Utgångspunkten är att det normala ska vara gemensam vårdnad. Utom i särskilda fall.

I denna debattartikel hävdar debattören att det är bättre med enskild vårdnad:

svt skrev:När föräldrars separationer når rättssalen prioriterar svensk lag gemensam vårdnad om barnen. Det är en bedömning utan barnpsykologisk förankring. För våra barn är det viktigaste att växa upp i en konfliktfri tillvaro. Därför vore det bättre om domstolarna i högre utsträckning dömde till ensam vårdnad, skriver Lena Wiström, jurist.

http://debatt.svt.se/2012/10/04/barnen- ... dnad-okar/

Hon tycks mena att det är bättre för barnet med enskild vårdnad, om det leder till färre konfliktr.

I de fall där det finns en svår konflikt mellan föräldrar som har gemensam vårdnad, kan däremot en ändring i vårdnaden behövas. Om en konflikt mellan två föräldrar blir tillräckligt infekterad och långvarig, utgör den i sig en form av barnmisshandel.

Ur ett psykologiskt perspektiv finns det då risk för att barnet utvecklar skador, både kort- och långsiktigt.

Lagen säger att det viktigaste för barnet är att ha god kontakt med båda sina föräldrar. Därmed har det för barnet viktigaste – att växa upp i en konfliktfri tillvaro – degraderats till att stå under frågan om kontakt med föräldrarna. I lagens mening anses det alltså viktigare att barnet har god kontakt med båda sina föräldrar, än att det slipper ständiga bråk och konflikter.

Här har lagstiftarna gjort en bedömning utan barnpsykologisk förankring.
---
I medierna hörs ofta negativa reaktioner på att vårdnadstvisterna ökat sedan lagjusteringarna 2006. Dock var det en nödvändighet att justera den praxis som vuxit fram sedan 1998 års reform, där domstolarna gavs möjlighet att besluta om gemensam vårdnad även mot en förälders vilja. Men det var inte lagstiftarens mening att gemensam vårdnad skulle bli en så stark presumtion att de utsatta barnen och föräldrarna blev förlorare.

Men det kan ju ändå bli konflikter, t ex om umgänget. Fast kanske färre konflikter än om båda föräldrarna måste vara överens om allt, t ex om barnet ska byta skola etc.

Intressant. Har en bror (ej biologisk) som är 18 år yngre (10) och mina föräldrar skall separera. Min fars åsikt är att barn inte skall bo på två ställen. Kan vara ett intressant inlägg i eventuella diskussioner.

Ja det behövs förändringar inom det området.

Som okunnig lekman har jag förutsatt att om modern el barnen misshandlats så ska modern få ensam vårdnad. Men så är det tydligen inte:

År 2011 dömdes en man för misshandel av sitt spädbarn.

"Nu, två år senare, får han rätt till gemensam vårdnad av barnen utan bevakat umgänge. Mamman är förskräckt.

- Detta är en rättsskandal. [Tingsrätten] äventyrar mina barns liv, säger hon." (UNT 2012-04-17 "Slog sitt spädbarn - får delad vårdnad")

Kvinnan beskriver sin fd man som kontrollerande, extremt svartsjuk och våldsam.

"När han kränkte henne klagade hon inte. Men när även barnen utsattes för våld klarade hon inte längre av att hålla tyst.

År 2010 slog han sin då åtta månader gamla dotter i ansiktet samt skadade henne hårt i babysittern. Han höll på att mata dottern när hon började gråta. Då blev han arg.-- Han attackerade även sin då gravida fru. Händelsen polisanmäldes."

"Senare dömdes mannen för misshandel, utreddes för grov kvinnofridskränkning och tvångsomhändertogs enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. Han fick dock träffa barnen i närvaro av stödpersoner."

Men nu har tingsrätten gett honom rätten att träffa barnen obevakat under fem månader. Därefter ska barnen även övernatta hos honom.

Kvinnan menar att en misshandelsdömd pappas rättigheter väger tyngre än barnens säkerhet.

Men pappan kanske har ändrat sig och inte är våldsam längre?

Men det tror inte mamman. "Hon visar upp papper som visar att ex-mannen gick på en behandling men denna avbröts då handläggaren ansåg att det var omöjligt att nå honom. Han bedömdes vara oberäknelig [... av kommunen].

- Han visade ett upprepat beteende där han inte kunde se sina egna svårigheter utan ständigt skyllde på att det var någon annan som handlat fel", säger kvinnan.

Hon har anmält honom för misshandel ytterligare två gånger, men de lades ner pga brist på bevis.

Kommunen litar iaf på mannen. Men jag förstår att kvinnan inte gör det. Den misshandlade dottern bör nu vara ca tre år och det finns ett ännu yngre barn. Eller kan det vara så att det kostar mycket personaltid och pengar för kommunen med det övervakade umgänget?

Azo85 skrev:Intressant. Har en bror (ej biologisk) som är 18 år yngre (10) och mina föräldrar skall separera. Min fars åsikt är att barn inte skall bo på två ställen. Kan vara ett intressant inlägg i eventuella diskussioner.

Även om man har gemensam vårdnad så behöver inte barnet ha växelvis boende. Föräldrarna kan gemensamt komma överens om att det t ex är bättre att barnen bor hos mamman största delen av tiden. Ju äldre barnen blir, desto mer bör de själva få säga hur de vill ha det.

Jag tror inte heller att växelvis boende är så negativt för alla barn. Det kan vara värre att förlora kontakten med en förälder. Samtidigt är det förstås allra värst med föräldrar som ständigt bråkar, då funkar varken växelvis boende el gemensam vårdnad.

Problemet ligger ju i att gamla värderingar om att avkomman ägs utav sina skapare sitter ju dessvärre kvar lite väl hårt ibland. Även sådana koncept som goda familjer har förlegade definitioner.

Borde vara enklare att slå ett barn som man inte är släkt med men det är säkert oftare tvärtom.

Parvlon skrev:Gamla värderingar?

Ja i jämförelse med äldre praxis från mitten av 1900-talet till exempel så är ju barnets bästa ett steg mot att se barnet som en individ mer än som en tillhörighet.

Sjukt att man kan få tillbaka vårdnaden. Jag blev misshandlad som barn men då blev jag adopterad och såg aldrig min pappa igen, andra halvan av 80-talet i och för sig.

Alien skrev:- Detta är en rättsskandal. [Tingsrätten] äventyrar mina barns liv, säger hon." (UNT 2012-04-17 "Slog sitt spädbarn - får delad vårdnad")

Dags för egen rättvisa för att freda sig? man kan ju undra..

Ja, vad skulle man göra som mamma i den situationen?

Flytta till en annan stad i Sverige i andra ändan av landet? Då kan iaf inte barnen förväntas åka till honom innan de blivit större. Men har man gemensam vårdnad får man väl inte bestämma egenmäktigt att flytta långt bort med barnen

Försöka rymma till en annan stad? Svårt att försvinna i Sverige, med personnummer och offentlighet.

Byte av personnummer? Kan man bara få göra om man själv är hotad.

Kontakta en kvinnojour och be dem hjälpa till? Har ju hänt förr, men det verkade ju i ett fall som kvinnan ljög. De kanske drar sig för det nu, och det är hursomhelst ont om bostäder.

Flytta till ett annat land, ta sig ett nytt namn och inte komma åter förrän barnen är tillräckligt stora? Då behöver man nog ha gott om pengar och/el någon i utlandet som kan hjälpa en att hitta jobb. Och kommer man tillbaka till Sverige så kan man bli åtalad för att man fört bort barnen.

Nej, det enda kvinnan kan göra är att överklaga. Dömer högre rätt som tingsrätten så är det bara att hoppas på det bästa.

Alien skrev:Flytta till en annan stad i Sverige i andra ändan av landet? Då kan iaf inte barnen förväntas åka till honom innan de blivit större. Men har man gemensam vårdnad får man väl inte bestämma egenmäktigt att flytta långt bort med barnen

Nej just precis. Det är någonting man bör förändra.

Alien skrev:Nej, det enda kvinnan kan göra är att överklaga. Dömer högre rätt som tingsrätten så är det bara att hoppas på det bästa.

Ja dessvärre, och ju längre rättsprocesserna blir desto mer får barnet lida av ovissheten och stressen.

Nej det finns verkligen många problem i lagstiftningen inom det området. Det var ju några år sedan jag läste den rätten så jag minns inte alla detaljer, men jag minns ändå kontentan: om hur eniga alla, både studenter och professorer, var över att vi måste styra upp det där. Det var rent tragiskt att behöva granska den gällande rätten i det området. Konceptet om barnets bästa är i rätt väg, men det behövs fler förändringar innan barnets bästa verkligen tillgodoses.

Jag skulle vilja röra om lite i grytan.
Nu har det talats om misshandel främst i fysisk mening, men om vi drar in barnets mående överlag då (och nu gör jag en koppling till oss på forumet genom att tänka "barn med diagnos" i första hand). Säg att den ena föräldern är oförstående till barnets problem. Att denne blundar med hela sinnet, klassar svårigheterna som "fjanteri" och konsekvent gör precis sådant som barnet mår dåligt av och känner sig otrygg av. Vad händer i en sådan situation? Skulle det ens vara möjligt att driva en vårdnadstvist i det läget?

Om ena föräldern motsätter sig utredning kan man bevisligen köra över dem och få igång en utredning ändå (där har jag själv varit), men under väntan på utredning och under utredningens gång, förväntas man då bara sitta där och se på när den andra föräldern gör misstag efter misstag och barnet upplever det hela som oerhört jobbigt och mår dåligt?

Hur är det om man, utifrån, ser ett barn fara illa av samma anledning? Att båda föräldrarna blundar trots att det uppenbart finns en problematik där vilket leder till att barnet varken får det stöd det behöver eller den hjälp det behöver för att förstå omgivningen och fungera på ett sätt som håller för dem. Förväntas man bara sitta och se på när det barnet förstör den ena vänskapsrelationen efter den andra utan att förstå varför eftersom ingen har brytt sig om att förklara hur det sociala fungerar, hur andra människor kan skilja sig från dem själva samt hur andra människor kan uppleva det man säger och gör?

Det här är skitsvåra situationer där jag har svårt att se att någon skulle vilja ta i det och på något sätt driva det, varken i vårdnadstvister eller i andra ärenden för barnets bästa. Det känns lite som ett stort svart hål, en del av hela temat som folk lite bekvämt har missat att undersöka eller fastställa någon handlingsplan runt.

tahlia skrev:Vad händer i en sådan situation? Skulle det ens vara möjligt att driva en vårdnadstvist i det läget?

Det kan röra sig om antingen psykisk misshandel enligt BrB eller om sådana skäl att behandlingen anses vara till men för barnets bästa i domstol. Så ja det går att driva en vårdnadstvist över det. Frågan är dock ifall det verkligen är så lämpligt. Vanligen är det nog bättre att man korrigerar förälderns beteende. Vårdnadstvister och brottmål är ju inte heller alltid för barnets bästa. Det finns alltså en slags lidandetröskel som måste överskridas innan det blir proportionerligt att ta upp sådana ärenden. Komplicerat.

tahlia skrev:Hur är det om man, utifrån, ser ett barn fara illa av samma anledning?

Det går naturligtvis bra att kontakta socialtjänsten. Återigen får man bedöma huruvida det är lämpligt.

Det kan ju ibland bli så att ett barn som blivit misshandlat av sin far inte kan få psykologisk hjälp, eftersom samma far som vårdnadshavare säger nej.

Ett omyndigt barn kan inte heller få skadestånd om inte vårdnadshavaren skriver på.

Aftonbladet skrev:Hon placerades i familjehemmet för att hennes biologiska pappa försökte gifta bort henne. Där säger hon sig ha blivit våldtagen av familjehemspappan.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolum ... 7806958.ab

Hon kan nu inte begära skadestånd, eftersom hennes biologiske far inte skrivit under.

Föräldrarätten är stark och går ut på att en biologisk förälder alltid i första hand ska vara barnets vårdnadshavare. Meningen är att socialnämnden ska ta vårdnadsfrågan till domstol om de biologiska föräldrarna dör eller "brister i omsorgen".
Men jag vet att den insikten inte finns i alla kommuner. När ett barns mamma mördas av pappa till exempel, är det meningen att vårdnadsfrågan ska tas till domstol och barnet få en annan vårdnadshavare utsedd.
Men så sker inte. I vissa kommuner är förvirringen stor. Inte alla socialtjänstemän känner ens till att vårdnadsfrågan bör prövas i domstol, fast Socialstyrelsen sagt ifrån.
På grund av okunskap och slarv kan morddömda pappor fortsätta styra sina barns liv från fängelset, hindra dem från att välja skola eller vägra dem gå till psykolog.