Jag har ända sedan i oktober mått så dåligt att jag inte vet vad jag skall ta mig till. Ångesten blir bara värre och värre; häromdagen hade jag ett panikanfall och var efteråt så slut i hela kroppen att jag t.o.m. fick synrubbningar.

Men jag får ingen hjälp! I höstas fick jag träffa en psykolog som jag trodde skulle bli en regelbunden kontakt. Jag uppfattade det som att hon skulle ha KBT med mig och tyckte det var konstigt att hon ägnade de två-tre första mötena åt att bara titta igenom diagnoskriterier och liknande. Men, vi skulle ju lära känna varann, tänkte jag, så jag öppnade mig för henne och berättade från hjärtat om mina problem.
För någon månad sedan ringde hon och sade ungefär att jaha, nu hade hon kommit fram till att jag inte skulle 'svara' på KBT!
"Men vadå, du skulle ju ha KBT med mig...?" svarade jag alldeles perplex.
"Nej nej, jag skulle bara utreda om KBT skulle passa dig! Vi kommer aldrig att träffas igen!"
Och där hade jag suttit och t.o.m. berättat om min sexualitet för henne!
"Men vad skall jag få då?" frågade jag. "Vem får jag träffa nu då? Får jag någon annan form av terapi?"
Det visste hon ingenting om. Och min samtalskontakt sedan ca. 15 år går i pension nu, så jag har ingen alls.
Likadant var det när jag fick träffa en läkare. Hon skrev ut lite sömntabletter åt mig, men sedan fick jag aldrig mer träffa henne, för hon slutade också och någon annan läkare finns inte tillgänglig! Så jag har varken psykolog eller psykiatriker!

Tur i oturen är att jag har en släkting som är läkare och kan skriva ut medicin till mig, men han kan inte ge mig terapi (för det första jobbar han i ett annat landsting, för det andra har jag känt honom hela livet men skulle aldrig kunna sitta och prata privatsaker med honom). Jag får ingen hjälp alls. Mina föräldrar är inte purunga, har slitsamma jobb och orkar inte trösta och stötta mig hela tiden. Mitt boendestöd kan hjälpa mig lite, men de finns ju inte tillgängliga om jag får tokpanik klockan elva på kvällen.

Jag har ångest, tvångstankar om att jag måste bikta alla mina elaka tankar, skuldkänslor och stresspanik nästan hela tiden, ibland helt överväldigande mycket. Extra stressad blir jag av kören jag nu är med i. Jag trivs inte alls, känner mig bara dum och bortkommen och inte det minsta välkommen. Jag börjar oroa mig för måndagens körövning redan på lördagskvällen! Men samtidigt tycker jag att jag måste ge det en chans, att jag inte får ge upp. Mamma säger "du skall INTE sluta i kören, du behöver öva dig på att vara social!" och körledaren tycker förstås också att jag skall stanna. Men jag tycker att det är närmast outhärdligt jobbigt.

Om två veckor har vi vårkonsert och fyra dagar efter det åker jag till Prag. Det är tillräckligt för att få min hjärna att stormkoka. Jag vet inte vad jag skall göra när panikångesten slårt till! Jag kan inte gärna tillbringa Pragresan med att ligga på hotellrummet fullpumpad med sömntabletter...
Vad skall jag göra!? Det enda jag finner tröst i är att fantisera om ett eventuellt självmord. I julas plockade jag med mig sömntabletter till min DV, så att jag kunde begå självmord "utifall att" och nu har jag skrivit ned alla mina ondaste och fulaste tankar på ett papper ifall jag inte skulle orka hålla inne med allt det hemska och svarta utan bara MÅSTE bikta mig för personerna jag tänkt dumma saker om.
Jag har inte varit så här sjuk på tre år. Min förra sjukdomsperiod var ett totalt kaos och jag trodde så sent som för ett år sedan att jag var botad. Jo tjena...
Nu lever jag bara för att jag inte FÅR begå självmord.

Usch vad tråkigt att du mår så dåligt!

Det låter som att du verkligen behöver ha en samtalskontakt. Jag tycker att du ska ringa till vårdcentralen och vuxenpsyk och tjata tills du får någon! Det är inte OK att du faller mellan stolarna på det här viset.

Det där med kören låter jobbigt. Det är ju en svår avvägning vad som är "lagom" med stimulans och socialt umgänge för att man ska må bra, men det du beskriver låter faktiskt inte bra alls. Det låter som att kören tar mera energi än vad du får tillbaka, och så ska det inte vara.

Jag vet hur det kan kännas. I höstas fick jag för mig att jag skulle gå en buggkurs för jag tycker verkligen om att dansa. Men tyvärr orkar jag bara inte! Jag var konstant stressad över den där kursen, det blev bara för jobbigt. Jag klarar inte den typen av sociala "måsten". Till slut bestämde jag mig för att hoppa av och det är jag glad för.

Jag tycker att det låter som du egentligen vet vad du behöver just nu - nämligen att få en fungerande samtalskontakt och att ta en paus från kören. Din mamma vet inte hur du mår men det gör du. Jag tycker att du ska lyssna till dina egna behov och prioritera dem.

När det gäller självmord så är det inget bra alternativ. För bara ett år sen mådde du ju bra, eller hur? Det betyder att du antagligen kommer att må bra snart igen. Stor kram

Hej Kahlokatt. Känner mig ledsen över vad du går igenom, har samma problem som dig med panikångest. Att vården inte fungerar som den ska är fruktansvärt.

Jag kan säga såhär att KBT är den mest effektiva behandling mot panikångest man kan få, liksom du har jag även OBCD (tvängstankar) och det försvårar terapin, det tar tid men den hjälper. Så mitt råd är att du går till vårdcentralen när du kan och kräver läkaren på en remiss till öppenpsyk, är du diagnosticerad med panikångest mm har du rätt till vård inom öppenpsykiatrin så läkaren kan inte neka dig.

Tyvärr får man ibland vänta i tre månader innan man får tid, men det är det värt, har också haft hemska tankar och vad gäller panikångest så har du rätt till ångestdämpande medicin som tex stesolid eller Xanor som tar bort ångest helt. Det är bra att ha en sån behovsmedicin att ta till när det är som värst så man kan klara sitt dagliga liv. Läkare kan inte neka dig ångestdämpande medicin, då begår han/hon tjänstefel, det är som att neka morfin som smärtstillande till en som mist ett ben i en olycka eller brännskadat.

Ingen ska behöva lida som du gör! Du ska ha KBT-terapi och ångestdämpande medicin för behov, en liten varning här, ta inte dessa ångestdämpande mediciner för ofta då de är vanebildande. Jag håller verkligen tummarna för dig och du har min sympati och empati. Stor kram

Det är aldrig FEL och söka akut hjälp! Gör det om det behövs!
nar-livet-blir-for-jobbigt-t28969.html

Om du upplever kören för jobbig, så hoppa av den just nu. Om du inte trivs så kommer den "sociala träningen" bli motsatt effekt.

Med din psykolog tycker jag hon behandlat dig fel! Det är inte alltid lätt när man slåss om att få hjälp. Man e så utlämnad till en annan människa, och när dom vänder ryggen till så kan hela världen rasa.

Mina läkare under mitt liv, vägrade skriva ut sömn medicin, Även fast jag inte kunnat sovit sen jag var 3. Skola/jobb fungerade inte för jag Sov ju inte! men dom ville ej.
Och då började jag tappa förtroendet på framtiden.
Jag träffar idag en underbar läkare, och det börjar se ljusare ut.

Det jag vill säga är att Ge Inte UPP! Du har Rätt till hjälp!

Jag hoppas innerligt att du får hjälp

Tack för era svar!

Instämmer med de andra.

Angående kören, hoppa av om du inte trivs där. Om man ska ha någon social hobby så ska man vara glad att man tog sig dit när man är där, även om man kanske tvekade före.

Hej! Jag känner verkligen med dig.
Jag skulle ta en paus från kören tills jag mådde bättre .
Det verkar ta mer än vad det ger.
Var rädd om dig och jag hoppas du får en bra hjälp så du mår mycket bättre!
Jag känner igen en del av ditt dåliga mående från i somras när mina föräldrar och släkt bröt kontakten med mig.
Som tur var träffade jag en snäll kille som gav mig stöd.
Men jag kan drabbas av panik ångest, ( och tänka han kanske med försvinner ) då är jag helt ensam.
Förutom mina barn men de kan ju ej trösta mig , de ska ju jag vara stark inför.

Ville bara förklara att jag förstår lite vad du känner. Rädd och panikslagen.
Kram kattmamma

Tack!

Kahlokatt skrev:Tack!

Varsegod jag tycker du verkar vara en fin och bra person.
Jag känner mig också ängslig och rädd många gånger.
På jobbet har jag lättare och säga ifrån.
Men i mitt privata liv är jag rädd och känslig och förlora min fästman och att barnen och vänner jag har.
Jag får separations ångest och rädd att vi aldrig mer ska ses.
Ja du livet är inte lätt! Ibland vet man varför ångest och annat kommer.
Ibland så har man ingen aning.
I mitt fall är det en känslo kall barndom och uppväxt och vuxen liv.
Det är nog först nu i sommar jag upplevt äkta omtanke och värme från människor .
Och alla har antingen adhd eller asperger.
Så tack för att ni finns ni är helt underbara!

Och en stor kram till dig kahlokatt!
Ursäkta om jag svävade iväg i din tråd, hoppas du fick någon tröst!
Ps jag är nog mer okoncentrerad än vanligt!
Har varit hos tandläkaren fått bedövning, jag är alldeles skakis)

Jag sänder också en varm tanke och kram till dig, Kahlokatt!

(Alla namn är fingerade.)

Fy f-n vad jobbigt det var i kören i går. Jag är så j-a sur på körledaren så jag kan spricka!
Vi har TVÅ övningstillfällen kvar före nästa konsert, jag upprepar, TVÅ, och då tycker Beppe att det är läge att ta fram EN NY LÅT, fastän vi redan har ca tio stycken och inte ens kan alla dem ordentligt! Eller ny och ny, låt mig precisera: Alla kan den redan. Alla utom Lisa och jag, som är nya i kören.
Vi får noter på en Ave Maria. Texten är inga problem, för jag har Gounods Ave Maria på skiva, men den här är jättekonstigt uppbyggd, med en liten kör inne i kören. Jag, som står och lyssnar på en annan förstasopran bredvid mig och försöker hänga med i hennes noter, hör sopranstämmor från alla håll och kanter och förstår inte ens var i noterna jag skall titta. Det är repriser och codor och stämmor som löper kors och tvärs.
Jag är sekunder från att bryta ihop och börjar skaka och stamma. Beppe bryr sig inte, men några kvinnor och en man i kören förbarmar sig över mig, går igenom stycket med mig och visar vilken notrad jag skall följa. Jag tackar av hela mitt hjärta. Men nu måste jag sitta och nöta det här stycket som en galning framför pianot, ensam, för att ha ens en sportmössa att hänga med på konserten. På lördag är det iofs full kördag med övningar hela em, men vi har ytterligare femtielva stycken att öva in, varav ett på FINSKA som ingen av oss pratar, så jag är glad att vi inte behöver kunna det utantill.

Jag är sjukt sur på Beppe, för med tanke på att jag har lånat ut boken Nördsyndromet till honom tycker jag att han borde känna till att om det är något aspergare hatar så är det förändringar och stress! Men han brukar tydligen behandla nykomlingar på det här sättet, kasta in ett gammalt stycke i sista sekunden och förvänta sig att nykomlingarna skall hinna lära sig det på en vecka.

Ännu värre är det som händer på fikarasten (jag hatar fikarasten, för då vet jag inte alls hur jag skall uppföra mig. I början gömde jag mig på toa). Sandra vänder sig till mig och säger: "Jo Katten, jag har ju haft hand om fikalistan, men nu undrar jag om du kan tänka dig att ta över det [och organisera vilka som skall ordna fika]?"
Jag får panik och börjar stamma om "jättedålig på att organisera" och "inte alls flexibel", men jag märker själv att det jag säger låter som "nä, jag ids inte, jag är fet och lat och förväntar mig att bli gödd av er andra, men själv tänker jag inte hjälpa till." Jag ville ställa mig upp och skrika "JAG HAR ASPERGER, JAG KAN INTE!!!", men det kunde jag ju inte. Nu har jag i stället skickat ett mejl till Sandra och försökt förklara.
Jag funderar på att på lördag ställa mig upp och förklara för alla hur det ligger till, att jag har en funktionsnedsättning, ett handikapp om man så vill (egentligen har jag OCD också, men det behöver de inte få veta), och att det kan innebära att jag uppför mig lite udda, men jag vill bli behandlad precis som de andra, etc.
Fast då kanske det bara skulle bli värre?

Jag förstår hur du menar!
Man vill inte vara udda men endå vill man slippa vissa saker.
Det påminner om när man ska vara klass förälder och hjälpa till med brännboll , grillnIng , ringa samla in pengar till fröken till avslutning.
Det är ju både ett straff och tortyr.
Jag har blivit osams med många för jag blivit förtvivlad och hysterisk när jag blivit vald till klassförälder.
Tack och lov så har jag sluppit det på länge.

Det har nog spridit sig att jag har samarbetsproblem.
Men man är ju verkligen vettskrämd av tanken att organisera och vara social.
För mig är det ett jätte straff!
När vi hade brandövning på jobbet gick jag och gömde mig på toa, så jag förstår presis hur du har det!

Mår bara sämre och sämre och sämre. Nu har ångesten börjat slå över i rena panikattacker och jag har magknip. Sover så mycket jag kan för att försöka fly från skiten. Vaknar varje morgon och tänker "ännu en dag i helvetet". Jag vill verkligen inte dö, men ser snart ingen annan utväg ur mardrömmen. Jag vill inte hålla på och "bikta" elaka tankar för folk, för jag vet innerst inne att alla har dumma tankar ibland och att det är mycket värre att "bikta" dem, men jag står bara inte ut med skuldkänslorna! Jag står inte ut med att folk är snälla mot mig när jag egentligen inte förtjänar det.

Jag tycker att vissa på min DV är så himla barnsliga eller enfaldiga, har så omogen musik- och filmsmak och beter sig så pinsamt tillsammans med NT-are. Men jag vet att det är elakt och fel att tänka så, att hybris straffar sig och att folk säkert tycker att jag är helt knäpp. Jag vet hur ledsen jag själv skulle bli om någon kom till mig och sade: "Förlåt att jag säger det här, men jag tycker verkligen att du är enfaldig. Folk tror ju att du är utvecklingsstörd när du håller på så där!"

Därför kan ju inte jag heller säga det till folk. Men att bära alla fula, svarta tankar inom mig är så fruktansvärt. Jag skäms över att jag är en sådan dålig människa som tänker så här om andra, om personer jag egentligen tycker riktigt mycket om. För jag tycker jättemycket om de flesta på min DV, tycker att det är ett gäng underbara knepepajsare till npf-are, som jag har jätteroligt med. Men så fort någon skall komma och kramas eller drar något jättebarnsligt skämt, då vill jag spy. Jag fylls av lika delar aversion för personen i fråga och hat mot mig själv. Alla tankar av stilen "men GUD hur du klär dig, karl, halva arslet tittar ju ut!" eller "du kan bara inte recensera SMURFARNA, det här skall ju rikta sig till vuxna! Och du kan ju inte recensera något du inte har SETT, pucko, du kan inte sitta och skriva av baksidestexten på filmen!" är förbjudna. ALLT ofördelaktigt är strängeligen förbjudet för mig att tänka. Min hjärna skall vara fläckfri!
Men det är den inte...


Jag har inget hopp längre. Jag ser på jorden som en plats jag snart skall lämna. Befria från min ondska, min hybris. Jorden måste renas. Jag måste bort.

Som vanligt tycker jag du dömer dig själv för hårt.
Klart som fan att man tänker nåt om det handlar om vuxna människor som drar smurfhits...!

Jag åker till Prag om två dagar, men ser inte fram emot det ett dugg. Jag tänker bara på allt hemskt som kan hända, att det kommer att bli Lars Norén-drama av alltihop och att jag kommer att gå runt i Centraleuropas pärla med konstant ångest och lust att dränka mig i Moldau.
Jag vill inte dö, men jag ser ingen framtid. Jag orkar inte med alla hemska, svarta tankar. Jag orkar inte med att en del av mig tänker: "Men ååh, sluta kramas, sluta vara så himla barnslig och sluta dra så töntiga skämt!", medan en annan del av mig tänker: "Du får inte ha sådana tankar, XX är ju alltid så snäll och bussig mot dig, hur har du ens MAGE att tänka sådana saker om hen!?"
Jag mår så illa, hela min kropp är i uppror, jag vill bara avsluta allting snabbt och smärtfritt! Jag orkar bara inte mer!

KrigarSjäl skrev:Som vanligt tycker jag du dömer dig själv för hårt.
Klart som fan att man tänker nåt om det handlar om vuxna människor som drar smurfhits...!

+1

Varför måste just din hjärna vara fläckfri och bara tänka goda fina tankar, när inga andra hjärnor gör det? Skillnaden är att andra låter tankarna passera utan att döma sig själva för det.

Jag tror många NT:s också har dålig ToM. Beppe kan läsa och tycka sig förstå Nördsyndromet, men ändå inte kunna tillämpa det i praktiken. Jag tycker du ska berätta direkt för honom hur svårt det är med alla oväntat för dig.

När det gällde Sandra så var det ju en bra lösnling att du mailade och förklarade, när du inte kände att du kunde det mitt ibland alla andra.

Jag tycker också gott att du kan berätta att du har AS och därför svårt med förändringar, att organisera saker, för mycket socialt osv. Det kan väl knappast bli värre, och skulle det bli det så slutar du. Är det bara jobbigt med kören, tycker jag du ska sluta hur som helst.

Tror du att din OCD blivit värre pga all stress med kören?

Hoppas du mår bättre snart. Försök att skilj på verkligheten och dina OCD-tanker om den. När du tänker att världen blir en bättre plats utan dig, så är det din OCD och depression som talar. Verkligheten blir inte alls bättre utan dig, många skulle sakna dig.

Grejjen är att psykologer har oftast alldeles för lite tid att reda ut vad du har för problem. En timme, tre gånger (3 timmar) det räcker knappt. och symptom som du berättar kan vara luddiga och svåra för dem att sätta sig in i när de inte vet helheten. De tar första bästa alternativ och så testar de och ser om det ger resultat och sedan om det gör det så är det bra, om det inte gör det så testar de något annat.

Jag skulle rekommendera att du läser på mer om hur man ska kunna behandla din ångest - vare sig att det är medicin, kbt, samtalskontakt etc. Då kan man föreslå till läkaren att "jag skulle vilja testa det här eller det där" och så sätter man dem på rätt spår. (visst de brukar bli skitskeptiska när patienter föreslår något, men man får göra det lite lätt) .

Hon ska inte behöva "utreda" om du ska ha KBT eller inte. Du ska kräva att få KBT om det är det som du tror kommer ge bäst resultat.

Här är några länkar som jag letade upp snabbt:
http://www.helpguide.org/mental/anxiety_types_symptoms_treatment.htm
http://www.psychforums.com/generalized-anxiety/topic79000.html

Håll ut!
Jag förstår dig till 100%.
Jag tänkte genast; tillhör du Landstinget Kronoberg? Man kan slita sitt hår och stånga sig blodig för att försöka få någon att förstå vad man går igenom, men icke!

Har du några nära och kära som bryr sig (jag vet att det inte känns så när man är så nerkörd, men om du letar innerst inne)? De vill inte att du gör dig själv illa!

KRAM!

katten, var rädd om dig och försök säga till dem att du behöver terapi?

Issa Jesus,
Jesuiten magnus.