Jag undrar hur man med diagnos ska kunna stå ut på en stressig arbetsplats som förskola t ex. Jag jobbade intensivt med detta i 1 och 1/2 år och nu är jag som en döing som går på Atarax. Ångesten är borta men mentalt har mitt sätt att tänka blivit långsammare. Såsom jag var ungefär precis innan jag kom in i yrkeslivet och förstod att man måste vara social, stressig och snabbtänkt hela tiden i vad man än företar sig. Jag undrar hur ni med jobb och diagnos står ut, hur fixar ni det?

Alla dessa måsten inom arbetslivet såsom stress får mig att vilja gräva ner mig någonstans. Särskilt nu när jag får skuldkänslor då dem diskuterar vitt och brett framför näsan på mig om hur dem ska lösa alla 4 arbetstimmar som jag inte är där pga sjukskrivningen. Känner mig som en riktig jävla skurk. Ett svårt får. Så känner jag mig.

Var ska jag ta vägen?

Moderator Alien: Kompletterade rubriken.

Det finns andra yrken där detta "ratrace" inte är lika uttalat.

Vilka då?

Ingenjör, forskare, psykolog, etc är nog mindre utmattande än förskolelärare.

Jag vet inte jag. Då måste man ha matematik B i behörighet och det kommer jag aldrig kunna få utan all hjälp jag behöver som ingen tycks kunna ge en.

Komvux har väl lärare?

Att bli professor för att man tycker det är jobbigt av att nån ansvarig diskuterar om hur de ska kunna täppa till luckorna låter som en dödfödd idé.

Jag gissar att de hittar en lösning snart.

ninegirl skrev:Ångesten är borta men mentalt har mitt sätt att tänka blivit långsammare. Såsom jag var ungefär precis innan jag kom in i yrkeslivet och förstod att man måste vara social, stressig och snabbtänkt hela tiden i vad man än företar sig. Alla dessa måsten inom arbetslivet såsom stress får mig att vilja gräva ner mig någonstans.

Det låter som att din nuvarande arbetsplats har givit dig alltför mycket stress. Atarax kan ju, som redan har diskuterats i andra trådar, göra att man blir lite tröttare och långsammare. Det bästa är ju ifall man går till botten med de problem som från början givit upphov till ångestproblematiken. Du tycks ju redan ha förstått att det är i ditt yrke som dina stressnivåer har blivit ohälsosamt höga. Så det kan ju vara pressen i arbetet som har föranlett ångestsymptomen. Därför kommer du nog att behöva ändra i ditt arbetsliv för att kunna slippa använda ångestdämpande läkemedel som du blir trött av.

ninegirl skrev:Jag undrar hur ni med jobb och diagnos står ut, hur fixar ni det?

Jag har aldrig arbetat med så unga människor som du men i de skolor som har jag jobbat så har jag upplevt att miljön har varit lite för påfrestande för att jag skulle trivas och må bra. För oss med diagnoser inom autismspektrumet så kan ju dels den mänskliga interaktionen och dels de brustna rutinerna göra att man finner det extra ansträngande att arbeta med människor på det viset. Exempelvis blev jag stressad av att behöva tillrättavisa elever och improvisera ihop lektioner. Jag kan tänka mig att även du behöver anpassa dig väldigt mycket efter plötsliga förändringar och inte minst kommunicera mycket med alla människor du kommer i kontakt med som förskolelärare.

Man kan ju försöka att reducera stressinducerande moment genom att planera och förbereda sig extra. Med tiden kommer ju erfarenheten av att ha hanterat många situationer att kunna hjälpa till att göra arbetssituationen lite mer förutsägbar, trygg och stressfri. Jag kände dock att jag inte orkade invänta den erfarenheten så jag har arbetat med andra saker istället. Ifall du känner att du gärna vill arbeta med någonting mindre stressigt så finns det ju andra arbeten att skaffa sig. Många andra anställningar kan ju, som du skrev, kräva särskilda utbildningar och då kan man ju studera en tid. Inför det att man blir student kan det dock vara klokt att planera och anpassa sin studietid noggrant så att man inte hamnar i en lika stressig situation där.

Matte B kan man ju läsa in hemma i lugn och ro för att senare tenta av kursen på exempelvis Åsö gymnasium vilket har varit populärt. Behöver man extra hjälp, som du skrev, så kan man skaffa en s.k. läxhjälp till ett billigt pris. Då slipper man åka till stökiga lektioner och man får friheten att själv välja vilka avsnitt man vill få undervisning i så att man aldrig slösar sin tid på onödiga genomgångar, utan så att man kan fokusera på det man behöver extra hjälp med. Sedan inför universitetsstudier får man återigen planera sitt studieupplägg på ett sätt som passar en själv. Då brukar inte lektioner vara lika obligatoriska så då brukar man kunna läsa det mesta i sin egen takt. När det sedan kommer till yrkesval så får man väl då välja något yrke där man får en mer privat arbetsmiljö.

Jag tror att nyckeln, i alla fall för mig, har varit att kunna arbeta på mitt eget sätt. När man följer sina egna planeringar och alltid vet vad som kommer härnäst så blir arbetsmiljön mer förutsägbar och tryggare. Det har hjälpt mig.

ninegirl skrev:Särskilt nu när jag får skuldkänslor då dem diskuterar vitt och brett framför näsan på mig om hur dem ska lösa alla 4 arbetstimmar som jag inte är där pga sjukskrivningen. Känner mig som en riktig jävla skurk. Ett svårt får. Så känner jag mig.

Din arbetsgivare får ordna en ersättare för de timmar du inte gör. Det händer dom skiter i att ersätta någon som är sjukskriven för att spara pengar.

Parvlon skrev:Att bli professor

Professor?

LordNelson skrev:Professor?

Varfr skulle man annars studera till psykolog?

Parvlon skrev:Varfr skulle man annars studera till psykolog?

Jag kanske är trög för nu förstår jag än mindre.

Jag klarar inte av alla jobb, det är bara acceptera. Dagis jobb, säljare, kontor och stillasittande skulle ta livet av mig och förmodligen göra så att jag blev en massa sjukskriven. Det gäller att hitta en arbetsplats som man klarar av, vilket är jätte svårt. Speciellt nu när inte arbetsmarknaden alltid är så välkomnande.

plåtmonster skrev:Komvux har väl lärare?

Been there, done that. Jadå, lärare som råder en att plugga med en kompis eller släkting som kan matte hemma. Jag har inga såna som kan eller har tid till det.

Senast jag var på en sån lektion skulle 30 st andra också ha hjälp från läraren.

Gripandekylig - Jag var något naiv och trodde bara genom att höra ordet "dagis", att det skulle bli hyfsat lugnt "barnpassande". Ja såklart var det inte så. Dessutom har jag pressat mig gång på gång till att vara den stressade människa jag i grund och botten inte är egentligen, just för att kunna få och behålla ett jobb.
Lärare skulle jag aldrig vilja bli efter dessa upplevelser.

Unib12 skrev:Jag klarar inte av alla jobb, det är bara acceptera. Dagis jobb, säljare, kontor och stillasittande skulle ta livet av mig och förmodligen göra så att jag blev en massa sjukskriven. Det gäller att hitta en arbetsplats som man klarar av, vilket är jätte svårt. Speciellt nu när inte arbetsmarknaden alltid är så välkomnande.

Förstår vad du menar. Det är lite moment 22 över det..

LordNelson: Dem säger att dem inte hittar någon, för att det är svårt att hitta. Så är det säkert. Ingen vill ha sådan lön med stressjobb på det. Önskar verkligen att politikerna kunde se över lönerna inom vård och omsorg mer.

ninegirl skrev:LordNelson: Dem säger att dem inte hittar någon, för att det är svårt att hitta. Så är det säkert. Ingen vill ha sådan lön med stressjobb på det. Önskar verkligen att politikerna kunde se över lönerna inom vård och omsorg mer.

Jo, jag vet... jag har själv varit i ekorrhjulet. Men då är inte underbemanningen heller ditt fel. Sen vet jag det finns chefer som skrockar gott när någon anställd varit sjukskriven och dom på så sätt fått bättre lönsamhet i verksamheten.

ninegirl skrev:Jag undrar hur man med diagnos ska kunna stå ut på en stressig arbetsplats som förskola t ex. Jag jobbade intensivt med detta i 1 och 1/2 år och nu är jag som en döing som går på Atarax. Ångesten är borta men mentalt har mitt sätt att tänka blivit långsammare. Såsom jag var ungefär precis innan jag kom in i yrkeslivet och förstod att man måste vara social, stressig och snabbtänkt hela tiden i vad man än företar sig. Jag undrar hur ni med jobb och diagnos står ut, hur fixar ni det?

Alla dessa måsten inom arbetslivet såsom stress får mig att vilja gräva ner mig någonstans. Särskilt nu när jag får skuldkänslor då dem diskuterar vitt och brett framför näsan på mig om hur dem ska lösa alla 4 arbetstimmar som jag inte är där pga sjukskrivningen. Känner mig som en riktig jävla skurk. Ett svårt får. Så känner jag mig.

Var ska jag ta vägen?

Jag tränar; främst löpning. Det hjälper mig att höja "intryckströskeln" och toleransen för folks generella beteenden. Springer, cyklar eller numera även styrketränar (det har börjat ge positiv effekt, men inte lika effektiv som löpning), så blir en lagom "berusad" - allting bara flyter på; blir mer social, fokuserad och drivande.

Nu arbetar jag på en arbetsplats där folk är på samma nivå; där kan en utbyta idéer och tankegånger utan problem - det om något ökar toleransen likväl för min del. Folk vet att jag är speciell på arbetsplatsen (har inte sagt diagnoser ofc, för det märks ändå på vissa håll) - och det fungerar hur bra som (min arbetsplats är stundom stressig, ställer höga krav på samarbetsförmåga, social förmåga, planerande och fatta snabba och korrekta beslut).

LordNelson skrev:

ninegirl skrev:LordNelson: Dem säger att dem inte hittar någon, för att det är svårt att hitta. Så är det säkert. Ingen vill ha sådan lön med stressjobb på det. Önskar verkligen att politikerna kunde se över lönerna inom vård och omsorg mer.

Jo, jag vet... jag har själv varit i ekorrhjulet. Men då är inte underbemanningen heller ditt fel. Sen vet jag det finns chefer som skrockar gott när någon anställd varit sjukskriven och dom på så sätt fått bättre lönsamhet i verksamheten.

Så är det säkert, knappt något som förvånar en längre när det kommer till jobbsammanhang.

Ja du det är en väldigt bra fråga.
Knepet som jag förstår det är ju att vara ärlig mot sigsjälv vad gäller ens begränsningar.
Men det är ju lättare sagt än gjort då man ju dessutom känner ansvar inför sitt arbete och man vill finnas där för sina kollegor så att de inte belastas extra hårt i onödan.
Så det där med att jobba enbart efter sina egna förutsättningar är ju något som aldrig fungerar i praktiken om man har kollegor.

Känner själv igen mig i problemet, jobbar som butikssäljare hos en liten radiohandlare och jag har en kollega som hjälper mig i butiken. Är han borta så märks det väldigt tydligt att man är hårt belastad så jag känner att jag inte har råd att bli sjuk eller må dåligt vilket blir väldigt stressfullt.
Det enda som jag tycker fungerar hyfsat för att upprätthålla normal dagsfunktion är att ta vara på den lilla fritid man har och se till att den bara handlar om en själv och ens intressen.

dasunbedingte skrev:
Jag tränar; främst löpning. Det hjälper mig att höja "intryckströskeln" och toleransen för folks generella beteenden. Springer, cyklar eller numera även styrketränar (det har börjat ge positiv effekt, men inte lika effektiv som löpning), så blir en lagom "berusad" - allting bara flyter på; blir mer social, fokuserad och drivande.

Nu arbetar jag på en arbetsplats där folk är på samma nivå; där kan en utbyta idéer och tankegånger utan problem - det om något ökar toleransen likväl för min del. Folk vet att jag är speciell på arbetsplatsen (har inte sagt diagnoser ofc, för det märks ändå på vissa håll) - och det fungerar hur bra som (min arbetsplats är stundom stressig, ställer höga krav på samarbetsförmåga, social förmåga, planerande och fatta snabba och korrekta beslut).

Du har dina poäng med löpning osv. Men att jobba där jag jobbar känns det redan som löpning emellanåt och visst kan jag börja med det, men jag är oftast helt färdig på helgerna efter heltidsveckan på förskolan varit. Hade gärna försökt annars. Har långt till jobbet också, pendlar en timme och i vissa fall mer än det. Sen en dryg timme hem, laga middag, sova. Död.

Flatline skrev:Ja du det är en väldigt bra fråga.
Knepet som jag förstår det är ju att vara ärlig mot sigsjälv vad gäller ens begränsningar.
Men det är ju lättare sagt än gjort då man ju dessutom känner ansvar inför sitt arbete och man vill finnas där för sina kollegor så att de inte belastas extra hårt i onödan.
Så det där med att jobba enbart efter sina egna förutsättningar är ju något som aldrig fungerar i praktiken om man har kollegor.

Känner själv igen mig i problemet, jobbar som butikssäljare hos en liten radiohandlare och jag har en kollega som hjälper mig i butiken. Är han borta så märks det väldigt tydligt att man är hårt belastad så jag känner att jag inte har råd att bli sjuk eller må dåligt vilket blir väldigt stressfullt.
Det enda som jag tycker fungerar hyfsat för att upprätthålla normal dagsfunktion är att ta vara på den lilla fritid man har och se till att den bara handlar om en själv och ens intressen.

Har nyligen börjat inse dessa begränsningar men har svårt att finna lösning på hur man ska göra då.

Och fritid vill man helst ha mer av, det har jag känt dessa dagar som sjukskriven. Älskar verkligen att göra "ingenting" som vissa nog skulle kalla det

Problemet är väl att det är svårt att sätta ut de gränserna i efterhand utan att känna att man ställer till det för andra, det känns ju alltid dumt att tvinga arbetsgivaren att anpassa sig till något som borde ha varit klargjort från första början.

Haha jo fritiden är ju alltid bäst, man kanske inte hittar på så mycket men tiden behövs ju verkligen för att få upp nog med energi för att orka med i längden.

Ansvar utan befogenhet är i stort sett dömt att misslyckas. Alltså saknar man befogenheter (eller resurser) att utföra jobbet så ska man ej heller ta ansvaret. Arbetsgivare köper ens tid men inte rätten att bränna ut ens arbetsförmåga. Så gör vad du får betalt för, inte mer. Blir det ändå problem för att man t.ex är för få så är det arbetsgivaren som äger problemet.