blasmurfens skrev:Det gäller ju då att träffa rätt person och psykolog, har träffat flera och bara en som jag kännt att jag fått hjälp av. Men hon är privat. Har nu träffat en på habiliteringen två gånger, men vet inte om det känns rätt, när bör man känna att man kommit till rätt person? Hur många gånger behövs. Har träffat en präst efter en tragisk händelse vilket varit mycket positivt och gjort att jag mår bättre idag. Prästen är mycket bättre än de allra flesta jag träffat även inom psykiatrin och habiliteringen.

Beror på vad det gäller men även dom är allmänkunniga i psykologi!

Salix skrev:Har haft viss hjälp av KBT mot social fobi, och stor hjälp att förstå mig själv av den allmänna utredning som ledde till npf-remiss. De tre psykologer jag haft har haft kunskaper som jag själv eller någon vän (som jag i och försig inte har) knappast har. Psykologträffarna har länge varit jobbiga och irriterande, att ens egna sanningar ifrågasätts är inte bekvämt, men i slutändan har jag förändrats till det bättre. Framförallt vad gäller att förstå mig själv och få ord på mina känslor (theory of mind?). Uppfattar mig själv fullständigt annorlunda nu än innan mina psykologkontakter. Fungerar bättre på alla plan, till glädje för mig och familjen. Som aspie är man väl inte immun mot dom psykiska problem som resten av mänskligheten får (borde få) terapi för? Alltså borde "vanlig" terapi hjälpa även oss, om man trivs med terapeuten. Vi är ju inte vår aspie-diagnos?

Just detta går jag och funderar på just nu.

Ska jag ta förnyad kontakt med Hab i GBG? Eller ska jag ta den relativt billiga (subventionerade) pyskologen på närmaste VC?

Hinner inte beskriva hela min historia nu. Men angående det som jag svartmarkerade ovan. Ni som har haft psykolog/terapeut på Habiliteringen:

- Är de tillräckligt specialiserade på asperger/npf?

- Är de allround på olika typer av terapi, psykodynamisk, KBT, DBT mm?

- Får man bara psykolog på Hab om man har asperger/npf-relaterade problem? Dvs ses man enbart som en diagnos, inte som en hel människa??

Jag skulle behöva främst en allmän psykodymanisk terapi, eftersom jag tror det kan finnas saker bakåt som jag har förträngt.

Samtidigt vill jag ta tag i det faktum att jag faktiskt har en diagnos. Inte ducka längre. Och då tycker jag Hab borde ställa upp. När jag är redo (jag har gått omkring och famlat tillräckligt länge efter diagnosen nu).

Enda jag behöver är prata av mig lite med någpn som KAN asperger. Jag har tillfälle och utnyttjar det ett par gånger per år när något riktigt kör ihop sig i den verkliga världen där NTsarna bor.

Annars, innan diagnosen utsattes jag för div vansinnesterapier varav vissa var lika med psykisk tortyr.

Terapi, nej tack.....

Vad bestod dessa vansinnesterapier i? kan ju vara bra att veta i rent förebyggande syfte.

Det jag vet om psykologer i vården är bl.a att de som jobbar i offentlig regi ofta har direktiv om vilken metod(er) som skall användas och i stort försöker tillpassa problemet till metoden När det gäller kunskap om autism/asperger så saknas den ofta, i vart fall på djupet. Sedan är de ofta handikappade från start i och med att de oftast själva är NT och därmed har har svårt att sätta sig in i hur det fungerar. Det är väsensskillnad på att ha kunskap om och få insikt.

Så ett tips är att fråga om de har fritt val av metodik samt vilka de har kunskap och praktik i. Samt gärna fråga något som visar om de förstår den annorlunda sättet att fungera.

-Har du stor kunskap om asperger?
Oh ja hela teamet var på kurs xxxyyzz..
-Vad är det för surfplatta du har?
Är den inte häftig nog för dig? va!?

Jo någon form av terapeutisk hjälp skulle jag behöva, men vet inte vad.
Har testat vanlig samtaslterapi och KBT i flera omgångar. Det hjälper inte alls och har delvis bara fått mig att må sämre.
Har även testat DBT och mentaliserinsbaserad terapi, vilket jag fortfarande inte fattar vad nyttan av det ska vara. Fick det delvis förklarat, men kan inte förstå hur man kan göra nått annat än leva nu eller göra en sak men tänka på nått annat.
Men i alla terapi jag gått har jag gjort det de sagt att jag ska göra och verkligen försökt mitt bästa, men inget av det har hjälpt, så antar att jag är rätt "obehjälperlig".

Fast om man gör fel saker så hjälper det inte hur ofta de repeteras. Så kanske det snarare är psykväsendet som behöver utvecklas för att det ska göra skillnad

Psykodynamisk terapi, KBT och stödsamtal. Psykodynamisk terapi är inte så populär nu men var allenarådande innan. Den gick ut på att inget är vad det tycks vara, är du t ex rädd för att gå ut beror det på att du finner nöje i att strula eller att du vinner något på det, slippa undan krav. Behandlingen går ut på att bryta ner dig.

KBT kanske funkar för vissa. Men jag fick lära mig att jag upplevde att jag är annorlunda bara är ett tankefel och ingen annan tycker det. Nähe... Kanske finns det andra som är bättre KBT-terapeuter.

Stödsamtal kan vara bra om man har en bra samtalskontakt men de jag haft har tyckt att jag larvar mig och ska sluta upp med att ha problem. Och att jag tar upp plats när andra behöver hjälp, t ex de "som är sjuka på riktigt" (sköterskans ord). Lite utskällningar och skrikande på mig var oxo inkluderat för att jag skulle sluta glömma bort saker eller tider osv.

Ja, detta är en djungel av terapiformer, min på hab hon strular med många överraskningar och ändringar hit och dit.. Men mina besök på hab är kostnadsfria, vad betalar ni på hab i er kommun?

Känns som hab är väldigt fyrkantiga av sig.

blasmurfens skrev:Ja, detta är en djungel av terapiformer, min på hab hon strular med många överraskningar och ändringar hit och dit.. Men mina besök på hab är kostnadsfria, vad betalar ni på hab i er kommun?

Känns som hab är väldigt fyrkantiga av sig.

Kostar inget för mig heller och för mig har hab bara varit bra och tillmötesgående.

Ja om man lider av sin funktionsnedsättning så att det tex skapar ångest, depression, eller om man har någon följdsjukdom som inte är helt ovanligt vid aspergers

Antagligen jag, ja.
Är på gång att bli "tvingad" till DBT och jag fattar intehur jag ska orka, orkar knappt med tillvaron ändå nu, går inte riktigt runt.
Att åka till mataffären och handla mat får mig helt urlakad om jag nu lyckas då.

Ja jag behöver fungera bättre, absolut, rädd att jag ska bli än mer trött och hur i hela friden jag ska kunna hålla ihop hemmet och familjen då.

Orka inte, stanna hemma och säg som det är?

plåtmonster skrev:Orka inte, stanna hemma och säg som det är?

Ja jag borde, men jag är ju värdelös och sjukskriven och jag vete katten vad fk eller sjukan säger om jag inte går med på erbjuden behandling.
Så på ett vis, försöka vara välvilligt inställd och testa det dom tror på och kraschar jag mer så kraschar jag mer, men då har jag ialla fall försökt.
Försöker tänka positivt och laddar inför magsjukan som är på ingång i familjen.

"Behöver vi terapi?"
"Ja, nåt så förskräckligt!"

Jag har två diagnoser, även bipolär sjukdom. Går inte i någon terapi men har blivit skickad ett par gånger till olika terapeuter och psykologer. Jag ser dem ofta som idioter och tar det inte nämnvärt seriöst. Mitt mål med en terapisession är alltid att få terapeuten att inte vilja träffa mig igen. Får jag personen att gråta så är det jackpott.

Anser att psykologer och terapeuter är dåliga på att presentera vetenskapligt stöd för sina uttalanden och teorier samt att de ofta har en "jag tycker synd om dig"-attityd. Psykologen som gjorde min utredning har jag däremot respekt för, mycket intelligent kvinna.

Jag anser mig inte ha några problem och har därmed inget behov av terapi. Att jag är asocial och ogillar att vistas bland andra människor ser jag inte som ett problem utan snarare fördel.

Hur länge har ni gått på KBT terapi? Räcker det med ca 11 gånger? I mina ögon, så känns det som väldigt liten tid, tror det behövs flera gånger och månader med samtals möten. Men det är jobbigt när terapeuten bokar av möten hela tiden, nu har vi inte träffats på nästan fyra månader när vi ses nästa gång, det är väldigt lång tid för att få en fungerande terapi form anser jag. Men jag kanske tänker fel. Börjar snart tro att jag är omöjlig att ha att göra med och de bara vill bolla runt mig till nästa, när det blir lite jobbigt. Känner mig inte bemött med rätt stöd och så, ingen tycks veta var jag ska gå i dagsläget. Som tur är har jag en suverän hjälp via en präst och diakon från kyrkan, vilket hjälpt mig att må mycket bättre.

Jag går hos psykoterapeut. Det har varit bra. Har fått lära mig avslappningsövningar vilket jag tidigare förkastat...Och typ taichi!

Jag begärde terapi själv. Eftersom jag tyckte det måste finnas andra hjälpmedel en att stoppa i mig en massa mediciner.

Nu börjar jag förstå mig själv bättre! Tidigare rusade jag bara förbi mig själv...

Jag har AS och två till diagnoser.
Nu vet jag efter lång tid hur jag skall hantera medicinen. Suck

Ska man behöva slå sig fram via landstinget för att få hjälp, nu ska jag visst slussas vidare till nästa person, som min psykolig inte vet vem är, hon verkar inte veta vad hon sysslar med... Inte får man säga om man tycker något är fel heller, då blir de rädda och backar undan, de blir för jobbigt då. Undra om det finns någon hjälp för mig...

blasmurfens skrev:Men det är jobbigt när terapeuten bokar av möten hela tiden, nu har vi inte träffats på nästan fyra månader när vi ses nästa gång, det är väldigt lång tid för att få en fungerande terapi form anser jag. Men jag kanske tänker fel. Börjar snart tro att jag är omöjlig att ha att göra med och de bara vill bolla runt mig till nästa, när det blir lite jobbigt. Känner mig inte bemött med rätt stöd och så, ingen tycks veta var jag ska gå i dagsläget.

Man får inget i livet, inget är gratis. Vill man ha något så får man ta det. Ingen människa gör något av välvilja och sjukvårdspersonal är inte sjukvårdspersonal för att de vill hjälpa någon. Ingen i sjukvården kommer att lyfta ett finger för dig för att de är snälla utan enbart om de måste.

Du kommer att bollas runt fram till den dagen du säger ifrån och samtidigt kan argumentera för att något annat är bättre. Ingen kommer lägga pengar på dig om de inte måste. Vet du själv inte vad det är för fel på dig och hur det borde lösas är det snudd på meninglöst att ta sig dit.

Min grundtanke när jag har kontakt med sjukvården. Stött på idioter alltför många gånger i både sjukvården och livet för att jag skall kunna anta att någon gör något utan att de tjänar på det eller måste. (Inte för att jag själv är bättre, gör sällan något om någon inte frågat efter det.)

blasmurfens skrev:Som tur är har jag en suverän hjälp via en präst och diakon från kyrkan, vilket hjälpt mig att må mycket bättre.

För egen del tror jag att jag har större nytta av en präst, imam, rabbin eller dylika än någon idiot (psykolog). Min upplevelse är att hjärnskrynklare alltför ofta har luckor i sitt resonemang. Går jag till en teolog vet jag om det från början och förväntar mig något helt annat och är mer mottaglig för budskapet.

Världen går mot ateism men det kommer nog vända. Människan är en kulturell varelse och religion är besläktat med kultur och seder.

Schamaner, präster,medicinmän har nog i alla tider givit terapi innan det blev en vetenskap.

Slutsats hittills vi är mer eniga än oeniga!

Vad ska jag göra då? Jag har talat om vad jag vill ha för hjälp, men man pratar inför döva öron...??