-no, något som gett mig oändligt lidande genom åren. Var nog på 10.000 fikapauser och uppskattade inte en enda, innan jag till slut beslöt mig för att skippa dem. Skippar äta lunch med andra, äter ensam eller med en person.

Stämmer det för dej, smurfen? Är du som jag? Alla tycker du är trevlig på fest, men själv vill/måste du gå hem efter två timmar då alla andra vill festa fyra timmar till?

Bazooka skrev:Stämmer det för dej, smurfen? Är du som jag? Alla tycker du är trevlig på fest, men själv vill/måste du gå hem efter två timmar då alla andra vill festa fyra timmar till?

Hmm... Nja... Trött skulle jag inte säga att jag blir. Jag blir mest uttråkad.

Men om jag tänker efter så tycker jag att vissa saker, som att festa, är riktigt obehagligt. Jag blir otroligt rädd och stressad när det är mycket berusade folk omkring mig. Dels är jag rädd för att någon skall göra mig illa och dels tycker jag det är läskigt att prata och dansa bland andra. Det känns som jag bara förstör. Kommer ihåg när vi på dansen skulle improvisera framför varandra. Annars brukar det gå bra, men när någon tittade på mig samtidigt som jag dansade kände jag mig svimfärdig.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Schizoid_p ... C3%B6rning
kanske?

"Schizoid personlighetsstörning är en personlighetsstörning som karaktäriseras av en brist på intresse för sociala relationer, en tendens till en ensam livsstil och emotionell kyla. Den sammanlagda effekten av de uppfyllda kriterierna måste vara så pass allvarlig att den bereder den enskilde påtagliga besvär i vardagslivet. Att vara en "ensamvarg" som gillar att vara ifred innebär således inte man lider av en schizoid personlighetsstörning."

Min ex-man är sån! Och han är jätteduktig på det sociala. Men han har knappt något intresse av att umgås med andra människor (vår son är lite sån också, faktiskt). Och jag, som har Asperger, är tvärtom. Jag skulle vilja vara bättre på det sociala, vill umgås mer med andra, men jag kan inte få till det på rätt sätt.

Deadly_Nightshade skrev:http://sv.wikipedia.org/wiki/Schizoid_personlighetsst%C3%B6rning
kanske?

"Schizoid personlighetsstörning är en personlighetsstörning som karaktäriseras av en brist på intresse för sociala relationer, en tendens till en ensam livsstil och emotionell kyla. Den sammanlagda effekten av de uppfyllda kriterierna måste vara så pass allvarlig att den bereder den enskilde påtagliga besvär i vardagslivet. Att vara en "ensamvarg" som gillar att vara ifred innebär således inte man lider av en schizoid personlighetsstörning."

Det enda som stämmer in är det sociala ointresset... Och jag tror det är långt ifrån tillräckligt starkt...