Hbl skrev:Timofej är fyra år gammal och älskar att dansa. På barnhem nummer 13 i S:t Petersburg får han ofta göra det till levande pianospel. Han tycker också om att visa upp ett album på sin amerikanska familj för personalen. Tyvärr kommer han aldrig att få förenas med sin familj.

Hbl skrev:– Ett barn ska växa upp i en familj. Min högsta önskan är att vi inte hade kvar några barnhem i Ryssland. Men tillsvidare har vi inga alternativ. Vi har inte tillräckligt med familjer som är villiga att adoptera övergivna barn.

Adoptionsstoppet mot amerikanska medborgare är därför ett beslut som Nikiforova öppet har protesterat mot i både rysk och utländsk press. Nu planerar duman att utvidga lagen till att gälla hela EU, förutom Frankrike och Italien som har bilateralt avtal med Ryssland.

Lagen har motiverats med att Ryssland inte har råd att "sälja" sina barn utomlands i en situation där landets befolkning hela tiden minskar. Det är ett argument som Nikiforova inte godkänner. I synnerhet inte i en situation där alltfler barn som lämnas in på barnhem har fötts av centralasiatiska gästarbetare, en växande och mycket utsatt befolkningsgrupp i Ryssland.

– På vilket sätt skadar det Ryssland att låta dem få ett hem i USA eller i andra länder? De kommer ändå inte att bli adopterade inom Ryssland. Folk här vill ha barn som påminner om dem själva.

Majoriteten av de adoptioner som görs inom Ryssland är så kallade hemliga adoptioner. Det innebär att barnets födelseattest ändras så att det formellt har fötts inom familjen. Myndigheterna förbinder sig till att inte ge ut information om barnets egentliga härkomst. Ofta talar föräldrarna inte om för vare sig barnet självt, släkt eller vänner att det är adopterat. Det innebär att barn med ett asiatiskt utseende omedelbart diskvalificeras.

Hbl skrev:Omhändertagna barn i Ryssland placerar först på ett barnhem som kallas dom rebjonka. Efter att de har fyllt fyra överflyttas de till detskij dom, som är en institution för barn upp till sexton år. Ibland kallas även den här institutionen för internat. Hit slussas barnen som det inte har gått att hitta adoptivföräldrar åt. Det är i allmänhet här som barnen far som mest illa.

När ett barnhemsbarn fyller sexton erbjuder staten en gratis bostad, i allmänhet ett studentrum. Därefter upphör myndigheternas ansvar. Det är ofta då de verkliga problemen börjar. Barnhemsbarn har levt på institution i hela sitt liv, till och med skolan är i allmänhet på barnhemmet. Det innebär att de aldrig har varit ute i samhället, inte förstår sig på pengar och kan ha svårigheter med de enklaste vardagssysslor som att koka te. Kriminalitet och alkoholism är vanliga följdproblem.

DN skrev:I Ryssland bor över en halv miljon barn på barnhem. I januari i år stoppade Ryssland alla adoptioner av ryska barn till USA, som svar på en diplomatisk konflikt mellan länderna. Och senast för några veckor sedan beslutade den ryska duman att ryska barn heller inte får adopteras till homosexuella par i länder som tillåter enkönade äktenskap, däribland Sverige. Även ogifta personer, oavsett sexuell läggning, omfattas av förbudet.

Den ryska adoptionspolitiken gör Viktoria Jömark, 35 år, ursinnig.

– Jag ryser längs hela ryggraden när jag tänker på detta, det är så emotionellt laddat för mig. Jag tänker på hur det skulle ha varit för mig om jag inte hade blivit adopterad. Vad hade hänt med mig?

– Ryssland vill gärna framhålla att det är ett framstående land, men har fortfarande så många barn som lider så oerhört, säger hon.

Innan Viktoria blev adopterad var hon under några år "sommarbarn" i Sverige, en företeelse hon är kluven till.

– Jag hade det bra. Men alla vuxna som tar emot barnen här är inte medvetna om den svåra situation som barnen kommer ifrån.

Hon tycker att alla som tar hand om ett "sommarbarn", och självklart även de som adopterar, borde få gå en utbildning i hur man bäst tar hand om traumatiserade barn.

Viktoria kom till ett stort barnhem som bestod av tre vita byggnader, "Barnhem 55" i Moskva. Där blev hon fråntagen alla sina leksaker – eftersom andra barn kunde bli avundsjuka – och håret klipptes kort, på grund av risken för löss.

– Mitt hår var det enda som jag hade kvar från min mamma, som hade mörkt långt hår. Där och då förstod jag att jag inte räknades som individ längre, jag var en del av en grupp.

Som barn skulle man inte tycka eller säga något, ens åsikt räknades inte, säger Viktoria.

– Vi kallades för idioter och "sopor" av personalen. Vi var inte mycket värda. För mig som ändå hade levt i en familj var det chockartat att komma dit och bli behandlad på det sättet av vuxna som borde ha varit där för att stödja oss, säger hon.