Med sina få vänner man har eller sitt husdjur eller i alla fall damråtterna, kan man vara verbal, utåtriktad, snudd på spirituell och grandios.

Sen bland folk eller på hemska tillställningar man förväntas vara social är man en fullständig kattastrof, pratar på fel ställen om ovidkommande saker, alldeles för högt och för länge. Om ngt dessutom som inte en käft är intresserad av. Allternativet är ju att sitta tyst som en mus i ett hörn.

Sen kommer man hem, lägger sig under täcket och hoppas att man kan få dö i sömnen åtminstone. Och tänker aldrig mer visa sig bland människor. Har sen en dålig känsla i magen i veckor efteråt.

Så är det bland annat att vara AS. Det här begriper ju inte NT, så när man försöker förklara varför man inte dyker upp så ofta så avfärdar dom det hela med att de var väl inte så farligt, du skulle sett mig hur jag gjorde bort mig. Men dom ser ju inte hur dåligt man mår sedan i långa perioder efteråt.

Är du social eller helt tvärtom?

Tja, jag är egentligen en rätt social människa, faktum är att jag antagligen är en mycket social människa. Problemet är dock att jag blir så satans överbelastad av att socialisera. I slutändan är det helt enkelt inte värt priset jag får betala. Jag blir helt urlakad och som bonus går jag ned mig en hel del. Blir nedstämd helt enkelt. Om det beror på förlusten av energi eller på det faktum att jag inser att jag helt enkelt inte orkar leva som jag skulle vilja spelar egentligen inte så stor roll.
Så, jag undviker i hög grad att socialisera. Jag föredrar att spara min energi till mina närmaste.

En stor del av NT är sådana som liksom tar energi ifrån en, man blir nästan matt av att bara se dem, så det blir att man går omvägar när man ser dem. Undviker dem om man kan. Ni vet sådana där som alltid för söker praka på en saker som man inte vill veta eller göra.

När man blir tvungen att konfrontera dem är man helt slut efteråt. Man tänker varför har jag det så här, måste det vara så här? Risken blir väl att man isolerar sig mer. För att göra som somliga förslår, att umgås mer med sådana gör då i mitt fall det bara värre.

antonius skrev:Med sina få vänner man har eller sitt husdjur eller i alla fall damråtterna, kan man vara verbal, utåtriktad, snudd på spirituell och grandios.

Sen bland folk eller på hemska tillställningar man förväntas vara social är man en fullständig kattastrof, pratar på fel ställen om ovidkommande saker, alldeles för högt och för länge. Om ngt dessutom som inte en käft är intresserad av. Allternativet är ju att sitta tyst som en mus i ett hörn.

Sen kommer man hem, lägger sig under täcket och hoppas att man kan få dö i sömnen åtminstone. Och tänker aldrig mer visa sig bland människor. Har sen en dålig känsla i magen i veckor efteråt.

Så är det bland annat att vara AS. Det här begriper ju inte NT, så när man försöker förklara varför man inte dyker upp så ofta så avfärdar dom det hela med att de var väl inte så farligt, du skulle sett mig hur jag gjorde bort mig. Men dom ser ju inte hur dåligt man mår sedan i långa perioder efteråt.

Det där känner jag igen mig i till 100%! Avskyr sociala tillställningar. Fester är tortyr. Vad gör man? Skapar pinsam tystnad efter att ha försökt ta initiativ till samtal, eller sitter tyst i ett hörn med något panikartat i blicken. Så ÄR det!

Jag har förlorat en del vänner på att hela tiden tacka nej till sociala saker. De tar det som något personligt, att man inte är intresserad av att umgås alls.

Ja du @biologic om NT ändå kunde begripa att man inte har bett om att vara sådana som vi är, men det är få det går att förklara för, så det blir ju tyvärr att man drar sig undan, och blir lite av en ensamvarg. Fast man egentligen inte är det.

Tror att jag har en väldigt asocial period just nu. Med irritation som pålägg. T o m på nätet verkar inget funka. Tror jag är osams med en internetkompis, han sa att The big bang theory var så larvigt och jag skojade väl om att jag tittar på det? Och jag råkade säga att bara idioter kollar på Fox news (som han älskar).

Skönt att det är tyst från det hållet. Mer tystnad åt mig!

Fox News är ju ett riktigt lågvattenmärke.

Jag har inget behov av att vara social. Borde vara över två år sedan som jag tog ett initiativ till något som kan kallas socialt umgänge. Ber inte människor dra åt helvete hur som helst men brukar ljuga om att jag skall höra av mig eller svara när de ringer för att komma ur situationen.

Jag svarar till exempel inte i telefonen om personen inte först skickat ett sms och talat om vad den vill prata om. Vill personen inte prata om något intressant så svarar jag inte. Min bror på 10 år är undantaget ser det som min plikt att finnas tillgänglig för honom.

Chattar gör jag inte heller. Jag pratar med min vårdgivare varannan vecka och kassörskan på ICA samt när jag måste på min praktikplats. Håller med helst borta från människor åtminstone så länge jag bedömer att de ägnar mer tid åt tråkiga och triviala saker än saker som jag tycker är intressant.

kiddie skrev:Tror att jag har en väldigt asocial period just nu. Med irritation som pålägg. T o m på nätet verkar inget funka. Tror jag är osams med en internetkompis, han sa att The big bang theory var så larvigt och jag skojade väl om att jag tittar på det? Och jag råkade säga att bara idioter kollar på Fox news (som han älskar).

Skönt att det är tyst från det hållet. Mer tystnad åt mig!

Har han ingen humor så kan det vara så. Annars kan det kanske vara så att han bara är upptagen med annat?

Jag är sällskapssjuk. Men ensam. Vet inte hur man skaffar och behåller kompisar.

jag är social men på mitt sätt . blir snabbt trött av att tvingas vara social .

ninegirl skrev:Har han ingen humor så kan det vara så. Annars kan det kanske vara så att han bara är upptagen med annat?

Jag vet inte. Men jag vet att jag är rätt känslig just nu, tog jätteilla vid mig av vad två andra kompisar sa och gjorde och satt och grinade lite här för mig själv. Så är väl "osams" med tre pers just nu...

Ibland har man en känsla av att många är förbannad på en, utan att man begriper varför, eller vad man gjort för fel.

Inte speciellt.
Fester, "mingel" och kafferaster och slika aktiviteter är oerhört påfrestande.
Det blir således alternativet "Helt tvärtom".

antonius skrev:Ibland har man en känsla av att många är förbannad på en, utan att man begriper varför, eller vad man gjort för fel.

Mmm dom lägena är verkligen inte skoj.

Jag vill vara social men fixar det inte så bra som jag önskar. Blir trött som fan av det om jag inte dricker alkohol samtidigt. Vilket inte blir en så bra kombination i längden.

Människor tar min energi oavsett hur mycket jag tycker om dom och jag måste återhämta mig i flera veckor efter en social träff. Gör jag inte det så blir jag grymt trött och otrevlig gentemot alla.

blyger skrev:

antonius skrev:Ibland har man en känsla av att många är förbannad på en, utan att man begriper varför, eller vad man gjort för fel.

Mmm dom lägena är verkligen inte skoj.

Det är väl att tolka sociala kroppspråk etc som blir felaktigt. När jag var yngre orkade jag 'kompensera' dessa brister men det funkar inte lika bra längre. Man är väl trögare, eller nått

antonius skrev:

blyger skrev:

antonius skrev:Ibland har man en känsla av att många är förbannad på en, utan att man begriper varför, eller vad man gjort för fel.

Mmm dom lägena är verkligen inte skoj.

Det är väl att tolka sociala kroppspråk etc som blir felaktigt. När jag var yngre orkade jag 'kompensera' dessa brister men det funkar inte lika bra längre. Man är väl trögare, eller nått

Ja det kanske är så, att man blir trög som äldre och kanske sliten med åren, för min del är jag nog rätt sliten ialla fall.

Jag blir också otrevlig och i vissa fall elak om jag inte får min ensamtid! Stackars min sambo säger jag bara!
Det är ofta jag får lägga band på mig själv när han kastar sig över mig direkt när jag kommer hem från jobbet. Jag blir mest - RÖR MIG INTE, INTE NU!...I tanken mest då. Men så kanske det har med mitt förskolejobb också som kör slut på mig snabbt.

Ibland önskar jag verkligen att det fanns en on/off knapp på NT-människor som tar mycket av ens sociala energi, det lilla man har..

ninegirl skrev:Det är ofta jag får lägga band på mig själv när han kastar sig över mig direkt när jag kommer hem från jobbet. Jag blir mest - RÖR MIG INTE, INTE NU!...I tanken mest då. Men så kanske det har med mitt förskolejobb också som kör slut på mig snabbt.

Tala om för honom att du behöver tid för att varva ned och ta igen dig när du kommer hem. Finns ingen anledning till varför han inte skulle kunna vara förstående och ge dig det utrymmet. Att hålla tillbaka i tanken som du gör och bara köra på gör att du riskerar att bränna ut dig om du fortsätter bunkra på. Tro mig, det är inte värt det.

Har redan bränt ut mig. Så ligger väl sanning i det. Men skönt att få läsa från någon att man inte är dum som behöver det utrymmet.

Är socialt osocial...eller osocialt social.

Saken är den att jag gillar att umgås med rätt sorts personer (och utan att träffa folk, så träffar man inte rätt sort), men jag blir trött av det och när jag mårt dåligt så orkar jag inte med allt annat skräp (folk i pendeltrafik) jag måste genomlida för att få träffa dessa få personer av rätt sort.

Jag får folk som vill umgås med mig för jag är social när plikten kräver (sitter och skämtar och har mig på fikaraster), så de får för sig att jag är trevlig och gillar att umgås med folk. Problemet är ju då att jag inte orkar med fler än ca en-och-en-halv vän. Samma med internetkontakter. Jag orkar med dem ett tag, men sedan går det inte, vilket är så himla synd för jag har antagligen sårat ytterst trevliga människor på det viset (avskyr att såra folk, men gör det hela tiden ändå ).

Så, jag är social och vill hemskt gärna vara där för folk, men missbedömer hur mycket socialiserande jag orkar med vilket resulterar i allmän kollaps och en vän mindre. Måste lära mig att hålla mig borta helt enkelt.

ninegirl skrev:Jag blir också otrevlig och i vissa fall elak om jag inte får min ensamtid! Stackars min sambo säger jag bara!
Det är ofta jag får lägga band på mig själv när han kastar sig över mig direkt när jag kommer hem från jobbet. Jag blir mest - RÖR MIG INTE, INTE NU!...I tanken mest då. Men så kanske det har med mitt förskolejobb också som kör slut på mig snabbt.

Så blir jag också. Eller, jag blir väldigt irriterad och deprimerad om jag inte får vara ensam. Det leder till att jag kan uppfattas som mycket otrevlig och oartig.