Jag har ju alltid haft mina problem (alltså de ADD och autismrelaterade) men tills tonåren hade jag utvecklas en hel del men under tonåren gick det liksom bakåt i utvecklingen på flera områden. Kan det vara så? Är det vanligt? Eller inbillar jag mig allt?

(ska tillägga att jag inte fått mina diagnoser än men har pratat med ett par av de som varit med och gjort den och de sa att jag med största sannolikhet har HFA och ADD)

I tonåren ändras reglerna. Helt plötsligt är det inte "ofarligt" att umgås med det motsatta könet. Helt plötsligt ska folk av samma kön klättra i en intern rangskala.

Nya regler. Klart vi får problem.

Nej inte så jag menade riktigt. Jag fick plötsligt svårare att hitta ord och prata. Mer tvångstankar. Flera ADL grejer jag klarat innan försvann osv.

ADL?

ADL = aktiviteter i dagliga livet, typ hålla sig ren, mat, städa osv.

Savanten Svante skrev:I tonåren ändras reglerna. Helt plötsligt är det inte "ofarligt" att umgås med det motsatta könet. Helt plötsligt ska folk av samma kön klättra i en intern rangskala.

Nya regler. Klart vi får problem.

Bra sagt. Det var mitt stora problem i tonåren...

treeman skrev:Bra sagt. Det var mitt stora problem i tonåren.

Fast det var ju liksom inte det som blev sämre direkt. Utan mer att klara mig själv och så och ta hand om mig och sånt. Ja och koncentrationen och rastlösheten blev värre. Jag har fortfarande inte direkt förbättrats.

Tonåren är en omtumlande tid på många sätt, både socialt, psykologiskt och kroppsligt. med alla hormoner som strömmar genom kroppen och tiltar balansen är det inte konstigt att det uppstår nya symptom, tänker jag. Att man dessutom samtidigt får allt svårare att hänga med i alla sociala spel som pågår runt en gör knappast någonting lättare. Fy fan för att vara tonåring!

Mina bonusdöttrar är i tonåren, och en av dem skulle kunna ha asperger (hon är otroligt lik sin aspiga pappa). Jag oroar mig kolossalt för allt hon kan komma att behöva utstå. Det skär i mig när jag tänker på det.

KaosPrinsessa, är det inte så att det handlade om nya krav? Innan tonåren behövde du väl inte ta hand om dig själv? Eller hur menar du?

Tintomara Ariadne skrev:KaosPrinsessa, är det inte så att det handlade om nya krav? Innan tonåren behövde du väl inte ta hand om dig själv? Eller hur menar du?

Innan tonåren visste jag när ajg skulle byta kläder, jag hade inget direkta problem med att känna hunger och när jag behövde gå på toa (hade haft problem med det som barn men det hade blivit mkt bättre). Problem med mat och kläder och sånt hade minskat drastiskt. Men i tonåren kom allt det där tillbaka och en del blev värre än innan Finns säkert mer men det där är vad jag minns nu. Sen så fick jag en annan sorts rastlöshet jag aldrig haft innan och mina koncentrations och minnes problem blev ännu värre.
Innan hade jag även börjat bli intresserad av att skaffa kompisar och så men i och med tonåren försvann intresset typ helt och jag blev ännu mer avskrämad och jag började prata mindre. På skolan sa jag inget alls och knappt nått hemma heller. Innan hade jag varit mkt pratsam hemma och iaf kunnat svara på frågor hälften av tiden i skolan.

M-hm. Hur vanligt det är att det blir just så kan jag inte svara på, men jag tror inte alls att du inbillar dig. Själv upplevde jag att mina tics var som yvigast i tonåren (nu märker de flesta dem inte). Dessutom var jag fruktansvärt blyg då.

Aha, ok. ja jag utvecklade min sociala fobi i den åldern med... ja depressionen också för den delen... vet fortfarande inte varför jag är deprimerad.

KaosPrinsessa skrev:Fast det var ju liksom inte det som blev sämre direkt. Utan mer att klara mig själv och så och ta hand om mig och sånt. Ja och koncentrationen och rastlösheten blev värre. Jag har fortfarande inte direkt förbättrats.

Kan säga att min koncentrationsförmåga också blev sämre i tonåren. Det började på högstadiet.
Jag började också känna mig väldigt vilsen och ensam. Även om jag hade en kompis då i skolan.

Tintomara Ariadne skrev:Tonåren är en omtumlande tid på många sätt, både socialt, psykologiskt och kroppsligt. med alla hormoner som strömmar genom kroppen och tiltar balansen är det inte konstigt att det uppstår nya symptom, tänker jag. Att man dessutom samtidigt får allt svårare att hänga med i alla sociala spel som pågår runt en gör knappast någonting lättare.

Jag tror vår vise dam har rätt här ovan.

Sen i tonåren så började jag känna mig sjukligt vilsen. Andra verkade hitta en ny plats på högstadiet/gymnasiet. Men jag fann ingen plats. Detta gjorde mig deppig/uppgiven/stressad.

Och efter högstadiet hade jag utvecklat Social Fobi. Den sitter i fortfarande.

treeman skrev:Sen i tonåren så började jag känna mig sjukligt vilsen. Andra verkade hitta en ny plats på högstadiet/gymnasiet. Men jag fann ingen plats. Detta gjorde mig deppig/uppgiven/stressad.

det e typ så jag har det nu när jag går på högstadiet och jag slutar snart nian o har haft deppresioner också. tonåren brukar var olidligt för dem "normala" o vi som har diagnoser har oftast ännu jobbigare o särskilt i tonåren

swarnord skrev:

treeman skrev:Sen i tonåren så började jag känna mig sjukligt vilsen. Andra verkade hitta en ny plats på högstadiet/gymnasiet. Men jag fann ingen plats. Detta gjorde mig deppig/uppgiven/stressad.

det e typ så jag har det nu när jag går på högstadiet och jag slutar snart nian o har haft deppresioner också. tonåren brukar var olidligt för dem "normala" o vi som har diagnoser har oftast ännu jobbigare o särskilt i tonåren

Åh fy fan, jag lider med dig! Håll ut! Efter tonåren kan det vara lättare att välja sin egen väg och sitt eget umgänge.

KaosPrinsessa skrev:Innan tonåren visste jag när ajg skulle byta kläder, jag hade inget direkta problem med att känna hunger och när jag behövde gå på toa (hade haft problem med det som barn men det hade blivit mkt bättre). Problem med mat och kläder och sånt hade minskat drastiskt. Men i tonåren kom allt det där tillbaka och en del blev värre än innan Finns säkert mer men det där är vad jag minns nu. Sen så fick jag en annan sorts rastlöshet jag aldrig haft innan och mina koncentrations och minnes problem blev ännu värre.
Innan hade jag även börjat bli intresserad av att skaffa kompisar och så men i och med tonåren försvann intresset typ helt och jag blev ännu mer avskrämad och jag började prata mindre. På skolan sa jag inget alls och knappt nått hemma heller. Innan hade jag varit mkt pratsam hemma och iaf kunnat svara på frågor hälften av tiden i skolan.

det har varit liknande för mig under mina snart tre år på högstadiet, alla problem blev värre och jag hade en fobi för att äta under hela åttan men det gick över. men efter bara nån månad i 7:an så blev jag jätte avskärmad från omvärlden och satt o spelade tv-spel hela dagarna o gick aldrig ut. jag satt o spelade i flera timmar antgligen för att försvinna i från värkligheten, och jag tror att tonåren e extra jobbig för dem flesta med asperger t.ex. så har den asperger klassen som jag ska gå i ett program på tre år där du pluggar om högstadiet.

Tintomara Ariadne skrev:Åh fy fan, jag lider med dig! Håll ut! Efter tonåren kan det vara lättare att välja sin egen väg och sitt eget umgänge.

tack jag har kommit in i en asperger klass på gymnasiet så nu pluggar jag bara för att sluta och lärarna är helt underbara och det e mindre elever nu är det bara att vänta

swarnord skrev:det har varit liknande för mig under mina snart tre år på högstadiet, alla problem blev värre och jag hade en fobi för att äta under hela åttan men det gick över. men efter bara nån månad i 7:an så blev jag jätte avskärmad från omvärlden och satt o spelade tv-spel hela dagarna o gick aldrig ut. jag satt o spelade i flera timmar antgligen för att försvinna i från värkligheten, och jag tror att tonåren e extra jobbig för dem flesta med asperger t.ex. så har den asperger klassen som jag ska gå i ett program på tre år där du pluggar om högstadiet.

Jag försvinner oftast mer än så (även om just det har blivit bättre). Jag försvinner verkligen helt in i mig. Jag kunde (ja kan fortfarande) få hela omgivningen att försvinna och bli nått helt annat och när jag är helt där är kontakt med mig helt omöjligt. Ja jag vet det låter psykotiskt men det är det inte, har fått göra alla tänkbara tester om det och det är inte psykos. Det var faktiskt de testerna som gjorde att de tyckte jag skulle utredas för ADHD och autism för de sa att det hela verkade vara autistiskt avskärming blandat med drömmeri från ADD.

När jag började högstadiet fick jag stora koncentrationsvårigheter. Innan dess var skolan rolig, dock har jag alltid enda sen jag började första klass, haft problem med umgänge och att skaffa vänner. Jag vet inte om det blev värre med tonåren, det blev väll mer att man inte hade vänner för att ens föräldrar inte såg till att man blev inbjuden till kalas eller ordnade "play dates" som de gjorde i lågstadiet. Men även när de väll gjorde det, så blev det fel, var aldrig en i gruppen, och på något sätt kändes det i tonåren bra att inte göra alla saker som att supa redlöst och prova droger och allt det, och när jag började gymnasiet skaffade jag faktisk en vän, som jag umgicks med, men det var nog mest på hennes villkor om jag tänker efter, jag tror inte att någon av de få människor jag kallat vän genom åren har varit hemma hos mig.