Ugglan skrev:

Schmetterling skrev:Ska jag se till mig själv så har jag alltid sett mig som normen och andra som avvikande, om det är så blir det ju svårt att se sig själv och hur man fungerar.

Ha, ha ..Självklart ser jag mig själv som normen...eller tycker i alla fall jag borde vara, nej jag jämför mig inte med andra på ett konsensussökande sätt.

Nej, precis, då blir det ju svårt.

Ugglan skrev:

Schmetterling skrev:Alltså, många med HFA kan ju tolka ansiktsuttryck för att de lärt sig det, kan det vara så för dig?

Psykologen menade att det ju är ett syndrom, dvs att man har har vissa grejer men inte allt och att jag på den punkten saknar oförmåga, nåt sånt. Jag upplever inte att jag fått lära mig det.

Jo, så är det ju. Man behöver inte uppfylla precis alla kriterier eller alla bitar av kriterier. (Jag uppfyller inte alls "tittar inte, visar inte"-kriteriet och en del kriterier uppfyller jag delar av: det är ju flera exempel på saker i varje kriterium.)

Edit: Fasen, jag får inte till citeringen, hoppas det är läsbart!

Schmetterling skrev:

Ugglan skrev:

Schmetterling skrev:Ska jag se till mig själv så har jag alltid sett mig som normen och andra som avvikande, om det är så blir det ju svårt att se sig själv och hur man fungerar.

Ha, ha ..Självklart ser jag mig själv som normen...eller tycker i alla fall jag borde vara, nej jag jämför mig inte med andra på ett konsensussökande sätt.

Nej, precis, då blir det ju svårt.

Ja fast jag kan ju trots det bedöma om människor är avvikande, jag ser direkt om någon är avvikande, och jag vet att jag själv också är det ibland (när jag är slutkörd tex). Men jag strävar inte efter konsensus och likriktning.

Får inte till citeringen korrekt.



Moderator atoms - reparerade en fallerad citering.

Ugglan skrev:

Schmetterling skrev:

Ugglan skrev:

Ha, ha ..Självklart ser jag mig själv som normen...eller tycker i alla fall jag borde vara, nej jag jämför mig inte med andra på ett konsensussökande sätt.

Schmetterling skrev:Nej, precis, då blir det ju svårt.

Ja fast jag kan ju trots det bedöma om människor är avvikande, jag ser direkt om någon är avvikande, och jag vet att jag själv också är det ibland. Men jag strävar inte efter konsensus och likriktning.

Får inte till citeringen korrekt.

Jag kan också bedöma att människor är avvikande men det betyder inte att jag kan bedöma när jag själv är det. Jag har inte tillräcklig förmåga att se mig själv utifrån.

Nå, hur som helst, om man nu inte är fackutbildad och till det lyförd och har en lång erfarenhet av detta (och nu är vi nere på ett fåtal av de yrkesverksamma). Då är det diagnoskriteriernas formulering som gäller och inför dem är det lätt att känna sig främmande.

Ugglan skrev:Nå, hur som helst, om man nu inte är fackutbildad och till det lyförd och har en lång erfarenhet av detta (och nu är vi nere på ett fåtal av de yrkesverksamma). Då är det diagnoskriteriernas formulering som gäller och inför dem är det lätt att känna sig främmande.

Det är alltid diagnoskriteriernas formulering som gäller. En kompetent utredare kan tolka diagnoskriterierna i en levande person. En kompetent utredare kan också förkalra diagnoskriterierna på ett sätt som gör att patienten förstår vad de innebär för just henom.

Schmetterling skrev:

Ugglan skrev:Nå, hur som helst, om man nu inte är fackutbildad och till det lyförd och har en lång erfarenhet av detta (och nu är vi nere på ett fåtal av de yrkesverksamma). Då är det diagnoskriteriernas formulering som gäller och inför dem är det lätt att känna sig främmande.

Det är alltid diagnoskriteriernas formulering som gäller.

Ja och inför dem känner jag mig främmande. Jag tycker helt enkelt det är förbannat klumpigt formulerade, de beskriver ett tillstånd som man kanske aldrig hamnar i, man blir inte stereotyp och repititiv utan tyst eller förbannad, eller tillbakadragen, när det är som värst. Men rätt långt ifrån kriterierna trots det.
AS i alla fall.

Ugglan skrev:

Schmetterling skrev:

Ugglan skrev:Nå, hur som helst, om man nu inte är fackutbildad och till det lyförd och har en lång erfarenhet av detta (och nu är vi nere på ett fåtal av de yrkesverksamma). Då är det diagnoskriteriernas formulering som gäller och inför dem är det lätt att känna sig främmande.

Det är alltid diagnoskriteriernas formulering som gäller.

Ja och inför dem känner jag mig främmande. Jag tycker helt enkelt det är förbannat klumpigt formulerade, de beskriver ett tillstånd som man kanske aldrig hamnar i, man blir inte stereotyp och repititiv utan tyst eller förbannad, eller tillbakadragen, när det är som värst. Men rätt långt ifrån kriterierna trots det.
AS i alla fall.

Då har inte psykologen lyckats förklara på vilket sätt du uppfyller kriterierna. Jag har också svårt att se mig i dem, tills psykologen hjälpte mig att tolka dem. De är som sagt formulerade för psykologer/psykiatriker på fackspråk.

Schmetterling skrev:Det är alltid diagnoskriteriernas formulering som gäller. En kompetent utredare kan tolka diagnoskriterierna i en levande person. En kompetent utredare kan också förkalra diagnoskriterierna på ett sätt som gör att patienten förstår vad de innebär för just henom.

Jo det håller jag med om, men det är rätt få som har den kompetensen.

Ugglan skrev:

Schmetterling skrev:

Ugglan skrev:Nå, hur som helst, om man nu inte är fackutbildad och till det lyförd och har en lång erfarenhet av detta (och nu är vi nere på ett fåtal av de yrkesverksamma). Då är det diagnoskriteriernas formulering som gäller och inför dem är det lätt att känna sig främmande.

Det är alltid diagnoskriteriernas formulering som gäller.

Ja och inför dem känner jag mig främmande. Jag tycker helt enkelt det är förbannat klumpigt formulerade, de beskriver ett tillstånd som man kanske aldrig hamnar i, man blir inte stereotyp och repititiv utan tyst eller förbannad, eller tillbakadragen, när det är som värst. Men rätt långt ifrån kriterierna trots det.
AS i alla fall.

Jag riktar mig nog mest mot TS här och bilden som finns av asperger, trots allt är det den bilden man har att förhålla sig till när man funderar på om man kan ha AS

Schmetterling skrev:Då har inte psykologen lyckats förklara på vilket sätt du uppfyller kriterierna. Jag har också svårt att se mig i dem, tills psykologen hjälpte mig att tolka dem. De är som sagt formulerade för psykologer/psykiatriker på fackspråk.

Efter utredningstillfällena (och några träffar till) tittade utredningspsykologen på mig och sa -det är subtilt, man kan inte tro att du har det. (Hon har sysslat med detta sen sjuttiotalet och räknas som en av de främsta på området och gjorde en second opinion på mig). Vi har verkligen benat igenom kriterierna för att se vad jag uppfyller och i vilka situationer osv.

För att förtydliga (jag vet att det är fackspråk, jag är utbildad), det är diagnoskriteriernas formulering som gemene man har att förhålla sig till och det kan kännas väldigt främmande med den mallen när man funderar över varför man blir så vansinnigt trött eller tycker vissa saker är jobbiga.

Ugglan skrev: Vi har verkligen benat igenom kriterierna för att se vad jag uppfyller och i vilka situationer osv.

Alltså, för att inte framstå som helt förvirrad, vill jag förtydliga: det faktum att jag i perioder plockar mycket svamp och lägger på tork i hemmet på plana ytor under en kort period, kan räknas som ett stereotypt, repititivt beteende. Men vad fan vill man ha svamp måste den ju plockas och att torka den är smartast i mitt tycke (men det anses lite udda), det faktum att jag inte har mycket till övers för stelbenta karriärister (obs de stelbenta och tråkiga) och kanske inte hade så mycket att säga till dem, ja det kan räknas som en form av socialt problem...och det faktum att jag inte fixar det liv jag borde i förhållande till den utbildning jag har, gör att AS är förklaringen. Mina repititiva och stereotypa sidor ser jag själv mer som nyanser. Men visst jag kan fatta att det kanske kan uppfattas som överdrivna ibland.

Men att få dem att passa in i aspergerdiagnoskriteriemallen är inte helt lätt. Trots det är jag jälkigt funktionshindrad, förhållandet till omvärlden tar för mycket energi. Men det tog lång tid för mig att fatta att jag kunde höra hemma inom asperger. Som sagt jag riktar mig nu mest till TS och övriga inne på Kan jag ha asperger?

tahlia skrev:

Gafsan skrev: Vårt funktionshinder innebär ju att vi inte uppfattar/förstår saker som är uppenbara för andra, och tyvärr är det ju svårt att veta vad man inte uppfattar eller förstår. Att be en aspergare att förklara sitt funktionshinder är lite som att fråga en synskadad person vad det är hen inte ser.

Jag måste få fråga... allt sådant här mindre positivt som du insisterar på gällande AS, som här ovan samt sådant som "begränsad fantasi" etc, är det sådant du själv uppmuntrat dig till att hålla fast vid genom att t.ex själv läsa diverse litteratur och faktaböcker i ämnet eller är det någon yttre påverkan som t.ex en psykiater/psykolog eller habpersonal som tryckt på (eller människor under uppväxten?).

Anledningen till att jag frågar är för att du låter som dessa, med Krigarns ord, tanter som konsekvent försöker hjärntvätta personer med att de är "så väldigt handikappade/funktionshindrade att de inte ens begriper de själva". Så jag kan bara inte undgå att fundera på om du själv känner ett behov av att förminska personer med AS (då även dig själv) eller om något i livet har ställt till att du uppfattar det som ok.

Den kunskap jag har på området AS har jag fått genom att läsa diverse litteratur och faktaböcker, lyssnat på föredrag och seminarier, diskuterat med psykologer samt iakttagit hur jag själv och människor runt omkring mig fungerar.

Det låter nästan som om du tycker att det är fel att inhämta information från litteratur och kunnigt yrkesfolk. Jag har mycket svårt att förstå varför.

Om du inte alls håller med om de teorier som idag är förhärskande kring AS och autismspektrumproblematik så får du gärna förklara varför, och hur du istället tror att det förhåller sig.

Jag har också fått bemötandet att folk inte vill att man ska ha Asperger.

Man får lära sig att leva utan dem eventuellt.

Eller att själv ta initiativ till kontakt på egna villkor.

Ugglan skrev:

Schmetterling skrev:Då har inte psykologen lyckats förklara på vilket sätt du uppfyller kriterierna. Jag har också svårt att se mig i dem, tills psykologen hjälpte mig att tolka dem. De är som sagt formulerade för psykologer/psykiatriker på fackspråk.

Efter utredningstillfällena (och några träffar till) tittade utredningspsykologen på mig och sa -det är subtilt, man kan inte tro att du har det. (Hon har sysslat med detta sen sjuttiotalet och räknas som en av de främsta på området och gjorde en second opinion på mig). Vi har verkligen benat igenom kriterierna för att se vad jag uppfyller och i vilka situationer osv.

För att förtydliga (jag vet att det är fackspråk, jag är utbildad), det är diagnoskriteriernas formulering som gemene man har att förhålla sig till och det kan kännas väldigt främmande med den mallen när man funderar över varför man blir så vansinnigt trött eller tycker vissa saker är jobbiga.

Jahaaa! NU börjar jag förstå hur du menar. Ibland måste man vara väldigt pedagogisk med mig. Jag har missförstått hur du menar med diagnoskriterierna. Dock håller jag inte med. Gemene man ska förhålla sig till beskrivningar av asperger i vardagen och livet, inte diagnoskriterier. Jag tror inte att någon som i vuxen ålder börjar fundera på AS känner igen sig tydligt i diagnoskriterierna, däremot i beskrivningar. Jag anser det viktigt att diagnoskriterier är torrt och allmänt formulerade.

Schmetterling skrev:

Ugglan skrev:

Schmetterling skrev:Då har inte psykologen lyckats förklara på vilket sätt du uppfyller kriterierna. Jag har också svårt att se mig i dem, tills psykologen hjälpte mig att tolka dem. De är som sagt formulerade för psykologer/psykiatriker på fackspråk.

Efter utredningstillfällena (och några träffar till) tittade utredningspsykologen på mig och sa -det är subtilt, man kan inte tro att du har det. (Hon har sysslat med detta sen sjuttiotalet och räknas som en av de främsta på området och gjorde en second opinion på mig). Vi har verkligen benat igenom kriterierna för att se vad jag uppfyller och i vilka situationer osv.

För att förtydliga (jag vet att det är fackspråk, jag är utbildad), det är diagnoskriteriernas formulering som gemene man har att förhålla sig till och det kan kännas väldigt främmande med den mallen när man funderar över varför man blir så vansinnigt trött eller tycker vissa saker är jobbiga.

Jahaaa! NU börjar jag förstå hur du menar. Ibland måste man vara väldigt pedagogisk med mig. Jag har missförstått hur du menar med diagnoskriterierna. Dock håller jag inte med. Gemene man ska förhålla sig till beskrivningar av asperger i vardagen och livet, inte diagnoskriterier. Jag tror inte att någon som i vuxen ålder börjar fundera på AS känner igen sig tydligt i diagnoskriterierna, däremot i beskrivningar. Jag anser det viktigt att diagnoskriterier är torrt och allmänt formulerade.

Ja jag har liksom ingen annan än mig själv att utgå ifrån , jag känner ingen annan med AS och jag hade och har fortfarande svårt för beskrivningarna när jag skulle försöka hitta en förklaring till mina tillkortakommanden, mitt behov av tystnad. För mig var det svårt att få ihop det. Men jag fattar samtidigt att de måste vara torrt formulerade. Men ändå, det där repititiva, ja jag har lite svårt för det, mina problem är lite flyktiga tills de slår ned som en bomb.

Jag kan rekommendera dig att gå på en forumträff. Jag och min bror var väldigt nervösa inför vår första träff; när vi gick dit var jag under utredning och min bror nydiagnosticerad. Vi var förstås osäkra på vilka vi skulle möta - vi funderade på om man skulle SE det på de andra, att vi kanske inte alls hade AS ändå. Men så var det inte. Vi möttes av ett glatt och trevligt gäng, tror inte att jag skulle ha gissat att något var "galet" hos någon av dem om jag inte på förhand vetat att de var från forumet. Alla hade olika personligheter; vissa pratade konstant, andra satt tysta hela träffen. Även spektrat däremellan fanns representerat.

Visst är vissa mer högfungerande än andra, men det betyder inte att det inte finns problem och speciella beteenden av olika slag som är relaterat till diagnosen.

Ser att samma diskussion kommer upp igen. Är det inte bara att inse att aspergers består av olika delar och vi alla har olika "begåvningsprofiler" inom syndromet?

Jag förstår Gafsan tror jag, även om jag tycker mig ha bra föreställningsförmåga. Om man nu inte hade några svårigheter, varför finns då diagnosen? Nä, bara att erkänna att helt vanliga är vi inte. Och det kan kännas jobbigt om man har en specifik svårighet folk förnekar att man har.

Själv har jag ett ännu värre problem som man inte får ha, men som mer eller mindre legat till grund för vad man trott aspergers är. Jag har definitivt inte "normal" empati. Långt ifrån.

Nu ställer det inte till det för mig på samma sätt som min oförmåga att organisera, som oxo verkar ifrågasatt vad gäller asperger, min pedagog säger att hon träffar fler oorganiserade än organiserade (ja inte som OA alltså ), och att myten att aspergare har ordning och reda är en myt och kvarleva.

Men som sagt, alla kan inte ha exakt samma problem i samma styrka. Då vore vi inte människor.

kiddie skrev:Ser att samma diskussion kommer upp igen. Är det inte bara att inse att aspergers består av olika delar och vi alla har olika "begåvningsprofiler" inom syndromet?

Jag förstår Gafsan tror jag, även om jag tycker mig ha bra föreställningsförmåga. Om man nu inte hade några svårigheter, varför finns då diagnosen? Nä, bara att erkänna att helt vanliga är vi inte. Och det kan kännas jobbigt om man har en specifik svårighet folk förnekar att man har.

Själv har jag ett ännu värre problem som man inte får ha, men som mer eller mindre legat till grund för vad man trott aspergers är. Jag har definitivt inte "normal" empati. Långt ifrån.

Nu ställer det inte till det för mig på samma sätt som min oförmåga att organisera, som oxo verkar ifrågasatt vad gäller asperger, min pedagog säger att hon träffar fler oorganiserade än organiserade (ja inte som OA alltså ), och att myten att aspergare har ordning och reda är en myt och kvarleva.

Men som sagt, alla kan inte ha exakt samma problem i samma styrka. Då vore vi inte människor.

Mhm.
Jag tänker att en person som haft diagnosen sedan barndom troligt har svårigheter som är mer uppenbara (tillägg: observera ordvalet "uppenbara", jag säger INTE större, svårare, värre utan bara just mer uppenbara, synliga) än en person som får diagnosen först i vuxen ålder - det är inte så konstigt. Det kan ju förklara TS kompis med asperger reaktion. En bra vän och klok person är dock förmögen att tänka om, tänka nytt, tänka bredare. Jag hoppas att det blir så med dina vänner, TS!

(OT: Vad gäller att organisera är det en intressant myt. Att ha problem med exekutiva funktioner och automatisering påverkar i allra högsta grad förmågan att hålla ordning. Däremot kan jag tänka mig att behovet av ordning är stort (till exempel för att man har svårt att leta efter saker och/eller blir mycket trött av pryttlar och stök) och om behovet är så stort att orken bli stor nog - att motivationen blir tillräckligt hög - då kan man bli pedant av stora mått. Inget dera är alls konstigt.)

(OT2: kiddie: Angående empatin (jag minns lite av vad jag läst som du skrivit om din i en tråd om ämnet). Det kan vara jobbigt på det här forumet att leva upp till bilder av aspergare som aspergare inte vill kännas vid. Jag har vid ett flertal tillfällen upplevt mig underkänd just här på forumet på grund av min asperger. Störigt.)

Schmetterling: Det beror väl också på vilka exekutiva funktioner man har problem med?

Gafsan skrev:Den kunskap jag har på området AS har jag fått genom att läsa diverse litteratur och faktaböcker, lyssnat på föredrag och seminarier, diskuterat med psykologer samt iakttagit hur jag själv och människor runt omkring mig fungerar.

Vad gäller alla delar utom det allra sista du säger där är du min raka motsats. Jag har konsekvent undvikit litteratur för att inte tala om föredrag och seminarier. Varför? Av samma anledning som jag väljer att nöja mig med att iaktta hur jag och människor runt mig (då främst de närmaste som jag faktistk bryr mig om) fungerar - för att ingen bok, ingen expert och ingen föreläsare kan tala om för mig hur jag fungerar eller hur mina närmaste fungerar.

Mitt intresse har aldrig varit att lära mig om Aspergers, mitt intresse har alltid varit att lära mig om andra och mig själv, något som jag omöjligt kan göra genom att läsa en bok skriven av någon som aldrig träffat någon av de människor jag intresserar mig för eller med fackfolk/föreläsare som heller aldrig träffat någon av de personerna.
Jag är mer intresserad av att lära mig hur var enskild människa fungerar än hur så kallade "utbildat folk" tycker att de alla ska fungera.

Gafsan skrev:Det låter nästan som om du tycker att det är fel att inhämta information från litteratur och kunnigt yrkesfolk. Jag har mycket svårt att förstå varför.

Ja, jag tycker det är fel. Ska jag inhämta information om mig själv från människor som aldrig träffat mig eller som pratat med mig en timme eller två? Jag har tillbringat 30 år med att vrida och vända på mig själv, hur jag fungerar och reagerar samt varför. Av vilken anledning skulle jag låta någon påstå att de vet bättre?
Än värre, varför i hela friden skulle jag låta någon tala om för mig hur jag ska fungera?

Det här du säger:

Gafsan skrev:Att be en aspergare att förklara sitt funktionshinder är lite som att fråga en synskadad person vad det är hen inte ser.

Ser du inte att du pratar ned dig själv något enormt med den meningen? Har du så dåligt självförtroende att du anser dig vara helt utan självinsikt och självförståelse? Har du dessutom mage att påstå att vi andra är likadana? Varför skulle jag inte kunna förklara något som jag lagt ned 30 års forskning, erfarenhet, analyserande och tankearbete på?

Det jag ser i dina texter är ett bottenlågt självförtroende vilket är varför jag frågade vad det hela kom sig av från start. Har du verkligen läst dig till att du ska sakna självinsikt och därför gör du det? Har du inget förtroende alls för dina egna erfarenheter och upplevelser, dina egna observationer av dig själv och andra?

Gafsan skrev:Om du inte alls håller med om de teorier som idag är förhärskande kring AS och autismspektrumproblematik så får du gärna förklara varför, och hur du istället tror att det förhåller sig.

Anlednigen till att jag inte håller med är för att det här handlar om individer med olika personligheter, olika kombinationer av styrkor och svagheter. Det går inte att läsa en handbok in i detalj om varken dig eller mig lika lite som det går att läsa en handbok om någon annan.

Jag är inte heller beredd att förminska varje människa till en rad kriterier eller en föreläsares kliniskt trånga syn - jag vill möta, se, lära känna och förstå var människa för sig eftersom den ena aldrig är exakt likadan som den andra. Att bemöta människor på något annat vis vore vansinnigt respektlöst.

biologic skrev:Schmetterling: Det beror väl också på vilka exekutiva funktioner man har problem med?

Absolut! Jag menade inte att formulera mig så generaliserande som jag nu ser att jag gjorde. Bra att du påpekar det, tack.

Schmetterling skrev:

Ugglan skrev:

Schmetterling skrev:Ja, men det är ju det som är grejen. Det är ju därför det görs en ordentlig utredning. Hur saker påverkar en är ju hur man fungerar. Att ens svårigheter inte syns förrän de så att säga prövas är ju självklart (eller borde vara självklart).

Jo jag håller med. Men i mitt fall fungerade inte riktigt formulärfrågorna heller, jag minns det som "upplever du att samma ljus kan kännas olika olika dagar" och "tycker du att tyg kan upplevas olika olika dagar" frågor som fick den intervjuade att framstå som rätt wacko, minst sagt, jag fick under diskussion försöka fatta att för dem som aldrig upplevt olika former av ljus eller tyg som störande ja då kanske det faktum att man upplever vissa former av ljus och tyg som störande verkar vara så konstigt att frågeställningen därav blir väldigt konstigt formulerad. Jag fick försöka ha lite överseende helt enkelt.

Sen var gäller det sociala, jag blir trött av det som av allting annat, ägnar jag mig helt autistiskt åt läsning en hel dag så är jag helt slutkörd av det också. Allt tar energi. Allt utanför mig själv. Men jag har aldrig upplevt det som svårt att tolka ansikten och så, den biten känner jag inte igen mig i.

Ja, jag håller med om frågorna. För att kunna svara måste man ofta ha jämfört sig med andra och just det kan ju vara en sån sak som man inte gör om man har någon form av autism. Ska jag se till mig själv så har jag alltid sett mig som normen och andra som avvikande, om det är så blir det ju svårt att se sig själv och hur man fungerar.

Alltså, många med HFA kan ju tolka ansiktsuttryck för att de lärt sig det, kan det vara så för dig? Att det inte går automagiskt utan att det är något som automatiskt kompenserar genom till intellekt? Allt man gör med det semantiska minnet tar mer energi än sådan som går automagiskt, så om det är så är det ju inte konstigt att du blir väldigt trött av social umgänge.

Vad gäller tolkandet av ansiktsuttryck är det i alla fall precis så för mig. Det jag vill få fram är enbart min syn av omvärlden, om den är sann eller inte kan jag inte svara på. Jag har alltid tyckt att det varit jobbigt med olika sociala sammankomster pga av jag snarast är för bra på att läsa av människor än tvärtom. Jag analyser och ser minsta detalj och skiftning i ansiktsuttryck, kroppshållning och tonlägen hos många människor samtidigt. Jag kan inte välja att filtrera bort det. Jag vet inte om det är för att jag är överanalytisk eller om det beror på inbillning, eller om jag har vanföreställningar, men det är väldigt sällan jag har fel om människors egentliga avsikter eller motiv. Det är det som i sin tur gör att jag blir trött av att umgås med folk, att jag ofta tycker att jag ser rakt igenom människor och vad de egentligen tycker och tänker.

Men som sagt, jag vet inte. Jag har huvudet fullt med alla möjliga tankar själv för ögonblicket, har ganska nyligen fått diagnos efter många års utredning, med diverse stickspår. Just det att jag är så oerhört bra på att läsa av min omgivning innan de ens själva är medvetna om vad de ska säga eller göra har fördröjt diagnostiseringen för mig ganska rejält. Jag vet inte heller om det är jobbigast för folk i min omgivning eller för mig själv att jag nästan alltid vet vad de tänker säga eller göra. Däremot vet jag aldrig hur jag ska reagera på det folk säger eller gör...

Alien skrev:Om dina kompisar inte tycker du har AS, så är det ju du själv som ingett dem den idén:

Jaha.

Alien skrev:Varför tror du inte på utredaren? De/n är ju proffs, i motsats till dina kompisar. Du har ju uppenbarligen problem, t ex med det sociala. Tycker du verkligen att kriterierna inte stämmer in alls på dig?

Min utredare är psykolog. Precis som min kompis är. Kriterierna stämmer in till viss del, precis som jag skrev. Till viss del inte.

Alien skrev:Jag tror att du ser för dig någon slags "normalaspergare", men läser du på forumet så ser du att vi är väldigt olika, trots att vi har diagnos. Man behöver inte vara särskilt smart (det räcker med att man inte har IQ under 70). Man behöver inte ens ha specialintressen, se denna tråd: maste-man-ha-specialintresse-t29783.html

Jag hyser inget tvivel om att alla är olika trots diagnos. Mitt inlägg handlar om hur svårt jag tycker att det är att ha en diagnos bland människor som inte tycker att jag borde ha den.

Geisha skrev:Jag fick min Asperger-diagnos tidigare i år - i februari för att vara exakt, och jag kände också en osäkerhet "tänk om jag inte är en riktig aspergare?" då jag känner att det är flera saker som är typiskt för aspergare som jag inte kan känna mig vid t.e.x. att tolka saker bokstavligen, hög intelligens och specialintressen med hög kunskap på det utvalda området. Jag har alltid haft mina speciella saker som jag samlat på och tyckt väldigt mycket om, men jag kan inte påstå att jag varit något vidare påläst... =( Men visst, när jag tycker om något så gör jag det ordentligt och passionerat men är för lat för att gräva fram all information om ämnet. Synd, jag skulle verkligen vilja vara duktig på det jag tycker om... Angående min uppfattning om att Aspergare är väldigt intelligenta och smarta personer så fick jag veta av min psykolog som gav mig diagnosen att det inte är alla som är det. Jag uppfyller två av huvudkriterierna; svårt att anpassa sig socialt/umgås med människor och har väldigt strikta rutiner, så jag hoppas att jag fått rätt diagnos. Jag vill tro och hoppas att det är Asperger jag har.

Det kan finnas många orsaker till varför man har det svårt socialt. Det har skett många misstag för mig angående diagnostisering tidigare. Det finns ju väldigt många förskönade bilder av diagnosen, som gör att de med stor problematik hamnar i skymundan. Så för mig handlar det inte om ifall jag är en "riktig aspergare", utan snarare: hjälper jag till att skapa problem för andra med större problem än jag själv genom att bli tillskriven någonting jag inte har? T ex ett hjärnfel.

Zirre skrev:Det behöver man inte ha för att få diagnosen. Jag har inte heller nåt av det där.

Nej, precis vad jag skrev. Jag har diagnosen och har inget av det där.

Zirre skrev:Man är inte en diagnos, man är bara sig själv med diagnosen.

Jag vill inte vara en diagnos inom vården, menar jag. Det är sällan man "är sig själv" inom psykiatrin. För dem är man oftast bara en diagnos. Tyvärr.