Gafsan skrev:Att man kan uppfatta en "inflation" i diagnoser inom autismspektrum beror gissningsvis mest på att man blivit duktigare att på att upptäcka autismspektrumproblematik.

"gissningsvis" känns inte särskilt övertygande.

Gafsan skrev:Patienter som tidigare felaktigt fått diagnoser som borderline personlighetsstörning, schizofreni eller liknande får nu i stället rätt diagnos.

Hur vet du att den är "rätt"? Låter onekligen underligt - kriterierna för de olika diagnoserna är väldigt olika. Men jag tycker att du understryker en viktig poäng: ofta vet psykiatrin inte alls vad den sysslar med.

Gafsan skrev:Tidigare var det mycket sällsynt att kvinnor fick diagnoser inom autismspektrum

"Tidigare" var ett mycket abstrakt begrepp i sammanhanget. "Tidigare" var det nog sällsynt att kvinnor fick diagnos (om de inte gjort någon missnöjd och fått bli hysterikor förstås) överhuvudtaget.

Gafsan skrev:men nu har man mera kunskap om hur samma grundproblematik kan leda till en lite annorlunda symtombild hos kvinnor och kan därför ställa t.ex. diagnosen AS även på kvinnor.

Jag trodde att man helt enkelt börjat utreda fler kvinnor.

Gafsan skrev:Dessutom var det också vanligt att personer som avvek från normen avfärdades som ouppfostrade, dumma i huvudet eller bara "speciella" utan att man ställde någon diagnos. Nu vill man oftast förstå VARFÖR en person har problem med olika saker (bra, tycker jag).

Ja, det är väl bra. Intressant hur det alltid slutar med att man har autismspektrumstörning bara.

Är lite trött på att folk skriver hur olika man kan vara varandra trots att man har samma diagnos, men samtidigt använder sig själva som någon sorts mall för hur man är som någon med AS.

Känns ju i så fall ganska meningslöst.

Har inte läst hela tråden men kan ju vara så att din kompis ser det som ett dåligt betyg på sin kompetens om det är så att diagnosen är rätt.

Förslag: hitta något roligare att fundera över.

0010100 skrev:Är lite trött på att folk skriver hur olika man kan vara varandra trots att man har samma diagnos, men samtidigt använder sig själva som någon sorts mall för hur man är som någon med AS.

Känns ju i så fall ganska meningslöst.

Jo. Förr så hade jag inte så mycket kontakt med andra aspergare och fick för mig att det var en enhetlig grupp och självklart baserad på mina egna upplevelser. Inget fel egentligen, men när man upptäckt verkligheten måste man ju gå vidare.

Det jag förvånades mest av var nog hur många som levde eller ville leva i förhållande. Hur många som inte hade minst en kompis. Och som inte ens hade bra kontakt med djur. Hur många som hade rätt mycket empati och väldigt moraliska. Hur många som INTE hade sekundära problem. Och hur många som fick stöd av sina föräldrar och inte ens ville vara självständiga ibland. Jag som inte ens VET hur ensamhet känns lixom...?

Man lär så länge man lever!

biologic skrev:Jag kan rekommendera dig att gå på en forumträff.

Jo jag har tänkt tanken, men det tar emot att dra iväg på stan på kvällen.

0010100 skrev:Är lite trött på att folk skriver hur olika man kan vara varandra trots att man har samma diagnos, men samtidigt använder sig själva som någon sorts mall för hur man är som någon med AS.

Känns ju i så fall ganska meningslöst.

Tja, kanske kan det vara så att diagnosen skiftar så pass att det faktum att man sinsemellan kan vara olika, tillsammans bildar en mall för vad AS kan rymma.

Tycker du att det känns meningslöst att få svar där folk använder sig själva som exempel tycker jag det är bättre att du läser i någon av de aspergermanualer som finns och som är skrivna av ickeaspergare.

Håller f ö med Thalia om mycket.

0010100 skrev:Är lite trött på att folk skriver hur olika man kan vara varandra trots att man har samma diagnos, men samtidigt använder sig själva som någon sorts mall för hur man är som någon med AS.

Känns ju i så fall ganska meningslöst.

Vi som har diagnos är lika unika som dom som inte har. Vad jag menar med det är att den ena är inte den andra lik. Även dom utan diagnos använder ju sig själva som mallar i så fall för alla kan ju bara utgå ifrån sig själva.

Jag tror att den stora ökningen av diagnoser, oavsett vilken, beror just på att vi måste hamna inom ramarna av en mall vilket vi inte gör. Vissa kanske klarar av det utåt sett men hur tusan mår dom när dom kommer hem och stänger dörren om sig.

Men med vilken rätt har dom utan diagnos att ta över någons liv som har diagnos bara för att man ska vara inom vissa ramar och mallar. En med diagnos har också rättigheter i samhället. Man ska inte behöva be om ursäkt för att man existrerar på något sätt. Tycker det är tråkigt att det finns dom som anstränger sig så mycket för att passa in så dom kollapsar när dom kommer hem. Vad är det för liv att leva. Stå på er så ni orkar ha fritid också.

0010100 skrev:

Gafsan skrev:Att man kan uppfatta en "inflation" i diagnoser inom autismspektrum beror gissningsvis mest på att man blivit duktigare att på att upptäcka autismspektrumproblematik.

"gissningsvis" känns inte särskilt övertygande.

Jag skriver gissningsvis därför att jag inte har sett några studier eller liknande som visar orsaker till den ökande diagnosticeringen av autismspektrumproblematik. Det jag VET är att forskningen inom autismspektrumområdet gjort mycket stora framsteg de senaste decennierna och att man blivit bättre på att upptäcka autismspektrumproblematik. Jag gissar att detta är den absolut viktigaste orsaken till ökningen av diagnoser inom området även om jag tror att även andra faktorer kan spela in.

Det hade varit trevligt att kunna skriva att jag har fullständig kännedom om alla tänkbara orsaker till den ökade diagnosticeringen av AS, men tyvärr kan jag inte det. Det kan förmodligen ingen annan på forumet heller.

0010100 skrev:

Gafsan skrev:Patienter som tidigare felaktigt fått diagnoser som borderline personlighetsstörning, schizofreni eller liknande får nu i stället rätt diagnos.

Hur vet du att den är "rätt"? Låter onekligen underligt - kriterierna för de olika diagnoserna är väldigt olika. Men jag tycker att du understryker en viktig poäng: ofta vet psykiatrin inte alls vad den sysslar med.

Naturligtvis kan jag inte veta att alla patienter som idag får en autismspektrumdiagnos verkligen har en autismspektrumproblematik. Det finns ju inget enkelt och säkert test utan utredningen omfattar oftast ett helt batteri av olika testmoment som sannolikt kan feltolkas. Det jag VET är att kunniga personer inom området säger att det tidigare var vanligt att autismspektrumproblematik tolkades som borderline personlighetsstörning eller schizofreni. De ytliga symtomen kan vara mycket likartade hos aspergare och t.ex. personer med de negativa symtom som kan förekomma vid schizofreni, eller hos personer med borderline personlighetsstörning.

0010100 skrev:

Gafsan skrev:Tidigare var det mycket sällsynt att kvinnor fick diagnoser inom autismspektrum

"Tidigare" var ett mycket abstrakt begrepp i sammanhanget. "Tidigare" var det nog sällsynt att kvinnor fick diagnos (om de inte gjort någon missnöjd och fått bli hysterikor förstås) överhuvudtaget.

Vad är det du har svårt att förstå med begreppet "tidigare"? I sammanhanget är det väl tämligen uppenbart att det syftar på tiden innan den ökning av diagnoser inom autismspektrum som du skriver om i ditt inlägg. Diagnosen "hysteri" har mycket riktigt förekommit, men att påstå att det skulle ha varit den vanligaste diagnosen för kvinnor innan man började diagnosticera autismspektrumstörningar låter inte vidare trovärdigt.

0010100 skrev:

Gafsan skrev:men nu har man mera kunskap om hur samma grundproblematik kan leda till en lite annorlunda symtombild hos kvinnor och kan därför ställa t.ex. diagnosen AS även på kvinnor.

Jag trodde att man helt enkelt börjat utreda fler kvinnor.

Nej. Det finns också en ökad kunskap om hur autismspektrumproblematik yttrar sig på något olika sätt hos män och kvinnor. Jag rekommenderar att du läser om Svenny Kopps forskning på området om du är intresserad.

0010100 skrev:

Gafsan skrev:Dessutom var det också vanligt att personer som avvek från normen avfärdades som ouppfostrade, dumma i huvudet eller bara "speciella" utan att man ställde någon diagnos. Nu vill man oftast förstå VARFÖR en person har problem med olika saker (bra, tycker jag).

Ja, det är väl bra. Intressant hur det alltid slutar med att man har autismspektrumstörning bara.

Jag antar att du inte på fullt allvar tror att samtliga människor som diagnosticeras med icke-somatiska funktionshinder och sjukdomar får diagnoser inom autismspektrum. I så fall vore det anmärkningsvärt okunnigt.

Det kan ju finnas ett intresse från samhället att modifiera beteende även hos de med autismspektrum diagnos, till exempel genom medicinering eller arbete.

tahlia skrev:

Gafsan skrev:Den kunskap jag har på området AS har jag fått genom att läsa diverse litteratur och faktaböcker, lyssnat på föredrag och seminarier, diskuterat med psykologer samt iakttagit hur jag själv och människor runt omkring mig fungerar.

Vad gäller alla delar utom det allra sista du säger där är du min raka motsats. Jag har konsekvent undvikit litteratur för att inte tala om föredrag och seminarier. Varför? Av samma anledning som jag väljer att nöja mig med att iaktta hur jag och människor runt mig (då främst de närmaste som jag faktistk bryr mig om) fungerar - för att ingen bok, ingen expert och ingen föreläsare kan tala om för mig hur jag fungerar eller hur mina närmaste fungerar.

Intressant inställning. Har du samma inställning till andra fenomen än just AS? Om du insisterar på att själv inhämta all kunskap från grunden utan att lyssna på andra än dina närmaste så kommer du ofrånkomligen att ha ett mycket dåligt utgångsläge jämfört med människor som kan acceptera att det finns människor som faktiskt vet avsevärt mer än vad man själv gör, och att det kan vara en bra idé att ta del av deras kunskap.

tahlia skrev:

Gafsan skrev:Det låter nästan som om du tycker att det är fel att inhämta information från litteratur och kunnigt yrkesfolk. Jag har mycket svårt att förstå varför.

Ja, jag tycker det är fel. Ska jag inhämta information om mig själv från människor som aldrig träffat mig eller som pratat med mig en timme eller två? Jag har tillbringat 30 år med att vrida och vända på mig själv, hur jag fungerar och reagerar samt varför. Av vilken anledning skulle jag låta någon påstå att de vet bättre?

Tänker du likadant om du drabbas av ett brutet ben eller en hjärtinfarkt? Med den logiken bör du i så fall avstå från att besöka läkare, för vad kan någon som du inte känner veta om hur du fungerar?

tahlia skrev:

Gafsan skrev:Att be en aspergare att förklara sitt funktionshinder är lite som att fråga en synskadad person vad det är hen inte ser.

Ser du inte att du pratar ned dig själv något enormt med den meningen? Har du så dåligt självförtroende att du anser dig vara helt utan självinsikt och självförståelse? Har du dessutom mage att påstå att vi andra är likadana? Varför skulle jag inte kunna förklara något som jag lagt ned 30 års forskning, erfarenhet, analyserande och tankearbete på?

Det jag ser i dina texter är ett bottenlågt självförtroende vilket är varför jag frågade vad det hela kom sig av från start. Har du verkligen läst dig till att du ska sakna självinsikt och därför gör du det? Har du inget förtroende alls för dina egna erfarenheter och upplevelser, dina egna observationer av dig själv och andra?

Varför skulle ens självförtroende vara knutet till ens förmåga att uppfatta alla aspekter av tillvaron på samma sätt som andra gör? Jag har ett rätt så bra självförtroende, och det har för övrigt även många av de synskadade personer som jag haft nöjet att träffa och arbeta med.

tahlia skrev:

Gafsan skrev:Om du inte alls håller med om de teorier som idag är förhärskande kring AS och autismspektrumproblematik så får du gärna förklara varför, och hur du istället tror att det förhåller sig.

Anlednigen till att jag inte håller med är för att det här handlar om individer med olika personligheter, olika kombinationer av styrkor och svagheter. Det går inte att läsa en handbok in i detalj om varken dig eller mig lika lite som det går att läsa en handbok om någon annan.

Jag är inte heller beredd att förminska varje människa till en rad kriterier eller en föreläsares kliniskt trånga syn - jag vill möta, se, lära känna och förstå var människa för sig eftersom den ena aldrig är exakt likadan som den andra. Att bemöta människor på något annat vis vore vansinnigt respektlöst.

Att förstå varje människa som individ utan att dra någon som helst lärdom från vad man lärt sig av andra är knappast möjligt och jag har svårt att inse varför det skulle vara önskvärt. Jag uppfattar det definitivt inte som vidare respektfullt om människor väljer att blunda för tillgänglig information som skulle kunna hjälpa dem att förstå varandra bättre.

Om du tycker att dina symptom bortförklaras genom autismspektrum diagnosen så kan du välja att ringa sjukvårdsupplysningen och berätta om dina symptom men inte nämna autismspektrum diagnosen.

Gafsan skrev:Jag skriver gissningsvis därför att jag inte har sett några studier eller liknande som visar orsaker till den ökande diagnosticeringen av autismspektrumproblematik. Det jag VET är att forskningen inom autismspektrumområdet gjort mycket stora framsteg de senaste decennierna och att man blivit bättre på att upptäcka autismspektrumproblematik. Jag gissar att detta är den absolut viktigaste orsaken till ökningen av diagnoser inom området även om jag tror att även andra faktorer kan spela in.

Ja, jag förstod att du gissade.

Gafsan skrev:Det hade varit trevligt att kunna skriva att jag har fullständig kännedom om alla tänkbara orsaker till den ökade diagnosticeringen av AS, men tyvärr kan jag inte det. Det kan förmodligen ingen annan på forumet heller.

Ah, du gissar alltså igen.

Gafsan skrev:Naturligtvis kan jag inte veta att alla patienter som idag får en autismspektrumdiagnos verkligen har en autismspektrumproblematik.

Gafsan skrev:Vad är det du har svårt att förstå med begreppet "tidigare"? I sammanhanget är det väl tämligen uppenbart att det syftar på tiden innan den ökning av diagnoser inom autismspektrum som du skriver om i ditt inlägg. Diagnosen "hysteri" har mycket riktigt förekommit, men att påstå att det skulle ha varit den vanligaste diagnosen för kvinnor innan man började diagnosticera autismspektrumstörningar låter inte vidare trovärdigt.

Ja, du kunde ju omöjligt veta på vad jag syftade på, så du kanske gissar igen. Jag tog hysteri som ett exempel på diagnoser som "tidigare" varit populära.

Gafsan skrev:men nu har man mera kunskap om hur samma grundproblematik kan leda till en lite annorlunda symtombild hos kvinnor och kan därför ställa t.ex. diagnosen AS även på kvinnor.

Bra att man har mer kunskap. Det jag ifrågasätter är om den kunskapen är felfri bara för att den är ny.

Gafsan skrev:Nej. Det finns också en ökad kunskap om hur autismspektrumproblematik yttrar sig på något olika sätt hos män och kvinnor. Jag rekommenderar att du läser om Svenny Kopps forskning på området om du är intresserad.

Det har jag gjort.
Jag kan ge dig litteraturtips också, om du är intresserad.

Gafsan skrev:Jag antar att du inte på fullt allvar tror att samtliga människor som diagnosticeras med icke-somatiska funktionshinder och sjukdomar får diagnoser inom autismspektrum. I så fall vore det anmärkningsvärt okunnigt.

Du pratade om att det är bra att man vill förstå orsaken till istället för att att personer som "avvek från normen avfärdades som ouppfostrade, dumma i huvudet eller bara "speciella" utan att man ställde någon diagnos. Nu vill man oftast förstå VARFÖR en person har problem med olika saker".
Har man tidigare inte velat förstå varför? Hur kommer det sig att forskning ens har funnits då?
För mig kändes det självklart att det var AS du syftade på eftersom det var AS vi pratade om. Jag förstår nu att du menade DSM och ICD överhuvudtaget, så jag ber om ursäkt att jag missförstod.

matterik skrev:Om du tycker att dina symptom bortförklaras genom autismspektrum diagnosen så kan du välja att ringa sjukvårdsupplysningen och berätta om dina symptom men inte nämna autismspektrum diagnosen.

Menar du att sjukvårdsupplysningen har svaret på allt? Förstår verkligen inte det här förslaget.

Tiblan skrev:Vi som har diagnos är lika unika som dom som inte har. Vad jag menar med det är att den ena är inte den andra lik. Även dom utan diagnos använder ju sig själva som mallar i så fall för alla kan ju bara utgå ifrån sig själva.

Jag tror att den stora ökningen av diagnoser, oavsett vilken, beror just på att vi måste hamna inom ramarna av en mall vilket vi inte gör. Vissa kanske klarar av det utåt sett men hur tusan mår dom när dom kommer hem och stänger dörren om sig.

Men med vilken rätt har dom utan diagnos att ta över någons liv som har diagnos bara för att man ska vara inom vissa ramar och mallar. En med diagnos har också rättigheter i samhället. Man ska inte behöva be om ursäkt för att man existrerar på något sätt. Tycker det är tråkigt att det finns dom som anstränger sig så mycket för att passa in så dom kollapsar när dom kommer hem. Vad är det för liv att leva. Stå på er så ni orkar ha fritid också.

Tycker att det här var väldigt bra skrivet.

0010100 skrev:Menar du att sjukvårdsupplysningen har svaret på allt? Förstår verkligen inte det här förslaget.

Svaret på allt är det väl meningen att man ska komma fram till på egen hand.

0010100 skrev:Du pratade om att det är bra att man vill förstå orsaken till istället för att att personer som "avvek från normen avfärdades som ouppfostrade, dumma i huvudet eller bara "speciella" utan att man ställde någon diagnos. Nu vill man oftast förstå VARFÖR en person har problem med olika saker".
Har man tidigare inte velat förstå varför? Hur kommer det sig att forskning ens har funnits då?

Naturligtvis har det funnits enskilda människor och institutioner som intresserat sig för det mänskliga psyket men om du ser till hur avvikande människor uppfattats och behandlats genom historien så finns det ganska stora skillnader mot dagens människosyn.

0010100 skrev:För mig kändes det självklart att det var AS du syftade på eftersom det var AS vi pratade om. Jag förstår nu att du menade DSM och ICD överhuvudtaget, så jag ber om ursäkt att jag missförstod.

Nejdå, du förstod rätt första gången. Jag pratar fortfarande om autismspektrumstörningar.
Men om du enbart pratar om människor som utreds för autismspektrumproblematik så är det väl inte särskilt konstigt att de får just den diagnos som de utreds för? Man får ju inte remiss för AS-utredning om det inte föreligger en stark misstanke om att ens problem är autismspektrumrelaterade.

Gafsan skrev:Intressant inställning. Har du samma inställning till andra fenomen än just AS? Om du insisterar på att själv inhämta all kunskap från grunden utan att lyssna på andra än dina närmaste så kommer du ofrånkomligen att ha ett mycket dåligt utgångsläge jämfört med människor som kan acceptera att det finns människor som faktiskt vet avsevärt mer än vad man själv gör, och att det kan vara en bra idé att ta del av deras kunskap.

De har allmänna kunskaper. Ta en person som du, som läst en jävla massa om AS och autismspektrumstörningar - du har en uppsjö allmän information. Du vet vilka svårigheter jag kanske har (eftersom få av oss prickar in samtliga som finns). Vidare har du inte en susning om till vilken grad jag har dessa svårigheter, dvs hur svårt drabbad jag är av varje svårighet. Lika lite information har en människa som är utbildad på AS och föreläser eller har skrivit en bok eftersom vederbörande aldrig har träffat just mig (eller mina närmaste för den delen). Så visst kan personer veta avsevärt mycket mer än jag gör om t.ex sig själva, om AS i allmänhet eller om bilar. Det ändrar dock inte det faktum att de inte kan skriva en handbok om varesig mig eller någon annan som har AS eftersom alldeles för många delar varierar och varierar kraftigt. Gick det in nu?

Gafsan skrev:Tänker du likadant om du drabbas av ett brutet ben eller en hjärtinfarkt? Med den logiken bör du i så fall avstå från att besöka läkare, för vad kan någon som du inte känner veta om hur du fungerar?

Nu kan man ju se ett brutet ben på en röntgen så även om fraktuerna varierar så kan man se det svart på vitt. Du kan inte se AS på samma vis och peka ut de exakta problemområderna och graderna av svårigheter på en skärm med en bild av hjärnan.
Vidare kan väl påpekas att jag inte gärna besökar läkare eftersom jag de senaste 4 åren haft uppenbara fysiska problem som inga prover har lust att verifiera så jag får kosntant "mental utmattning" kastat på mig.

Nej, jag har litet och inget förtroende för läkare av ett flertal anledningar, inte minst för 5 års felbehandling tidigare i livet. Anledningen till felbehandling var för att läkaren, precis som du, förutsatte att han minsann kunde och visste mer än jag så han ignorerade allt jag sa som kunde motsäga hans teori. Så jag har lärt mig den hårda vägen att utbildning inte är någon garanti för att personer har rätt.

Gafsan skrev:Varför skulle ens självförtroende vara knutet till ens förmåga att uppfatta alla aspekter av tillvaron på samma sätt som andra gör? Jag har ett rätt så bra självförtroende, och det har för övrigt även många av de synskadade personer som jag haft nöjet att träffa och arbeta med.

Men du är helt säker på att ditt sätt att uppfatta olika aspekter av tillvaron är "fel" eller vridna och därför sätter du ingen tilltro till dem. Och varför? För att en läkare har påstått att det måste vara så för att du har AS eller för att du av erferenhet vet att du uppfattar saker åt helvete?

Gafsan skrev:Att förstå varje människa som individ utan att dra någon som helst lärdom från vad man lärt sig av andra är knappast möjligt och jag har svårt att inse varför det skulle vara önskvärt. Jag uppfattar det definitivt inte som vidare respektfullt om människor väljer att blunda för tillgänglig information som skulle kunna hjälpa dem att förstå varandra bättre.

Varför skulle det vara önskvärt att bli bedömd efter någon annans mall? Jag har mött människor som använt sig av "tillgänglig information" för att "förstå" mig. Det är de personer som t.ex förutsätter att jag har en empatistörning som innebär att jag har sämre empati än andra, om någon alls. Vidare förutsätter de att de måste undvika allt vad sarkasm och ironi innebär samt att de måste förklara att de menar hela badrummet när de säger "toaletten".

Jag har med andra ord blivit behandlad som en person med mycket grövre funktionshinder än jag har tack vare att människor valt att "lära sig" om mig innan de ens träffat mig. Dessa människor är också de som har svårast att ställa om sitt tänk och isne att jag inte är aspergaren de läste om i boken på bibblan, jag är jag.

Så, igen, av respekt för varje människa väljer jag att möta dem, lyssna till dem, lära känna dem och förstå dem utifrån vem just de är och inte utifrån vad andra påstår att de måste vara.

Just det här med att ingen tycker att man borde ha diagnosen kan handla om stigmatisering.

En person som är född blind kan förvisso inte se. Så ja, det är ett funktionshinder. Men då blir hela syncentrat ledigt och kommer användas för annat, sådant som inte förekommer hos de seende.

Bara detta tycker jag är intressant. Hur ett handikapp öppnar för nya förmågor.

tahlia skrev:Men du är helt säker på att ditt sätt att uppfatta olika aspekter av tillvaron är "fel" eller vridna och därför sätter du ingen tilltro till dem. Och varför? För att en läkare har påstått att det måste vara så för att du har AS eller för att du av erferenhet vet att du uppfattar saker åt helvete?

Jag vet ju att jag har problem. Jag är uppenbart funktionshindrad i vissa avseenden, det behöver jag ingen läkare för att tala om. Det läkarna däremot kan göra är att förklara hur mitt funktionshinder fungerar - naturligtvis i generella ordalag eftersom alla aspergare är individer - och det är jag tacksam för att de gör. Jag tror att det är positivt med kunskap och man kan inte själv samla in all kunskap man behöver.

Det är tråkigt att höra att du blivit felbehandlad och illa bemött, men att vissa personer inom vården gör misstag eller är inkomptetenta är knappast skäl till att misstro all medicinsk forskning.

Gafsan skrev:Det är tråkigt att höra att du blivit felbehandlad och illa bemött, men att vissa personer inom vården gör misstag eller är inkomptetenta är knappast skäl till att misstro all medicinsk forskning.

Det är just vad det är, för mig. Se, det är ett drag av AS som jag kutar runt med, jag har stora problem att lita på något eller någon som redan svikit. Medicinen och dess utövare har svikit mig fler än en gång därför misstror jag den och lär alltid göra.

Med det sagt så är det inte omöjligt för mig att lita på en läkare, den psykiater som satt min diagnos är en helt fantastisk person med en underbar inställning och tonvis av erfarenheter och utbildning. Dock litade jag inte blint på honom heller, han bevisade sig och därför fick jag förtroende för honom. Det är som med tillit som det är med respekt - det är inget man bara ger bort, den förtjänas.

tahlia skrev:

Gafsan skrev:Det är tråkigt att höra att du blivit felbehandlad och illa bemött, men att vissa personer inom vården gör misstag eller är inkomptetenta är knappast skäl till att misstro all medicinsk forskning.

Det är just vad det är, för mig. Se, det är ett drag av AS som jag kutar runt med, jag har stora problem att lita på något eller någon som redan svikit. Medicinen och dess utövare har svikit mig fler än en gång därför misstror jag den och lär alltid göra.

Med det sagt så är det inte omöjligt för mig att lita på en läkare, den psykiater som satt min diagnos är en helt fantastisk person med en underbar inställning och tonvis av erfarenheter och utbildning. Dock litade jag inte blint på honom heller, han bevisade sig och därför fick jag förtroende för honom. Det är som med tillit som det är med respekt, det förtjänas.

OK. Jag kan förstå din inställning. Jag tror dock att den innebär nackdelar när det gäller att inhämta information kring och förstå AS (eller andra funktionshinder/sjukdomar). Men naturligtvis har du rätt i att det är ett aspergerdrag. Att vara mycket misstänksam är nog ganska vanligt bland aspergare.

Har haft en bra specialpedagog, haft tur där. Men just läkarna har inte varit mycket att hänga i julgran. Massor av feldiagnoseer, elakt bemötande och så han som hela tiden sa Aspergers Sjukdom och hävdade att man kunde bli friskare från den.

0010100 skrev:Varje gång vi pratar om det så vill jag ursäkta mig med att jag naturligtvis inte har Aspergers Syndrom egentligen...

0010100 skrev:Men varje gång jag träffar mina vänner så påminns jag om att jag "egentligen" är normal. Att jag bara överdriver/hittar på.

Vad jag försökte genom att dra exempel och tjata på om mitt liv var (synd att inte poängen gick fram), att visa att AS i dagsläger är en diagnos men inte behöver vara särskilt udda för att få..men orkar/kan man inte anpassa sig till hur det moderna livet ser ut idag ja då är risken stor att man kan få en aspergerdiagnos.

Om man inte har tillräckligt med cash, för då får man ingen diagnos, det ska man bara ha för att s a s överleva, d v s inte bli ställd på gatan.

Hur ens hjärna fungerar är heller inte hela sanningen, ett exempel är aspergermannen som söker för utredning då hans fru är övertygad om att han har AS. AS kan av utredare bekräftas, man mannen ges ingen diagnos då han är framgångsrik i sitt företag och därmed inte kan anses funktionshindrad (hur pass funktionshindrad han är i hemmet anses vara en helt annan sak, för det saknar ekonomisk betydelse). Kanske inte så kul för frugan, men så fungerar det.

Och för att gardera mig..detta är ett exempel, undantag finns alltid, mot detta går alltid att hitta invändningar och motbevis. Det vet jag.