sydsvenskan.se: "Det finns en övertro på diagnoser som en lösning"

Det beror, menar han, inte bara på att diagnosen ännu inte var uppfunnen och att det inte fanns expertis som kunde ställa diagnosen, utan också på att vi levde på ett helt annat sätt. Barnen hade det visserligen ofta tufft men spelreglerna var enklare att följa. Och i skolan fanns färre yttre stimuli som distraherade.

Moderator atoms - bytte ut felaktiga citattecken.
Moderator atoms - förtydligade rubriken.

Nu har jag inte orkat läsa länken.
Men en diagnos kan ju helt omöjligt vara en lösning.
En diagnos är ju bara ett konstaterande att man har nån form av problem och därmed blir placerad i ett fack med andra med liknande problem.

Det är ju vad man gör med den informationen sedan som är det viktiga.

matgar skrev:Nu har jag inte orkat läsa länken.
Men en diagnos kan ju helt omöjligt vara en lösning.
En diagnos är ju bara ett konstaterande att man har nån form av problem och därmed blir placerad i ett fack med andra med liknande problem.

Det är ju vad man gör med den informationen sedan som är det viktiga.

TS har glömt att skriva detta.

På ett ställe skriver han: "Det fanns inte adhd i Sverige för hundra år sedan."

Det beror, menar han, inte bara på att diagnosen ännu inte var uppfunnen och att det inte fanns expertis som kunde ställa diagnosen, utan också på att vi levde på ett helt annat sätt. Barnen hade det visserligen ofta tufft men spelreglerna var enklare att följa. Och i skolan fanns färre yttre stimuli som distraherade.

Då kommer det i ett helt annat ljus. Har man ADHD kan man bli hjälpt utav medicin. Både jag och min brorsdotter som har ADD blir hjälpta utav medicin.



Moderator atoms - bytte ut felaktiga citattecken.

ADHD var nog inte alls lika jobbigt att ha förr då samhället var mycket mer fysiskt och mycket mindre sitta still. Sen kan man ju fundera på om maten orsakar en hel del ADHD, naturlig mat orsakar gissningsvis färre problem jämfört med dagens ofta överprocessade mat och konstgjorda tillsatser.

Miche skrev:ADHD var nog inte alls lika jobbigt att ha förr då samhället var mycket mer fysiskt och mycket mindre sitta still. Sen kan man ju fundera på om maten orsakar en hel del ADHD, naturlig mat orsakar gissningsvis färre problem jämfört med dagens ofta överprocessade mat och konstgjorda tillsatser.

Problemet fanns onekligen för hundra år sedan. Men i Sverige fick vi obligatorisk skola 1842. Så där någon gång skulle man väll kunna säga att problemet uppstod för oss med ADHD om man går på din teori?

Definitioner

I den medicinska litteraturen beskrevs barn med uppmärksamhetsproblem, överaktivitet och bristande impulskontroll första gången för hundra år sen. Redan då menade man att problemen sannolikt hade en biologisk grund. Beteckningarna för den samlade problembilden har växlat genom tiderna beroende på vad som setts som de mest utmärkande svårigheterna och ursprunget till dessa. I Sverige används diagnosen adhd/adhd i de flesta fall, men även add och damp används ibland.

http://www.lul.se/sv/Kampanjwebbar/Info ... ppdaterat/

Det finns en övertro på akademiker som uttalar sig om saker som ligger utanför deras kompetenssfär också.
Det här är värdelöst man kan säga saker om hur personer med ADHD hade det förr men det går inte att verifiera på något sätt.
Fredrik Svenaeus är säkerligen en mögglig freudnostalgiker.

– Men adhd har ökat väldigt mycket de senaste tjugo åren. I USA har nu över 10 procent av alla barn en adhd-diagnos. Antalet som får diagnosen skulle säkert kunna sjunka om det till exempel var mindre klasser i skolan. Adhd beror inte bara på hjärnbiologi.

Han säger att det är kulturellt betingat vilka beteenden som anses okej, till exempel kring hur stökiga barn får vara. Och att miljön i till exempel skolan sätter ramarna för vad som blir ett besvär.

http://www.sydsvenskan.se/inpa-livet/de ... n-losning/

Bajn,bajnen måste få vaja som de äj...
Barnen växer upp till ADHD vuxna med skitliv i förhållande till flumhumanister som glider runt och är självgoda hela dagarna .
Vilket värde har Fredrik Svenaeus filosoferande för de som hamnar i en underklass situation på grund av sin ADHD?
Personer med ADHD lever markant kortare liv och har markant lägre inkomster än de som inte har det,man har gjort en undersökning i USA som påvisar att prognosen för ADHD population är sämre än för afroamerikaner till exempel.
Vad ska de ha Fredrik Svenaeus klyschiga tomma humanist plattetyder till?

Den människobild som tonar fram i Svenaeus bok är en människa som är lidande men också ansvarig; visserligen inte ensam författare till sitt livs historia, men åtminstone medförfattare och därför aldrig bara ett passivt föremål för diagnos.

http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner ... -i-var-tid

Ja lider man så har man nog inte ansträng sig ordentligt.Det är bara att gaska upp sig lite.
Humanisten läser säkert gärna Ayn Rand också.
Vilken nytta har vi av Fredriks filosoferande?
Kanske kan vi minska på antalet självmord per år om fler studerar medicinsk humaniora?
Eller kanske typ inte?

Moderator: Lade till länkarna varifrån citaten kommer. Det är viktigt att citera korrekt.

Man bör i vart fall ta en funderar över den livsmiljö som personer exponeras för.

plåtmonster skrev:Man bör i vart fall ta en funderar över den livsmiljö som personer exponeras för.

Du som har genomfört en utredning borde väll ha den erfarenhet att dom gör det?

Generellt inte på individbasis.

plåtmonster skrev:Generellt inte på individbasis.

OK när jag själv gjorde min utredning tycker jag att psykologen grävde väldigt mycket i mitt liv. Även mina föräldrar grillades rätt hårt.

Har tyvärr kommit i kontakt särskilt förr med tanken att diagnosen är botande. Att kommer man fram till vad som är fel så blir allt rätt. En kvarleva från det psykodynamiska tänkandet.

Har själv fått höra flera gånger att jag har självinsikt och vet vad jag har problem med, huuur kan jag då längre ha problem???

Ja, så tänker vissa.

Shit, vi talar om för personer som förlorat sitt ben att de har förlorat benet. Då kommer de att springa av glädje.

kiddie skrev:Har tyvärr kommit i kontakt särskilt förr med tanken att diagnosen är botande. Att kommer man fram till vad som är fel så blir allt rätt. En kvarleva från det psykodynamiska tänkandet.

Har själv fått höra flera gånger att jag har självinsikt och vet vad jag har problem med, huuur kan jag då längre ha problem???

Ja, så tänker vissa.

Författaren verkar höra hemma i den freudianska tankesvären så att säga så ...
Vart kommer vi någonstans med det här?

Under 1930- och 1950-talen lobotomerades människor, då fanns det en övertro på att det var en lösning. Det kanske var bättre då för då behövde man ju inte tänka alls efter ingreppet och därmed försvann alla problem -sarkastisk-

Diagnoser är väl ingen lösning på så sätt att allting blir frid och fröjd men det kan ju hjälpa människor att få den hjälp dom behöver.
Kan ju dock undra om vissa diagnoser har försvunnit helt om ytterligare hundra år för att dom då räknar till exempel dagens adhd som normalt?


Sen som Miche skrev

ADHD var nog inte alls lika jobbigt att ha förr då samhället var mycket mer fysiskt och mycket mindre sitta still.

Sedan har vi ju ADD då det är jättelätt att sitta still men då lider ju mest individen och inte lärare så det är ju inte så intressant får en filosof eller en journalist.

Svenaeus har tidigare gjort kontroversiella påståenden (utan trovärdiga källor eller ens gedigen bakgrundskoll) tidigare - en sann populist som vill utmärka sig samhällsnyttigt genom kränga affektiva floskler i form av föreläsningar, böcker och flum. Ett praktexempel på att studier inom humanistiska ämnen inte kan tillämpas inom vetenskaplig modell i större omfattning.

Exempel 1. Om inte SVT Play dabbade sig, så finns föreläsningen där vill en minnas.

Symposiet inleddes av Fredrik Svenaeus, professor och föreståndare för Centrum för praktisk kunskap. Det grekiska ordet ”empatheia” betyder ”inkännande”, det vill säga ett inkännande av ett annat levande väsens upplevelse. Detta grundlägger förmågan att förstå att andra också har inre upplevelser, det ligger också till grund för etik och moral. Men en övertro på empati kan förleda oss att tro att vi verkligen kan veta hur någon annan upplever och känner och ibland kan empatiska känslor leda till missförstånd. Svenaeus hänvisade här till filosofen Emmanuel Levinas´ begrepp ”annanhet” . Att inom psykiatrin så olika diagnostiska grupper som personer med autistiska drag och personer med psykopatiska drag brukar bedömas ha brister i sin empatiska förmåga är också märkligt. Kanske finns det ingen särskild empatisk känsla? Kanske kan man, menade Fredrik Svenaeus, beskriva empati som en trestegsraket, där det första steget är att man grips av och kan känna att det gör ont i den andre, det andra att man kan förstå hur den andre har det, det tredje är en värdering att man bör göra något åt den andras onda. I så fall är det kanske det första steget som inte fungerar för autister och det sista som inte fungerar för psykopater?

Exempel 2.

DSM i stället för Bibeln

Fredrik Svenaeus pekar på att religionen historiskt har varit det fält där man talat om det psykiska lidandet och gett det mening.

– När det språket och den förståelsen tas bort måste man ju ha en annan modell och ett annat språk. Det språket har i ganska stor utsträckning blivit ett medicinskt språk, faktiskt. Därför kan en diagnos vara något som hjälper på många olika sätt. Förutom att den förhoppningsvis leder fram till en behandling kan den skapa självförståelse. Det blotta faktum att lidandet fått ett vetenskapligt namn ger det en mening som lindrar.

Nästa DSM

När Fredrik Svenaeus läser om arbetet med nästa upplaga av DSM ser han oroande tecken på att den förmenta objektiviteten drivs ännu längre. Alltmer om patientens bakgrund städas undan när diagnos ska ställas. Kliniska symtom är det som gäller: hur många symtom stämmer för närvarande in på den här patienten?

– Utvecklingen av DSM har varit mycket positiv på så sätt att det skapat ett enhetligt språk för psykiatrin, men jag tycker diagnosställandet blir djupt anti­vetenskapligt när man försöker tänka bort orsaker och sammanhang till lidandet, säger Fredrik Svenaeus.

*facepalm*. Uppenbarligen har professorn ingen som helst koll hur utredningar går till.

dasunbedingte skrev:Svenaeus har tidigare gjort kontroversiella påståenden (utan trovärdiga källor eller ens gedigen bakgrundskoll) tidigare - en sann populist som vill utmärka sig samhällsnyttigt genom kränga affektiva floskler i form av föreläsningar, böcker och flum. Ett praktexempel på att studier inom humanistiska ämnen inte kan tillämpas inom vetenskaplig modell i större omfattning.

Exempel 1. Om inte SVT Play dabbade sig, så finns föreläsningen där vill en minnas.

Symposiet inleddes av Fredrik Svenaeus, professor och föreståndare för Centrum för praktisk kunskap. Det grekiska ordet ”empatheia” betyder ”inkännande”, det vill säga ett inkännande av ett annat levande väsens upplevelse. Detta grundlägger förmågan att förstå att andra också har inre upplevelser, det ligger också till grund för etik och moral. Men en övertro på empati kan förleda oss att tro att vi verkligen kan veta hur någon annan upplever och känner och ibland kan empatiska känslor leda till missförstånd. Svenaeus hänvisade här till filosofen Emmanuel Levinas´ begrepp ”annanhet” . Att inom psykiatrin så olika diagnostiska grupper som personer med autistiska drag och personer med psykopatiska drag brukar bedömas ha brister i sin empatiska förmåga är också märkligt. Kanske finns det ingen särskild empatisk känsla? Kanske kan man, menade Fredrik Svenaeus, beskriva empati som en trestegsraket, där det första steget är att man grips av och kan känna att det gör ont i den andre, det andra att man kan förstå hur den andre har det, det tredje är en värdering att man bör göra något åt den andras onda. I så fall är det kanske det första steget som inte fungerar för autister och det sista som inte fungerar för psykopater?

Exempel 2.

DSM i stället för Bibeln

Fredrik Svenaeus pekar på att religionen historiskt har varit det fält där man talat om det psykiska lidandet och gett det mening.

– När det språket och den förståelsen tas bort måste man ju ha en annan modell och ett annat språk. Det språket har i ganska stor utsträckning blivit ett medicinskt språk, faktiskt. Därför kan en diagnos vara något som hjälper på många olika sätt. Förutom att den förhoppningsvis leder fram till en behandling kan den skapa självförståelse. Det blotta faktum att lidandet fått ett vetenskapligt namn ger det en mening som lindrar.

Nästa DSM

När Fredrik Svenaeus läser om arbetet med nästa upplaga av DSM ser han oroande tecken på att den förmenta objektiviteten drivs ännu längre. Alltmer om patientens bakgrund städas undan när diagnos ska ställas. Kliniska symtom är det som gäller: hur många symtom stämmer för närvarande in på den här patienten?

– Utvecklingen av DSM har varit mycket positiv på så sätt att det skapat ett enhetligt språk för psykiatrin, men jag tycker diagnosställandet blir djupt anti­vetenskapligt när man försöker tänka bort orsaker och sammanhang till lidandet, säger Fredrik Svenaeus.

*facepalm*. Uppenbarligen har professorn ingen som helst koll hur utredningar går till.

Jag har den uppfattningen att vad man i själva verket försöker värna om är de humanistiska vetenskapernas position och därmed sin egen position i samhället,och inte några stackars utsatta barn.
Jag har studerat denna sorts människor i verkligheten.

Humanistprofessorn kanske har en poäng men den huvudsakliga omedvetna avsikten är att tolka det på ett humanistiskt sätt och ta utrymme i debatten för det synsättet.

plåtmonster skrev:sydsvenskan.se: "Det finns en övertro på diagnoser som en lösning"

Det beror, menar han, inte bara på att diagnosen ännu inte var uppfunnen och att det inte fanns expertis som kunde ställa diagnosen, utan också på att vi levde på ett helt annat sätt. Barnen hade det visserligen ofta tufft men spelreglerna var enklare att följa. Och i skolan fanns färre yttre stimuli som distraherade.

Articklen har faktiskt en poäng. Faktum är att normen i samhället har blivit snävare vilket medför att fler kommer utanför och därmed börjar fundera på vad är fel. Sedan är inte diagnosen i sig själv lösningen utan är bara en förklaring. Att det sedan är så att om man har diagnos så får man hjälp men utan ingen hjälp också dumt och medför att fler kämpar för att få diagnos och därmed hjälp i en situvasion.

Jo. Förr så var folk både ADHD och aspiga och det upplevdes som en normalvariant. Jag vet flera i släkten som inte skulle klarat ett liv i nutid för det är för snävt. Trots det klarade de sig förr och bra dessutom.

Visst var det tufft förr, inte minst fysiskt. Och det fanns massa mobbning som man inte talade om och grov sådan. Väldigt mycket diskriminering. Men oxo att det fanns många fler nischer. Vet de som hade samma "tråkiga" jobb hela sin karriär och roade sig med en öl på helgen. Nuförtiden funkar inte sånt så bra, räcker inte med att man klarar ett jobb... Respekt kunde man få för man var arbetsam. Det gäller inte idag. Nu ska du ha kunskap utöver det du vill jobba med, annars har du inte en chans, du ska ha utbildning som egentligen inte spelar roll för yrkesvalet och du ska ha ett RIIIIKT socialt liv. Perfekt på ALLA plan.

Då är det inte konstigt att en diagnos blir en lättnad. Att man kanske har visst hopp om att komma ur ekorrhjulet. Att man kanske inte måste bränna ut sig hela tiden.

Eller jag vet inte.

Finns krav från omvärlden oxo att man ska ha diagnos om man är lite skum. Kompisen kan jobba och göra det mesta man behöver för att leva, men folk tycker iallafall hon ska "gå och diagnostisera sig". Antagligen för de vill ha henne i ett fack.

kiddie skrev:men folk tycker iallafall

Vad för folk är det?
Och tjänar hon något på det?

Nej, just i detta fallet tror jag inte hon tjänar på det. Hon skulle behöva tala med någon bra som kan förklara där hennes eget tänkande brister, så hon fattar hur det har blivit fel ibland i hennes liv. Problemet är att det är mer skadligt om man kommer till fel person att prata med.

Dessutom kanske skulle det bli strul med körkort, jobb osv, bara dumt då.

Så tror det negativa överväger.

De som säger sånt åt henne är väl typ kompisar som känner henne. Men de fattar nog inte vilken cirkus det kan bli om man drar igång saker.

Absolut har professorn en poäng! Faktum är att artikeln tar upp exakt samma saker jag intensivt klurat på på senare tid - och lite laddat för att öppna en tråd om här

Jag är knappa 50 år, och märker jättetydligt hur samhället förändrats, särskilt under säg de senaste 10-20 åren. Eller... kanske de 8-10 åren allra tydligast. Det kämpas hit och dit för de enas och de andras rättigheter, men jag hävdar att samhället i själva verket blivit bara mer och mer enkelspårigt, intolerant och oförlåtande. Ungefär som att olikheter tolereras, bara de olika är precis som alla andra. Lägg till alla förb...e manicker som låter, piper, blinkar och far runt

Det är inte bara vi "extrautrustade" som mår dåligt/ännu sämre, utan jag tycker man hör många helt vanliga människor också undra vad det tagit åt det här landet, och som tycker att allt gått överstyr.

Jag tycker därför att det är jättebra att man pekar på den vinkeln av saken också, att det inte bara är att stämpla nånting som ett problem, utan man måste alltid se saker i ett sammanhang.
Och i vårt fall kan man inte bara smälla upp en stämpel i pannan på oss att vi är defekta och ett problem - låt bli att skapa ett enkelspårigt, uteslutande samhälle över folks huvuden, så blir folk inte ett problem

Personligen håller jag just på att fundera på alternativ, utifrån mina diagnoser som vägledning, men inte med (enligt min erfarenhet opålitliga) vården som lösning. Flytta till en mindre ort, med färre intryck? Med mindre pretentiösa, ytliga människor? Med större möjlighet att jobba närmare naturen, kanske?
På så sätt håller jag helt med om att man inte ska ge diagnoserna för stort utrymme.

Ska säga också att jag är medveten om att situationen kan se väldigt olika ut för olika människor, jag utgår här bara från vad som ev. kan vara lösningar för just mig.