Jag har länge ansett att jag talat typisk rikssvenska. Men det faktum att ens omgivning talat på samma sätt som en själv har nog förvrängt min bild av vad som är rikssvenska. Jag har nog haft mer dialekt i mitt tal än jag insett. När jag häromåret var inkopplad på ett internetseminarium så skulle vi presentera oss, jag sa vad jag hette och läraren anmärkte genast "Åh, DU är långt norrifrån".

I allmänhet är jag inte så nöjd med min röst just nu. Det känns som att den inte är så tydlig, samt att den har en tendens att bli rätt mumlande. Jag har i och för sig inte använt rösten så där överdrivet mycket senaste åren.

Underligt nog så är jag mer nöjd med hur rösten låter när jag talar lite bredare dialekt. Det känns på något sätt lättare att få fram orden. Då är frågan, ska jag kanske sätta det i system och lägga in mer dialekt i talet? Risken med det vore att det skulle kunna kännas påklistrat, lite som teater.

Hur ska man egentligen göra om man skulle åka söderöver? Borde man framhärda i att säga "int" , "fara till sjukhuset" , "scho" osv? På ett sätt känns det som att man vill vara tillmötesgående och inte framhäva sin härkomst "i onödan". Fast så länge folk förstår orden man använder så borde det väl vara helt okej.
Tror nog att det är vanligt att folk tonar ned dialekten i sådana sammanhang.

Tydligen gör jag det i hög grad. Själv är det svårt att bedöma, men söderöver tycker man att jag pratar rätt bred norrländska, även om jag snabbt brukar informera folk om att jag låter som Farbror-Barbro (om någon minns honom/henne).
Faktum är att Sundsvallskan låg till grund för hans/hennes dialekt. Inte direkt smickrande

I min kommunikation med människor söderöver har jag märkt att jag har en del ord som man tydligen inte förstår, eller ord som har en helt annan innebörd här.

T.ex grina. Grina här är att gråta, men söderöver (rätt långt ned iaf) så är grina att le/skratta (vilket har förvirrat mig ett antal gånger).
Ett annat exempel är lipa. Att lipa här betyder att räcka ut tungan. Tydligen betyder det att gråta om man åker längre söderut.
(Ni börjar förstå min förvirring i samtal med söderlänningar)

Sedan använder jag ofta ett gäng ord som en del människor inte förstår, beroende på var de bor. Som kautchuck, eller lägda.

Vad det gäller att tona ned dialekten så har jag aldrig gjort det, oavsett vars jag befunnit mig. Däremot så måste jag anstränga mig för att inte (helt oavsiktligt) börjar härma den dialekt som personerna runt mig har.

Jag har ett ganska bra gehör och tar lätt efter dialekter... Men just nu har jag nog en blandning av Sörmländska, Östgötska, Värmländska och Dalmål... Låter nog riktigt kul emellanåt...

Har hört att "nytigt" är typiskt Blekingskt. Bekanta från Skåne förstod i alla falla inte vad jag menade när jag sa det. FUI; betyder pinsamt.

mnordgren skrev:Jag har länge ansett att jag talat typisk rikssvenska. Men det faktum att ens omgivning talat på samma sätt som en själv har nog förvrängt min bild av vad som är rikssvenska. Jag har nog haft mer dialekt i mitt tal än jag insett. När jag häromåret var inkopplad på ett internetseminarium så skulle vi presentera oss, jag sa vad jag hette och läraren anmärkte genast "Åh DU är långt norrifrån".

I allmänhet är jag inte så nöjd med min röst just nu. Det känns som att den inte är så tydlig, samt att den har en tendens att bli rätt mumlande. Jag har i och för sig inte använt rösten så där överdrivet mycket senaste åren.

Underligt nog så är jag mer nöjd med hur rösten låter när jag talar lite bredare dialekt. Det känns på något sätt lättare att få fram orden. Då är frågan, ska jag kanske sätta det i system och lägga in mer dialekt i talet? Risken med det vore att det skulle kunna kännas påklistrat, lite som teater.

Hur ska man egentligen göra om man skulle åka söderöver? Borde man framhärda i att säga "int" , "fara till sjukhuset" , "scho" osv? På ett sätt känns det som att man vill vara tillmötesgående och inte framhäva sin härkomst "i onödan". Fast så länge folk förstår orden man använder så borde det väl vara helt okej.
Tror nog att det är vanligt att folk tonar ned dialekten i sådana sammanhang.

Jag tycker det är charmigt med dialekter. Dessutom tycker jag det tyder på självsäkerhet; man är inte ängsligt rädd för att låta lantlig.

Men har man bott länge "hemifrån" så försvinner dialekten automatiskt. Jag tror det bara är i telefon folk frågat om jag kommer norrifrån. (När man bara hör och inte ser så hör man mer.) Att det känns lättare för dig om du pratar dialekt tror jag beror på att du känner dig tryggare när du pratar "ditt språk". Jag tycker inte det finns nån anledning att inte tala dialekt. Är det nåt ord man vet att sörlänningar inte förstår, så kan man antingen undvika det ordet el så får sörlänningen fråga.

Vad är det för dialektalt med "fara till sjukhuset"?

tahlia skrev:I min kommunikation med människor söderöver har jag märkt att jag har en del ord som man tydligen inte förstår, eller ord som har en helt annan innebörd här.

T.ex grina. Grina här är att gråta, men söderöver (rätt långt ned iaf) så är grina att le/skratta (vilket har förvirrat mig ett antal gånger).
Ett annat exempel är lipa. Att lipa här betyder att räcka ut tungan. Tydligen betyder det att gråta om man åker längre söderut.
(Ni börjar förstå min förvirring i samtal med söderlänningar)

Sedan använder jag ofta ett gäng ord som en del människor inte förstår, beroende på var de bor. Som kautchuck, eller lägda.

Vad det gäller att tona ned dialekten så har jag aldrig gjort det, oavsett vars jag befunnit mig. Däremot så måste jag anstränga mig för att inte (helt oavsiktligt) börjar härma den dialekt som personerna runt mig har.

Att "grina" och "lipa" har två betydelser vet jag men jag tror inte jag använder de orden (kanske just därför). "Grinolle" och "lipsill" betyder väl samma sak. "Solvargsgrin" kommer av det andra grina. Intressant med betydelseskillnaderna, men oftast fattar man väl av sammanhanget.

"Kautschuk" betyder väl "suddgummi" men det har jag nog inte hört på många år.

Värre är ord som inte finns i rikssvenskan som "kännspak". Behändigt och bra ord men på rikssvenska blir det "lätt igenkännelig" som är mycket otympligare. Minns nån som föraktfullt sa att "skida" som verb inte var "riktig svenska", det hette "åka skidor".

Dialekter är kulturarv så vi ska hävda vår rätt att använda den. Fast omedvetet undviker man att använda dialektord när man talar med/skriver till utsocknes.

När flyttade hit reagerade jag på att folk sa "jag åt själv idag" i stället för "jag åt ensam" el "jag åt för mig själv". Klart man äter själv, man behöver väl inte matas!

Alien skrev:Vad är det för dialektalt med "fara till sjukhuset"?

Tja, som jag uppfattat det så använder vi i Norrland ordet "fara" oftare och i fler sammanhang än sörlänningar (generalisering visst). Min syrra bodde på Öland ett tag och när hon sa att hon skulle "fara" nånstans hände det att folk blev förvånade av hennes ordval.

En del andra ord:

Snöra: kasta, slänga
He: sätta, ställa, lägga (Böjning: He, hedde, hett)

mnordgren skrev:

Alien skrev:Vad är det för dialektalt med "fara till sjukhuset"?

Tja, som jag uppfattat det så använder vi i Norrland ordet "fara" oftare och i fler sammanhang än sörlänningar (generalisering visst). Min syrra bodde på Öland ett tag och när hon sa att hon skulle "fara" nånstans hände det att folk blev förvånade av hennes ordval.

En del andra ord:

Snöra: kasta, slänga
He: sätta, ställa, lägga (väldigt flexibelt)

"He" verkar motsvara engelskans "put".

Kanske de tyckte att "fara" lät för formellt, i stället för t ex "åka". Minns i skolan att "åka" ansågs mer talspråk, "fara" el "resa" skulle man skriva, såvida det inte stod "åka bil".

Dialekter är TEH SHIT!

Som gammal språknörd är jag djupt bedrövad över folks nonchalanta och nedlåtande inställning till detta genuina bidrag till nutiden från våra förfäder!

Vi har ord i värmländskan som är tusentals år gamla. Dialektala varianter som i många fall är mer ursprungliga än den nysvenska uppfinningen rikssvenska (som faktiskt bara är en standardisering av östsvenska, särskilt stockholmska, dialekter!) men som håller på att försvinna! Många av dessa ord sätter dessutom namn på saker vi kanske inte visste att vi ville ha namn på.

Ett tydligt exempel på detta kan jag ge från gotländskan. Där har de en klar betydelseskillnad på orden "i nättras" och "i natt". Det första uttrycket används om natten som var, det andra uttrycket om natten som kommer. Klart och redigt.

Jag vet inte om jag kan ge något direkt exempel från värmländskan, trots att det är min huvuddialekt och den jag är uppvuxen med. Tror det kan bero på att jag är så van vid att ha de orden att jag inte tänker på dem...

Dialekter får inte förfaras, dialekter är som Weasley säger - da shit!

Jag tycker det är väldigt roligt att försöka tala andra dialekter. En del här på forumet har hört några av de ringsignaler jag snackat in i röstmemo-funktionen i min mobil och sedan har pitchat till 1.3 gånger hastighet i datorn, och nu kan tillhandahålla för hugade...

Lite varianter av "Det ringer!" på östgötska, dalmål, norrländska och en på väldigt dålig värmländska, men värmländskan är så dålig att den varianten är extra kul just för det.

Varianten på dalmål är en hyllning till killen som springer efter Björn Skifs i filmen Strul, "Men svaaara då.... svaaaraaaa!!!"

Om man talar en rotvälska som inte kan placeras geografiskt - hur skall man rösta då?

Håller med Alien, Weasley, Pemer och dem så jag gör. I helvete skämmas Har inte det gjorts nog

Och om ingen annan inser det (folk i allmänhet är uppfostrade till att vilja utarma språket och inte vilja anstränga sig att förstå danska, norska eller ord och uttal från mer än Stockholm samt trettio mil bort från dem själva; det är en helt ny förfallsmentalitet, fanns inte före sextiotalet!), så kan man ju i alla fall själv inse vilka uttrycksvalörer som oersättligt försvinner med den här utslätningen. Eller förstockholmskningen, som det numera är. Och vad har de för rätt att få sitt mål särställt?

Nog hörde jag att du kom från rätt väderstreck , Alien, när vi sågs!

jag är stockholmsjävel.

det innebär att jag kommer från småland, och flyttade till skåne '85. då är man stockholmsjävel. speciellt när man inte fattar att ett stockholmslag fick stryk av ett skånelag, i valfri sport. stockholmsjävel är man ändå.

eller stokkolmajävel som det heter häromkring. *suckar*

Inse hur tråkigt det här landet skulle bli om alla skulle prata rikssvenska utan nån som helst lokal accent. Huvva!

Vet inte riktigt vad trådskaparen menar med 'Stockholmska'?

Jag är från Stockholm, men inte från vare sig Söder eller Östermalm så jag har nog rätt neutral 'dialekt'. Har aldrig tänkt på det.

"Ja i viss mån"

Jag är tydligen en sån där som antingen pratar väldigt brett eller inte alls dialekt. Har jag hört iallafall, själv har jag noll koll på vilken dialekt jag talar, då jag omedvetet låter annorlunda så fot jag medvetet tänker på det...

Japp, det gör jag o. har blivit mer de senaste åren utan att jag vet varför. De flesta lär höra att jag är från Skåne. Fast det gör inget för numera gillar jag skånskan o. skäms minsann inte över den.

Inger skrev:Vet inte riktigt vad trådskaparen menar med 'Stockholmska'?

Jag är från Stockholm, men inte från vare sig Söder eller Östermalm så jag har nog rätt neutral 'dialekt'. Har aldrig tänkt på det.

Hmm, jag nämnde det eftersom stockholmska dialekter inte nödvändigtvis är neutral rikssvenska.

Zombie skrev:Och om ingen annan inser det (folk i allmänhet är uppfostrade till att vilja utarma språket och inte vilja anstränga sig att förstå danska, norska eller ord och uttal från mer än Stockholm samt trettio mil bort från dem själva; det är en helt ny förfallsmentalitet, fanns inte före sextiotalet!), så kan man ju i alla fall själv inse vilka uttrycksvalörer som oersättligt försvinner med den här utslätningen. Eller förstockholmskningen, som det numera är. Och vad har de för rätt att få sitt mål särställt?

Tack så mycket Zombie, jag håller med dig fullständigt! Men vi är inte ensamma om det i Sverige. Är jävligt trött på danska ungdomar som föredrar att prata engelska med mig och annat larv.

Jag har hört att dialekten i Nyköping är den mest egentliga rikssvenskan?

Sådana valser går om alla möjliga ställen. Uppsala t.ex.

Rikssvenskan är en hisklig blandning från ungefär 15- till och med 1700-talen och mest södra Uppland och Sörmland, men med drag utöver vad som kan kallas lån från mycket vidare omkring. Sedan framför allt folkskolan infördes vid 1800-talets mitt har ju den i sin tur påverkat talspråket i hela landet, men så där exklusivt och totalt lär det inte fungera så att den kan ta över någonstans. Det finns heller inget "genuint" uttal att hänvisa till, eftersom språkarten inte kommer en stans ifrån. Dessutom skulle tidsgapet i så fall ha varit en tre-fyrahundra år.

Sedan tillkommer frågan vilken samhällsklass och kanske grupp i den man menar då man säger att "man" talar si eller så här eller där. Det kan vara väldigt stora skillnader på en ort.

Vilken dialekt talar du och hur tror du andra uppfattar din dialekt?

I Uppsala finns just ingen dialekt, eftersom folk kommer hit från hela landet. Det är lite trist. Inte att folk kommer hit, alltså, utan att vi inte har någon dialekt.

Däremot har jag tjocka "L" i vissa ord, vet inte om det är någon uppländsk egenhet eller om jag har ärvt det från min norrbottniska släkt.
När jag var yngre uttalade jag vissa ord på norrbottniskt schläääpigt vis och blev retad för det (uttalade t.ex. Kina, siden och senap med samma ljudmelodi som i "Torsten" i stället för som i "skorsten", vilket folk tyckte var skitfånigt). Folk störde sig också på mina "fiiina" sje-ljud (uttalade dem korrekt med tungspetsen i stället för att spotta fram dem vid tungroten), så jag vande mig av med dem. Likadant var det med mina liiidingö-I. Min "kompis" störde sig så in i h-e på dem att jag vande mig av med dem, men jag går fortfarande, över 20 år senare, runt och påminner mig själv om att inte säga ivvvv utan IIIII.

Stockholmska, typ. Zombie tycker jag har typisk sån där slapp artikulation. Men inte Söder- eller Stureplansstockholmska, utan mer neutral tror jag.