Jag har en kompis som är utbildad psykolog. Hen har skrivit om Aspergers Syndrom/autismspektrumstörning. Vi blev kompisar när jag var 16, vilket är väldigt många år sedan. Innan dess hade jag inte haft särskilt många kompisar.

Min kompis säger att det finns en inflation av dessa diagnoser just nu. Varje gång vi pratar om det så vill jag ursäkta mig med att jag naturligtvis inte har Aspergers Syndrom egentligen... utan att det bara är psykiatrin som gjort något fel. Jag har haft många diagnoser innan (minns inte antalet, men ett par exempel är fobisk personlighetsstörning och recidiverande depression).

När jag sitter på habiliteringen och går igenom mina problem så känner jag mig som en hycklare. Kanske är dessa problem ingenting egentligen? Folk har det värre, de som har diagnosen på riktigt. Kanske ser min psykolog att mina problem inte faller innanför kriterierna för dem med autismspektrumstörning? Kanske kastar hen ut mig då?

Flera jag är bekanta med blir diagnostiserade. En annan vän som haft diagnosen sedan hen var ung säger ungefär "verkar som vem som helst kan få diagnosen numera", när jag berättar för hen om min diagnos. Jag berättar om den på ett sätt som att jag inte har den på riktigt, utan som att det bara skett något misstag. Min kompis håller med.

Jag är inte alls smart. Men många verkar tro att folk som är diagnostiserade med Aspergers Syndrom är smarta. Jag har inget specialintresse och inga vanor/rutiner som jag inte kan leva utan.

Faktum är att jag inte har några rutiner alls - det är ett av mina största problem. Det som passar in på mig är enbart att jag inte kommer överens med andra människor.

Min kompis som är psykolog säger att det verkar som att jag inte har något intresse för andra människor. När vi träffar personer hen känner på stan så går jag helst iväg. Jag kan hälsa, men jag vill inte mer än så. Jag vet inte varför. Det känns bara inte intressant. Kanske är jag rädd att inte bli omtyckt.

Men de jag känner vet inte om mina "riktiga" problem. Jag kan inte berätta för dem om problemen. För det har gått så många år utan att jag sagt något om det så de skulle inte tro mig.

Jag slutade gå i skolan när jag var tretton år. Det gör att jag känner mig väldigt misslyckad.
Det gör mig ledsen när andra människor tycker om att gå ut och festa och umgås. Jag vill tycka om det, men jag gör det inte. Jag försöker nu ta tag i min utbildning, jag får enskild undervisning för att jag inte kan sitta bland massa andra människor och lära mig saker. Jag får skriva prov enskilt.
Jag undviker mina kompisar ganska ofta. Dagarna spenderar jag mest ensam, kvällarna med min partner.

Men varje gång jag träffar mina vänner så påminns jag om att jag "egentligen" är normal. Att jag bara överdriver/hittar på. Det känns ungefär som när mina föräldrar kallade mig för lat när jag var deprimerad som barn.

Jag tror inte på gemenskap, framförallt inte på det här forumet. Men jag ville skriva någonting här om mitt dilemma. Det kanske är någon annan som också måste bagatellisera sina känslor och avskriva sig själv sin diagnos inför andra människor för att man inte "passar in" som den typiska autisten... Kanske har någon en lösning på problemet.
Jag vill inte vara en diagnos. Men jag vill inte att personer som står mig nära tycker att jag blivit feldiagnostiserad.

Jag vet inte om jag har rätt att kalla mig för autist.

Om dina kompisar inte tycker du har AS, så är det ju du själv som ingett dem den idén:

Jag berättar om den på ett sätt som att jag inte har den på riktigt, utan som att det bara skett något misstag.

Men de jag känner vet inte om mina "riktiga" problem. Jag kan inte berätta för dem om problemen.

Varför tror du inte på utredaren? De/n är ju proffs, i motsats till dina kompisar. Du har ju uppenbarligen problem, t ex med det sociala. Tycker du verkligen att kriterierna inte stämmer in alls på dig?

Jag tror att du ser för dig någon slags "normalaspergare", men läser du på forumet så ser du att vi är väldigt olika, trots att vi har diagnos. Man behöver inte vara särskilt smart (det räcker med att man inte har IQ under 70). Man behöver inte ens ha specialintressen, se denna tråd: maste-man-ha-specialintresse-t29783.html

Jag fick min Asperger-diagnos tidigare i år - i februari för att vara exakt, och jag kände också en osäkerhet "tänk om jag inte är en riktig aspergare?" då jag känner att det är flera saker som är typiskt för aspergare som jag inte kan känna mig vid t.e.x. att tolka saker bokstavligen, hög intelligens och specialintressen med hög kunskap på det utvalda området. Jag har alltid haft mina speciella saker som jag samlat på och tyckt väldigt mycket om, men jag kan inte påstå att jag varit något vidare påläst... =( Men visst, när jag tycker om något så gör jag det ordentligt och passionerat men är för lat för att gräva fram all information om ämnet. Synd, jag skulle verkligen vilja vara duktig på det jag tycker om... Angående min uppfattning om att Aspergare är väldigt intelligenta och smarta personer så fick jag veta av min psykolog som gav mig diagnosen att det inte är alla som är det. Jag uppfyller två av huvudkriterierna; svårt att anpassa sig socialt/umgås med människor och har väldigt strikta rutiner, så jag hoppas att jag fått rätt diagnos. Jag vill tro och hoppas att det är Asperger jag har.

Jag går mellan att tro att jag har aspergers och inte. Ett av mina största problem är exekutiva funktioner. Men jag har ju oxo ADD, och där har man de problemen med!!! Så kan ju vara enbart ADD... eller?

Jag har inga rutiner direkt och väldigt mycket kaos. Rutiner vore trevligt.

0010100 skrev:Jag har inget specialintresse och inga vanor/rutiner som jag inte kan leva utan.

Det behöver man inte ha för att få diagnosen. Jag har inte heller nåt av det där.

0010100 skrev:Det som passar in på mig är enbart att jag inte kommer överens med andra människor.

Så kan det mycket väl vara. Just detta att förstå människor är ett av det största problemet för mig,

0010100 skrev:Jag vill inte vara en diagnos.

Man är inte en diagnos, man är bara sig själv med diagnosen.

Zirre skrev:

0010100 skrev:Jag har inget specialintresse och inga vanor/rutiner som jag inte kan leva utan.

Det behöver man inte ha för att få diagnosen. Jag har inte heller nåt av det där.

0010100 skrev:Det som passar in på mig är enbart att jag inte kommer överens med andra människor.

Så kan det mycket väl vara. Just detta att förstå människor är ett av det största problemet för mig,

0010100 skrev:Jag vill inte vara en diagnos.

Man är inte en diagnos, man är bara sig själv med diagnosen.

1+

Att man kan uppfatta en "inflation" i diagnoser inom autismspektrum beror gissningsvis mest på att man blivit duktigare att på att upptäcka autismspektrumproblematik. Patienter som tidigare felaktigt fått diagnoser som borderline personlighetsstörning, schizofreni eller liknande får nu i stället rätt diagnos. Tidigare var det mycket sällsynt att kvinnor fick diagnoser inom autismspektrum men nu har man mera kunskap om hur samma grundproblematik kan leda till en lite annorlunda symtombild hos kvinnor och kan därför ställa t.ex. diagnosen AS även på kvinnor.

Dessutom var det också vanligt att personer som avvek från normen avfärdades som ouppfostrade, dumma i huvudet eller bara "speciella" utan att man ställde någon diagnos. Nu vill man oftast förstå VARFÖR en person har problem med olika saker (bra, tycker jag).

Tyvärr finns det många missuppfattningar kring AS, som t.ex. att alla skulle ha specialintressen eller vara mycket intelligenta. För att få AS krävs att ens utveckling varit normal de första tre åren, och därför ställs sällan diagnosen på personer med utvecklingsstörning, även om det också förekommer. I övrigt är människor med AS precis som alla andra - en del oerhört intelligenta, andra inte alls särskilt smarta och de flesta är någonstans mitt emellan.

Personer med AS har ofta ett språk som kan göra att man framstår som mera intelligent än man egentligen är, och de som har specialintressen är förstås mycket kunniga just inom det området. Det är faktorer som jag tror bidrar till myten om aspergares höga intelligens.

Att ha specialintressen är bara ett symtom på aspergares oflexibla tänkande (i stället för att intressera sig för många olika saker så tenderar vi att "fastna" lite djupare i enskilda intressen). Men alla aspergare har inte specialintressen, och alla som har specialintressen är inte jättekunniga inom dem.

För att få diagnosen ska man uppfylla diagnoskriterierna, inte någon allmän föreställning om och och beskrivning av asperger.
Att du har fått diagnosen utan att uppfylla omgivningens fördomar om asperger kan visserligen vara ett misstag och en feldiagnosticering men minst lika troligt är att du genomgick en utredning och psykolog såg att du uppfyllde kriterierna för diagnos. Det är när utredande psykolog börjar titta på fördomar om hur aspergare "ska" vara som folk riskerar att felaktigt inte få diagnos.

Om du funderar på hur diagnosen stämmer och vill ha svar kanske du kan fråga den som satte diagnosen om att få gå igenom diagnoskriterierna tillsammans och be om att få en genomgång av vad den som satte diagnosen såg att du uppfyllde för kriterier och hur. Om du inte kan eller vill få kontakt med den som satte diagnos borde din nuvarande psykkontakt kunna göra det samma.

Diagnosen ställs dessutom inte bara efter hur det ser ut i dag utan också anamnetiskt, efter hur du var i barndomen. Kanske hade du något som kan kallas specialintressen, och/eller ett stort behov av snäva rutiner och ritualer i barndomen?

Jag känner igen det ständiga dåliga samvetet, men för mig har diagnosen förklarat varför vilket har gjort att jag kan vara mer förlåtande mot mig själv.
Men med det sagt. Har man som jag gått och haft dåligt samvete för allt i 45 år så ändras det inte över dagen även om en förklaring plötsligt dyker upp...

Jag tvivlar också på min diagnos av och till men jag tror det ofta ligger i Asperger diagnosens natur. Eftersom diagnosen ställs utifrån att x-antal av y-antal kriterier ska vara uppfyllda blir det en stor spridning på individerna som får diagnosen. Därmed svårt att definiera hur en Aspergare är eller ska "vara".

Tyvärr är det så att "hjälpen" som individen eventuellt behöver är styrd av en diagnos som grund. Diagnosen krävs för att behovet ska utredas.
Så då blir individen tyvärr, i de som ska ge hjälpen, en diagnos.

Som jag ser det kan därför en eventuell diagnos hjälpa individen att få hjälp som den annars inte fått. Oavsett om behovet funnits eller inte.

Vad jag försöker få fram är att diagnosen ska vara individen till hjälp för att ha ett syfte. Är det så att individen upplever sin diagnos som en begränsning har det inte riktigt blivit rätt...

Men att få klarhet i hur man egentligen känner tycker jag är väldigt svårt då jag upplever det som att man är väldigt ensam i att reda ut hur det ligger till. Jag har i alla fall inte fått någon hjälp med detta. Har i princip ingen kontakt alls med behandlande enhet trots att jag ber om och behöver hjälp. Vet inte varför då jag inte får några svar.

För mig är allt detta en jätteröra, jag fattar ingenting hur det är tänkt att det ska fungera... Och jag kan inte hitta någon någonstans som kan förklara det heller. Så det verkar som det inte är någon som tänkt på hur helheten ska fungera för det är ingen som har ansvaret för helheten. Alla inblandade har ansvar för sin lilla bit och försöker avskärma sig så gott de kan då de inte har resurser att ta hand som den lilla bit de är ansvariga för...

Gersa skrev:Jag tvivlar också på min diagnos av och till men jag tror det ofta ligger i Asperger diagnosens natur.

Så tror jag också att det är. Vårt funktionshinder innebär ju att vi inte uppfattar/förstår saker som är uppenbara för andra, och tyvärr är det ju svårt att veta vad man inte uppfattar eller förstår. Att be en aspergare att förklara sitt funktionshinder är lite som att fråga en synskadad person vad det är hen inte ser.

Gafsan skrev:Så tror jag också att det är. Vårt funktionshinder innebär ju att vi inte uppfattar/förstår saker som är uppenbara för andra, och tyvärr är det ju svårt att veta vad man inte uppfattar eller förstår. Att be en aspergare att förklara sitt funktionshinder är lite som att fråga en synskadad person vad det är hen inte ser.

Tror även det är tvärt om, att vår annorlunda fungerande hjärna gör att vi kan se vissa saker lättare än individer som inte befinner sig i spektret. Vilket kan leda till ytterligare alienation och missförstånd.

Jag tror det lätt blir förvirrande om man utgår från hur man ska vara dvs fördomar. Likväl kan diagnoskriterierna på det fyrkantiga sätt som de är formulerade mycket väl upplevas som främmande.

I mitt fall så fungerar inte enbart de vanliga testforumlären, det blir för fyrkantigt, men gräver man djupare märks vissa svårigheter till anpassning som är centrala för att fungera på det sätt man bör för att orka med arbetslivet.

Jag är social och jag gillar verkligen att umgås, hellre på riktigt än på nätet. Jag gillar att snacka och kan verkligen gå igång, jag går liksom upp en nivå, men jag kan inte ligga på den nivån jämt, 1/3 av tiden är jag social och 2/3 av tiden måste jag ha tystnad och absolut lugn och ro. Min asperger rör sig mycket på en kvantitativ nivå, dvs det är en fråga om hur stor mängd av alltihopa (livet utanför mig själv) jag orkar med.

En diagnos sätts idag mycket beroende på hur pass funktionshindrad i förhållande till omgivningen en individ är.

Ugglan skrev:Jag är social och jag gillar verkligen att umgås, hellre på riktigt än på nätet. Jag gillar att snacka och kan verkligen gå igång, jag går liksom upp en nivå, men jag kan inte ligga på den nivån jämt, 1/3 av tiden är jag social och 2/3 av tiden måste jag ha tystnad och absolut lugn och ro. Min asperger rör sig mycket på en kvantitativ nivå, dvs det är en fråga om hur stor mängd av alltihopa (livet utanför mig själv) jag orkar med.

För mig är det som du beskriver i vissa perioder, medan jag i andra perioder, som just nu, lägger all min energi på att få i mig mat och överleva.

Gersa skrev:En diagnos sätts idag mycket beroende på hur pass funktionshindrad i förhållande till omgivningen en individ är.

Blir väl så pga av "skall kriteriet" angående bristande social interaktion. Vilket för mig känns oerhört varierad beroende av den för tillfället tillgängliga energi nivån...
Har jag då Asperger när energinivån är låg, men inte när energinivån är högre? Kan tänka mig att svaret ligger i det som Gafsan skriver:

Gafsan skrev:Så tror jag också att det är. Vårt funktionshinder innebär ju att vi inte uppfattar/förstår saker som är uppenbara för andra, och tyvärr är det ju svårt att veta vad man inte uppfattar eller förstår. Att be en aspergare att förklara sitt funktionshinder är lite som att fråga en synskadad person vad det är hen inte ser.

Jag har också funderat kring det där med Aspergers syndromet och ökningen av diagnostiseringen och vad som är sant och inte.

Till vilken utsträckning är det en personlighetsprofil, ett sätt för en byråkrati att hantera en individ på gott och ont, ett påhittat koncept, en slaskdiagnos, ett sätt för den totala fascisten att lura den som vill tro på en framtid.

Hur ska Aspergers syndromet ses i ett internationellt perspektiv.

Det nya namnet för asperger är "social reciprocity disorder" och tidigare namn inkluderar barndomsschizofreni och autistisk psykopati.

Ugglan skrev:Likväl kan diagnoskriterierna på det fyrkantiga sätt som de är formulerade mycket väl upplevas som främmande.

Ja, det finns ju goda skäl till att psykologutbildningen är lång och att det krävs extra utbildning i att sätta NPF-diagnoser. Vem som helst kan läsa diagnoskriterierna men att förstå vad de innebär i praktiken är en annan femma...
Jag är lite osäker på vad du menar med fyrkantig (ursäkta, bildspråk är inte alltid helt lätt ) du får gärna förklara.

Gafsan skrev: Vårt funktionshinder innebär ju att vi inte uppfattar/förstår saker som är uppenbara för andra, och tyvärr är det ju svårt att veta vad man inte uppfattar eller förstår. Att be en aspergare att förklara sitt funktionshinder är lite som att fråga en synskadad person vad det är hen inte ser.

Jag måste få fråga... allt sådant här mindre positivt som du insisterar på gällande AS, som här ovan samt sådant som "begränsad fantasi" etc, är det sådant du själv uppmuntrat dig till att hålla fast vid genom att t.ex själv läsa diverse litteratur och faktaböcker i ämnet eller är det någon yttre påverkan som t.ex en psykiater/psykolog eller habpersonal som tryckt på (eller människor under uppväxten?).

Anledningen till att jag frågar är för att du låter som dessa, med Krigarns ord, tanter som konsekvent försöker hjärntvätta personer med att de är "så väldigt handikappade/funktionshindrade att de inte ens begriper de själva". Så jag kan bara inte undgå att fundera på om du själv känner ett behov av att förminska personer med AS (då även dig själv) eller om något i livet har ställt till att du uppfattar det som ok.

Jag ska försöka förklara hur jag upplever det...
Ungefär såhär, det där repetitiva och stereotypa, svårigheter till social interaktion...
Då det radas upp på detta vis får jag en bild av att that´s it sån man är och sån man uppfattas vara av omgivningen och av sig själv osv.

Jag uppfattas inte som sån av omgivningen eller av mig själv. Jag har rätt lätt för att socialisera och jag gillar det, ska jag däremot umgås med de jag inte är intresserad av tja då har jag inget att säga (vilket jag som regel inte gör, umgås med dem alltså).

Men försöker jag leva ett liv som om jag vore vem som helst, arbete/barn/hem/ arbetsresor/dagishämtning/skjutsning hit och dit/handla mat/handla kläder i gallerior med ständig musik/ you name it...

Jag slås ut direkt, jag tappar talförmågan och tilltalar någon mig stirrar jag bara eller skriker. Jag tål inte ett ljud, inte ett ord. Ingenting.

Men jag går liksom mellan ytterligheterna, ett liv utan de påfrestningar jag inte klarar gör att jag inom dessa ramar är helt ok, men utsätt mig för allt det andra och jag tappar allt.

Likväl måste jag säga att diagnoskriterierna känns stela, de kanske funkar för vissa, men i mitt fall var man tvungen att analysera vilken effekt olika situationer har på mig för att kunna förstå hur jag fungerar och varför AS trots allt blir det som bäst kan förklara mina svårigheter .

Ja jag håller med om att det verkligen behövs extra utbildning och lång erfarenhet för att i praktiken förstå innebörden i diagnoskriterierna.

Jag anser att jag har AS, eftersom alla människor runtom mig ofta för mig upplevs som aliens. Jag undrar hur dem kan tycka och tänka och vara på ett visst sätt. Spelar knappt roll om det är vanliga NT eller folk inom autismspektrumet. Jag upplever mig själv alltid som "annorlunda".

tahlia skrev:

Gafsan skrev: Vårt funktionshinder innebär ju att vi inte uppfattar/förstår saker som är uppenbara för andra, och tyvärr är det ju svårt att veta vad man inte uppfattar eller förstår. Att be en aspergare att förklara sitt funktionshinder är lite som att fråga en synskadad person vad det är hen inte ser.

Jag måste få fråga... allt sådant här mindre positivt som du insisterar på gällande AS, som här ovan samt sådant som "begränsad fantasi" etc, är det sådant du själv uppmuntrat dig till att hålla fast vid genom att t.ex själv läsa diverse litteratur och faktaböcker i ämnet eller är det någon yttre påverkan som t.ex en psykiater/psykolog eller habpersonal som tryckt på (eller människor under uppväxten?).

Anledningen till att jag frågar är för att du låter som dessa, med Krigarns ord, tanter som konsekvent försöker hjärntvätta personer med att de är "så väldigt handikappade/funktionshindrade att de inte ens begriper de själva". Så jag kan bara inte undgå att fundera på om du själv känner ett behov av att förminska personer med AS (då även dig själv) eller om något i livet har ställt till att du uppfattar det som ok.

Jag kan ju säga som så att jag är så funktionshindrad att jag inte begriper det själv. Jag inbillar mig att jag är rätt normal, ehehehe. Det kan ju vara så att Gafsan beskriver saker hon insett stämmer på henne själv och en del andra aspergare?
Varför stör det dig så mycket när andra aspergare vågar skriva mindre smickrande saker om hur det är att ha asperger?

tahlia skrev:

Gafsan skrev: Vårt funktionshinder innebär ju att vi inte uppfattar/förstår saker som är uppenbara för andra, och tyvärr är det ju svårt att veta vad man inte uppfattar eller förstår. Att be en aspergare att förklara sitt funktionshinder är lite som att fråga en synskadad person vad det är hen inte ser.

Jag måste få fråga... allt sådant här mindre positivt som du insisterar på gällande AS, som här ovan samt sådant som "begränsad fantasi" etc, är det sådant du själv uppmuntrat dig till att hålla fast vid genom att t.ex själv läsa diverse litteratur och faktaböcker i ämnet eller är det någon yttre påverkan som t.ex en psykiater/psykolog eller habpersonal som tryckt på (eller människor under uppväxten?).

Anledningen till att jag frågar är för att du låter som dessa, med Krigarns ord, tanter som konsekvent försöker hjärntvätta personer med att de är "så väldigt handikappade/funktionshindrade att de inte ens begriper de själva". Så jag kan bara inte undgå att fundera på om du själv känner ett behov av att förminska personer med AS (då även dig själv) eller om något i livet har ställt till att du uppfattar det som ok.

Jag ser inte det som står på det viset. Det är ju en kommentar till ett inlägg. Jag ser det mer som ett tänkbart svar till frågeställningen varför jag och andra har svårt att känna igen sig i sin diagnos.
Våra hjärnor fungerar som jag fått det förklarat på ett annorlunda sätt. Då är det väl inte så konstigt om vår syn på omgivning är annorlunda än för de som inte har diagnoser i spektret.
OBS, inte fel utan annorlunda...
Den tanken förklarar ju i så fall delar av problemen med det sociala interaktionen, hur ska man kunna förklara hur man upplever en situation om man upplever den helt olika jämfört med den man ska förklara den för.
Sen hur mycket olika annorlunda det är frågan om är ju omöjligt att säga de referensramarna kanske är individuella...
Så det är inte en individuell begränsning utan en förklaring till en eventuell begränsning i att göra sig förstådd av individer vars hjärnor fungerar annorlunda...
Fungerar ju likadant åt båda håll...
I andra sådana situationer blir ju majoriteten norm...
Samhället byggs för högerhänta människor med A dygnsrytm...

Ugglan skrev:Jag ska försöka förklara hur jag upplever det...
Ungefär såhär, det där repetitiva och stereotypa, svårigheter till social interaktion...
Då det radas upp på detta vis får jag en bild av att that´s it sån man är och sån man uppfattas vara av omgivningen och av sig själv osv.
[...]
Likväl måste jag säga att diagnoskriterierna känns stela, de kanske funkar för vissa, men i mitt fall var man tvungen att analysera vilken effekt olika situationer har på mig för att kunna förstå hur jag fungerar och varför AS trots allt blir det som bäst kan förklara mina svårigheter .

Ja jag håller med om att det verkligen behövs extra utbildning och lång erfarenhet för att i praktiken förstå innebörden i diagnoskriterierna.

Ja, men det är ju det som är grejen. Det är ju därför det görs en ordentlig utredning. Hur saker påverkar en är ju hur man fungerar. Att ens svårigheter inte syns förrän de så att säga prövas är ju självklart (eller borde vara självklart).

Folk (som inte förmår se bakom utan bara ser yta) säger liksom att jag är socialt kompetent. Och det är jag ju, på så sätt att jag inte säger helt opassande saker stup i kvarten samt att jag kan vara charmerande och trevlig. Att det sedan gör mig väldigt slut att kompensera de svårigheter jag har är ju inget folk ser där och då...

Psykologen som utredde mig såg bara ytan och gav mig ingen diagnos. Psykologen som gav mig diagnos gjorde efter att ha läst utredning och samtalat med min psykiater och kontaktperson som jag haft i sju år. Den samlade bilden gjorde det uppembart att jag har högfungerande autism. Psykologen som satte diagnos sa att hon tyckte att det var "förvånande" att jag inte först fått diagnos med tanke på att sammanfattningen utredande psykolog skrivit (inklusive anamnesen) var en perfekt beskrivning av en intelligent flicka och ung kvinna med Aspergers syndrom.

Så (och nu riktar jag mig till TS). Om inte ens alla psykologer (nu var nog hon som utredde mig dessvärre ett ovanligt stort stolpskott som förlitade sig väldigt mycket på hur det "ska se ut" och hade mycket liten kunskap i autismspektrum hos flickor och kvinnor, men ändå) förmå se bakom ytan tycker jag inte att man ska bry sig om vad ens kompisar säger om saken. Att man själv har diagnosen gör en verkligen inte till någon expert. Jag har asperger och jag kan inte se att andra har asperger. Delvis säkert för att jag själv har autism och saknar det där att se sociala "antydningar" om ni förstår hur jag menar.

Schmetterling skrev:Ja, men det är ju det som är grejen. Det är ju därför det görs en ordentlig utredning. Hur saker påverkar en är ju hur man fungerar. Att ens svårigheter inte syns förrän de så att säga prövas är ju självklart (eller borde vara självklart).

Jo jag håller med. Men i mitt fall fungerade inte riktigt formulärfrågorna heller, jag minns det som "upplever du att samma ljus kan kännas olika olika dagar" och "tycker du att tyg kan upplevas olika olika dagar" frågor som fick den intervjuade att framstå som rätt wacko, minst sagt, jag fick under diskussion försöka fatta att för dem som aldrig upplevt olika former av ljus eller tyg som störande ja då kanske det faktum att man upplever vissa former av ljus och tyg som störande verkar vara så konstigt att frågeställningen därav blir väldigt konstigt formulerad. Jag fick försöka ha lite överseende helt enkelt.

Sen var gäller det sociala, jag blir trött av det som av allting annat, ägnar jag mig helt autistiskt åt läsning en hel dag så är jag helt slutkörd av det också. Allt tar energi. Allt utanför mig själv. Men jag har aldrig upplevt det som svårt att tolka ansikten och så, den biten känner jag inte igen mig i.

Ugglan skrev:

Schmetterling skrev:Ja, men det är ju det som är grejen. Det är ju därför det görs en ordentlig utredning. Hur saker påverkar en är ju hur man fungerar. Att ens svårigheter inte syns förrän de så att säga prövas är ju självklart (eller borde vara självklart).

Jo jag håller med. Men i mitt fall fungerade inte riktigt formulärfrågorna heller, jag minns det som "upplever du att samma ljus kan kännas olika olika dagar" och "tycker du att tyg kan upplevas olika olika dagar" frågor som fick den intervjuade att framstå som rätt wacko, minst sagt, jag fick under diskussion försöka fatta att för dem som aldrig upplevt olika former av ljus eller tyg som störande ja då kanske det faktum att man upplever vissa former av ljus och tyg som störande verkar vara så konstigt att frågeställningen därav blir väldigt konstigt formulerad. Jag fick försöka ha lite överseende helt enkelt.

Sen var gäller det sociala, jag blir trött av det som av allting annat, ägnar jag mig helt autistiskt åt läsning en hel dag så är jag helt slutkörd av det också. Allt tar energi. Allt utanför mig själv. Men jag har aldrig upplevt det som svårt att tolka ansikten och så, den biten känner jag inte igen mig i.

Ja, jag håller med om frågorna. För att kunna svara måste man ofta ha jämfört sig med andra och just det kan ju vara en sån sak som man inte gör om man har någon form av autism. Ska jag se till mig själv så har jag alltid sett mig som normen och andra som avvikande, om det är så blir det ju svårt att se sig själv och hur man fungerar.

Alltså, många med HFA kan ju tolka ansiktsuttryck för att de lärt sig det, kan det vara så för dig? Att det inte går automagiskt utan att det är något som automatiskt kompenserar genom till intellekt? Allt man gör med det semantiska minnet tar mer energi än sådan som går automagiskt, så om det är så är det ju inte konstigt att du blir väldigt trött av social umgänge.

Schmetterling skrev:Ska jag se till mig själv så har jag alltid sett mig som normen och andra som avvikande, om det är så blir det ju svårt att se sig själv och hur man fungerar.

Ha, ha ..Självklart ser jag mig själv som normen...eller tycker i alla fall jag borde vara, nej jag jämför mig inte med andra på ett konsensussökande sätt.

Schmetterling skrev:Alltså, många med HFA kan ju tolka ansiktsuttryck för att de lärt sig det, kan det vara så för dig?

Psykologen menade att det ju är ett syndrom, dvs att man har har vissa grejer men inte allt och att jag på den punkten saknar oförmåga, nåt sånt. Jag upplever inte att jag fått lära mig det.

Däremot är jag från Norrland och jag upplever stor kontrast mellan hur man är där och där jag bor nu i Stockholm. Jag gillar inte det tillrättalagda sätt som mycket av det sociala handlar om här. Så i förhållande till min socialisering (och lägg märke till att socialiseringsprocessen är något alla människor genomgår nt eller ej, ja om man nu inte helt avviker), så är glappet rätt stort mellan hur jag är och hur man förväntas vara här. Det gör mig rätt trött, inte att anpassa mig, för det gör jag inte i nån större utsträckning, men att ta in allt, förhålla mig till.

Däremot kan jag tycka, när jag är i Norrland och då särskilt på vissa platser, att merparten av befolkningen är rätt autistisk, uppför sig på ett sätt som definitivt skulle uppfattas som socialt avvikande. Vilken jag ibland stör mig på men oftare charmas av.