För mig är det stor skillnad på att känna av/känna in och på att tänka efter. Jag har aldrig haft några problem att känna av sociala situationer, tvärtom så är en av mina kanske bästa egenskaper att jag har lätt att anpassa mig i sociala sammanhang, lätt att prata med de flesta människor och att känna av stämningen i sociala situationer.

Vad jag däremot har problem med - och enorma problem med - är motoriken och att "tänka efter". Motoriken har jag redan berättat om i ett annat inlägg men det här med att "tänka efter" förbryllar mig ännu mer och håller på att göra mig galen.

Ett av mina starkaste minnen är när vi höll på med Vikingatiden på mellanstadiet och jag och en kompis skulle rita och färglägga ett jättestort vikingaskepp. Jag tänkte ungefär så här: "Nu ska jag måla den här biten grön" och så tog jag vattenfärg och målade den tilltänkta biten grön. Jag tittade då och då på de andras målningar och tyckte att alla andra målade mycket finare än mig. Jag förstod inte varför det jag hade målat såg så konstigt ut, inte förrän min kompis blev rosenrasande på mig. "Du måste ju måla åt samma håll", fräste hon. Aha! Det var verkligen en aha-upplevelse för mig, det hade jag aldrig tänkt på.

Såna här liknande grejer har följt mig genom livet och jag har fått utskällning efter utskällning för att jag inte "tänker". Både vänner, klasskamrater och arbetskamrater har idiotförklarat mig för att jag t.ex. inte fattat ur man skär ost på rätt sätt. Jag har skurit ost sen jag gick på lågstadiet allra minst men det var först för tre år sen som jag fick veta hur man gör när osten blivit en kälkbacke. Det var en klasskamrat som förklarade för mig att "nu måste du skära osten från olika håll för annars blir den ännu mer kälkbacke". Ojojoj, vilken aha-upplevelse detta var för mig! Förut hade jag alltid irriterat mig på att det varit så förbannat svårt att skära ost när det blivit en kälkbacke, jag hade aldrig haft en tanke på att problemet kunde avhjälpas genom att skära osten från olika håll. Jag ser aldrig sånt, tänker aldrig på sånt och det gör mig så förbannat ledsen och arg på mig själv. Att man ständigt och jämt blir idiotförklarad gör ju inte det hela bättre.

Häromdagen blev jag dock jättestolt över mig själv. Jag skulle packa ner en penna i ett fack i min resväska. Resväskan stod på golvet med locket bakåtlutandes (hoppas ni fattar). Jag skulle då stoppa i pennan i facket i locket och blev så frustrerad när den bara trillade ut pga att väskan lutade bakåt. Då kom jag plötsligt på att jag ju kunde lyfta upp locket en bit så att det inte lutade - och oj, vad glad jag blev när jag kom på detta! Senare förstod jag att fasen, detta hade nog varit helt självklart för en annan människa och då kände jag mig som en idiot igen.

En liknande grej inträffade för ett par år sen.
Jag har haft katt hela mitt liv och har sen barnsben gjort rent i kattlådorna på egen hand, men det har alltid varit svårt att få ut det sista, det som ofta sitter kvar i hörnen. Då kom jag plötsligt på, en dag när jag var ca 18 år, att oj, jag kan ju vinkla lådan så att det är lättare att skrapa. Sen kom jag på att fasen, detta borde såklart ha varit helt självklart för allt det där är ju så himla självklart när jag väl kommer på det.

Dock är jag så fruktansvärt trött på att alltid misslyckas med arbeten o dyl. pga att jag inte "tänker efter" eller "ser" saker. Ingen förstår detta heller eftersom det "bara" gäller praktiska sammanhang. I sociala sammanhang är jag tvärtom, där har jag inga problem att förstå sånt som är underförstått. Praktiska sammanhang däremot är ett helvete. Jag brukar kalla det för "praktisk dyslexi" eftersom jag inte vet var det är för något.

Jag känner mig fortfarande korkad och mindre intelligent än andra när jag tänker på det här och jag har aldrig någonsin träffat någon som haft liknande problem. Kanske finns det någon här?