Ni som ligger i gråzonen för AS inom jobbsammanhang, blir ni också bemötta med att "då har alla aspegers" eller "nej det trodde jag inte du hade" osv??

Behöver få veta om det finns fler som råkar ut för det och hur ni då förklarar så kollegor förstår. Mina jag haft hittills är antingen okunniga eller ofta ointresserade av att försöka förstå eller tror dem förstår men är knappt pålästa.

Vad menar du med gråzonen?

Det bästa svaret du kan ge tror jag om folk tvivlar. Är att du har genomgått en utredning utav en utbildad psykolog och psykiatriker. Att du verkligen har problem med det för annars skulle du inte få en diagnos. Att det är ett verkligt funktionshinder som du lever med 24/7 dag ut och dag in år efter år. Och inte bara en liten släng utav det när livet är jobbigt.

Fortsätter folk att ifrågasätta så säg bara att du har bra mycket större förtroende för psykologen som gjorde utredningen som har en femårig utbildning för att lära sej att utreda diagnoser på folk. Än vad du har för den personen som inte har den kunskapen eller utbildningen. Det brukar få dom flesta tvivlare att bli tysta och se häpna ut.

Jag fick diagnosen i slutet på 2011.
Jo men jag är så dålig på det där med argumentering. Tankarna fladdrar runt och orden kommer ut fel oftast.

Sådant jag säger på jobbet i övrigt är i princip samma ord/meningar för jag vågar inte annat. Jag vågar inte vara mig, vem det nu är. Det är skitjobbigt. Beundrar dem som pallar det här.

Har fått sån dålig självkänsla sen jag fick diagnosen. Trodde innan dess blint att jag var som alla andra och har nu fått det svart på vitt att man inte är som de flesta andra. Det är därför dem tycker man är konstig, sällan snackar med en osv. Jag undrar hur man tar sig igenom det här utan att bryta ihop som jag ofta gör nu mer.

Jag bryter aldrig ihop på jobbet. Där är jag en robot, redo att slutföra mina uppgifter. Hur slutar man tänka så mycket. Jag är så himla på att tänka för mycket. Lägger antingen negativ centrering på mig själv eller andra för att man är så osäker. Klarar inte att behålla sociala kontakter pga upplevelsen av stress och ångest. Hur fan pallar andra detta???

(visst vet att alla inte gör det, men avundas dem som finner tekniker till att distansera sina tanka/tänka glada tankar)

Jag har gått hos psykolog, tillslut fanns ingen poäng i att jag fortsatte gå, för allt funkade relativt bra för mig och nu är man tillbaka på ruta ett. Ursäkta boken. Alla tankar fladdrar, flyger och far......

Det som är tröttsamt är när läkare tror att man har en försumbart lindrig problematik bara för att man har en bra dag.
Att sitta i ett tyst svaltempererat rum och verbalisera om sig själv är det lättaste som finns.

Mår jag bra och trivs märks inte dragen utåt så mycket - men vänta tills jag blir distraherad av sånt inga andra blir distraherade av!

Då kan vi snacka spänningar i kroppen, stel mimik, frånvarande blick och allt det där.

Efter två timmar av intensivt sorl, socialiserande, hit-och-dit, ljud som studsar fram och tillbaka med mera som förekommer i världen utanför de tysta svaltempererade rummen och jag blir helt urlakad.

McDonalds-miljöer är direkt plågsamma.
Då är sjukhus att föredra, där kan man ju få morfin och grejer men mot intryck finns det fan inget morfin!

Jag kan jämföra det med min senaste ordentliga anställning som fungerade hur bra som helst eftersom jag dels var ensam programmerare, dels hade en chef som förstod mig och hur jag fungerade.

Tyvärr så blev chefen (tillika ägaren av företaget) tvungen att sälja företaget vilket gjorde att jag dels fick en ny chef som inte alls förstod mig, dels fick jag nya arbetskamrater, chefen och arbetskamraterna hade ofta möten där jag hamnade helt utanför, mina problem blev plötsligt väldigt tydliga och jag sa så småningom upp mig.

Slutsatsen är att man kan fungera ypperligt så länge som miljön accepterar en som den man är men när omständigheterna förändras kan allt braka ihop fullständigt och man blir i praktiken inkompetent.

@ninegirl, Om någon tycker du är konstig så fråga vad det är som gör att de tycker så. Det ger ju en möjlighet att förbättra din interaktionsförmåga. Tänk dock igenom vilka som är värda din uppmärksamhet.

Tack... Känns bättre när man får läsa hur andra har det.. Känns inte lika ensamt då.

Ja @plåtmonster, det är ett bra förslag men jag kan ju knappt argumentera för mig. Jag blir mest tyst om folk kommer med en kommentar/argument jag inte räknat med. Jag är hyfsat bra på att argumentera med folk som är mig nära, övriga så blir jag ofta och lätt tyst eller typ överdrivet arg. Något av det. Som en ond cirkel. Dessutom brukar jag, precis som många aspies, missförstå omgivningen ofta och lätt, hur jag än försöker läsa av den. Kanske dem inte alls tycker jag verkar konstig, kanske jag bara uppfattar allt helt fel. Också en tanke som slår mig emellanåt. Det är så motsägelsefullt alltihop. Jag vill inget hellre än att leva ett socialt liv men klarar knappt av det sociala livet. Alltså ett kort tag går bra. Sen tar det oftast "stopp". Ni vet, för många uttryck, lika med uttröttande/stressande lika med vill varva ner för sig själv lika med tappar kontakter/anses konstig/liknande osv osv

intryck**

inte uttryck!!

Hjälp vad du är lik mig. Jag har tyvärr inte så många råd eller tips att ge för jag är rätt förvirrad jag med. Det kanske ändå är en hjälp att veta att du inte är ensam.
Jag tror om man lyssnar till vad min psykolog säger är att det du beskriver är rätt vanliga särskilt bland många kvinnor som har asperger.

Åh @Ekorren. Blir så glad att få veta att det finns någon därute som är lik mig.

Har 2 kompisar med AS, men ingen av dem är särskilt lik mig sådär. Den ene är socialt öppen men trampar alltid folk på tårna (inkl mig) på ett eller annat sätt. Men på ett "charmigt" vis. Den andra är mer seriös i allt som företar hen och är lite väl öppen mot alla typer av människor, vilket lett till massa konsekvenser för hens del.

Själv är jag en aspie som inte vågar öppna mig längre på det sättet. Jag har väldig kontroll. Jag kan inte blotta mig sådär på samma avslappnade sätt som förr.

Jag fattar fortfarande inte vad du menar med gråzonen. Vilken gråzon?

Kanske fel ordval då.

Jag uppfyller precis kriterierna för AS. Jag får lätt fixeringar vid olika saker och stänger av allt annat folk pratar om. Jag misstolkar lätt sociala situationer etc. Däremot klär jag mig ofta som "alla andra" och jag sminkar mig osv. Ser ut som många andra. Alltså det plus att jag en del dagar kan föra mig och bete mig som en NT, vilket gör det svårt för NT-människor att förstå att jag har AS. Det är inte tillräckligt tydligt för att någon av dem ska fatta att jag har det. Det kallar jag gråzon. När det inte är svart på vitt. När det inte är tillräckligt tydligt!

ninegirl skrev:Kanske fel ordval då.

Jag uppfyller precis kriterierna för AS. Jag får lätt fixeringar vid olika saker och stänger av allt annat folk pratar om. Jag misstolkar lätt sociala situationer etc. Däremot klär jag mig ofta som "alla andra" och jag sminkar mig osv. Ser ut som många andra. Alltså det plus att jag en del dagar kan föra mig och bete mig som en NT, vilket gör det svårt för NT-människor att förstå att jag har AS. Det är inte tillräckligt tydligt för att någon av dem ska fatta att jag har det. Det kallar jag gråzon. När det inte är svart på vitt. När det inte är tillräckligt tydligt!

Okej, nu fattar jag vad du menar.

Jag har faktiskt aldrig blivit ifrågasatt när det gäller min diagnos. Folk har varit intresserade och nyfikna och jag har förklarat så gott jag kan vad det är jag har problem med.

Vet inte om jag kanske verkar aspigare än jag inbillar mig eller om jag helt enkelt har turen att ha bra folk runtomkring mig.

Jag har samma erfarenhet som dig Gafsan.

ninegirl skrev:Ni som ligger i gråzonen för AS inom jobbsammanhang, blir ni också bemötta med att "då har alla aspegers" eller "nej det trodde jag inte du hade" osv??

Behöver få veta om det finns fler som råkar ut för det och hur ni då förklarar så kollegor förstår. Mina jag haft hittills är antingen okunniga eller ofta ointresserade av att försöka förstå eller tror dem förstår men är knappt pålästa.

Ett problem är väl att NT inte har en susning om vad det är/eller orkar ta reda på vad det är. Dom brukar väl kanske inte lysna på när man förklarar heller för man är lite för dålig på det.

Schmetterling skrev:Jag fattar fortfarande inte vad du menar med gråzonen. Vilken gråzon?

Hon menar nog att vissa människor med asperger är precis i gränslandet för att ha asperger. Man har fått diagnos men har inte jättemycket besvär av det, dvs kan klara sig hyfsat i samhället. Vad jag tror hon menar iaf
Förstår du nu?

Såg att en annan svarat och du skrivit att du förstått, glöm vad jag skrev

Precis fattat att jag har asperger, med mycket, mycket blandade känslor.

Det har tagit 10 år för mig att förstå och acceptera. Jag fick diagnos för 10 år sedan som jag tyckte var bull****. Hade aldrig hört värre goja, fattade ingenting. Fick urtaskigt bemötande och uppföljning. Jag tog aldrig den till mig. Jag såg även till att det blev raderad hos socialstyrelsen (detta gjorde jag i höstas).

Jag är extremt högfungerande och det är ingen som anar att jag har det.
Klär mig som alla andra, ser ut som alla andra och pratar som alla andra. Förstår allt för jag måste vara påkopplad hela, hela, hela tiden. Ja ni vet

Grejen är bara den att jag har hela, hela, HELA livet varit extremt medveten om mig själv. Mått väldigt dåligt över detta, haft dålig självkänsla. Nu har ju polletten trillat ner, jag har ju asperger och ingenting har kommer av sig självt.
Tack vare att jag inte vetat har jag "tränat" tränat och åter tränat hela tiden. I arbetslivet bland vänner osv. Har trillat handfallen, skrubbat upp hela mig men fått tvätta mina sår, spotta i mina händer och resa mig upp igen....Och igen och igen.

På jobbet har jag arbetat med människor som lider av... just autism, asperger mm. Gjort ett bra jobb sammanfattningsvis. Ingen som kan klaga på mig direkt på den biten. Med mina förutsättningar är jag skitstolt att jag klarat det
Väldigt lustigt egentligen, så har man det ju själv, autismen menar jag, känns helknas
Ofta varit mycket stressad och yr. Nu vet jag ju orsaken.

Hur gör man då? Tja jag får satsa på nattajobb och gå ner i arbetstid=bli sjukskriven. Finns inga alternativ. Jag har kämpat (för) länge nu, nu vill jag bara börja leva, äntligen

Vet faktiskt inte vad jag ska göra i framtiden. Berätta för kollegor, och få förutfattade meningar? Men detta är ju jag och mitt liv. När det tog 10 att acceptera detta för en annan kan ju inte andra förstå det överhuvudtaget

Det är intressant (och extremt irriterande) när folk yttrar sig om saker de har väldigt lite -eller ingen kunskap alls om.
Det är ju ändå det som är fallet ofta.

Jag har svårt att föreställa mig att den som tvivlar på din diagnos är utbildad inom ämnet, eller ens har läst ett enda stycke om AS, de flesta kan väldigt lite om AS (Och andra saker med ) men ändå ska de hålla på att konstatera saker utan någon som helst vetenskaplig grund.
Okunskap är grunden till att vissa håller på sådär.

Idiot skrev:Det är intressant (och extremt irriterande) när folk yttrar sig om saker de har väldigt lite -eller ingen kunskap alls om.
Det är ju ändå det som är fallet ofta.

Jag har svårt att föreställa mig att den som tvivlar på din diagnos är utbildad inom ämnet, eller ens har läst ett enda stycke om AS, de flesta kan väldigt lite om AS (Och andra saker med ) men ändå ska de hålla på att konstatera saker utan någon som helst vetenskaplig grund.
Okunskap är grunden till att vissa håller på sådär.

Men är inte det själva grundprincipen för allt socialt sk kallprat NT gör?