Hur fungerar ni socialt?
Hur fungerar ni socialt?
plåtmonster skrev:Man kanske också ska skilja på förmåga att fungera socialt och t.ex läsa kroppspråk i förhållande till intresse av att göra det. Är gruppen av personer ointressant så kanske man helst vill vara för sig själv. Det är definitivt något många (NT) kan ha svårt för.
De flesta NT vill inte heller umgås med och lägga energi på människor de finner ointressanta.
- Schmetterling
- Inlägg: 1539
- Anslöt: 2012-08-18
Hur fungerar ni socialt?
Schmetterling skrev:plåtmonster skrev:Man kanske också ska skilja på förmåga att fungera socialt och t.ex läsa kroppspråk i förhållande till intresse av att göra det. Är gruppen av personer ointressant så kanske man helst vill vara för sig själv. Det är definitivt något många (NT) kan ha svårt för.
De flesta NT vill inte heller umgås med och lägga energi på människor de finner ointressanta.
Det är sant. Men eftersom NT vanligen har bredare intressen och större tendens att smittas av andras intresse, så är det nog betydligt mindre vanligt att NT-folk uppfattar andra som ointressanta. Att se andra människor som komplett ointressanta verkar vara ett vanligt symtom på AS (gissningsvis pga smala intressen och bristande föreställningsförmåga).
Hur fungerar ni socialt?
Gafsan skrev:Schmetterling skrev:plåtmonster skrev:Man kanske också ska skilja på förmåga att fungera socialt och t.ex läsa kroppspråk i förhållande till intresse av att göra det. Är gruppen av personer ointressant så kanske man helst vill vara för sig själv. Det är definitivt något många (NT) kan ha svårt för.
De flesta NT vill inte heller umgås med och lägga energi på människor de finner ointressanta.
Det är sant. Men eftersom NT vanligen har bredare intressen och större tendens att smittas av andras intresse, så är det nog betydligt mindre vanligt att NT-folk uppfattar andra som ointressanta. Att se andra människor som komplett ointressanta verkar vara ett vanligt symtom på AS (gissningsvis pga smala intressen och bristande föreställningsförmåga).
Det kan vara sant. Min bristande föreställningsförmåga i kombination med trötthet sätter käppar i hjulen här, upplever jag.
- Schmetterling
- Inlägg: 1539
- Anslöt: 2012-08-18
Hur fungerar ni socialt?
Typfall igår. Jag och hustrun var på födelsedagsfest. Öl innan på Kvarnen i Stockholm med annat par helt ok. Åkte sen till festen, som var hemma hos den firade. Festen rätt ok till en början. Äta, prat, förstärkt av lite alkohol. Tyckte folk pratade om rätt intressanta saker, och jag kände mig lyssnad på. Men sen tog bara orden slut. Jag kan inte fatta att NS orka producera socialt lämpligt prat så LÄNGE. Men då åkte jag hem direkt. Nuförtiden åker jag hem, oftast direkt efter kaffet. Förr genomled jag eftersnacket, väntade i evighet på att hustrun skulle ha pratat färdigt.
Så jävla skönt då jag fattade att jag har subkliniska bekymmer åt det här hållet, då jag fick berätta hur det låg till för familjen och mina få vänner. Nu fattar de att det inte är någon "attityd" eller allmän folkilskenhet. Jag bara funkar som jag funkar.
Det jobbiga är att folk inte märker mina bekymmer, mer än att jag ibland "pratar iväg" om mina intressen.
Kunde man träffa folk kortfattat skulle det vara ok.
Sen finns ju rena kräkmedel, som fikapauser på jobbet eller folk som håller på och vill att man skall förstå det de antyder, sånt försöker jag hålla mig borta från helt och hållet. Eller "mingel". Då det sociala är grejen. Men människor, och det de tycker är intressant kan jag leva med. I lagom portioner.
Så jävla skönt då jag fattade att jag har subkliniska bekymmer åt det här hållet, då jag fick berätta hur det låg till för familjen och mina få vänner. Nu fattar de att det inte är någon "attityd" eller allmän folkilskenhet. Jag bara funkar som jag funkar.
Det jobbiga är att folk inte märker mina bekymmer, mer än att jag ibland "pratar iväg" om mina intressen.
Kunde man träffa folk kortfattat skulle det vara ok.
Sen finns ju rena kräkmedel, som fikapauser på jobbet eller folk som håller på och vill att man skall förstå det de antyder, sånt försöker jag hålla mig borta från helt och hållet. Eller "mingel". Då det sociala är grejen. Men människor, och det de tycker är intressant kan jag leva med. I lagom portioner.
Hur fungerar ni socialt?
AnnaSue skrev:Hur bra eller dåliga är ni på att läsa av andra människor?
Jag brukar ignorera det mesta förutom den verbala kommunikationen men det handlar nog mest om ett val. Skulle jag bli tvungen skulle jag nog kunna berätta om en annan människas känsloläge bara genom att titta på personen. När det gäller barn så händer det oftare att jag anpassar mitt konverserande efter personens känsloläge men med vuxna är jag oftare mer neutral.
AnnaSue skrev:Hur bra eller dåliga är ni på att förstå andra människor om de mår dåligt eller är glada?
Ibland kan jag ha svårt att förstå anledningen till varför en människa mår dåligt eller är glad vilket gör att jag i de fallen missar att notera känsloläget.
AnnaSue skrev:Att sätta sig in i andra människors situationer?
Det är jag mycket bra på i teoretiska fall. Ofta när mina bekanta slutar att sätta sig in i hur en annan människa tänker på grund av att de inte sympatiserar med personens åsikter så brukar jag ändå fundera vidare och obekymrat fortsätta att försöka begripa mig på personen.
AnnaSue skrev:Och hur bra är ni på att mentalisera. Med andra ord sätta sig in i att nån annan känner och tänker annorlunda än du själv?
Det är jag bättre på ifall jag får lite tid än ifall det måste ske plötsligt i praktiska fall.
AnnaSue skrev:Jag läser av människor för mkt och tolkar inte för mycket istället för för litet. Minsta lilla förändring i tonfallet, minsta annorlunda uttryck i ansiktet.
Vad jag förstått så brukar man som aspie ha svårt för sånt. Är det så verkligen. Har ni svårt för det?
Jag brukar som sagt ignorera sånt men ifall jag måste så kan jag läsa av medmänniskor. Min förmåga är erfarenhetsbaserad och empiriskt grundad istället för intuitiv. Ögonrörelser intresserar mig för närvarande och i TV-serier brukar jag granska hur övertygande skådespelarna levererar. Även för mig personligen så använder jag inte kroppsspråk särskilt naturligt utan mer viljestyrt. Att ha en viss distans till mänskligt beteende ger en möjligheter att se bakomliggande mönster och system som de flesta annars inte tänker på.
- Gripandekylig
- Inlägg: 1620
- Anslöt: 2012-12-27
- Ort: Uppsala
Hur fungerar ni socialt?
Fungerar inte alls. Om nu "sanningen" ska fram...
Dock så fejkar jag lite social skit ibland och lurar folk, detta sker sporadiskt och under högt tryck.
Dock så fejkar jag lite social skit ibland och lurar folk, detta sker sporadiskt och under högt tryck.
Hur fungerar ni socialt?
Jag är värdelös i sociala sammanhang. På en praktik jag hade lyckades jag få två personer att gråta och rusa iväg utan att jag hade en aning om vad jag gjort för fel. Har aldrig syfte att vara elak utan snarare ärlig. Finns ingen människa som känner mig som skulle få för sig att prata med mig om de är ute efter stöd. De flesta anser nog att min förmåga att sätta mig in i hur andra människor känner är närmast obefintlig.
Min mamma har sagt till mig att hon alltid får säga att hon är ledsen, arg, glad etcetera. Men jag ser inte det som ett problem, om jag inte kan uppfatta andras känslor kan jag inte anpassa mig efter dem utan istället förlita mig på min rationalitet. Anser att det behövs sådana människor med. Uppskattat i vissa situationer. NT har en tendens att bara hålla med och tycka synd om människor även om de inte tycker det. Anser jag att någon är dum i huvudet så säger jag det.
Hur människor känner har jag ingen förståelse för alls däremot tycker jag att jag är relativt bra på att förstå hur människor tänker och resonerar. Kanske inte går ihop.
Min mamma har sagt till mig att hon alltid får säga att hon är ledsen, arg, glad etcetera. Men jag ser inte det som ett problem, om jag inte kan uppfatta andras känslor kan jag inte anpassa mig efter dem utan istället förlita mig på min rationalitet. Anser att det behövs sådana människor med. Uppskattat i vissa situationer. NT har en tendens att bara hålla med och tycka synd om människor även om de inte tycker det. Anser jag att någon är dum i huvudet så säger jag det.
Hur människor känner har jag ingen förståelse för alls däremot tycker jag att jag är relativt bra på att förstå hur människor tänker och resonerar. Kanske inte går ihop.
Hur fungerar ni socialt?
Om du säger att människor är dumma så kommer du förstås att få den reaktion du beskriver. Kanske det inte alltid är nödvändigt att säga saker även om de är sanna?
- plåtmonster
- Inlägg: 15480
- Anslöt: 2010-03-23
- Ort: Nära havet
Hur fungerar ni socialt?
Azo85 skrev:Anser jag att någon är dum i huvudet så säger jag det.
Gynnar det dej? Ibland är det bättre att ha saker osagda.
Hur fungerar ni socialt?
treeman skrev:Gynnar det dej? Ibland är det bättre att ha saker osagda.
Nej det kan jag väl inte påstå. Men ibland blir jag förvånad själv över hur bra det ofta blir. Enligt mig själv har jag alltid rationella argument för mitt uttalande, vet inte om jag just använt de orden. Däremot har jag sagt "Du verkar inte nämnvärt smart, du har inte funderat på att tänka någon sekund extra innan du pratar?" till människor första gången jag träffar dem.
Så länge man har vettiga argument brukar människor acceptera det man säger. Främmande män mellan 20 och 40 år på lördagskvällar skall man däremot vara lite försiktigare med vad man säger. De är ofta rätt känsliga är min erfarenhet.
Hur fungerar ni socialt?
Azo85 skrev:treeman skrev:Gynnar det dej? Ibland är det bättre att ha saker osagda.
Nej det kan jag väl inte påstå. Men ibland blir jag förvånad själv över hur bra det ofta blir. Enligt mig själv har jag alltid rationella argument för mitt uttalande, vet inte om jag just använt de orden. Däremot har jag sagt "Du verkar inte nämnvärt smart, du har inte funderat på att tänka någon sekund extra innan du pratar?" till människor första gången jag träffar dem.
Så länge man har vettiga argument brukar människor acceptera det man säger. Främmande män mellan 20 och 40 år på lördagskvällar skall man däremot vara lite försiktigare med vad man säger. De är ofta rätt känsliga är min erfarenhet.
Risken är att man blir en mycket ensam människa tillslut, om man alltid är uppriktig. De som kanske inte är så smarta har svårare ta till sig sanningen.
Hur fungerar ni socialt?
Azo85 skrev:Jag är värdelös i sociala sammanhang. På en praktik jag hade lyckades jag få två personer att gråta och rusa iväg utan att jag hade en aning om vad jag gjort för fel. Har aldrig syfte att vara elak utan snarare ärlig. Finns ingen människa som känner mig som skulle få för sig att prata med mig om de är ute efter stöd. De flesta anser nog att min förmåga att sätta mig in i hur andra människor känner är närmast obefintlig.
Min mamma har sagt till mig att hon alltid får säga att hon är ledsen, arg, glad etcetera. Men jag ser inte det som ett problem, om jag inte kan uppfatta andras känslor kan jag inte anpassa mig efter dem utan istället förlita mig på min rationalitet. Anser att det behövs sådana människor med. Uppskattat i vissa situationer. NT har en tendens att bara hålla med och tycka synd om människor även om de inte tycker det. Anser jag att någon är dum i huvudet så säger jag det.
Hur människor känner har jag ingen förståelse för alls däremot tycker jag att jag är relativt bra på att förstå hur människor tänker och resonerar. Kanske inte går ihop.
Neej, det går inte ihop.
Du är bra på att förstå hur människor tänker och resonerar, men du gör fel hela tiden.
Det låter skumt för mig. Jag är ungefär som du, jag har noll empati. Men jag kan förstå objektiva behov. Jag jobbar utifrån dem.
Men du tror du vet liksom bättre, jag tror det är problemet. Du tror du vet.
Du tror du vet. (Jag blir fascinerad när jag fångat in grejer, det är rätt barnsligt)
Lennart Frimodig
Hur fungerar ni socialt?
Jag kan ibland råka förstå saker om en person de inte vet om själva än. Ibland kan jag se känslor folk försöker dölja. Jag kan ibland förstå att någon blåljuger medan alla NT blir lurade. Jag har lätt för att prata om "allt". För lätt ibland. Jag har väldigt lite sociala fobier och bryr mig inte om om någon tycker illa om mig för jag orkar inte spela spelet och överkoncentera mig. Trots allt bra på att tala när det är "min tur" och ser direkt när andra inte är det.
Men jag är naiv och lättlurad oxo, glömmer att folk vill ljuga, de mest vanliga känslorna som uttrycks missar jag, har ingen aning om de visar gillande eller ogillande. Det kan göra mig osäkeer på vad jag ska säga sedan. Kan få problem med att prata om jag inte får feedback, mitt babblande är helt feedbackberoende. Alltid svårt att säga det första när man möts. Vet inte varför. Gillar inte situationer där jag måste ta första steget.
Men jag har två olika tillstånd. I ett är jag rätt social och det mesta funkar. I ett annat vill jag vara ensam och tvingas jag vara social då kan jag säkert uppfattas som tvär och konstig.
Men jag är naiv och lättlurad oxo, glömmer att folk vill ljuga, de mest vanliga känslorna som uttrycks missar jag, har ingen aning om de visar gillande eller ogillande. Det kan göra mig osäkeer på vad jag ska säga sedan. Kan få problem med att prata om jag inte får feedback, mitt babblande är helt feedbackberoende. Alltid svårt att säga det första när man möts. Vet inte varför. Gillar inte situationer där jag måste ta första steget.
Men jag har två olika tillstånd. I ett är jag rätt social och det mesta funkar. I ett annat vill jag vara ensam och tvingas jag vara social då kan jag säkert uppfattas som tvär och konstig.
Hur fungerar ni socialt?
Jag är ruskigt dålig på att läsa av människor. Jag kan se om.. något är annorlunda med människor som jag umgås med men kan för allt i världen inte sätta fingret på vad det är. Jag frågar även ofta hur dem känner sig när något har hänt, när dem är glada och ber dem beskriva varför för att jag skall få mer förståelse. Mest för att jag själv skall veta hur man skall reagera i sådana situationer.
Jag har lätt för att förstå varför människor tänker som dem gör och tycker som dem gör, jag kan se tankegången (inte alltid) som leder till deras åsikter men håller sällan med då det strider mot min egna logik. Eller? Nu blir jag osäker på mig själv :S
Föredrar att umgås med pojkflickor och killar då dem oftare är lättare att ha att göra med, jag behöver inte gissa lika mycket. Jag är kass på att se det "uppenbara".
Jag har lätt för att förstå varför människor tänker som dem gör och tycker som dem gör, jag kan se tankegången (inte alltid) som leder till deras åsikter men håller sällan med då det strider mot min egna logik. Eller? Nu blir jag osäker på mig själv :S
Föredrar att umgås med pojkflickor och killar då dem oftare är lättare att ha att göra med, jag behöver inte gissa lika mycket. Jag är kass på att se det "uppenbara".
Hur fungerar ni socialt?
Alexa skrev:Föredrar att umgås med pojkflickor och killar då dem oftare är lättare att ha att göra med, jag behöver inte gissa lika mycket. Jag är kass på att se det "uppenbara".
Jaa du det är så med mej åxå fast jag är kille, jag förstår mig lättare på sk pojkflickor och killar, jag feltolkar/blir feltolkad, det har varit så hela mitt liv. Mina förhållanden har ofta slutat med att de säger att sexet är väl bra men du är för svår att leva ihop med, typ. Det är väl karma, eller något...
Hur fungerar ni socialt?
Frimodig skrev:Neej, det går inte ihop.
Du är bra på att förstå hur människor tänker och resonerar, men du gör fel hela tiden.
Det låter skumt för mig. Jag är ungefär som du, jag har noll empati. Men jag kan förstå objektiva behov. Jag jobbar utifrån dem.
Men du tror du vet liksom bättre, jag tror det är problemet. Du tror du vet.
Du tror du vet. (Jag blir fascinerad när jag fångat in grejer, det är rätt barnsligt)
Lennart Frimodig
Jag förstår inte känslor. Vet inte riktigt hur det är att vara arg eller ledsen eller varför man bli det. Men jag tycker att jag förstår hur människor resonerar. Aktuellt exempel är att två vänner skall separera. När jag pratar med den ena tycker jag att jag hänger med i resonemanget och kan förstå beslutsgången. Person 1 uppvisar beteende X som person 2 inte gillar med motivering Y som leder till beslut Z. Tycker oftast att jag kan hitta sådana samband och förstå hur människor tänker. Men jag märker nu att jag eventuellt missförstått vad som menas med att förstå hur människor tänker.
Hur fungerar ni socialt?
"Fungerar utomordentligt dåligt socialt" står det i ett sjukintyg helt seriöst
Jo jag tror jag kan läsa av människor, om dom sitter nära en kan deras sinnesstämning åka in i en själv-rastlös tex
En person fick mej alltid att känna mej sadistisk och skadeglad, man blev det om man stod nära henne. Hennes ögon hade sån intensitet som laserstrålar. Man blev alldeles uppladdad så om man var en mobil på laddning, lixom en minut brevid henne-energibatteriet fullt. Sen är ju vissa människor sövande istället.
Några kan vara neutrala och behagliga och man kan känna sina egna känslor samtidigt så att de inte blir borttryckta av den andras sinnesstämning.
Människor IRL är jobbiga i längden, försäker hålla mej undan. Sen pratar de ofta om extremt tråkiga saker.
Jo jag tror jag kan läsa av människor, om dom sitter nära en kan deras sinnesstämning åka in i en själv-rastlös tex
En person fick mej alltid att känna mej sadistisk och skadeglad, man blev det om man stod nära henne. Hennes ögon hade sån intensitet som laserstrålar. Man blev alldeles uppladdad så om man var en mobil på laddning, lixom en minut brevid henne-energibatteriet fullt. Sen är ju vissa människor sövande istället.
Några kan vara neutrala och behagliga och man kan känna sina egna känslor samtidigt så att de inte blir borttryckta av den andras sinnesstämning.
Människor IRL är jobbiga i längden, försäker hålla mej undan. Sen pratar de ofta om extremt tråkiga saker.
Hur fungerar ni socialt?
kiddie skrev:Men jag har två olika tillstånd. I ett är jag rätt social och det mesta funkar. I ett annat vill jag vara ensam och tvingas jag vara social då kan jag säkert uppfattas som tvär och konstig.
Bra skrivet, stämmer på pricken in på mig med.
Hur fungerar ni socialt?
Jag har gett upp det sociala, jag litar inte på folk längre.
Vänner - dom har jag via internet, då slipper man problem.
Vänner - dom har jag via internet, då slipper man problem.
Hur fungerar ni socialt?
Blir ofta helt ur gängorna efter att jag varit social i större grupper, vill ofta dra tillbaka stolen från bordet, så jag kan iaktta alla. Svårt att rikta min uppmärksamhet åt flera håll, så jag brukar hyperfokusera åt ett håll.
Tror att jag läser av för mycket, i bland glömmer jag bort att lyssna, för att jag är så koncentrerad på hur personen ser ut, och varför han GÖR si eller så med ansiktet osv . . . mycket tröttsamt.
Angående empati så handlar det alltid om när var och hur. Är jag för stressad eller upptagen av mina "måsten" så är det svårt för mig att koppla överhuvudtaget, vilket kan missuppfattas som att jag ej bryr mig.
Tror att jag läser av för mycket, i bland glömmer jag bort att lyssna, för att jag är så koncentrerad på hur personen ser ut, och varför han GÖR si eller så med ansiktet osv . . . mycket tröttsamt.
Angående empati så handlar det alltid om när var och hur. Är jag för stressad eller upptagen av mina "måsten" så är det svårt för mig att koppla överhuvudtaget, vilket kan missuppfattas som att jag ej bryr mig.
Hur fungerar ni socialt?
Jag tror att alla ogillar mig om dom inte ler mot mig i kassan när jag handlar tex. Subtila ansiktsuttryck och kroppssignaler kan jag ha svårt att tyda.
Om någon gråter förstår jag ju att denne person är ledsen och dylikt. Men små signaler är svåra.
Om någon gråter förstår jag ju att denne person är ledsen och dylikt. Men små signaler är svåra.
Hur fungerar ni socialt?
Jag har faktiskt ingen vidare koll hur jag fungerar socialt. Grejen är att jag har lätt för "protokoll"-interaktioner, som att bli frågad saker av främlingar eller ha en professionell relation i jobbet - i allmänhet där det finns ett tydligt mål med interaktionen - men så fort kontakten blir personlig så känns det som att gå med ögonbindel.
Mina sociala relationer innehåller en hel del rutiner och väldefinierade gränser som kan ta år att kristalliseras till den punkten att jag vågar slappna av. Och när jag väl slappnar av kan jag bli burdus och få "tunnelseende": sånt som inte passar in i rutinerna kan gå mig förbi. Så inte nog med att mina relationer tar lång tid att etableras - de tar också lång tid att utvecklas (typfallet är väl när jag helt missar att överväga om någon jag just lärt känna är attraherad till mig). Blir det dessutom långa avbrott i min kontakt med en människa så blir rutinerna mer svårdefinierade och det känns som att vänskapen "nollställs".
Folk har sagt till mig att jag kan säga sårande saker, vilket är något som jag inte insett förrän jag blivit så gott som vuxen (så SÅ sårande kan det inte ha varit), så jag har jobbat de senaste åren med att lära mig ge komplimanger för att kompensera.
Problemet är att den här beskrivningen inte är universell för mig. Ibland möter jag människor jag inte sett på tio år och det går jättebra att ha en personlig konversation med dem, och ibland så har jag professionella samtal som känns jätteskakiga. Det är irriterande att det inte finns tydliga regler ens för hur jag funkar.
Mina sociala relationer innehåller en hel del rutiner och väldefinierade gränser som kan ta år att kristalliseras till den punkten att jag vågar slappna av. Och när jag väl slappnar av kan jag bli burdus och få "tunnelseende": sånt som inte passar in i rutinerna kan gå mig förbi. Så inte nog med att mina relationer tar lång tid att etableras - de tar också lång tid att utvecklas (typfallet är väl när jag helt missar att överväga om någon jag just lärt känna är attraherad till mig). Blir det dessutom långa avbrott i min kontakt med en människa så blir rutinerna mer svårdefinierade och det känns som att vänskapen "nollställs".
Folk har sagt till mig att jag kan säga sårande saker, vilket är något som jag inte insett förrän jag blivit så gott som vuxen (så SÅ sårande kan det inte ha varit), så jag har jobbat de senaste åren med att lära mig ge komplimanger för att kompensera.
Problemet är att den här beskrivningen inte är universell för mig. Ibland möter jag människor jag inte sett på tio år och det går jättebra att ha en personlig konversation med dem, och ibland så har jag professionella samtal som känns jätteskakiga. Det är irriterande att det inte finns tydliga regler ens för hur jag funkar.
Hur fungerar ni socialt?
Icket alls, börjar tro att 'socialt' egentligen är uppfunnet av NT för att trycka ner alla som inte är det, ett sätt at skapa sig fördelar, när människan bodde på savannen, och var tvungen att rövslicka någon hövding från grannbyn.(obs! ironi tror jag)
Återgå till Att leva som Aspergare