Neutrino skrev:

ninegirl skrev:Dem viftar bort det och säger idiotsaker som att "så är väl alla", för att verka "snälla" mot en. Det är riiiktigt provocerande tycker jag, när någon säger så.

Min mentor på universitetet säger ofta sådant. "Men det där är normalt" är i princip hennes standardkommentar till allt. Sådant kan göra mig väldigt irriterad. Även om folk menar väl.

Jo dem gör ju det, men ur ens egna perspektiv blir det ju allt annat än väl. Tror mig ha brist på "Theory of mind" som någon tidigare nämnt.

Nu har jag aldrig varit bra på forumkommunikation... Jag uppskattar verkligen kommentarerna och perspektiven från er alla! Nu känns det som att det här kanske bara är ett temporärt problem som kan lösas i efterhand. Och en del av det är nog att jag måste slå vakt om min frihet och påpeka att jag inte förtjänar den här typen av kritik bara för att vi råkar vara släkt.

Till dem av er som haft era intervjuer "saboterade" av anhöriga: jag vet inte riktigt ifall jag ska skratta eller gråta. Det kunde i varje fall gått värre?

@Bjäbbmonstret: Jag är absolut medveten om att min mamma menar väl i grund och botten - det som oroar mig är att hon verkar ha en väldigt bestämd åsikt om vad som är "väl" eller inte (jag förväntas gifta mig i en kyrka och skaffa barn). Om jag får en diagnos och världen inte går under borde hon lugna ned sig, men jag är besviken på att hon reagerar såhär och skulle vilja göra något åt det. Jag känner inte att mina känslor blir respekterade, eller ens uppmärksammade.

@Alien: Det jag menade med att min pappa har en empatistörning är att hans beteende och förhållningssätt är avvikande. Professionella människor i militären kunde hitta det, och människor som känner honom märker det. Min mamma utmärker sig inte (men jag inser att jag kanske bara inte kan avgöra hur). Vad gäller den faktiska sannolikheten från vem av mina föräldrar jag skulle kunnat ärva en eventuell avvikelse från så kan man egentligen inte säga något, då min morbror är rätt mycket av ett skolboksexempel på AS. Och ja, med "omgivningen" åsyftade jag enbart min mamma. Trådens titel kanske är för bred i den bemärkelsen.

Rakel47 skrev:Till dem av er som haft era intervjuer "saboterade" av anhöriga: jag vet inte riktigt ifall jag ska skratta eller gråta. Det kunde i varje fall gått värre?

Det kanske hade kunnat gå värre ifall undersökningen utförts i yngre ålder. Då kanske föräldrarnas tankar blir viktigare i sammanhanget eftersom yngre människor inte alltid har hunnit utveckla samma förmåga att granska sitt liv. Troligen drabbas många utav den här typen av förnekande föräldrar. Ibland kan det bero på att de inte vill erkänna att de själva varit ignoranta. Ibland kan det bero på att de vill skydda sitt barn från utanförskap. Ibland kan det bero på skam grundad i samhällets normer. I Sverige är det ju dock ganska okej att ha Asperger så troligen blir det för människor i vår generation vanligare att något av de första alternativen stämmer. Jag hoppas att du får en bekvämare relation till din mamma och att hon snart förstår mer om diagnosen och människors neurologiska mångfald.

Jaa du @Rakel47, du är nog inte ensam. Min mor, då jag delgav henne mina problem, fnös hon och hävdade att i så fall har jag skaffat det själv. slut citat. Du läste rätt,hon sa: Då har du skaffat det själv!!

Jag behöver väl inte påpeka att, det är lite frostigt efter det. Men en del av den äldre generationen är av den uppfattningen. Att folk med autismsspectra har på ngt sätt skaffat det av sig själv

Min mor, min egen mor tror alltså att jag satt som litet barn och drog på mig Aspergerssyndrom av ren illvija. När jag frågade hur hon kunde hävda det, fick jag ju inte ngt svar.

Så att man har nog en hel del att kämpa mot, när det gäller omgivningens dömande. Men är man säker på att man vill ha en diagnos, på ett papper så att säga, så ska man göra det. Hoppas jag inte på nått sätt skrämde dig. Och att det går bra