Nu kommer väl våren allt närmre, och med det blir temperaturen allt varmare. Och det gör mig nervös. De flesta av mina ärr på armarna har blekts ganska bra, så tidigare somrar har jag inte behövt bry mig. Men jag har också några nyare, som jag inte riktigt vet om jag vill folk ska se. För nya ärr = för nya minnen.

Men hur gör ni andra? Kortärmat? Långärmat? Och hur har folk reagerat på era ärr?

Jag har en regel för mig själv att jag endast får visa ärr som blivit vita.

De vita ärren visar jag. De syns inte så tydligt, folk ser dem oftast inte direkt. Den reaktion jag har märkt när folk ser ärren är att de rycker till, eller att de liksom fastnar med blicken på dem. Normalt sett säger de inget.

Men när jag gick omkring med kortärmat med relativt röda ärr för ett par år sedan så vet jag att människor pratade om mig, och sedan pratade min chef på jobbet med mig... Det var väldigt pinsamt och obehagligt.

Mina sitter (de flesta) längst upp på låren så dom är ju rätt lätta att dölja.
Jag önskar dock att dom inte dyntes alls, vill kunna bada med barnen bland andra människor, men kombinationen att vara förälder med ärr och sen ha fullkomlig panik över fläsket, det blir lite för mycket.

Så genom svamlet, jag visar inte mina ärr, så långt har jag inte kommit när det gäller mod och självkänsla.

Nästan alla mina sitter på ena låret också. De är så gamla så kollar man inte noggrant ser de bara ut som ojämnheter i huden, men jag brukar ha badbyxor när jag badar. De på armarna är också väldigt bleka men syns tydligare, men jag har aldrig fått några kommentarer. Bara av barn och då brukar jag svara att det är min katt.

"Åhh det där är minnen från min katt som hette måns. Han var rätt ivrig på att riva det mesta. Och katten han åt så mycket så vi fick köpa en massa mat. Visste du hur svårt det är att hitta bra kattmat? vi brukade fråga nisse i matbutiken och han brukade berättade om sin husvagn. Han brukade åka ut i gröna mysiga skogar, i Sverige."

Så kan man gå från skärsår till skogar

Kanske det går att dölja med vattenfast smink?

Jag har väldigt mycket ärr på armarna främst underarmarna, vänster arm är helt bucklig på insidan pga av ärr. Jag går ytterst, ytterst sällan i kortärmat annat än hemma och ibland bland folk jag känner väl men inte ofta.

Om jag någon gång vill ha en snygg t-shirt har jag oftast en långärmad tröja under med ärmar som är tajta nog att de inte riskerar att åka upp när jag rör armarna.

Jag går i de kläder jag vill. Inkluderat kortärmat. Enda är att jag inte visar färska för mor, far eller lillasyster.

Kroppen är Guds tempel. Försöker intala mig det!!!

Vet någon i sånna fall något bra märke, som kan täcka ärr?

Ett tips är att tatuera över ärren. Lite beroende på hur de ser ut kan man ju bli lite mer låst i valet av tatuering, men det kan funka jättebra faktiskt. Dyrt blir det dock...

Pentti Varg skrev:Ett tips är att tatuera över ärren. Lite beroende på hur de ser ut kan man ju bli lite mer låst i valet av tatuering, men det kan funka jättebra faktiskt. Dyrt blir det dock...

El liten undran. Blir man inte påmind utav sina ärr om man täcker dom med en tatuering? Jag tänker att man blir påmind varje gång man ser tatueringen och varför den är där? Att man kan börja noja att ärren syns igenom att folk har genomskådat det?

slackern skrev:

Pentti Varg skrev:Ett tips är att tatuera över ärren. Lite beroende på hur de ser ut kan man ju bli lite mer låst i valet av tatuering, men det kan funka jättebra faktiskt. Dyrt blir det dock...

El liten undran. Blir man inte påmind utav sina ärr om man täcker dom med en tatuering? Jag tänker att man blir påmind varje gång man ser tatueringen och varför den är där? Att man kan börja noja att ärren syns igenom att folk har genomskådat det?

Nja, jag skulle bli mer påmind över ärren om de inte var tatuerade. Nu framträder ju mönstret av tatueringen istället. Men som sagt det beror ju på hur det ser ut innan med ärren hur pass "bra" det blir att tatuera över dem och vilken typ av tatuering som passar. Det är klart att en förutsättning är ju att man gillar tatueringar...

plåtmonster skrev:"Åhh det där är minnen från min katt som hette måns. Han var rätt ivrig på att riva det mesta. Och katten han åt så mycket så vi fick köpa en massa mat. Visste du hur svårt det är att hitta bra kattmat? vi brukade fråga nisse i matbutiken och han brukade berättade om sin husvagn. Han brukade åka ut i gröna mysiga skogar, i Sverige."

+1

Svårt att få till den där gemytliga småprats-stilen bara

Pentti Varg skrev:

slackern skrev:

Pentti Varg skrev:Ett tips är att tatuera över ärren. Lite beroende på hur de ser ut kan man ju bli lite mer låst i valet av tatuering, men det kan funka jättebra faktiskt. Dyrt blir det dock...

El liten undran. Blir man inte påmind utav sina ärr om man täcker dom med en tatuering? Jag tänker att man blir påmind varje gång man ser tatueringen och varför den är där? Att man kan börja noja att ärren syns igenom att folk har genomskådat det?

Nja, jag skulle bli mer påmind över ärren om de inte var tatuerade. Nu framträder ju mönstret av tatueringen istället. Men som sagt det beror ju på hur det ser ut innan med ärren hur pass "bra" det blir att tatuera över dem och vilken typ av tatuering som passar. Det är klart att en förutsättning är ju att man gillar tatueringar...

OK tack för ditt svar. Var inte meningen att låta uppkäftig eller så. Utan bara mina tankar som började spåna på hur jag själv skulle tänka kring det hela.

Min bästa kompis har otaliga synliga ärr på både armar och ben, hon har tidigare mått väldigt dåligt psykiskt, och för henne har jag förstått att det där går i perioder. Ibland är hon väldigt rädd för vad folk ska säga ifall hon visar dem, och ibland kan hon helt öppet gå på stan i t-shirt eller linne på sommaren utan att bry sig alls. Vet inte hur folk reagerat på det, det har jag inte vågat fråga. Själv har jag bara skurit mig en gång och har två svaga ärr på armen som knappt syns, så jag har inga såna problem.

Personligen så har jag inget emot ärr, jag tycker om mina ärr. De berättar alla en historia och det gör mig inget om folk frågar om dem för då berättar jag bara varför de finns där. Det kan va ifrån att man har opererat sig, hamnat där av en slump (att man trillat, råkat i slagsmål osv.)eller dem man orsakat själv. Jag älskar dem allihopa. De gör mig snarare stolt än generad, de visar bara att jag levt.

Jag tycker inte man ska skämmas över att ha ärr. Visserligen så finns det ju folk som inte kan förstå hur mycket man än förklarar, och visst så finns det stunder då man kanske inte ska visa dem (på jobbet osv.). Men de människorna som dömer än för att man har ärr gör bara fel, de vet ju ingenting om er. De vet inte vad ni vart med om och antagligen är de mycket små personer innerst inne, vem vet de kanske inte ens skulle överlevt om de varit utsatta för allt som har lämnat ärren där de är.

Ni ska va stolta för ärren för de visar bara att ni har haft det (har det) jobbigt men ni överlevde. Ni är starka hela bunten som gjorde det.

Jag har många ärr på mina armar och på mina lår. Men det var flera år sedan de flesta ärr kom till och nu är dom nästan i samma färg som min hud, kanske lite vita. Fast man ser dom ändå! Det knäppaste är att vissa ärr är lite upphöjda, men det kanske är ett tecken på att de inte är läkta riktigt helt..?

När de var röda så gick jag bara med kortärmat hemma, om jag minns rätt. Annars gick jag med munkjacka eller om jag var lite modig så gick jag i trekvartsärm. Vilket var riktigt svettigt på sommaren!

Jag gillar inte mina ärr, mår dåligt när jag ser på dom och när jag ska vara med på kort så gömmer jag armarna så gott det går. Det jag inte gillar, det är när människor tittar eller rent ut sagt stirrar. Småbarn, barn och vissa ungdomar brukar stirra medan vuxna tittar mest.

Men jag försöker inte bry mig och försöker tänka "har inte du ett eget liv att sköta?". Då brukar det gå lite lättare.

Jag har ärr på både lår och överarmar. Nu har dem bleknat men syns om man tittar en extra gång. Jag går oftast med någon slags långärmad och har Alltid alltid strumpbyxor på mig för att dölja så mycket som möjligt. Dock struntar jag i om vänner eller familj ser då dem vet att jag har och mår dåligt.
När det är nya så gör jag ännu mer för att dölja och drar på mig foundation och puder på för att det inte ska vara lika rött.

Jag har precis fått höra att man kan få recept från vårdcentralen för att lesra bort ärren, och på så sätt få det gratis. (Fått höra det från en som själv gjort det, och nu jobbar inom psykiatrin - där man ju behöver kortärmat. Och ja, för henne var det också självskadeärr) Någon som vet något mer om hur det funkar?

Jag hade en hel radda på vänster underarm. Jag har tatuerat över dem. Nu beundrar folk min fina tatuering och tänker inte på ärren under.