Har diagnosen, men ingen tycker att jag borde ha den.
88 inlägg
• Sida 4 av 4 • 1, 2, 3, 4
Har diagnosen, men ingen tycker att jag borde ha den.
Fast för att bara ha ett skuggsyndrom, dvs inte bli officiellt diagnostiserad, ska man funka såpass bra att man grejar både yrkesliv och det sociala livet. Frun kanske inte håller med om det sistnämnda...
Har diagnosen, men ingen tycker att jag borde ha den.
Jag har inte läst vidare i den här tråden, bara trådstarten. Vill bara kort säga att jag känner igen mig till stor del. Mina gamla vänner blev nästan upprörda av att jag kunde få en diagnos, de tyckte liksom inte att det var nåt fel på mig. Min pappa reagerade likadant, och han har nog fortfarande svårt att se att jag har en diagnos "på riktigt". Jag har själv tvivlat starkt på min diagnos. När jag tvivlar så undrar jag såklart vad som i så fall är det egentliga felet, om det kanske bara är så att jag är lat. Så är det naturligtvis inte. Men när man blir så starkt ifrågasatt av människor man känt hela livet är det lätt att man själv börjar tvivla.
Men med åren har det dock blivit allt tydligare för mig själv att min diagnos faktiskt stämmer. Att andra har svårt att se det beror på att de trots allt inte känner mig tillräckligt väl. Jag har lärt mig mycket av att prata med andra som har diagnos, och även av att prata med en kurator på habiliteringen.
Ett tips är helt enkelt att göra som jag gjorde, prata med med någon kunnig person på t ex habiliteringen och berätta om dina tvivel kring diagnosen. Om du inte redan gör det vill säga. Dina vänner menar kanske väl, men risken är att de försvårar för dig att lära känna dig själv och dina behov.
Blev visst inte så kort ändå, hoppas det inte blev alltför snurrigt.
Men med åren har det dock blivit allt tydligare för mig själv att min diagnos faktiskt stämmer. Att andra har svårt att se det beror på att de trots allt inte känner mig tillräckligt väl. Jag har lärt mig mycket av att prata med andra som har diagnos, och även av att prata med en kurator på habiliteringen.
Ett tips är helt enkelt att göra som jag gjorde, prata med med någon kunnig person på t ex habiliteringen och berätta om dina tvivel kring diagnosen. Om du inte redan gör det vill säga. Dina vänner menar kanske väl, men risken är att de försvårar för dig att lära känna dig själv och dina behov.
Blev visst inte så kort ändå, hoppas det inte blev alltför snurrigt.
Har diagnosen, men ingen tycker att jag borde ha den.
@minni
Jag känner igen mig starkt i ditt inlägg. Jag har också tvivlat mycket på min diagnos och tvivlar fortfarande. Många skriver att de mår mycket bättre, förstår mycket mer och blivit mer insiktsfulla om sig själva sedan de fick sina diagnoser, men det gäller inte mig, jag har snarare blivit än mer förvirrad. Det finns vissa formuleringar i min utredning som bekräftar min oro på att det är mer än bara autismspektrum som jag har problem med, saker som inte är helt lätta att lösa. De formuleringarna är jobbiga att läsa och därför undviker jag dem helst, låtsas som att de inte finns. Men det är ju strutspolitik, gömma huvudet i sanden. Någon gång måste jag face fact, oavsett hur jobbigt det blir. Sedan är frågan hur jag ska gå vidare.
De som känner mig har en tendens att släta över mina problem vilket mest är av okunskap om vad det handlar om och att de ändå inte känner mig tillräckligt nära. Det är bara mina allra närmaste som tydligt inser omfattningen. De som inte känner mig märker nog rätt snart när de träffar mig att jag inte är som man ska vara, även om jag "spelar".
Jag känner igen mig starkt i ditt inlägg. Jag har också tvivlat mycket på min diagnos och tvivlar fortfarande. Många skriver att de mår mycket bättre, förstår mycket mer och blivit mer insiktsfulla om sig själva sedan de fick sina diagnoser, men det gäller inte mig, jag har snarare blivit än mer förvirrad. Det finns vissa formuleringar i min utredning som bekräftar min oro på att det är mer än bara autismspektrum som jag har problem med, saker som inte är helt lätta att lösa. De formuleringarna är jobbiga att läsa och därför undviker jag dem helst, låtsas som att de inte finns. Men det är ju strutspolitik, gömma huvudet i sanden. Någon gång måste jag face fact, oavsett hur jobbigt det blir. Sedan är frågan hur jag ska gå vidare.
De som känner mig har en tendens att släta över mina problem vilket mest är av okunskap om vad det handlar om och att de ändå inte känner mig tillräckligt nära. Det är bara mina allra närmaste som tydligt inser omfattningen. De som inte känner mig märker nog rätt snart när de träffar mig att jag inte är som man ska vara, även om jag "spelar".
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
Har diagnosen, men ingen tycker att jag borde ha den.
Barracuber: Har du pratat med någon professionell om din diagnos och din utredning? För mig har det som sagt varit till stor hjälp. Om man bara funderar för sig själv och pratar med samma människor så fastnar man lätt. Jag tror detta kan vara bra oavsett om du är rätt eller felaktigt diagnostiserad. Samma sak angående en eventuell kompletterande diagnos som jag tror du var inne på.
Min erfarenhet är att när man märker att man är annorlunda eller har svårigheter som man inte kan förklara, så upplever man det som väldigt skamfullt. För mig var det väldigt skönt av den anledningen att få en diagnos som jag faktiskt kan "köpa". Vad synd om det inte blivit så för dig. Kan det vara så att just skamkänslor får dig att undvika att ta reda på mer om dig själv? Jag tror att du har allt vinna på att ta tag i det i alla fall.
Min erfarenhet är att när man märker att man är annorlunda eller har svårigheter som man inte kan förklara, så upplever man det som väldigt skamfullt. För mig var det väldigt skönt av den anledningen att få en diagnos som jag faktiskt kan "köpa". Vad synd om det inte blivit så för dig. Kan det vara så att just skamkänslor får dig att undvika att ta reda på mer om dig själv? Jag tror att du har allt vinna på att ta tag i det i alla fall.
Har diagnosen, men ingen tycker att jag borde ha den.
Just detta är ett faktiskt fall som min utredare tog som ett exempel på hur man går tillväga när man avgör om en diagnos ska sättas eller ej.kiddie skrev:dvs inte bli officiellt diagnostiserad
Framgångsfaktorn avgör.
Men nej, inte så jättekul för frugan.
@Asperger76, kul, stor igenkänning!
Har diagnosen, men ingen tycker att jag borde ha den.
minni skrev:Barracuber: Har du pratat med någon professionell om din diagnos och din utredning? För mig har det som sagt varit till stor hjälp. Om man bara funderar för sig själv och pratar med samma människor så fastnar man lätt. Jag tror detta kan vara bra oavsett om du är rätt eller felaktigt diagnostiserad. Samma sak angående en eventuell kompletterande diagnos som jag tror du var inne på.
Min erfarenhet är att när man märker att man är annorlunda eller har svårigheter som man inte kan förklara, så upplever man det som väldigt skamfullt. För mig var det väldigt skönt av den anledningen att få en diagnos som jag faktiskt kan "köpa". Vad synd om det inte blivit så för dig. Kan det vara så att just skamkänslor får dig att undvika att ta reda på mer om dig själv? Jag tror att du har allt vinna på att ta tag i det i alla fall.
Tack. Jo skam är säkert en del av del hela. Den hindrar mig säkert från att våga faca verkligheten. Och det blir bara elände. Så länge inte jag själv tar tag i det så blir det ju enormt svårt för min närmaste omgivning att veta hur de ska bemöta mig, hur de ska stötta respektive ställa krav. För min fru exv blir det som att sitta på två stolar samtidigt.
Jag har varit hos LSS och fick noll hjälp - jag är alldeles för högfungerade, har ju till och med familj för jösse namn. Jag har fått viss hjälp av Habiliteringen men fick nobben på psykolog; de tyckte inte jag kunde motivera varför jag behöver psykolog. Och det tror f-n att tankarna låser sig när man blir så pressad. Men du inspirerar mig att ta ny kontakt med Hab. Jag behöver hjälp att titta på och börja förstå utredningen, annars kommer jag ingen vart.
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
Har diagnosen, men ingen tycker att jag borde ha den.
LSS tror jag varierar efter plånboken. Jag är relativt högfungerande, jag menar ingen har hjälpt mig med något upp till diagnosen, då jag jag över 30! Men när jag fick LSS, tvingade de mig nästan att söka allt som går! Jag ville inte ha kontaktperson men blev övertalad att pröva. Både jag och kontaktpersonen tyckte det var helt meningslöst. Så det blev inte långvarigt. Boendestöd fick jag och ville ha rätt sällan, men de propsade att jag helst skulle ha typ 3 ggr i veckan!!! Varför? De uppför sig som om min värld kommer att kollapsa om jag inte daddas hela tiden. Daglig verksamhet har jag oxo fast inte dagligen alls.
Visserligen har boendestödet varit bra, åtminstone delvis, iom att det skapat struktur. (Har ca 3 ggr per månad.) Men det andra har inte spelat någon roll alls för mig egentligen. Jag har mina egna projekt och egna vänner.
Hade jag bott i en snålare kommun eller kommundel hade jag nog fått tjata mig till det ja ville ha.
Visserligen har boendestödet varit bra, åtminstone delvis, iom att det skapat struktur. (Har ca 3 ggr per månad.) Men det andra har inte spelat någon roll alls för mig egentligen. Jag har mina egna projekt och egna vänner.
Hade jag bott i en snålare kommun eller kommundel hade jag nog fått tjata mig till det ja ville ha.
Har diagnosen, men ingen tycker att jag borde ha den.
barracuber skrev:Jag har varit hos LSS och fick noll hjälp - jag är alldeles för högfungerade, har ju till och med familj för jösse namn. Jag har fått viss hjälp av Habiliteringen men fick nobben på psykolog; de tyckte inte jag kunde motivera varför jag behöver psykolog. Och det tror f-n att tankarna låser sig när man blir så pressad. Men du inspirerar mig att ta ny kontakt med Hab. Jag behöver hjälp att titta på och börja förstå utredningen, annars kommer jag ingen vart.
Kan inte din fru hjälpa dig att motivera varför du behöver hjälp? Hon kanske känner dig såpass bra och vet vad dina svårigheter innebär för dig och eventuellt för familjen. Är det just psykolog du vill prata med, eller skulle det fungera med t ex en kurator också? För i så fall är chansen nog större att du får hjälp.
Har diagnosen, men ingen tycker att jag borde ha den.
0010100 skrev:Alien skrev:Om dina kompisar inte tycker du har AS, så är det ju du själv som ingett dem den idén:
Jaha.Alien skrev:Varför tror du inte på utredaren? De/n är ju proffs, i motsats till dina kompisar. Du har ju uppenbarligen problem, t ex med det sociala. Tycker du verkligen att kriterierna inte stämmer in alls på dig?
Min utredare är psykolog. Precis som min kompis är. Kriterierna stämmer in till viss del, precis som jag skrev. Till viss del inte.Alien skrev:Jag tror att du ser för dig någon slags "normalaspergare", men läser du på forumet så ser du att vi är väldigt olika, trots att vi har diagnos. Man behöver inte vara särskilt smart (det räcker med att man inte har IQ under 70). Man behöver inte ens ha specialintressen, se denna tråd: maste-man-ha-specialintresse-t29783.html
Jag hyser inget tvivel om att alla är olika trots diagnos. Mitt inlägg handlar om hur svårt jag tycker att det är att ha en diagnos bland människor som inte tycker att jag borde ha den.
Jamen, varför bryr du dig om vad de tycker, du skriver ju själv att du inte berättat allt för dem? Och din psykologkompis har ju inte utrett och testat dig.
Man får diagnos pga sina svårigheter. Hade man inga, skulle det inte behövas någon utredning. Men det tycks vara väldigt vanligt att folk tvivlar på just si AS-diagnos. Så kommer det väl att vara tills man hittar någon kemisk metod till överkomligt pris.
tvivlar-du-pa-din-aspergerdiagnos-omrostning-t7384.html
Har diagnosen, men ingen tycker att jag borde ha den.
Okej 0010100, du beskriver alltså dina egna tvivel kring din diagnos men även vari dessa tvivel tillåts att gro och utvecklas genom dina vänskapsrelationer och genom din kontakt med din vän som är psykolog. Det tycks ändå vara dina egna tvivel kring diagnosen som blir dig mest betungande, och det är givetvis förståeligt. Dina tidigare erfarenheter av att ha fått flera andra diagnoser föder dina misstankar om att kanske denna inte är helt träffsäker. I grunden är det ändå du själv som vet bäst hur du fungerar och vilka problem du upplever.
Psykiatrikers, psykologers och vänners tankar kring din personlighet och din neuropsykiatriska predisposition är bara mer eller mindre välgrundade försök till att kategorisera och tolka det du beskriver. Det är naturligtvis du som bär symptommonopolet att dela med dig utav. Värt att tänka på är att inga utav dessa diagnoser har varit vedertagna särskilt länge och att kanske inte du förändras, men att forskningen förändras. I slutändan är det ändå alltid du själv som avgör hur du vill se på dig själv och vilka verktyg du vill applicera till din självinsikt.
Genom att du tar dig tid att ordentligt studera hur den föränderliga och ofullständigt definierade gruppen autister har utvecklats, i diagnoskriterier och i individer, kommer du att få möjlighet att bestämma ifall du upplever att du passar in i den kategorin eller inte. Inför dina medmänniskor kan du idag på grundval av din diagnostisering kalla dig för autist, men inför dig själv och i förlängningen till alla andra, kommer du att känna dig tryggare med begreppet efter att ha studerat dess begränsningsområden.
Ett tvivel över sin diagnos är vanligt och behöver inte handla om självförnekelse. Genom att sätta sig in i forskningsområdet och genom att tala med flera andra personer här i forumet som har diagnostiserats med Asperger kan du få en bättre bild av diagnosen. Visar det sig att du verkligen uppfyller kriterier och kan känna likhet med andra personer med Asperger så kan din tvekan ändå handla om förnekelse. Flera skäl så som rädsla inför att bli dömd av andra för att man framhävt sina subjektivt upplevda problem kan grunda en sådan förnekelse. Fundera djupt och långt.
Ja dina oinsatta vänner får ju då givetvis inte någon möjlighet att fatta andra slutsatser än att du inte lider av diagnosen. Din vän som är psykolog får kanske heller inte då all info denne skulle behöva för att bedöma en diagnos riktighet. Kom ihåg att du bär informationsmonopolet över vilka symtom du berättar om.
Det finns ingen anledning att frukta att ens vänner inte skulle tro på en ifall man berättar någonting som är sant. Sådana subjektiva upplevelser kan hemlighållas mycket länge och ingen utomstående kan då avgöra att de inte skulle vara sanna. En god vän tror dig och visar det sig att någon obstinat vägrar att tro på dina berättelser så har du troligen inte mycket nytta utav den individen inom just området psykologi och djupa samtal. Det finns ingen orsak till oro.
Då kan du förändra deras åsikt genom att servera dem mer information ifrån det kassavalv av subjektiva upplevelser som man normalt inte delar med sig utav.
Det kan bara du avgöra. Anser du inte att du lider tillräckligt mycket för att hjälpas utav en diagnos så behöver du inte längre bära den. Allting är alltid upp till dig.
Du kan fråga psykologen om det men kom ihåg att denne enbart grundar sina teser på den information som du delar med dig av. Du bestämmer hur din psykolog resonerar.
Det tvivlar jag starkt på.
Återigen är det ditt egna tvivel som oroar dig. I motsats till trådens namn anser jag att du bör försöka att fokusera på din egen självinsikt. Kom dessutom alltid ihåg att en diagnos bara är en samtida etikett för en samling symptom, men att symptomen är de som är konstanta. Fundera djupt och länge kring dig själv och din problematik; det är där de viktigaste insikterna ligger. Sedan kan du forska kring autismspektrumdiagnoser och testa att applicera dessa förklaringsmodeller på de symptom som du faktiskt uppvisar. Skriv gärna en lång och väldigt vetenskaplig text om dig själv i denna process. Ingen annan är du själv är mer kvalificerad att bedöma dina problem och läs in dig på området diagnoser så kommer du att förstå din symptomatologi väl. Så bry dig inte så mycket om andra människors åsikter i frågan; du känner ju dig själv bäst av alla.
Psykiatrikers, psykologers och vänners tankar kring din personlighet och din neuropsykiatriska predisposition är bara mer eller mindre välgrundade försök till att kategorisera och tolka det du beskriver. Det är naturligtvis du som bär symptommonopolet att dela med dig utav. Värt att tänka på är att inga utav dessa diagnoser har varit vedertagna särskilt länge och att kanske inte du förändras, men att forskningen förändras. I slutändan är det ändå alltid du själv som avgör hur du vill se på dig själv och vilka verktyg du vill applicera till din självinsikt.
0010100 skrev:Jag vet inte om jag har rätt att kalla mig för autist.
Genom att du tar dig tid att ordentligt studera hur den föränderliga och ofullständigt definierade gruppen autister har utvecklats, i diagnoskriterier och i individer, kommer du att få möjlighet att bestämma ifall du upplever att du passar in i den kategorin eller inte. Inför dina medmänniskor kan du idag på grundval av din diagnostisering kalla dig för autist, men inför dig själv och i förlängningen till alla andra, kommer du att känna dig tryggare med begreppet efter att ha studerat dess begränsningsområden.
0010100 skrev:Varje gång vi pratar om det så vill jag ursäkta mig med att jag naturligtvis inte har Aspergers Syndrom egentligen... utan att det bara är psykiatrin som gjort något fel.
Ett tvivel över sin diagnos är vanligt och behöver inte handla om självförnekelse. Genom att sätta sig in i forskningsområdet och genom att tala med flera andra personer här i forumet som har diagnostiserats med Asperger kan du få en bättre bild av diagnosen. Visar det sig att du verkligen uppfyller kriterier och kan känna likhet med andra personer med Asperger så kan din tvekan ändå handla om förnekelse. Flera skäl så som rädsla inför att bli dömd av andra för att man framhävt sina subjektivt upplevda problem kan grunda en sådan förnekelse. Fundera djupt och långt.
0010100 skrev:Jag berättar om den på ett sätt som att jag inte har den på riktigt, utan som att det bara skett något misstag.
Ja dina oinsatta vänner får ju då givetvis inte någon möjlighet att fatta andra slutsatser än att du inte lider av diagnosen. Din vän som är psykolog får kanske heller inte då all info denne skulle behöva för att bedöma en diagnos riktighet. Kom ihåg att du bär informationsmonopolet över vilka symtom du berättar om.
0010100 skrev:Men de jag känner vet inte om mina "riktiga" problem. Jag kan inte berätta för dem om problemen. För det har gått så många år utan att jag sagt något om det så de skulle inte tro mig.
Det finns ingen anledning att frukta att ens vänner inte skulle tro på en ifall man berättar någonting som är sant. Sådana subjektiva upplevelser kan hemlighållas mycket länge och ingen utomstående kan då avgöra att de inte skulle vara sanna. En god vän tror dig och visar det sig att någon obstinat vägrar att tro på dina berättelser så har du troligen inte mycket nytta utav den individen inom just området psykologi och djupa samtal. Det finns ingen orsak till oro.
0010100 skrev:Men jag vill inte att personer som står mig nära tycker att jag blivit feldiagnostiserad.
Då kan du förändra deras åsikt genom att servera dem mer information ifrån det kassavalv av subjektiva upplevelser som man normalt inte delar med sig utav.
0010100 skrev:Kanske är dessa problem ingenting egentligen?
Det kan bara du avgöra. Anser du inte att du lider tillräckligt mycket för att hjälpas utav en diagnos så behöver du inte längre bära den. Allting är alltid upp till dig.
0010100 skrev:Kanske ser min psykolog att mina problem inte faller innanför kriterierna för dem med autismspektrumstörning?
Du kan fråga psykologen om det men kom ihåg att denne enbart grundar sina teser på den information som du delar med dig av. Du bestämmer hur din psykolog resonerar.
0010100 skrev:Kanske kastar hen ut mig då?
Det tvivlar jag starkt på.
0010100 skrev:När jag sitter på habiliteringen och går igenom mina problem så känner jag mig som en hycklare.
Återigen är det ditt egna tvivel som oroar dig. I motsats till trådens namn anser jag att du bör försöka att fokusera på din egen självinsikt. Kom dessutom alltid ihåg att en diagnos bara är en samtida etikett för en samling symptom, men att symptomen är de som är konstanta. Fundera djupt och länge kring dig själv och din problematik; det är där de viktigaste insikterna ligger. Sedan kan du forska kring autismspektrumdiagnoser och testa att applicera dessa förklaringsmodeller på de symptom som du faktiskt uppvisar. Skriv gärna en lång och väldigt vetenskaplig text om dig själv i denna process. Ingen annan är du själv är mer kvalificerad att bedöma dina problem och läs in dig på området diagnoser så kommer du att förstå din symptomatologi väl. Så bry dig inte så mycket om andra människors åsikter i frågan; du känner ju dig själv bäst av alla.
- Gripandekylig
- Inlägg: 1620
- Anslöt: 2012-12-27
- Ort: Uppsala
Har diagnosen, men ingen tycker att jag borde ha den.
Gripandekylig skrev:0010100 skrev: Men jag vill inte att personer som står mig nära tycker att jag blivit feldiagnostiserad.
Då kan du förändra deras åsikt genom att servera dem mer information ifrån det kassavalv av subjektiva upplevelser som man normalt inte delar med sig utav.
Ju mer jag förklarar för folk med 'rätt termer' osv allteftersom jag läst om AS desto mer anser de att jag är 'för smart' för att ha diagnosen, trots att jag har och har haft alla just de problemen.. eftersom många verkar anse att AS-diagnosen går ut på att vara 'så dum att man inte ens kan begripa att man är dum' eller nåt i den stilen. Sen läser jag här på forumet om folk som är väldigt mycket duktigare på en sabla massa såna saker jag är kass på och relaterar till just AS-problematiken. Finns mycket spridning, och många människor som inte har nån aning om att det är så, och många saker som inte ens utbildad AS-personal eller psykiatri känner till.. det är en ung diagnos ju, bara funnits i.. hundra år eller nåt.
Har diagnosen, men ingen tycker att jag borde ha den.
radix skrev:det är en ung diagnos ju, bara funnits i.. hundra år eller nåt.
Aspergers syndrom är en knappt 20 år gammal diagnos, så ja, den är ung. Vad menar du med hundra år, är det ett skämt?
- Schmetterling
- Inlägg: 1539
- Anslöt: 2012-08-18
Har diagnosen, men ingen tycker att jag borde ha den.
Schmetterling skrev:Aspergers syndrom är en knappt 20 år gammal diagnos, så ja, den är ung. Dessutom är det ännu yngre att den ges till att än svårt funktionshindrade aspergare. Vad menar du med hundra år, är det ett skämt?
Nej, jag syftade väl på de äldre benämningarna på 'inte riktigt autism'..
Har diagnosen, men ingen tycker att jag borde ha den.
radix skrev:Schmetterling skrev:Aspergers syndrom är en knappt 20 år gammal diagnos, så ja, den är ung. Dessutom är det ännu yngre att den ges till att än svårt funktionshindrade aspergare. Vad menar du med hundra år, är det ett skämt?
Nej, jag syftade väl på de äldre benämningarna på 'inte riktigt autism'..
Vilka var de?
- Schmetterling
- Inlägg: 1539
- Anslöt: 2012-08-18
Har diagnosen, men ingen tycker att jag borde ha den.
radix skrev:Ju mer jag förklarar för folk med 'rätt termer' osv allteftersom jag läst om AS desto mer anser de att jag är 'för smart' för att ha diagnosen, trots att jag har och har haft alla just de problemen..
Det handlar inte lika mycket om att beskriva en diagnos som det handlar om att beskriva sig själv. Förklara på vilka sätt du har problem samt på vilka övriga sätt du upplever dig annorlunda. Vad dina problem kallas är dels mindre viktigt men även någonting som man måste få lyssnaren att sluta sig till på egen hand. Därför kommunicerar man lite som en läkare diagnostiserar genom att först beskriva symptomen, och sedan eventuellt ta upp saker så som diagnoskriterier ifall man anser det nödvändigt. Det är ju ganska onödigt att berätta för någon att man har diagnostiserats med Asperger ifall denne person inte vet varför just du har blivit det, eller vad diagnosen innebär. Man tjänar ju betydligt mer på att ens bekanta förstår ens problem och egenskaper än att de vet vilken diagnos man har fått.
radix skrev:eftersom många verkar anse att AS-diagnosen går ut på att vara 'så dum att man inte ens kan begripa att man är dum' eller nåt i den stilen. Sen läser jag här på forumet om folk som är väldigt mycket duktigare på en sabla massa såna saker jag är kass på och relaterar till just AS-problematiken. Finns mycket spridning, och många människor som inte har nån aning om att det är så, och många saker som inte ens utbildad AS-personal eller psykiatri känner till.. det är en ung diagnos ju, bara funnits i.. hundra år eller nåt.
Ja den är väldigt ung och förändras givetvis konstant; det lite mer oföränderliga är symptomen och människorna. Väldigt många har en felaktig bild av vad det idag innebär att diagnostiseras med Asperger och det är ju inte så konstigt. Man får ju vara vänlig och hjälpa till att själv komplettera dessa människors insikter så att de slipper leva med felaktiga fördomar.
- Gripandekylig
- Inlägg: 1620
- Anslöt: 2012-12-27
- Ort: Uppsala
Återgå till Att leva som Aspergare