Det är hårt att känna att man måste se ut som fotomodellerna i tidningen, ung, smal (kanske muskulös om man är kille) och perfekt. Men det kan vara hårt att vara fotomodell också.

“- I vilket annat yrke blir du behandlad som skit, jobbar stenhårt men får varken mat eller pengar? Det existerar inte och det är modellagenturernas fel, de utnyttjar unga tjejers och killars dröm att bli sedda, säger Hind Alaul.” (DN Stockholm “I vilket annat yrke blir du behandlas som skit, jobbar stenhårt men får varken mat eller pengar?”)

Nåja, det finns nog fler som blir behandlade som skit. Allt beror på om man är i underläge.

Det är enligt modellerna Hind och Sahar bara 10% av modellerna vid en agentur som verkligen tjänar pengar.

“Resten sliter obetalt eller för statistgage och gratisprodukter. De har själva jobbat för de stora svenska märkena, men nästan aldrig fått betalt. I stället har de fått en produkt som tack för hjälpen och de omtalade portfoliobilderna.”

Agenturerna påstår att bokningsarvodet är så lågt. Men de ringde själva upp sina agenturer och låtsades vara företag som ville boka just dem.

“Hind fick reda på att hon kostade 7 000 kronor att boka. Innan affären var i hamn frågade agenturen vad företaget kunde erbjuda modellen’.
- Ett armband sa jag och de nappade direkt. Ser du vilken bluff! De tar 7 000 kronor i fickan medan modellen bara får ett armband.
---
“Jag skulle kunna ha en fet lägenhet och bil nu, men har inget av det. Fast jag har jäkligt många hudkrämsprover hemma, säger Hind och skrattar till.”

En tid funderade Hind och Sahar på att starta en fackförening för modeller:

“- Varför finns det inget fack för modeller när det finns det för alla andra branscher? Vi var de enda som klagade på den långa väntetiden (16 timmar!) och bad om mat. De andra tjejerna sa ingenting, säger Sahar."

Tonårstjejer som tror att de fått drömyrket vågar förstås inte kräva någonting. Och i dessa tider av individualism och konkurrens är inte facket inne. Kanske Arbetsmiljöverket borde göra ett oannonserat besök? Men det hjälper ju aldrig enskilda.

“Självförtroende som stundtals varit på topp har successivt kört i botten. Som när Hind ombads att klä av sig topless och ligga och åma sig på golvet, endast tretton år gammal. Hinds föräldrar hade kommit överens med agenturen om att avklätt var strikt förbjudet. Men det åsidosattes snabbt.

De sa att jag aldrig skulle lyckas som modell om jag inte tog av mig behån. Och ung och dum som jag var så gjorde jag det, trots att jag verkligen inte ville.”

När hennes föräldrar sedan krävde att bilden skulle raderas blev de utskällda av agenturen. De sa att Hinds bokningskort skulle få ett stort rött kryss för att hon inte vågade visa sig i underkläder (men “underkläder” är inte “bara trosor”).

“Fjortonåriga Sahar skickades ut på ett reklamjobb för armbandsur. När hon kom dit fick hon klä av sig topless och sätta på sig en minikjol. En hel dag stod hon halvnaken i skyhöga klackar och svankade medan fotografen skrek på henne. Hon blev utskälld för att hon hade ett litet rött märke på ena skinkan efter ha åkt ned för ledstången i rulltrappan.“

‘Vet du hur dyrt det är att retuschera+, skrek de. Men det var ingen som sagt till mig att det skulle vara avklätt. Man bara sjunker ihop och känner sig värdelös, säger Sahar.

Tonårsmodellerna plockas upp när de är 12-13 år. De är förstås lätta att köra med. Modellindustrin vill ju också ha väldigt unga modeller.

“- Man skriker åt oss, talar över våra huvuden och skuldbelägger oss för våra utseenden.”

Kan tänka mig att den tonåring som går upp i vikt blir utskälld. Det extrema smalhetsidealet har lett till att fotomodeller dött av anorexia.
Eller blev de fotomodeller för att de redan led av anorexia och därför var så smala? Louise och Eliana Ramos (systrar) dog bägge av hjärtattack pga anorexia. Liksom Ana Carolina Reston (174 cm och 40 kg) som dog av njursvikt. Och Isabelle Caro, 27 kg.

Samtidigt säger de att modellyrket är roligt.
“Det är kul att visa upp snygga kläder, spexa framför kameran och göra riktigt coola bilder, så länge man blir behandlas på ett bra sätt.”

Det är förstås därför tjejerna inte hoppar av. Det finns också drömmen att bli en toppmodell som Kate Moss, Claudia Schiffer, Naomi Campbell etc.

Tjejerna berättar att de missat många skoldagar pga obetalt modellarbete. Kloka föräldrar borde inte tillåta så unga tjejer att jobba som modeller. Men dagens curlingföräldrar har förstås svårt att säga nej när de stjärnögda flickorna tjatar på dem. Och skolan har tydligen inget att säga (hade de inte ens på Björn Borgs tid).

Modellbranschen är en cynisk och samvetslös bransch:

Metro skrev:Modellagenturer har stått utanför Stockholms största anorexiaklinik – och försökt värva nya modeller bland patienterna. – Man har uppvaktat 14–15-åriga svårt sjuka flickor, säger Christina Lillman-Ringborg, vårdkoordinator.

http://www.metro.se/stockholm/agenturer ... e9K8xXHeg/

Metro kan nu avslöja att modellagenturer försökt hitta nya modeller bland klinikens svårt sjuka patienter.
– Vi tycker att det är helt förkastligt. Man har stått utanför kliniken och raggat på våra flickor för att man vet att de är väldigt smala. Det sänder helt fel signaler, när flickorna samtidigt behandlas för ätstörningar, säger Anna-Maria af Sandeberg, verksamhetschef och överläkare vid kliniken.

Flickorna får alltså veta att de inte behöver äta mera, det finns ju de som tycker att de är perfekta som de är.

Det är tydligen ingen ny företeelse, att modellagenturer raggar anorektiker:

Angelica Karlsson stod och väntade på färdtjänst utanför anorexiakliniken i Stockholm. Då kom en man fram en av Sveriges största modellagenturer fram och stack till henne sitt visitkort. Är du intresserad av att bli mannekäng? löd frågan.

Det är nu 13 år sedan Angelica Karlsson var så sjuk i anorexia att hennes liv var i fara. Hon var då inskriven på Stockholms centrum för ätstörningar, som på den tiden låg i Huddinge.
– Jag var svårt undernärd och var sjukskriven från skolan. Läkarna sa åt mig att jag skulle tvångsinläggas om jag inte drack de näringsdrycker de gav mig.
Ändå såg hon modellagenturens inviter som ett kvitto på att hon "var på väg åt rätt håll".
– Jag blev smickrad och tänkte att jag äntligen började uppnå det ideal jag strävade efter. Men det förstör ju verkligen behandlingen. Det finns ju ingen sjukdomsinsikt och om någon påpekar att man ser bra ut och till och med kan vara modell för andra, då vill man helst inte lyssna på läkarna som säger något annat.

http://www.metro.se/nyheter/var-nara-at ... 2RxDiq2GU/

Det är väl precis samma affärslogik som med "Ge fan i rönnells". Hon var väl en lönsam liten medborgare. Logiken och parellerna är ganska klara.

Att ge sig på anorektiker tycker jag är osmakligt och det borde finnas någon sorts reglering när det är barn. Vilket det kanske redan finns i och med målsman? I övrigt så har jag svårt att känna några sympatier för någons dåliga arbetsförhållanden på ett jobb de valt. Ensamstående med 68& tjänst kan jag förarga mig lite över, men en fotomodell? Sluta om du inte får betalt.

Min gissning är att de är kvar som fotomodeller på grund av prestigen och inte för att de måste ha ett jobb och försörja sig eftersom de ändå inte får några pengar. Tillgången är större än efterfrågan därför kan agenturerna göra vad de vill.

Vore intressant att veta vilken modellagentur det är..

Savanten Svante skrev:Vore intressant att veta vilken modellagentur det är..

Stockholmsgruppen kanske? Dom håller till på söder eller har gjort det. Han flickfottografen Bingo Ringmer håller till i samma kvarter eller till och med i samma hus. Men jag tror inte riktigt det är hans ideal flickor. Med största sannolikhet saknar dom byst helt och hållet.

Min mamma modellade på 60-talet och det var snålt redan då så hon utbildade sig till ekonom istället. På den tiden var också mannekäng ett vanligt yrke. Om man såg bra ut alltså.

Här är ett reportage om en anorektiker som blev modell. När "Ida" var 14 år upptäckte föräldrarna att hon led av anorexi:

DN skrev:Ida beskriver väntetiden på tre månader som ett töcken, ett krig mot föräldrarna som vädjade henne att äta. Hon slogs, skrek och försökte rymma.

– Jag kunde göra så hemska saker. Det blev bara svart och efteråt kom jag knappt ihåg vad som hade hänt.

– Anorexi är som alkoholism, en person är sjuk, men hela familjen lider, säger Ann-Britt.

Så småningom fick hela familjen flytta in i en anhöriglägenhet vid klinken på Södermalm. Idas BMI, kroppsmasseindex, var 14. Gränsen för undernäring går enligt WHO vid 18,5.

– När man ser sin dotter må så dåligt går hjärtat i 1000 bitar. Hon var slocknad. Jag trodde att vi skulle förlora henne till den här sjukdomen, berättar Göran.

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/id ... or-anorexi

Det gick långsamt framåt.

Men under en av sina dagliga promenader med mamma Ann-Britt, några kvarter från kliniken, tog sjukhusvistelsen en oväntad vändning. Ida blev stoppad av en modellscout från en av Sveriges ledande modellagenturer. Där hennes föräldrar såg en svårt sjuk ung flicka, bara skinn och ben, såg scouten modellpotential. Hon lämnade sitt kort och en uppmaning om att de skulle höra av sig.

– Jag blev förbannad. Här försökte vi få henne att förstå att hon måste äta för att bli frisk samtidigt som någon annan säger till henne att det är så här som hon ska se ut, säger Ann-Britt.

Ida log. Modellscoutens ord var ett kvitto på att hon hade rätt. Och nu skulle drömmen gå i uppfyllelse.

Givetvis föll föräldrna, som först sagt nej, till föga. De ville ju så gärna se dottern glad.

– Vi var så desperata och tänkte naivt att det kanske skulle kunna hjälpa dig, att det skulle vara en morot till att bli frisk att du måste äta för att kunna jobba.

De hade fel. Efter att Ida lämnat ätstörningskliniken började hon modella, fortfarande livrädd för att gå upp i vikt. Det var en egoboost att stå framför kameran, få komplimanger. Men varje motgång tog hårt. Som när en potentiell kund bjöd in två modeller åt gången.

– Det var så uppenbart att de jämförde oss, och det var uppenbart att de föredrog den andra tjejen. Då blev jag jätteledsen, säger Ida.

Kontaktpersonerna på agenturen byttes ut frekvent, men något de alla hade gemensamt var att de var trevliga och berömmande.

– Men jag kände mig inte trygg, eftersom det alltid var någon ny.

Till slut sade föräldrarna stopp.

Snart tyckte agenturen att det var dags att avancera i karriären, åka utomlands. Då fick Göran och Ann-Britt nog; "Förstår ni inte att hon har en ätstörning", undrade de uppgivet. Under ett möte på agenturen tillsammans med Christina Lillman-Ringborg, vårdkoordinator från kliniken, berättade Ann-Britt om sjukdomen som Ida ville hålla hemlig.

– Vi jobbar på att få över flickan på den friska sidan, medan de säger att hon är jättebra så som hon ser ut nu. Det blir en jättekrock. Det blir en tävling, där de erbjuder ära, berömmelse och pengar, medan jag förespråkar ätande och att bli större, säger Lillman-Ringborg.

Men vad är det för kollektiv psykos som gör att modellerna ständigt måste bli magrare och magrare?

Där klädproverna från designerhusen tidigare var i storlek 38, är de i dag 32, eller "Size zero". Och vägarna till den åtråvärda ickestorleken är många. Nyligen avslöjade Vogue Australias tidigare chefredaktör, Kirstie Clements, att vissa modeller äter pappersnäsdukar för att döva hungerkänslor. Andra tvingas ta dropp för att orka.

På tio år har snittvikten på modeller sjunkit med cirka 10 kilo - och arbetsmiljön försämrats i samma takt. Det skriver bland andra Lorentz Tovatt, språkrör Grön ungdom i en debattartikel på svt.se. Han vill införa krav på friskhetsintyg och en undre BMI-gräns på 18, något som tillämpas i Israel och Italien. En motion har redan lagts av en partikollega i riksdagen.

Så här skriver den modellagentur tidnignen intervjuar:

Ett krav är att modellerna ska vara friska. Naturligt smala. (...) Problemet ligger faktiskt inte hos oss; trots vad medier skriver. Anledningen till att modeller måste vara en viss storlek är att de ska passa i "provstorlekar, prover. (...) Om en modell inte kan ha dessa storlekar blir den i princip arbetslös."

– Man ska se sjuk ut, men man ska helst inte vara sjuk, sammanfattar Ida cirkelresonemanget.

Men varför är det hugget i sten att provstorlekarna måste vara just i storlek 32?

Storlek 32 ???

Det har möjligen barn, om det ens finns. En tjej som vuxit ur centilongstorlek bör väl ha 34 i nedre tonåren och ganska snart gå upp till 36/38 under tonåren, tänker jag. 32 måste vara en barnstorlek, i alla fall för kvinnor i vår del av världen.

Dessutom är tex dagens storlek 38 ofta mycket mindre än 80 eller tom 90-talets....

Jag kan knäppa igen dragkedjan på jackor i storlek 38 från 80-talet som jag hittar i second handbutiker. Lite lustigt då jag är väldigt tjock. Så tjock att jag inte kan hitta en jacka i en vanlig affär 2013. Men hade kunnat det om det idag var 1983....

Så vad var motsvarigheten till storlek 32 1983? Ganska skrämmande tanke.

Jag har då aldrig sett storlek 32 i affärerna. Det minsta brukar vara 36, ibland 34.

Min dotter hade kanske 32 när hon var en tunn 12-åring. Men då hade hon centilongstorlek. När hon kom i puberteten hade hon 36. Jag hade 36 när jag var ung och smal. Storlek 32 verkar vara gjort enkom för modeller och anorektiker. Även den som är "naturligt smal" när hon börjar modellkarriären måste ju bli osunt viktfixerad.

Det är bara för de ansvariga i modeindustrin att bestämma att provmodellerna sys upp i storlek 36. Eftersom modellerna brukar vara så långa så innebär det ändå att de är smala.

H&M har från storlek 32, men oftast då heter den storleken xs och innebär 32/34. Tror mig dock ha sett storlek 32 av kollektionen divided som riktar sig till ungdomar och sällan finns i större storlek än 38....

Konstig att inte affärsmän tänkt på oss tjocka men jag ska ner till normalvikt snart efter menisk skadan.
Seconhand finns förvisso samt ÖB!

mikael skrev:Konstig att inte affärsmän tänkt på oss tjocka men jag ska ner till normalvikt snart efter menisk skadan.
Seconhand finns förvisso samt ÖB!

Jo det har de, finns kollektioner för storvuxna, men som regel för kvinnor då.

Dressmann har öppnat butiker med större storlekar
http://dressmannxl.com/se/index.asp?id=56662

Min mor var fotomodell som yngre. Min moster var säljare på Estée Lauder innan hon startade ett parfumerie på Hornsgatan. Jag är uppfostrad att tänka på sådana saker som hållning, vikt, fuktbringande krämer, dofter (företrädesvis franska). Jag tror att det vi behöver är en större medvetenhet om vårt yttre; detta är av yttersta vikt för att kunna vara högfungerande. Nu har ju svenskarna det i gemen rätt bra förspänt; många är av naturen vackra men allt fler förlorar sig i dålig klädsmak, övervikt mm.

Ack, ja.

Detta borde inte få fortgå. Här hoppas jag mkt på den iranska invandringen; många iranier i landet kommer från den absoluta överklassen och har utsökt sinne för smak och stil. Hjälp oss nu att rädda "den svenska modellen"!

Letâfat-e-swedî-râ negahdârî kardan mârâ komak konîd!

Fotomodell.

Skulle det vara ett yrke för en karl?

sugrövmanövern skrev:Dessutom är tex dagens storlek 38 ofta mycket mindre än 80 eller tom 90-talets....

Jag kan knäppa igen dragkedjan på jackor i storlek 38 från 80-talet som jag hittar i second handbutiker. Lite lustigt då jag är väldigt tjock. Så tjock att jag inte kan hitta en jacka i en vanlig affär 2013. Men hade kunnat det om det idag var 1983....

Så vad var motsvarigheten till storlek 32 1983? Ganska skrämmande tanke.

Märkligt, speciellt som många människor har blivit större. Eller har jag fel, men har inte övervikten bland svenska folket generellt sett ökat ?

KrigarSjäl skrev:Fotomodell.

Skulle det vara ett yrke för en karl!?

Fråga Lord Byron.

Klädstorlekar förstår jag mig inte på. Fick en t-shirt som var "large". Ärmarna var jättetrånga. Feta armar kanske.. hmm. Men får knappt igenom huvudet där det ska vara. Inte att jag har ett fett huvud. Är det large så är small för 4-åringar.

Jag har haft vänner med anorexia och det är inte vackert någonstans. Kanske är det photoshop, men de vänner jag haft med sjukdomen har inte varit modellmaterial, inte i mina ögon iaf.. Det handlar inte om att de är fula, det handlar om vad sjukdomen gör med en människas kropp. Håret blir tunt somfan (en hade kala fläckar på huvudet), man får mer kropps- och ansiktsbehåring, glåmigt och blekt utséende med extremt tydliga blodådror, dålig hållning, små påsar till bröst..

Man är inte mycket till modell om man måste köras in på rullstol till fotostudion.

KrigarSjäl skrev:Fotomodell.

Skulle det vara ett yrke för en karl?

Fördomen säger att de flesta är homosexuella.