Hej! Inledningvis ber jag om ursäkt om jag postat fel. Jag är ny och har en del funderingar som jag gärna hade fått svar på av människor som har Asperger/autism.

Jag ska själv utredas, kanske gör jag en post om det senare, men det här handlar om min pappa och hans problematik. Situationen är sådan att han inte tycker han har minsta lilla aspergerdrag och är riktigt socialt kompetent - vi är många som tycker annorlunda.

Exempel på hans beteenden: Det går i princip bara prata med honom om aktiekurser och liknande. Pratar man om något som inte intresserar honom verkar han inte närvarande och borta i egna tankar. Sociala kontakter, inklusive de med mig och min mamma, handlar enbart om hans aktier och hur vi kan hjälpa. Tar man med honom på en social tillställning letar han en soffa och lägger sig och sover eftersom han tycker folk är så ointressanta. Han ser ut ungefär som en uteliggare (hittar han på att byxorna är för långa skär han av dem och hittar han inget skärp går kablar bra) och jag vågar inte ta hem vänner till mina föräldrar eftersom det ser fallfärdigt ut. Han ser inget fel och mamma får inte köpa nya möbler och renovera fastän de har precis hur mycket pengar som helst som aldrig får röras...

...om han inte hittar på något nytt projekt såsom plastblommor, lampor, julgranspynt eller vietnamesiska trädstammar. Då finns hur mycket pengar som helst och han surar till om andra råder honom att inte köpa det. Andras råd finns bara till om de gynnar honom, han bestämmer alltid själv. Samarbeta kan han överhuvudtaget inte. Däremot är han väldigt smart. Han är en faktabank med extrema kunskaper i alla kufigheter han hittar på. Basala saker som att köpa kläder, mat eller tvätta går däremot inte. Eller att svara i telefonen när någon bara vill höra hur det är med honom.

Det finns precis hur många exempel som helst kvar. Nu har i alla fall min mamma tröttnat på att ta hand om en vuxen jättebebis efter 30 år och jag är väldigt orolig hur allt ska gå. Han lever för sina saker som hon måste underhålla, han klarar sig inte själv och han förstår inte att det finns något som helst avvikande med honom. Hon har designat om världen för att han ska kunna få vara som han är, men det kommer ju inte funka längre.

Någon som har några kloka ord? Finns det många som har jätteproblem utan att fatta det? Hur ska jag göra? Tankar?

Det är för svårt att tvinga någon att genomgå en utredning emot deras vilja, men uppmana honom att utreda sig och vill han inte så ni får låta händelseförloppet spelas ut så kommer han eventuellt själv till insikt någon gång senare. Framtiden får utvisa. Ansvaret bör förbli hans så långt som möjligt.

Nej, det går ju inte. Men han har vid något tillfälle sagt "jag skulle inte kunna leva utan dig" till henne (inte som i kärleksfullt utan som i ett kallt konstaterande) och det känns som att det ligger en del sanning i det. Jag vill ju helst inte att han ska dö.

Självinsikt är ett viktigt verktyg för aspergare. Jag är själv intresserad av diverse kufigheter men ser till att ha koll på allt det andra också.

Sen finns det vissa strategier för att handskas med tillvaron också.
Strategier som minskar friktion och onödigt besvär.

Jag är till exempel inte vidare husligt lagd.
Noll simultankapacitet.
Alltså lagar jag inte mat på det bökiga viset med tre kastruller igång samtidigt som nåt i ugnen. Såna projekt slutar bara med att saker bränns vid och att jag ställer diskmedlet i kylen.

Alltså lagar jag allt i en och samma gryta, fisk och potatis eller nån köttgryta.
Jag får i mig samma näring men skär ner på allt onödigt pyssel runtomkring.

Om han inte har tillräcklig självinsikt angående sin situation, så kommer det leda till problem. Det är inte ditt eller din mors ansvar att ta hand om honom.

Att låta honom leva en tid utan att ha folk omkring sig som underlättar för honom kan hjälpa honom att få den insikt han behöver för att eventuellt söka hjälp.

Skriver lite för att minnas att skriva lite sen, har lite liknande funderingar kring min pappa.

Kan kännas lite synd att din mamma valde att göra honom en sådan björntjänst. Genom att förse honom med exakt den tillvaro han vill samt genom att konsekvent stryka honom medhårs har han berövats möjligheten att själv upptäcka att något är annorlunda hos honom samtidigt som han fått lite och ingen självinsikt samt träning på de områden han skulle ha behövt utveckla.
Som någon sa, han är inte ditt eller din mammas ansvar, han är en vuxen individ. Samtidigt har ju dock din mamma en del i att han inte kommit längre än så här.

Kring mig finns en liknande situation, även om mannen i fråga där inte är fullt så drabbad som din pappa utan mer högfungerande. Kvinnan tillbringade mycket tid med att anpassa tillvaron till honom. Jag däremot utmanade personen i fråga och när jag kom till punkten där jag själv fick min diagnos och det då gick upp för mig vad som felades honom kunde jag börja utmana honom på rätt sätt. Jag började peka ut saker genom att ifrågasätta, jag började förklara situationer som ingen någonsin funderat på att förklara eftersom alla tog för givet att han förstod det par automatik (som man "ska). Det här är en människa som i början fräste högt vid tanken på att något skulle vara "fel" med honom, men som allt mer började fundera kring det själv ju mer jag pekade ut. Idag är han medveten om att han med största säkerhet har AS och det verkar onekligen som om den insikten innebar en hel del lättnad för honom.

Problemet kring din pappa är ju då att han tycks vara hårt drabbad vilket innebär att det måste hända något snabbt samtidigt som sådan här insikt ofta tar lång tid. Möjligen har du själv kontakter inom vården angående just AS, kanske kan de ha några vettiga råd eller idéer om möjligt stöd?

Några andra trådar om förälder med misstänkt AS:

tror-min-pappa-har-autism-t20442.html

min-pappa-har-aspergers-o-jag-vill-forsta-hur-jag-kan-hjalpa-t22982.html

min-foralder-har-aspergers-t15866.html

en-dag-ska-jag-beratta-om-min-mamma-t18451.html

barn-till-aspies-t17502.html

Och om annan anhörig med AS:

svarfar-med-asperger-med-explosivt-humor-t19386.html

hjalp-nar-specialintresset-har-fyllt-hela-lagenheten-t28462.html

jag trode att as inte var någon sjukdom utan istället var ett sätt att vara på.
rätta mig om jag har fel.

kuj kuj skrev:jag trode att as inte var någon sjukdom utan istället var ett sätt att vara på.
rätta mig om jag har fel.

Rätt och fel, så att säga. Aspergers syndrom klassas inte som är sjukdom, det har du helt rätt i. Däremot klassas det som en funktionsnedsättning (tidigare funktionshinder/handikapp).

Tror kanske han känner av det som var förr. Då var aspergaren inte aspergare, utan de var de som kunde eller möjligtvis en kuf. De kunde om högfungerande ha en högre status, inte lägre som man ofta har som aspergare. Jag märker det på min egen släkt och de äldre som har drag eller är aspergare. De tycker bara de är smartare och mer kunniga. Eftersom de behandlats så. Deras svagheter har aldrig kommit upp eftersom deras fruar har tvättat, städat och lagat mat.

Förr om åren hände det att folk med specialkunskaper var värdefulla i yrkeslivet. Det är inte så vanligt nu, finns möjligen inom någon enstaka bransch. Dessutom skattades sociala förmågor inte lika högt då. Möjligtvis kunde man ses som irriterande och dominant, men fanns inget ord som bristande social kompetens. Man hade inte det tänkandet. Och att män inte behövde vara känslosamma mot andra var oxo OK...

Så att ta steget från att socialt vara lite bättre till lite sämre (i omvärldens ögon) är jobbigt. Sedan får han byta tidsålder, ta steget från när han växte upp rakt in i nutiden. Så för honom är det inte bara identitet utan så mycket runtomkring. I det fallet tror jag det är kört att få honom att ens tro att han har aspergers. Men kanske kan han förstå hur det han gör går ut över andra. Men det kan hända att han inte vill se det. Då gäller det att vara saklig, komma med konkreta exempel och inte bli arg.

Tack för alla svar! Det gör mig glad att så många tagit sig tid att tänka sig in i det hela.

Som någon skrev är förstås AS ingen "sjukdom" och jag skulle i normala fall aldrig kalla det så. Men i hans fall blir det ett klart handikapp och jag hade inget bättre ord.

Som någon ringade in så har min mamma gjort honom en björntjänst. Jag vet inte om det går laga. Jag vill bara att alla ska må bra och att han ska klara sig på egen hand fastän det i nuläget känns helt otänkbart.. Och så mycket stolthet som han nog inte kan svälja.

Som någon annan skrev så ja, just precis. Han var underbarnet. Han sågs som mycket bättre än alla andra eftersom han redan kunde precis allt de lärde ut i skolan. Lärarnas favorit. Ingen skulle drömma om att säga att han hade problem eftersom han uppenbarligen var intelligent.