Vad skall man göra om man tycker boendestödjarna pratar till en lite som ett barn? Skall man säga det till dem eller strunta i det? Eller ta det i nån klagobox eller säga direkt? Det känns lite dumt att säga det faktiskt. Men nu orkar jag inte. Folk tycker det är super med boendestödjare, visst de kan hjälpa med en del praktiska saker (mina har fått hjälpa till med saker som tex. en god man skall ha hand om egentligen men har inte en sån), men jag tycker det börjar gå lite väl långt när man börjar skämmas över det, när man känner sig ännu mera handikappad.

Måste man tex. åka färdtjänst för att man har rätt till det? Varför är det ingen som säger att man kan åka kommunalt istället men med lite hjälp? Varför måste jag ta olika insatser bara för att jag har rätt till det? Jag känner mig ännu sjukare och mer handikappad nu än tidigare.
Man ser andra unga träffa andra människor, själv träffar man boendestödjare endast i princip, sedan skall man fundera på färdtjänst också. Sitter jag i rullstol, eller? Jag provade det en gång, också kommunalt men ingen sade att det var bra att åka kommunalt ens. Vad då är det inget man borde satsat på då? Även om jag var lite trött att ta reda på alla stationer och komma ihåg vägen och sånt.

Bara för att jag har rätt att använda färdtjänst?
Har inte nån att ringa till direkt och prata om det här, så får väl skämma ut mig och skriva här istället.

En av dem verkade hitta på rejält till psyk om att det tagit flera timmar för mig att komma hem och en annan gång "ännu längre tom" tydligen. 5 timmar har det inte tagit som hon sa. Det skedde en gång några timmar för att man gick istället för ta kommunalt, en annan gång lite tid men inte så länge. Den sade väl så för att överdriva för att få igång ny färdtjänst åt mig? Men jag orkar inte säga till dem verkligen att jag Inte vill ha det. Man tar ju sådant med kontakter man har men jag tror inte jag har det. Blev lite besviken över att den överdrev så om det. Jag går väl med på det om verkligen inget annat kan ordnas, och detta pratas det mkt om nu. Vet inte vad jag skall säga till dem.

Och varför fyller boendestödjarna på min vattenflaska ute? "Skall jag hämta mer vatten åt dig?" Jag kan inget annat än att säga aa, fast jag inte vill egentligen. Känner mig helt avskärmad från allt annat. Okej, om jag är riktigt trött och nedgången av allt, men jag känner mig mer som nån med Downs syndrom nu bara. Fast jag tyckte de sade att jag Inte är utvecklingsstörd, utan har bara AS. Och stänger min väska åt mig som att jag inte själv kan. Ändå gör de såna här larvsaker åt mig. Varför?! Känner mig som på tiden hos psyk, de gjorde sådant åt mig, sen sade: Jaha, du kan själv?
Eh, va? Trodde inte man skulle behöva sjunka under jord sådär nu igen.
Så diagnoserna psykos/aspergers innebär att man antagligen Inte kan själv, eller? Bara för att man mår lite dåligt för olika saker och inte orkar prata, innebär det att man verkligen inte kan själv?

Sen verkade det svårt för dem att förstå att man inte behöver stirra in i mitt skåp kanske när jag sade att jag tänkte gå in i mitt skåp och väntade på att de skulle kanske gå till ett annat rum istället. Jag menar, måste jag säga: "Kan du gå ut i köket nu, nu skall jag gå in i mitt skåp?" Är det tänkt att de skall glo in i allt man äger och så vidare? Speciellt när man är så trött att man inte orkar tänka åt nån annan person, säga till dem. Det syntes väl att man var trött? Men sådant innebär väl inte att de skall rota i ens grejer? Är det automatiskt tänkt med boendestödjare att de kanske skall rota i grejerna, bara för att vissa har dem till städning? Jag har ju mina en del för att jag inte orkar vara själv nu och viktiga papper och sånt.

Det är väl tänkt att fungera som stöd, inte som att göra sådana här saker åt en? Sedan tycker jag att pratstilen liknar mer nån som pratar till ett barn. Jag har skämts så länge nu. Folk tycker det här är väldigt trevligt, ta sina problem med boendestödjarna. Mm, bara med folk som snackar till en som ett barn, skitkul, men jaja. Jag trodde den sociala hjälpen betydde att lära sig att få kontakt med nya människor. det lär jag mig till exempel inte av dem, fast de sade att den sociala hjälpen kommer från dem förstod jag det som.

Jag skäms bara när jag ser alla andra ha roligt. Och de enda man åker med på bussj*veln är boendestödjare. Det är skämmigt att se andra unga människor göra på annat sätt. Önskar någon såg det här men ingen säger ju nåt. Sen säger folk att man har rätt till hjälp. Mm, men innebär det nödvändigtvis exempelvis färdtjänst och allt annat som skall få en att känna sig ännu mer sjuk och invalid? Var det nån som sade att det var bra försökt att åka kommunalt? Inte så mkt om det. Bara massa nästan lockanden att få en att ta färdtjänst nu igen. Färdtjänst kommer ändå att kosta för mig att ta på gatan sedan. Och jag måste vakna ordentligt först om jag skall ringa dem, och jag blir ännu mer irriterad att behöva göra såhär för att nån tycker att jag skall ha det. Känner mig ju handikappat behandlat av färdtjänsten sen också.

Och god man tror jag kommer att innebära ännu mer invalidkänsla?

Och nej jag ringer nog inte nåt viktigt samtal till någon, det gör ju boendestödjarna åt mig så det funkar nog inte.

Det här är nog inte rätt forum eller så att ta det i, men jag orkar verkligen inte hålla tyst nu och gissa hur jag skall göra med det.


Edit: En annan gång skulle jag ha fått komma till ett ställe där jag tror de hade mer social hjälp, men där sa kommunen nej så vad f*n gör man? Jag frågas om jag fortfarande är intresserad, det var 2 år sen så jag tror inte det direkt. Varför skall skadan ske först?

Bra att du skriver det här regnif.. jag tror många här kan känna igen sig i vad du skriver.

Jag var på socialträning pga depression med i arbetsterapigrupper. Där var det en mängd olika personer som hade fysiska och psykiska problem
Där fanns det dock en person som behandlade alla som utvecklingsstörda även om hennes intelligens max låg strax under normal nivå.
Hon var en äldre kvinna i 60 årsåldern.
Om hon upplyste mig om något som man talar till ett barn så såg jag till att utveckla det hon sade och be henne förtydliga sig. Dvs ifrågasätta och få exakta anledningen till varför något är på något sätt. (det visste hon inte såklart) Sen själv förklara/diskutera varför det förhåller sig så.

Jag fick henne tillslut efter viss bearbetning att inse att hon inte skulle utmana mig och så fick jag henne att sluta tilltala mig som hon var van vid att göra.
Jag var ganska mycket mer inne i mig själv då pga depressionen så jag var väl lite bittrare då...

Jag vet inte om man kan vara snäll med såna människor och ändå få dem att behandla en som en människa..

Skaka om deras inrutade värld på något sätt, bete dig olikt deras rutin utan att bete dig trotsigt som en utvecklingsstörd skulle kunna.
Få dem att packa hela väskan med alla saker de tycker att du ska behöva och säg sen att du inte ska ha med dig något.

Testa att plugga regelboken och lär dig allt som gäller och använd reglerna slaviskt till punkt och pricka.
De är ju bara människor och dessutom ganska sköra känslomässigt så fort rutinerna i deras liv skakas om.

edit: Du har väl till viss del rätt att välja boendestödjare? Du kan väl kicka ut de som behandlar dig fel.?

Vilka konkreta saker är det du behöver stöd med?

Meningen med boendestöd är väl att man skall motiveras att göra saker och ting så självständigt som möjligt? Tex om man har fobi för att gå och handla så kan boendestödjaren följa med som stöd. Eller om man har stökigt så kan boendestödjaren röja litegranna under förutsättning att man själv städar.

Dock skulle jag tro att många som söker jobb som boendestödjare gör det för att de vill känna sig behövda. Och att de därför gör mycket mer åt den boende än vad de borde.

Jag har redan hunnit bli oroad på folk och sprungit på dem pga. så stressad jag är. Ser liksom att de ser att man måste skämmas som går runt med boendestödjare. Men då fick man också en tillsägelse som ett barn skulle ha fått. "Nej, sådär gör man inte, vi går nog till habben nu meddetsamma", liksom. Skämdes nästan ännu mer. Jag som eg. inte ens vill gå på nån hab men det är kanske bättre än psyk. Sedan sade hon att den blev rädd, fast jag själv hade ju undrat om man inte skall få veta då vad folk menar men den hjälpen har ju inte kommit. Trodde det syntes att det var jag som kände så men men.

Jag vet faktiskt inte vad deras regler handlar om riktigt.
Hm, jag har i princip träffat mest 2, och båda tycker jag behandlar mig sådär. Även nån annan jag tidigare träffade. Även flera som jag snackat med i telefon. Iofs alla de kanske. Vissa bara snackat med, andra har jag träffat. En annan svarade i telefon angående en sak jag ville ta upp: "Jag vet att du har aspergers, men..", öh?
Nu har de visst haft nåt möte angående vilka som skall jobba kvar där. Skall visst börja träffa några nya snart men dem vet jag inte hur de funkar.

Visst, det kanske är en bra metod men då får jag nog packa i allt tillbaka sedan eftersom jag har lite saker nu att gå till och då vill jag ha med mig allt. Och alla andra saker jag har med mig för att klara resan liksom. Så jag undrar om de skall se att man packar tillbaka allt igen? Eller att man bara säger det där? Jag kanske måste bo annorlunda först för att orka göra så, jag vet inte. Men det kan ju säkert funka. Är bara störigt att lyssna på deras barnpratande som i princip är hela tiden, inte bara när man frågar. Men det kanske är för att jag frågar så mkt..och min desperation efter att prata med nån kanske märks av så de gör så ännu mer, vet inte. Har väl ganska mkt som håller på just nu och förändras också så det kan vara svårt att veta vad jag behöver exakt. Men jag behövde lite hjälp att läsa av olika saker kanske. Att ta kontakt med folk, tex. att man kan säga att man har aspergers eller funkar såhär och såhär, men att det inte skall göra nåt, osv, hur man nu skall förklara det.

Nu har de inte kunnat följa med mig att handla eftersom jag bott hos föräldrarna och det inte kunnat gå så smidigt pga. det.
Tanken var väl att de just skulle göra det snart men jag skäms lite över det. Har också börjat få ökat boendestöd nu snart.
Nja, att jag själv städar skulle jag väl inte heller vilja påstå. Varken när de är med eller när jag är ensam (hur ofta går jag inte in på)..

Så kan det ju vara att de sökt det för det, vem vet? Vill kanske inte bli behandlad som både femåring och nån som är handikappad ändå. Börjar tröttna på det här att hela ens liv betyder nåt handikapp snart. Lite små skillnader och saker som gått snett betyder alltså att man är helt borta liksom?
Håller på att bli galen. Det känns precis som att allt som gått snett skall man bara strunta i. Lite som strunta i kärnan, fortsätta ta nå tabletter för att få bort symptomen, inte orsaken.

Jag är något övertrött just nu när jag skriver.

Men hur skulle folk på stan kunna veta att det just är boendestödjare du går med och inte med nån kompis?

"De sökt för det", menar du att dina föräldrar sökt boendestödjare över huvudet på dig eftersom du bor hemma?

Hej regnif!
Jag tror också att det är jättebra att du skriver om det här. Jag tror faktiskt det är viktigt att du försöker om självständighet och dina integritetsgränser åtminstone på något sett.
Vilka måste du själv komma fram till men du har ju tagit upp några bra exempel här.
Du får nog helt enkelt försöka ta det rakt på sak:
- Kan du gå ut ett ögonblick medan jag letar i mitt skåp
- Jag skulle vilja vänja mig vid att åka buss ibland
eller vad det nu kan vara

Det står i alla böcker om bemötande för vårdpersonal och liknande yrkesgrupper att man inte ska tala över huvudet på brukarna. Ändå görs det ständigt.
Jag känner igen det där med övertydlighet från andra sammanhang. Många medelålders kvinnor talar i den där tonen till invandrare till exempel. Ytterst tröttsamt att höra.

Jag har ansökt om boendestöd för liknande problem som beskrivs i den här tråden. Skulle jag uppfatta att en boendestödjare pratade till mig som om jag vore ett barn skulle jag kort och gott fråga: "- Ser jag ut som ett barn?" "-Nej?" "- Sluta behandla mig/prata med mig som ett då!".

Jag skulle även vänligt men bestämt säga åt dom att sluta rota bland mina saker.

Jag tycker att du ska säga rakt ut till boendestödjarna som du känner, regnif. Jag blir både arg och ledsen när jag läser hur de verkar behandla dig. De ska behandla dig som den vuxna människa du är (dessutom en med ett högt intellekt, det har jag fått intrycket av att du har) och de ska fråga innan de så mycket som petar på dina saker. Jag är inte insatt i det här med boendestödjare, men jag antar att det är så att de inte får göra saker som du inte uttryckligen sagt att du vill ha hjälp med? I vilket fall som helst så ska de respektera din integritet och gör de inte det så ska du prata antingen direkt med dem eller ta kontakt med deras handläggare (antar att de har en sådan inom typ LSS eller socialförvaltningen?) och tala om hur de behandlar dig, att de gör saker du inte vill osv.

Tänkte att det syns väl att det är sådana. Eller att det går runt nåt snack, tänkte jag. Är tex. många som verkar veta att man är aspergare/"mupp" så det känns så.
Nej alltså, att de blivande boendestödjarna sökt sig till ett sånt arbete.

Rotandet menade jag väl mest att de står kvar och stirrar när jag velat att de skall gå, men nån gång har de kanske försökt hjälpa till att sortera men inte hunnit så mkt sånt.

Jag vet inte vad de får och inte får göra.
Jag blandar mig nog helst inte med några förvaltningar eller nåt på egen hand. Pratar helst inte med såna så mkt det går.

Man får säga helt enkelt att man uppfattar det som att de talar till en som ett barn och att du föredrar att bli tilltalad som en jämnlike?

Ja, fast som det är nu skulle jag hellre uttrycka det genom att skriva en lapp istället för säga, men jag vet inte. Säger de nåt sen som att de inte verkar fatta så vet jag inte riktigt vad jag skall göra.

regnif skrev:Vad skall man göra om man tycker boendestödjarna pratar till en lite som ett barn? Skall man säga det till dem eller strunta i det? Eller ta det i nån klagobox eller säga direkt?

Det bästa är att säga det till dem. Annars kan du ju kanske maila dem om du har deras mailadresser (jobbmail alltså). Eller ringa eller maila till chefen på stället.

regnif skrev:(mina har fått hjälpa till med saker som tex. en god man skall ha hand om egentligen men har inte en sån), men jag tycker det börjar gå lite väl långt när man börjar skämmas över det,

Det är inget att skämmas för om du behöver den hjälpen. Om du inte behöver den hjälpen så får du nog tala om det för dem, att du klarar dessa saker själv.

regnif skrev:Måste man tex. åka färdtjänst för att man har rätt till det? Varför är det ingen som säger att man kan åka kommunalt istället men med lite hjälp? [...] Vad då är det inget man borde satsat på då? Även om jag var lite trött att ta reda på alla stationer och komma ihåg vägen och sånt.

Man måste inte alls åka färdtjänst för att man har det. Det gör man som man själv vill. Om du har svårt att veta vilken tunnelbana/buss etc du skall med så finns ju bra hjälp på http://www.sl.se där kan man skriva i varifrån och vart man skall åka och få detaljerad beskrivning om olika förbindelser och skriva ut på papper och ha med sig. Har du svårt att hitta så kan man ha med karta i fickan till hjälp. Eller en mobiltelefon med GPS, fast de är ju lite dyra. Eller är det någon annan typ av hjälp du behöver med att åka kommunalt?

regnif skrev:Och varför fyller boendestödjarna på min vattenflaska ute? "Skall jag hämta mer vatten åt dig?" Jag kan inget annat än att säga aa, fast jag inte vill egentligen. [...] Och stänger min väska åt mig som att jag inte själv kan. Ändå gör de såna här larvsaker åt mig. Varför?!

Vill du inte ha vatten i din flaska så säger du bara "Nej, tack det behövs inte". Och samma sak med väskan. "Jag kan stänga min väska själv", säger du bara. Om du inte vill att de skall göra saker så måste du nog säga till. Kanske har du gett ett osjälvständigt intryck så att de därför gör dessa saker åt dig. Om du visar dem att du är självständig och kan göra saker själv så slutar de nog med dessa saker.

regnif skrev:Sen verkade det svårt för dem att förstå att man inte behöver stirra in i mitt skåp kanske när jag sade att jag tänkte gå in i mitt skåp och väntade på att de skulle kanske gå till ett annat rum istället. Jag menar, måste jag säga: "Kan du gå ut i köket nu, nu skall jag gå in i mitt skåp?"

Om du vill vara ensam när du går in i skåpet så får du nog säga till om det. Sånt är nog svårt för dem att veta annars.

Heliora skrev:

regnif skrev:Vad skall man göra om man tycker boendestödjarna pratar till en lite som ett barn? Skall man säga det till dem eller strunta i det? Eller ta det i nån klagobox eller säga direkt?

Det bästa är att säga det till dem. Annars kan du ju kanske maila dem om du har deras mailadresser (jobbmail alltså). Eller ringa eller maila till chefen på stället.

regnif skrev:(mina har fått hjälpa till med saker som tex. en god man skall ha hand om egentligen men har inte en sån), men jag tycker det börjar gå lite väl långt när man börjar skämmas över det,

Det är inget att skämmas för om du behöver den hjälpen. Om du inte behöver den hjälpen så får du nog tala om det för dem, att du klarar dessa saker själv.

regnif skrev:Måste man tex. åka färdtjänst för att man har rätt till det? Varför är det ingen som säger att man kan åka kommunalt istället men med lite hjälp? [...] Vad då är det inget man borde satsat på då? Även om jag var lite trött att ta reda på alla stationer och komma ihåg vägen och sånt.

Man måste inte alls åka färdtjänst för att man har det. Det gör man som man själv vill. Om du har svårt att veta vilken tunnelbana/buss etc du skall med så finns ju bra hjälp på http://www.sl.se där kan man skriva i varifrån och vart man skall åka och få detaljerad beskrivning om olika förbindelser och skriva ut på papper och ha med sig. Har du svårt att hitta så kan man ha med karta i fickan till hjälp. Eller en mobiltelefon med GPS, fast de är ju lite dyra. Eller är det någon annan typ av hjälp du behöver med att åka kommunalt?

regnif skrev:Och varför fyller boendestödjarna på min vattenflaska ute? "Skall jag hämta mer vatten åt dig?" Jag kan inget annat än att säga aa, fast jag inte vill egentligen. [...] Och stänger min väska åt mig som att jag inte själv kan. Ändå gör de såna här larvsaker åt mig. Varför?!

Vill du inte ha vatten i din flaska så säger du bara "Nej, tack det behövs inte". Och samma sak med väskan. "Jag kan stänga min väska själv", säger du bara. Om du inte vill att de skall göra saker så måste du nog säga till. Kanske har du gett ett osjälvständigt intryck så att de därför gör dessa saker åt dig. Om du visar dem att du är självständig och kan göra saker själv så slutar de nog med dessa saker.

regnif skrev:Sen verkade det svårt för dem att förstå att man inte behöver stirra in i mitt skåp kanske när jag sade att jag tänkte gå in i mitt skåp och väntade på att de skulle kanske gå till ett annat rum istället. Jag menar, måste jag säga: "Kan du gå ut i köket nu, nu skall jag gå in i mitt skåp?"

Om du vill vara ensam när du går in i skåpet så får du nog säga till om det. Sånt är nog svårt för dem att veta annars.

Ja, det hade varit skönt att ha nån med sig när man åker kommunalt till exempel, ha ett värdigare liv och alltså inte personal utan folk man känner som alla andra och inte på det här sättet som har på nåt sätt grava sociala problem. Känns som att man är nån person som inget klarar själv. Man skrämmer nog bort folk.

Jag är rädd att med god man blir man också behandlad som ovetandes. Har hört tips från "närstående" också att jag skall akta mig för sånt så jag har börjat känna att jag måste akta mig. De kanske lurar en. Jag såg att bevakningen på dem behöver inte alls stämma. Att de lurar en om man inte är vaksam. Är det vanligt att man använder sånt? Är det bredare än för dem med bara NPF? Känner nämligen att det annars kan vara lätt att bli behandlad som ovetandes.

Tyckte inte de verkade reagera på mail. Jag kanske tar det med habben imorgon. Får hoppas att jag är i rätt pigghetsläge då men jag tar nog upp det iallafall.

Det där med pigghetsläge tycker jag verkar stämma väl in på dig, då jag träffat dig har jag iaf fått det intrycket.
Ibland verkar du ha nästan ingen och ibland fullgott med energi.
Och förbannat tråkigt, fast den saken inbillar jag mig är lösbart med sällskap
Sällskap är vi flera som behöver så följer du med när du känner för det så får ju både vi andra och du själv sällskap
Jag tycker snarast att det arrangeras för lite träffar så jag slänger in ett förslag när jag kommit på något just av den anledningen
Alla som vill är välkomna

Ja, för jag har ofta passande nog varit riktigt borta när jag haft med personal att göra att jag helt enkelt inte orkar mer än att svara aa, osv.. Men miljön jag är i tror jag gör att jag inte orkar eg. tänka på nåt annat utöver det.
Men jag tog upp lite idag, får väl ta det med boendestödet också imorgon. Problemet är att jag vet inte om de tar det med de andra boendestödspersonerna också eller inte...*suck* Jag vill ju inte behöva gå till hela teamet och prata med alla.

Idag var jag tillräckligt trött för att kunna låta bli att prata så mkt. Så det blev inte så mkt sånt jag klagade på här idag.
Som tur är då har jag en tid imorgon redan att ta upp det på.

Hehe. Intressant att nån märkt nåt med det där med energin. Hade missat lite sömn idag. Blev som det brukar efter sådana gånger. Andfådd, jobbigt att orka gå överhuvudtaget och så vidare.

Vad menade du med förbannat tråkigt och sällskap, nano?

Att som jag fattat det att du har förbannat tråkigt tämligen ofta och förmodligen som resten av oss behöver sällskap.
Så jag skulle gärna se att du kom oftare på olika tillfällen, som dagens promenad tex
Känner du för o komma så är du varmt välkommen