Är det någon som vet hur vanligt det är med extrema aggressionsproblem och vad man kan göra åt det? Sonen är 8 år och vi har fått börja gömma knivar och saxar hemma, för när han blir arg så vill han bara skada och då tar han närmsta vassa (eller hårda) tillhygger och går på sina bröder. BUP säger att vi måste ha ett säkerhetstänkande, och det känns så sorgligt och hopplöst att det ska vara såhär. Tips någon?

Som ung var jag inte speciellt agressiv, men det är nog för att jag satt inne vid datorn hela tiden och enda gångerna jag blev arg var när jag förlorade i något spel.

Irriterad på kompisarna minns jag att jag blivit några gånger men aldrig fysiskt.

När jag blev lite äldre (puberteten) blev jag jävligt aggressiv (=blev så arg jag såg rött). Lugnade ner mig när jag började träna thaiboxning, ett utmärkt sätt att bli av med frustrationerna.

Hade redan som barn ett jädra humör. I skolan var jag utsatt för diverse mobbing och var bland de minsta i klassen. Svårt att försvara sig effektivt mot större barn, så vad gjorde man? Tog till tillhyggen förstås. Än i dag känner jag en instinkt att leta vapen om jag blir hotad. Är det inlärt efter mobbingen, eller är det en naturlig instinkt? Vete sjutton. Men jag använde tillhyggen som barn iallafall. Men jag gjorde skilnad på tillhyggen. Jag hade visserligen kniv, men det fanns en spärr mot att använda den. Hårda föremål var däremot inga problem att använda.

Mina problem avtog i högstadiet, och efter 7:an har jag bara varit i handgemäng några få gånger. I 9:an slog jag faktiskt min granne med knytnävarna, det enda slagsmål jag själv startat. Grämer mig än idag.
När jag var 17 så började en kompis vifta med en piska gjord av en björkslana. Jag blev arg och slet åt mig den och bokstavligen rappade upp killen. Måste haft ont som sjutton, men vi blev kompisar igen. Sista gången jag använde tillhygge var i lumpen. Mådde inte bra där och var ständigt under stress. En gång höll jag på att veva i för en kille med Ak4:an, men hejdade mig. Men så var det sista söndagen. Några hade festat på vägen upp och gick omkring på natten och stökade. Så kom de till min säng och ryckte i täcket. Jag for upp och fick tag på röret som sitter på sänggaveln och sopade in det i höften på den ena killen. Dumt men skönt (för mig alltså), det var en av killarna jag hade haft svårast för under hela lumpartiden.

Men hallå...sluta skälpa. Hjälp henne istället.

Om man säger så här. Att Destruktivitet är uppdelat i 3 faser.

1. Skada Sig själv.

2. Skada andra.

3. Skada Objekt (möblemang etc)

Du säger att din son går på andra?

Har du sett något av de följande 2 inriktningarna?


Destruktivitet handlar offtast om att känna sig missförstådd, Osäker eller inte vara till behov.

Finns det något som lugnar din son? Något föremål, Någon tanke som du kan ge honom eller kanske någon plats?

När jag fick mina agresioner (hade alla 3 faser) Så stängde jag in mej själv i ett mörkt rumm. Det hela hade med att jag fick för många intryck och att hjärnan kokade över av dessa, vilket ledde till irritation.

Försök hitta orsaken till varör han får dessa tankar. Sen fåer ni hitta lösningwen åt honom.

Säger som min mor, förstör hellre saker än att skada dig själv eller dina syskon. Saker försvinner ändå och dom har inget riktigt värde.

Har själv alltså varit lugnt och trevlig men ibland får jag som "vulkanutbrott" så att säga. Men då tar jag det lugnt och räknar till tio.

Det kan vara möjligt att personen i fråga inte blir särskilt arg. Utan att problemet ligger i vilka spärrar som finns. Han kanske har tappat "Knivar får inte användas till slagsmål." eller att han helt enkelt inte bryr sig om det på grund av nån annan spärr som fallit bort.

Jag kan inte säga att jag var mer aggresiv när jag var mindre. Men jag blev mer arg fast mindre ofta. Fast kan inte säga att det berodde på AS.

Empty

Vad kan man göra själv utöver Thai-boxning? Det är ett jäkla liv hemma, folk skriker på mig och jag skriker på dem. Alla blir bara argare och lednare och mer låst. Jag känner mig mycket mer aggressiv och kort stubin nu än annars, varför? Skrek åt far inne på köpcentret för jag tycket han tittade konstigt (inte på mig ens). I efterhand så var nog inte det så normalt beteende, jg blev bara pangbom så arg... tips?

Undvik folk när du har mens?

KrigarSjäl skrev:Undvik folk när du har mens?

Lilla vännen. Kvinnor kan faktiskt bli arga och får blir det utan att dom har mens (eller PMS). Det där är ett jäkligt fult och sexistiskt sätt att reducera kvinnors rätt att ta plats. Krigis, krigis...varför måste du alltid? Suck!

Bjäbbmonstret skrev:

KrigarSjäl skrev:Undvik folk när du har mens?

Lilla vännen. Kvinnor kan faktiskt bli arga och får blir det utan att dom har mens (eller PMS). Det där är ett jäkligt fult och sexistiskt sätt att reducera kvinnors rätt att ta plats. Krigis, krigis...varför måste du alltid? Suck!

Jag håller med dig. Fult sätt, ett ickegrundat antagande o. fördomsfullt. Men anledningen han nämde kan spela in litegrann i det omnämda fallet.

sommar skrev:
Jag håller med dig. Fult sätt, ett ickegrundat antagande o. fördomsfullt. Men anledningen han nämde kan spela in litegrann i det omnämda fallet.

Det är klart det kan men det är dessutom närgånget och ett fult sätt av killar att dra upp det på det sättet. Jag menar, vad har en karl som jag inte har en relation eller sexuellt umgänge med att göra med om jag för tillfället har menstruation eller inte?

Undantag är möjligtvis om vi ska jobba tillsammans och jag tillhör den minoritet kvinnor som HAR särdeles svåra menstruationsrelaterade humörsvängningar. Annars, fuck off!

Det är som jag skulle gå runt och fråga karlar vad som har för storlek på sina intima organ!

Fördelen hos kvinnor är att PMS går över. Hos vissa killar är PMS-tillståndet permanent... Dock biologiskt osannolikt att jag skulle ha haft mens ett helt halvår i sträck, så någon seriös person som har tips hur man kan stabilisera humöret? Äta på regelbundna tider, långsam energi, syssla med kreativa saker då jag har energi till det... mera saker?

MsTibbs skrev:Fördelen hos kvinnor är att PMS går över. Hos vissa killar är PMS-tillståndet permanent... Dock biologiskt osannolikt att jag skulle ha haft mens ett helt halvår i sträck, så någon seriös person som har tips hur man kan stabilisera humöret? Äta på regelbundna tider, långsam energi, syssla med kreativa saker då jag har energi till det... mera saker?

Men hur var det nu, får du centralstimulantia eller ej? Jag har ju läst alla trådarna om det, men nu minns jag ändå inte...

Bjäbbmonstret skrev:

KrigarSjäl skrev:Undvik folk när du har mens?

Lilla vännen. Kvinnor kan faktiskt bli arga och får blir det utan att dom har mens (eller PMS). Det där är ett jäkligt fult och sexistiskt sätt att reducera kvinnors rätt att ta plats. Krigis, krigis...varför måste du alltid? Suck!

Hahaha...! Bjäbbgäddan nappade ju direkt!

Moderator:

KS

Det är synnerligen onödigt att hålla på och tråka någon för att den upplever sej reducerad till ett kön av dej. Var snäll att sluta med det.

weasley skrev:Moderator:

KS

Det är synnerligen onödigt att hålla på och tråka någon för att den upplever sej reducerad till ett kön av dej. Var snäll att sluta med det.

Nja nu handlade det faktiskt inte om mig personligen Weasley. För övrigt vill jag inte kommentera en moderering så jag stannar där.

Jag upplever mig reducerad till mansgris av er feminister. Kan ni sluta med det?

KrigarSjäl skrev:Jag upplever mig reducerad till mansgris av er feminister. Kan ni sluta med det?

För att jag kallade dig "lilla vännen" eller? Jag tror inte alls att du bara är en mansgris. Du verkar vara en mycket klok och principfast ung man i vissa andra avseenden men just när det gäller det här så verkar det ha slagit slint för dig. Månne det har att göra med någon avskräckande personlig upplevelse.?

Likhetsfeminismen har blivit något av en statsreligion, så det är snarare ett större antal små upplevelser som ligger bakom. Inget trauma förutom att jag märkt att mina lärare på folkhögskolan ofta talar om arv, genetik, naturvetenskapliga rön, evolutionspsykologi etc som orsaksförklaringar, men så fort det handlar om manligt & kvinnligt är det bara miljö som gäller. Och då är de inte några förvirrade rödstrumpor, utan sansade, vettiga & engagerade lärare. Man anar ugglor i mossen alltså. Enligt mig har likhetsfeminismen blivit statsreligion, och det märks i både stort och smått.

Jaha nu verkar det som om vi håller på att komma från ämnet.

Men enligt dig då Krigis. Vad är det för skillnad mellan mäns och kvinnors aggressionsproblem?

Bjäbbmonstret skrev:Jaha nu verkar det som om vi håller på att komma från ämnet.

Men enligt dig då Krigis. Vad är det för skillnad mellan mäns och kvinnors aggressionsproblem?

Eftersom du frågar måste jag svara; skillnaden består i både orsak & uttryck. Orsakerna kan vara PMS, testosteron, hormonrubbningar etc. Uttrycken för ilska skiljer sig också mellan könen, statistiskt sett: män blir våldsamma, kvinnor vänder ilskan inåt. Om du tror jag snackar skit kan du titta på BRÅ:s siffror gällande våldsbrott.

När jag blir riktigt arg känner jag ett oerhört starkt behov av att slå på saker, en djurisk drift att slåss. Lyckligtvis händer det sällan, i princip aldrig. Jag blir en bärsärk som får tunnelseende, jag fullkomligt skiter i konsekvenserna, bara jag får tag på den fan...!

Enligt min erfarenhet tar sig kvinnlig aggression andra uttryck. Kvinnor blir normalt inte tillnärmelsevis lika aggressiva lika ofta som män, och det har evolutionära orsaker.
Nog om detta, då det blir OT.

Jag tycker faktiskt inte att det är OT eftersom tråden ju handlar om aggressionsproblem. Och att kvinnors och mäns aggression tar sig olika uttryck kan jag inte förneka. Däremot lär vi nog aldrig blir riktigt överens om orsakerna till det.

Eftersom jag är en kvinna som i lägre grad en genomsnittet vänder min ilska inåt så har jag fått ta mycket skit för det, något som en man med motsvarande utåtagerande inte behöver ta. Toleransen för att visa sig arg och utåtagerande kan ibland vara större i manliga miljöer än i kvinnliga. I varje fall om man är man.

Aggression är en kemisk reaktion, kort sagt. Eftersom män & kvinnor har olika hormoner, hjärnstruktur etc är det bara naturligt att vi beter oss olika.