Det här svaret på "Någon som fått någon form av hjälp??" blev ett långt inlägg och kom att handla om en hel del, så jag startar en ny tråd.


Jag skrev till socialministern för ett par år sedan, dels om hjälp och dels om upplysning som motvikt till snaskig och vilseledande sensationsjournalistik. Jag fick ett relativt bra svar, där han tackade mig, inte bara med standardfrasen "Tack för Ditt brev" utan "Tack för att du tagit dig tid att skriva till mig!" Det kändes som äkta uppskattning! Men någon åtgärd blev det förstås inte.

En kille jag kände undrade rent ut i rubriken på förstasidan av FAaktuellt(Östergötland):
- Varför får vi ingen hjälp?

Min mor frågade en bekant vars son också har AS:
- Vad får han för hjälp?
- INGEN ALLS!

Själv såg jag med tillförsikt på framtiden när jag begripit 1997 att jag har AS och när det slutligen bekräftats i utredningen som jag fick 2002. Nu skulle äntligen omgivningen få förståelse för varför man är som man är och jag själv få hjälp att fungera mer normalt!

Ni vet redan fortsättningen. Man kan få städhjälp, munhygienisk bedömning, daglig aktivitet osv, icke att förakta - OM man behöver det. Det där har inget med MITT funktionshinder att göra och det vet de på LSS. Jag har kommit med kanske hundra förslag på vad man skulle kunna göra för att hjälpa mig och samtidigt andra med AS. Självfallet hade jag aldrig väntat mig att alla skulle förverkligas, men kanske något enda och i vart fall att tio av dem kunde undersökas närmare. Ni har nog redan förstått vad svaret blev. Det är som om det man säger bara är symptom på diagnosen, de sitter och ler och verkar beundra att man kan så många ord...
- Nej, det kan vi inte göra (eftersom det inte är städa, bedöma eller aktivera)
- Nej, det FÅR vi inte göra (eftersom lagen nitiskt reglerar vad LSS kan innebära)
- Nej, det vill vi inte ta ansvar för (för tänk om de med AS blir irriterade på varann och tappar kontrollen när de träffar andra av motsatt kön!)

1 gång fick jag faktiskt bra akut hjälp av en psykolog vid LSS med en svår kris, när vården svek och skickade hem mig med en burk benso.

Jag brukar berätta ganska snart för nya bekantskaper att jag har AS och bipolär. Det leder alltid till - ingenting alls! Det är som om diagnosen bara är ett namn som vilket namn som helst (jag tänkte skriva en bok under pseudonymen Gad Asperger...). Som om de uppfattar det som en kuriositet som inte betyder något för den fortsatta kontakten. De missar avgörande information!

Det var (och är fortfarande...) en enorm lättnad att få diagnos, dels mina egna insikter och dels att slippa ifrågasättas längre när jag fick papper på den.

Men i övrigt är det bara 1 sak som hänt: Massmedier, även tidigare "seriösa" som SVT, sprider grova felaktigheter om oss med AS och enda sammanhanget där det är värt att tas upp är tydligen när en massmördare grips. Man får aldrig veta om han hade diabetes...

När man invänder får man inte ens en bekräftelse på att brevet kom in, trots flera påminnelser, väldigt seriöst.

Att det finns undersökningar, som visar att människor inom autismspektrum INTE begår fler våldsbrott än andra, vet jag redan. Kanske finns det en överrepresentation om man dessutom har ADHD, även om de allra flesta med ADHD inte heller är våldsamma. Men jag är övertygad om att vi med AS t o m är underrepresenterade, bl a eftersom våld på något sätt förutsätter en interaktion. Finns det någon här som har något tips om belägg för detta?

Till de två saker jag INTE beundrar Gillberg för hör att han skrivit att "I affekt kan ett förfluget skämt eller störande ord och ljud bli den tändande gnistan till en urladdning med potentiellt fasansfulla konsekvenser."

Detta uppvägs och motsägs på nästa sida i boken: "Möjligen slås en dörr hårt igen eller kastas ett föremål i golvet." Och detta är EXAKT det mest våldsamma jag gjort på trettio år! Visserligen var det i ett trähus som skälvde från grunden, men föremålen jag kastade i golvet var i ena fallet en fjärrkontroll och i andra fallet - ett par kuddar som jag just höll på att flytta till ett annat rum! Och då var jag extremt provocerad av sånt som fått NT att gå i taket (jag nådde inte upp...).

Apropå det talade jag med en driftchef på en serviceinrättning som hade problem att få kontakt med vissa funktionärer.
- Och jag som trodde att det var vi med AS som är svåra att nå, medan det går med självklarhet för NT.
- Nej, nej, nej! blev svaret, med ett leende...

En liten kul grej, mitt stavningsprogram kan inte hitta "autismspektrum" utan rödmarkerar och föreslår i stället "ljusspektrum". Det kanske är bättre?


Fantastiskt - ett helt inlägg utan en enda smiley - hoppsan!

Om du vänder dig till andra läsare istället för direkt till t.ex SVT så brukar de fatta mycket snabbare. Många organisationer är livrädda för när folk skriver om dem, men skiter i om man skriver till dem. Det fungerar iaf ypperligt med större företag

För övrigt fungerar detta även med politiker

Vilken hjälp skulle du vilja att LSS innebar?

Mmm, bra idé.
Frågan är väl bara om inte SVT är för enormt och ointagligt, man vet ju redan bäst (en av de saker alla med AS anklagades för i inslaget!) och är FRI television...

Alla televisioner är fria utom SVT för den är statsdikterad

Börja skriv om det, prova newsmill, eller kanske rentav andra mindre TV-kanaler?