UR skrev:Journalisten Christoph Andersson har hittat information att östtyska Stasi planerade att genomföra en operation tänkt att kompromettera Sverige genom att lyfta våra kopplingar till Nazityskland. I sista stund avblåstes allt - för att ersättas av en ny plan.

SvD skrev:En annan pikant historia är Stasis desinformationskampanj om aids; sjukdomen skulle ha skapats i ett amerikanskt laboratorium i syfte att ta fram ett biologiskt vapen. Stasis fabricerade ”sanning” övertygade exempelvis den svenske filmaren Roy Andersson – som fick uppdraget att göra en informationsfilm om aids åt Socialstyrelsen. Han ville absolut förmedla teorin om det skapade viruset i sin film, men fick dessbättre inte Socialstyrelsen med sig. Det hela slutade med att filmprojektet lades ner efter utlägg på flera miljoner.

SvD Kultur skrev:”Operation Norrsken” visar också upp svenskt näringsliv från dess sämsta sida. Via ett av sina många bulvanföretag köpte nämligen Stasi krut från svenska Bofors – krut som östtyskarna senare kunde sälja vidare till Iran, som då låg i krig med Irak. Bland de svenskar som skötte affärerna fanns absolut ingen ljus syn på den östtyska socialismen – men väl en stark önskan om att tjäna pengar. Och DDR var inte sämre än att man samtidigt, via ett annat bulvanbolag, sålde vapen också till Irak. Båda de krigförande parterna fick alltså vapen levererade av DDR – som var i desperat behov av västvaluta för att dess ekonomi inte skulle rasa ihop.

SvD skrev:Det handlade till exempel om placeringen av spioner i Sverige, allt för att få kunskap om den svenska synen på DDR, men också för att påverka Sverige i ”rätt” riktning. Stasi var långsiktigt i sitt arbete. En ung teologistudent skickades exempelvis till Sverige för att spionera, blev efter en tid prästvigd och till slut professor. Under alla år rapporterade han till Stasi. Ingen uppgift var för liten för att notera och arkivera.

Expressen skrev:Agent "Thomas", som enligt Stasis eget arkiv är kyrkoherde Aleksander Radler, kom till ­Sverige i augusti 1968.
Han skickades, enligt Stasis egna noteringar, till "det kapitalistiska utlandet".
Radler började sin doktors­utbildning vid universitetet i Lund och fick doktorshatten på sin 30-årsdag. Därefter gjorde han en snabb karriär inom kyrkan, blev professor vid Umeå universitet och skrev lärda böcker som "Kristen­domens idéhistoria" och "Kristen dogmatik".
Under alla år fortsatte ­"Thomas" att sända spion­rapporter.

I Birgitta Almgrens bok "Inte bara ­spioner", som bygger på handlingar från det hemligstämplade Säpoarkivet, står att agent "Thomas" erkänt att han haft ­Stasikontakter. Misstankarna riktades mot Aleksander Radler efter att boken kommit ut.
Biskopen i Luleå, Hans Stiglund, utredde fallet. Domkapitlet beslöt i februari i år att kyrkoherden inte skulle stängas av.
- Domkapitlet kunde bara konstatera att ärenden inte går att utreda eftersom arkiven inte är öppna, sa stiftsjurist Anna Wernqvist till Kyrkans tidning.

Expressen skrev:"Thomas", med sitt öster­rikiska pass, låtsades vara med på kamraternas planer. Han fick till uppgift att hjälpa kamraterna genom att åka över till Västberlin och öppna ett bankkonto och sätta in 10 västmark (ca 40 kronor på den tiden) så att det skulle kunna användas. Därefter skrev studenterna brev till vänner och släktingar i Västtyskland och bad dem sätta in pengar på konton.

Smugglas över gränsen

Studentgruppen hade kontakt med en flyktförmedlare. De skulle åka till Ungern, det var tillåtet eftersom landet tillhörde Östblocket. Därifrån skulle de smugglas över gränsen till Friheten. Flykten skulle kosta 2 000 DM (cirka 8 000 kronor) per person.
"Thomas" fick sex brev som han lovade ta till Västberlin och skicka därifrån. Det gick inte att skicka breven från DDR - de flesta försändelser till utlandet kontrollerades av Stasi.
Men "Thomas" tog aldrig breven till Västberlin. Han överlämnade dem till löjtnant Diepold.
"Jag visste ingenting"
Bevisen var säkrade. Studenterna greps och dömdes till hårda straff.

Två medicinstudenter fick 3,8 år, en medicinstudent dömdes 3,4 år, en fysikstudent fick 2,6 år, en dekoratör på Jenas teater dömdes till 2,6 år och en lärarinna till 1,8 år

Offren för Radlers angiverier är nu glada över att rättvisan till slut börjar komma ifatt den östtyske agenten som blev svensk kyrkoherde.
- Jag är väldigt lycklig och nöjd. Världen snurrar åt rätt håll när nu sanningen till sist kommit fram, säger Henning Frunder, fysiker vars planer att fly från DDR avslöjades av studentkamraten Radler 1968, till Expressen.
- Jag är glad över att Radler nu försöker kommer tillbaka till grunderna för mänskligt beteende.
"Kommer att få stå till svars"
- Även om han aldrig ställs inför rätta finns det något som är högre än ett mänskligt väckt åtal. Han kommer att få stå till svars inför en högre domare än en världslig, säger han.
Frunder och sex kamrater dömdes alla till upp till tre års fängelse för sina flyktplaner - efter att ha angivits av Radler. Två av dem begick självmord efter att nedbrutna ha släppts ur Stasis fängelser

STASI anställde också 9960 inofficiella medarbetare. Dessa bestod av vanliga medborgare, som av olika anledningar gick säkerhetstjänstens ärenden som angivare, ryktesspridare – spridning av förtal och vilseledande information var en del i systemet – infiltratörer och annat som den kommunistiska regimen ansåg sig behöva för att trygga sin existens.

De inofficiella medarbetarna kom från alla möjliga yrken och samhällsskikt. De hade skrivit under samarbetsavtal med STASI. Förutom de inofficiella medarbetarna fanns ett okänt antal ”förmånstagare” av högst skiftande slag, som mot ersättningar i form av resor, förturer i bostadsköer, karriärer o dyl gjort säkerhetspolisen mera tillfälliga tjänster.
---
Akterna visar vilken rädsla regimen hyste för alla fria meningsyttringar. Varje medborgare var i princip misstänkt. Till och med inom STASI självt fanns ett hemligt system för ömsesidig övervakning och angiveri. Huvuduppgiften för de inofficiella medarbetarna var att genom rapportering om smått och stort, även av de trivialaste saker, skapa en ”krisbarometer” – formuleringen är general Mielkes – på samhället.

Ledd av den stalinistiske veteranen Erich Mielke byggde regimen upp en omfattande polisapparat för åsiktskontroll. När Ministerium für Staatssicherheit (MsF) var som störst i slutet av 1980-talet hade det 97 000 anställda. Enbart vid Stasis högkvarter arbetade 15 000 personer med allt från att utreda misstänkta brott mot statssäkerheten till att samla dissidenters lukter – eller rättare sagt luktprover av dem i form av exempelvis strumpor och underbyxor, förvarade i glasburkar med prydligt skrivna etiketter som om det handlat om hemmagjord sylt!

Denna apparat som verkligen levde upp till den påstådda tyska grundligheten hade dessutom 173 000 angivare eller ”inoffizieller Mitarbeiter ” till sitt förfogande, människor som mer eller mindre frivilligt rapporterade om sina vänners, arbetskamraters, till och med äkta mäns och hustrurs göranden och låtanden.

Som Anna Funder påpekar var Stasis stall av angivare mer omfattande än vare sig Hitlers eller Stalins med en angivare på 63 personer mot en gestapo-agent på 2 000 eller en KGB-agent på över 5 800 människor.