Jag är trött, arg och med behov av ett internt åskväder för att ladda ur!

Det slår tyvärr i viss mån mot vissa forumister fast det framför allt är en känga mot det sönderfallande fd välfärdssamhället. Det är slut!

När någon mår skitdåligt på en tråd så får den personen ofta rådet: "Sök professionell hjälp!" Då undrar jag: Vilken verklighet och vilken stad bor du i?

Jag har erbjudits ett fåtal psykologtider under min livstid. Psykologer är något för de allra rikaste. Eller?

Kuratorer kan man ibland få lov att träffa. Hur bra är de då? Det varierar. De peppar i bästa fall, är lika bra som en bra vän ibland, men inte bättre.

Och en psykiater - hur kommer man över en sådan? I Västsverige är köerna årslånga. Telefontider finns inte.

Hisingen har 4 1/2 tjänst planerat, men bara 1 1/2 tjänster tillsatta på 800 sökande. Självmord inträffar då, både där och här. Folk dör i onödan, utan vård. U-LAND HETER ETT LAND DÄR MAN LÄMNAR MÄNNISKOR ATT DÖ!

Uddevalla har både jag och boendestödet tappat kontakten med helt. Jag frågade idag: "Men, går ni aldrig dit med någon?" "Jo, men bara till psykakuten på Uddevalla sjukhus." "Men där finns ju ingen akut?" "Nej, men vi får inte åka till NÄL" "Så, vad händer när ni kommer till psyk, det är ju dött där?" "Vi blir ovänligt behandlade och får veta att vi ev. kan få en akuttid om två dagar." "Men akut betyder väl akut???" "Jo, men här finns ingen fungerande psykmottagning, ingen att tala med." De som är där rör sig som zombies, utan mimik, utan känslor. Deras uppgift är mest att säga: "Vi har ingen tid. Ut med dig!" En gammal boendestödjare säger alltså:

UDDEVALLA HAR INGEN PSYKIATRI!!!

och TV säger att norra Göteborg har heller ingen.

Så - var är den? I Umeå?

Om någon skulle säga att jag behöver professionell vård så skulle jag gå i taket. Det är ett hån, en lögn, en förolämpning.

Resultatet av psykiatrireformen...

Anledningen till att det fungerar så är flera, de olika förvaltningarna skjuter det emellan sig medan andra ser chansen att plocka pengar till sin egen budget eller rentav bara följa regler utan tanke på konsekvenser "sådana är reglerna". Det är också en fråga om hur mycket man satsar. Under det lagret finns chefer av olika slag som gör fel saker eller organiserar verksamheten ineffektivt eller rentav av så illa att personalen säger upp sig och startar eget. Eftersom reglerna hos vårdorganisationerna för ersättning till fristående är omständiga så finns det än mindre tillgängliga med subventioner än vad som annars skulle finnas.

Bra vård hittas nog hos de som kan ta hand om sig själva dvs undvika onödig stress, vidareutbilda sig inom det som är av verklig betydelse osv.

Jag förstår din frustration. Det är oerhört cyniskt att höra påståendet "Sök professionell hjälp" när det inte finns någon att söka.

I min hemstad är det så illa att vissa vårdcentraler inte ens längre köper in psykologtjänster (som oftast är KBT då psykodynamisk terapi varit ineffektiv för de flesta). På Google läste jag en artikel om att vårdcentralerna söker samarbete med psykologprogrammet på universitetet. Det är säkert stimulerande för psykologkandidaterna men det är inte kul att som patient behöva ge dem en grundkurs i neuropsykiatri.

Har också sett nyhetsinslag ganska nyligen om att samma universitet tagit fram appar mot exempelvis depression eller social fobi så att man kan ge sig hjälp till självhjälp via mobilen. Suck!

Om det är första gången man söker vård eller mår riktigt dåligt behöver man möta en riktig psykolog att återkoppla till. Via nätet, eller annan självhjälp som exempelvis mindfulness ser jag mer som komplement eller "fortsättningskurser".

Senaste psykiatern jag gick hos hade ännu efter ett halvår+ inte begripit att jag faktiskt verkligen kunde tolka hans och andras ansiktsuttryck och behövde mer sådär 'tala om saker'. Han var rätt bra.. den förra ville mest ge beroendeframkallande mediciner. *bitter* ( /lol )

radix skrev:den förra ville mest ge beroendeframkallande mediciner. *bitter* ( /lol )

Been there, done that. Jag var blott 16 år, och jag hann inte ens berätta klart om mitt liv innan han hade tryckt ett recept på antidepressiva i näven på mig. Utan att ha diskuterat med min mor om saken...
Sedan hade vi ju psyköverläkaren som skrev ut 100 st bensotabletter till mig när jag var 21. Bara sådär, eftersom jag hade sömnproblem. Turligt nog kunde jag hantera det hela och blev inte beroende, har fortfarande kvar tabletter idag, fem år senare. Men tror inte att alla hade gjort det, speciellt inte när man söker för ångest och depression...

Skulle vara intressant att höra vad slags psykologer som verkligen har hjälpt?, hur de gör osv.

Som min fd. terapeut sa: "I all mina 20-år här (psykiatrin i Göteborg) har det aldrig varit så illa som det är just nu." Det var ca. ett år sedan och det har inte blivit bättre. Han var psykodynamisk/KBT/DBT utbildad, en mix som funkade för mig med en liten kompott diagnoser.

Men tyvärr lämnar psykiatrin mycket att önska. Först efter sju år fick jag korrekt diagnos, och det var enbart för att min mor och jag tjatade sönder dem. Mest min mor kan jag dock tillägga. Det är dock mycket sorgligt att man ska behöva tjata, speciellt om man mår dåligt, det minsta man behöver är mer problem från de som ska "hjälpa" en.

De som jobbar med acceptans, mindfulness är de som hjälper mest. (Kolla tråden om mindfulness.) Samtidigt att de är autismkunniga och FÖRSTÅR hur aspisar tänker och fungerar. Jag har en sån psykolog på hab. Det är en fördel om de jobbar kognitivt, alltså ifrågasätter dina tankar som en sanning och ersätter tex nattsvarta depressiva tankar med mer realistiska tankar.

Jag har provat KBT för sju år sen i grupp på en VC som köpte in tjänsten från unga, hungriga och ambitiösa psykologer. Det var väldigt konkret och påtagligt när de gäller att få ordning på beteenden. Tyvärr aningen ytligt eftersom de inte förstod min personlighet och helt och hållet missade min autism som delvis orsakade social ångest och depression. Ajabaja!

Det bästa var att de lärde ut acceptans och mindfulness och att vi fick prova på avslappningsövningar som vi fick öva hemma. Finns en djungel av böcker och CD i ämnet.

Trådar om mindfulness:
Erfarenheter av Mindfulness?
Mindfulness - för harmoni och mot depression?
TV4 Nyhetsmorgon söndag: ADHD och Mindfulness

Jag har provat så många mediciner att när jag begravs kommer grundvattnet förgiftas. "Hjälpen" överallt ifrån är, när den är som BÄST, någon att prata med (som bara anmäler någon gång och inte jämt, fast det som egentligen borde anmälas förbises (med flit?)) Samhället är vrickat och inte skapat för alla.

anmäler vad?

Av tillfälliga läkare får man åtminstone medicin, men av tillfälliga psykologkontakter får man bara räkningar.
/Dagobert

Ja, då var jag alltså inte ensam om att ha identifierat ett gigantiskt samhällsproblem!

Miltonprojektet var bara en skendemokratisk manöver. Ett nollvisonsprojekt för självmord resulterade i slutsatsen att svenskarna skulle bli mer upplysta. De som lever nära den deprimerade skall upplysas om hur man hanterar en deprimerad vän. Och vilka lever då nära dem som har de stora problemen? Jo, andra personer från Utanförskapet.

Vårt samhälle blir ju allt mer segregerat pga en politik som skapar enorma klassklyftor. De utan inkomst, utan semestrar, utan bostad osv kan inte umgås med dem som "har". De lever i skilda världar och träffas aldrig.

Så i verkligheten är det de utstötta som hjälper varandra till en viss gräns. En fattig kan knappast hjälpa en annan lika fattig.

Det är som om vi alla är med i en film. Vackra fasader är uppställda överallt för att bekräfta att vi är ett av de rikaste länderna i världen. Men som vi vet har vi rasat rätt långt ned i välfärdsligan nu. Den fattige behöver ekonomiskt bistånd, den bostadslöse ett hem och den sjuke sällskap i hemmet.

I ett fattigt land behövs annat än psykologer. De är mest till för dem som har rent psykologiska problem. Men nu har många väldigt påtagliga sociala problem och samhället eller svenskarna stöttar inte varandra. Jag undrar om vi inte vore hjälpta av lite mer grekiskt blod i oss? Att kasta sten och skrika, att protestera mot de påtagliga kränkningarna av våra mänskliga rättigheter känns mer meningsfullt än att få höra av en psykolog: "Du ska strukturera ditt liv!" Ett samhällskaos kan en sjuk människa inte strukturera. Utanförskapet är en tankekonstruktion och uppfunnet av de som vill ha mer pengar i plånboken i stället för att via skatter ge de fattiga en värdig sjukvård.

Sverige faller mot avgrunden och jag känner större behov av en revolution än av en psykolog.
Vrede är en motkraft till ångesten. Men jag menar inte fysiskt våld utan mer massiva protester från folket.

Debbido skrev:Jag undrar om vi inte vore hjälpta av lite mer grekiskt blod i oss? Att kasta sten och skrika, att protestera mot de påtagliga kränkningarna av våra mänskliga rättigheter

Greker?,.. Fransmän däremot!

Mycket av utanförskapet beror väl på bristande kulturassimilering och avsaknad av utbildning?, och förstås Svenska arbetsgivares likformighetsmall. Var som jag, dvs normal, eller utan jobb ..

plåtmonster skrev:

Debbido skrev:Jag undrar om vi inte vore hjälpta av lite mer grekiskt blod i oss? Att kasta sten och skrika, att protestera mot de påtagliga kränkningarna av våra mänskliga rättigheter

Greker?,.. Fransmän däremot!

Mycket av utanförskapet beror väl på bristande kulturassimilering och avsaknad av utbildning?, och förstås Svenska arbetsgivares likformighetsmall. Var som jag, dvs normal, eller utan jobb ..

Jodå, jag blir gärna lite fransk också. De har ju vaknat upp och valt en socialistisk ledare!

Du har rätt om utanförskapet. Men Europa har effektiviserat, robotiserat och förlagt jobben till Kina så länge nu att det inte finns så mycket i Europa att göra längre. Alla mina teknikrylar är gjorda i Kina. Vi ville köpa billigt och så blev vi arbetslösa på kuppen. Vi ville ha en bekväm tillvaro med en massa billiga prylar tillverkade av folk som jobbar dygnet runt för inga pengar alls tills de tar sina liv.

Vi har levt på ett ohållbart sätt och därför blir det 50-procentig arbetslöshet och misär. Vi har skapat samhällen där det finns nationaldepressioner, där den psykiska ohälsan är mycket vanligare än motsatsen. Så - dessa problem går inte att snacka bort. Människor med höga utbldningar kastas ändå ut i arbetslöset.

Kanske ses psykisk vård som onödig i ett EU på väg ned? Vi behöver i så fall "kvarterspsykologer".

Det jag tror på är medmänsklighet och "return to innocence".

Det ligger mycket i det du skriver, Debbido!

Med medmänsklighet kommer man långt.

kattkvinna skrev:Det ligger mycket i det du skriver, Debbido!

Med medmänsklighet kommer man långt.

Jo, det var ju så vi levde förr. Det var så stammarna överlevde. Med nuvarande strukturer kan det väl behövas psykiatri men den har spårat ur. En gång fanns de proffs som ville förändra, förbättra, skapa bättre metoder. Att ha så lite medicinering som möjligt, samtal och övrigt stöd i livet anpassad efter livssituation var väl ett ideal. Men dessa läkare är nu döda, utbrända eller likgiltiga. Det saknas visioner, politisk vilja, pengar, en humanistisk människosyn.

När jag dök upp på en psykakut en gång (med alla mina fysiska sjukdomar i bagaget) och famlade efter ångestreduktion sa läkaren: Du verkar intelligent - använd din intelligens för att lösa dina problem! Hej då!

En NPF-psykolog uteslöt mina somatiska sjukdomar helt och sa att om jag bara steg upp tidigt varje dag och strukturerade den med hjälp av en Handy så skulle allt bli bra.

(Fast vissa år har jag varit sängbunden pga RA-skov och operationer. Hur strukturerar man ett sängliv? Hur strukturerar man ett Parkinsson eller MS-liv? Och varför får man bara ha EN funktionsnedsättning? Var är de kompetenta psykologerna/psykiaterna? Jag har bara mött en enda som var rätt så bra (två träffar per år).

De monster till psykiatriker jag mött senaste åren har varit som Satan själv, grymma och förljugna. Jag har helt tappat förtroendet för dem.

De som är bra lämnar nog mottagningarna när det kommer dumma direktiv och besparingar uppifrån. Så något slags oberoende gentemot det offentliga är nog en nödvändlighet för en viss proffesionalism.

plåtmonster skrev:De som är bra lämnar nog mottagningarna när det kommer dumma direktiv och besparingar uppifrån. Så något slags oberoende gentemot det offentliga är nog en nödvändlighet för en viss proffesionalism.

Hur menar du då? Privata mottagningar? Jovisst, om de är frikortsbaserade. Det måste finnas vård även för de fattiga. Men vi närmar oss USA-sjukvårdens nivåer - grundvård för de oförsäkrade.

Jag har sett eldssjälarna brinna ut och slockna. Min psykiater kunde jag se gick mot utbrändhet. Då läste hon neuropsykiatri och på den avdelningen var det visst lite lugnare.
De som är kvar nu är psykopaterna och zombievårdarna. Jag menar här. Jag kan inte uttala mig om Stockholm t ex.

Jag har läst många historier om vårdcentralsläkare som varit skickliga och älskade, hängivna sitt arbete som förhindrats göra ett bra jobb pga besparinarna, gått ut i pressen och berättat varför de lämnar sin tjänst. Kan man bota någon på 15 minuter? T o m Jesus skulle säkert ha känt sig stressad inför en sådan utmaning.

En gång la han lera på en blinds man ögon och sa till honom att gå till floden och tvätta bort leran - då skulle han få sin syn tillbaka. Han gjorde det och blev frisk.
Frågan är: Hur många minuter tog den helandeprocessen? Kanske mer än 15 minuter?
De flesta läkare vill få chansen att göra ett tillfredsställande jobb. Stressen spikar fast dem vid ett kors.

Men det är inga problem, för misslyckas läkaren så har Reinfeldtmolnet fastställt att alla blir friska på 12 månader, en världsrevolution.. halleluja!

Debbido skrev:Jag har sett eldssjälarna brinna ut och slockna.

Jag har sett den utvecklingen här i både psykiatrin och en vårdcentral jag tillhörde förr. De som var bra och hade inlevelseförmåga i andra människor slutade. Det blev katastrof när Carema köpte upp den vårdcentralen. Hög omsättning på personalen. En arrogant läkarjävel blev chef.

Debbido skrev:Jag har läst många historier om vårdcentralsläkare som varit skickliga och älskade, hängivna sitt arbete som förhindrats göra ett bra jobb pga besparinarna, gått ut i pressen och berättat varför de lämnar sin tjänst. Kan man bota någon på 15 minuter?

Plåtmonster, den med Reinfeldt och frisk på tolv månader var bra!

OCH VAD HÄNDER NU DÅ? Senaste nytt: Sjukvården gör sig av med stafettläkarna!
Okey, det låter väl bra, att framgångssagan för de överbetalda bemanningsläkarna är slut. MEN - kommer då läkarna att räcka till? Antagligen inte. De gör ju inte det idag. Så - ska tillgången till vård gå från dagens låga nivå till en nivå där en massa människor dör? De som inte har privata sjukförsäkringar alltså?

Som vanligt: Västra Götaland leder ligan i fråga om att vara sämst. Här hade vi visst 400-500 stafettläkare medan Halland gissningsvis hade ca 50. Det kommer att slå hårt som tusan. Jag är inte så naiv att jag tror att stafettläkarna hastigt och lustigt låter sig fastanställas, de kanske emigrerar i stället?

Så, hur ska man tolka det här? Ättestupa eller vad?
Boendestödet här gissar att det finns EN fast läkare nu men stafettisarna är borta så psykmottagningen ser ut som en steril öken. En psykiater på norra Bohuslän. Snart får man väl emigrera...GB verkar bäst. Eller vart tar stafettläkarna vägen? Bäst att hänga på tåget?