Är det någon annan som diagnostiserats med PTSD (posttraumatiskt stressyndrom)? Har ni blivit hjälpta på något sätt?

Jag fick diagnosen vid två skilda tillfällen men varken medicin eller terapi hjälpte. Till viss del pga att min ena terapeut återtraumatiserade mig genom att klä sig exakt som gärningsmannen, fastän jag berättade för honom att det gav mig flashbacks. "Jaha, intressant" sa han och fortsatte ta på sig samma jävla tröja trots att han säkerligen hade andra tröjor i garderoben.

På sistone har jag velat ta tag i problemen då jag fortfarande har PTSD-symtom som förstör livet (och har haft i ca 20 år). Dels de trauman jag redan diagnostiserats för men också sådant jag aldrig velat/vågat ta upp med någon terapeut.

Men det är urdåligt med terapeuter där jag bor och man får bara träffa någon specialiserad på PTSD om man är asylsökande. Det påstås att det inte finns resurser till andra människor, vilket bara spär på mina tankar om att jag inte är värd att hjälpa.

Dessutom är det mer komplicerat än "bara" PTSD (som är illa nog) då jag är 99% säker på att jag har komplex PTSD (en relativt ny diagnos i Sverige) som kräver annan typ av behandling. För jag har långvarigt trauma i form av barnmisshandel och dessutom fler sexuella övergrepp än jag kan räkna. Och personlighetsförändring, stora problem med relationer och allt annat som nämns i diagnoskriterierna. Jag tror inte att den kompetens jag skulle behöva för att må bättre existerar i det här landet.

Är det någon som varit i en liknande sits som faktiskt fått hjälp som fungerar? Allt börjar kännas så hopplöst...

Jag har ptsd, antagligen komplex ptsd.
Har gått i terapi för länge sen men då för depression och ångest, de missade min uppenbara ptsd. Fick diagnos först efter 15 år inom öppenpsyk, när jag själv tjatade till mig en screening och sen utredning. Haft ptsd i ca 20 år nu.
Jag har fått veta att man måste gå i terapi minst en gång/vecka och det orkar inte jag så det får vara. Knaprar en massa mediciner för att dämpa symtomen.

Så nä, har inte blivit hjälpt.

Känner du till WONSA? De har lång kö men du kan ju kolla upp dem. De kanske vet nån psykoterapeut i närheten av dig.

Vet patienter som fått gå privat på regionens bekostnad när det inte fanns rätt kompetens inom regionens psykvård. Fast då ska man nog orka kräva sin rätt.
De kan ju inte hävda att det bara finns resurser för asylsökande, de ska gå efter individernas behov.

Zima33 skrev:Text

Tack för ditt svar.

Jag ska ta en titt på webbsidan och se vad jag kan hitta!

Jag tog mod till mig och pratade med min boendestödjare om det här idag. Hon har fler brukare med trauma, så det här med väntetider kommer upp rätt så ofta. Hon sa att det är 4-5 ÅRS väntetid på att få träffa en terapeut. De remitterar heller inte utanför länet. Jag vet ärligt talat inte om det är värt den väntan, bara för att antagligen få någon som inte alls passar...

Sedan som du sa måste man orka varje vecka i åratal för att ens få en chans att bli bra. Det känns som ett omöjligt åtagande. I den här takten kanske jag fungerar någorlunda när det är dags att pensionera sig.

Samtidigt har jag öppnat den metaforiska Pandoras ask och det känns som jag drunknar i alla flashbacks och mardrömmar. Har sovit någon enstaka timme per natt i två veckor nu och det börjar kännas. Om priset att betala är så högt känns det lika bra att verkligen ta tag i allt och ge det en rejäl chans. Men 5 års väntetid... nästa person som säger att vi har bra psykvård ska få sig ett hut.

Det känns lite som trauma inte är poppis att behandla längre. De vill att alla ska ha KBT eller DBT. Känns som fel terapi för trauma.

Förr i tiden trodde de att allt var trauma, nu tror man att allt är NPF.

Din terapeut behöver en rejäl spark i röven.

Jag kan inget om trauma men ville önska lycka till.

Grönt Äpple skrev:Är det någon annan som diagnostiserats med PTSD (posttraumatiskt stressyndrom)?

Ja.

Grönt Äpple skrev:Har ni blivit hjälpta på något sätt?

Nej.

Grönt Äpple skrev:

Zima33 skrev:Text

Tack för ditt svar.

Jag ska ta en titt på webbsidan och se vad jag kan hitta!

Jag tog mod till mig och pratade med min boendestödjare om det här idag. Hon har fler brukare med trauma, så det här med väntetider kommer upp rätt så ofta. Hon sa att det är 4-5 ÅRS väntetid på att få träffa en terapeut. De remitterar heller inte utanför länet. Jag vet ärligt talat inte om det är värt den väntan, bara för att antagligen få någon som inte alls passar...

Sedan som du sa måste man orka varje vecka i åratal för att ens få en chans att bli bra. Det känns som ett omöjligt åtagande. I den här takten kanske jag fungerar någorlunda när det är dags att pensionera sig.

Samtidigt har jag öppnat den metaforiska Pandoras ask och det känns som jag drunknar i alla flashbacks och mardrömmar. Har sovit någon enstaka timme per natt i två veckor nu och det börjar kännas. Om priset att betala är så högt känns det lika bra att verkligen ta tag i allt och ge det en rejäl chans. Men 5 års väntetid... nästa person som säger att vi har bra psykvård ska få sig ett hut.

Terapi får man numera inte i flera år utan det är begränsat antal gånger och sen är man botad, anser de.
Borde inte vårdgarantin gälla? 5 års väntetid är ju helt koko. Kan de inte erbjuda vården inom tre månader så har man rätt att söka vård i annat län/annan stad.

Vilken skitvård vi har. Och alla protesterar. Men det händer inget.

Massor av psyk är nerlagda. Och de som finns har ofta ingen personal. Det känns som ett u-land. Vi är lovade vård enligt lag. Har inte hört många som går i terapi numera. Fattar inte hur de tror att en handfull samtal ska hjälpa för komplexa problem.

Har kollat i min journal, min mottagning försökte få mig till en psykoterapimottafning men de ansåg att jag har för komplexa problem och föreslog en affektiv mottagning men de har inte autismkompetens så de sa också nej.
Komplexa problem. Ja? Det är ju därför jag behöver vård …
Men jag fortsätter väl knapra tunga mediciner och träffa stödkontakt så blir jag nog frisk från ptsd:n.