Hej hej, jag är ny här så jag hoppas ni har överseende med eventuella klavertramp från min sida.

Jag håller precis på med en neuropsykiatrisk utredning för AS/ADD. Jag misstänker själv rätt starkt vid det här laget att jag har AS, vilket jag har förlikat mig med (skulle nog bli mer ställd om det visade sig att jag är NT).

Problemet jag har, och anledningen att jag skriver det här, är att jag har problem med att kommunicera om det här med min mamma. Jag har en rätt dålig relation till mina föräldrar, men hon har varit informerad om utredningen sedan jag stod i kö, och har nu även frivilligt deltagit i den genom att medverka i en intervju. Likväl har hon haft en vagt negativ attityd till det hela.

När jag i början försökte berätta till henne att jag möjligen har AS visade det sig inte förrän långt in i diskussionen att hon inte vet vad AS är, och varje försök jag har gjort att förklara det för henne har blivit bemött på ett inte helt trevligt sätt. Hon ställer inga frågor, hon kollar inte upp det själv, hon tog inte emot en bok jag erbjöd henne om ämnet - till råga så ifrågasätter hon varför jag skulle behöva en diagnos och implicerar att det är bättre att vara "normal" (hur avsaknaden av en diagnos "på pappret" skulle göra mig mer normal förstår jag inte).

Hon har även kläckt ur sig rätt kränkande saker - hon har undrat vad soc kommer tycka om jag får barn, om jag gör det här för att få bidrag - och när jag konfronterat henne om det har hon bortförklarat det med att hon skämtade, och att jag saknar humor. Jag är inte säker, men jag misstänker att hon förklarade min "brist på humor" med den diagnosen hon inte vill att jag ska ha. Vilket jag tycker är höjden av hyckleri.

Psykologen i mitt utredningsteam har undrat om jag tror att min mamma i någon utsträckning också har AS-drag med tanke på empatilösheten i hennes inställning, men jag vet inte.

Har någon annan erfarenhet av något liknande? Hur löste det sig? Har någon några råd? Jag är rätt besvärad av detta då jag hade hoppats att jag skulle kunna reparera min relation till henne när jag nu blivit vuxen.

Du är myndig. din mor bestämmer inte. du bestämmer över dig och ditt. gör det du anser är rätt.

Jag tror det blir svårt att få en god relation till din mor om hon framhärdar i dels att du inte har AS, dels att hon inte vill lära sig något om AS. Du måste alltså för att slippa konflikter el att du blir ledsen undvika att tala om AS och hur det påverkar dig. Jag skulle nog sagt något om att "om du verkligen brydde dig om mig så skulle du vilja lära dig om AS, men du tänker bara på dig själv". Och det skulle nog inte tagits väl upp.

Det låter faktiskt möjligt att hon själv är en odiagnosticerad aspergare. Då vill hon förstås inte höra något om AS, det skulle ju kunna komma från henne.

Vad säger din far då? Är han lika avståndstagande som din mor, el har du inte ens pratat med honom?

Alien skrev:Vad säger din far då? Är han lika avståndstagande som din mor, el har du inte ens pratat med honom?

Jag har inte pratat med min pappa överhuvudtaget om detta då jag inte litar på att han inte skulle döma eller såra mig. Vad gäller vem jag skulle "fått det ifrån" så skulle jag faktiskt spontant säga att det är han snarare än min mamma. Han bekräftades ha någon typ av empatistörning när han gick lumpen.

Vare sig du har AS eller inte så måste du sätta tydliga gränser. Din mor verkar trampa på dig och det måste hon sluta med. Föräldrar kan ofta få för sig att de har större rättigheter än andra att vara elaka för att det är "deras" barn, fråga mig inte hur de resonerar men det verkar vara vanligt. Har en förälder som är gränslös och rätt elak ibland. Säger elaka saker och sedan var det bara ett "skämt". Jo, kul skämt hörru...

För min förälder är det försent. Så jag håller avstånd istället. Sedan gnäller föräldern på att vi ses för sällan... ???? Kanske går upp ett ljus på gravens rand eller ngt?

Jag måste skydda mig själv. Umgås på ett ytligt sätt. Nära relationer söker jag med andra.

Mina föräldrar (särskilt min mamma) har varit rätt så skeptiska till nyttan med AS-utredning. Mycket av det jag har beskrivit som problematiskt har min mamma avfärdat med att "jamen så är det ju för alla!". Saken är den att min mamma gissningsvis har minst lika starka AS-drag som jag, så jag kan förstå att hon tycker så - varför ska jag behöva en diagnos bara för att jag fungerar precis som "alla andra" (d.v.s. som hon själv)...

Till saken hör att det finns personer i omgivningen som har diagnoser som de väldigt gärna drar fram i alla möjliga och omöjliga sammanhang och använder som förklaring och ursäkt för diverse mindre sympatiska beteenden. Jag tror att mina föräldrar var lite rädda att jag skulle börja identifiera mig totalt med diagnosen och strunta totalt i att ta ansvar (som de kanske upplever att vissa andra gör).

Men när utredningen var klar och mina föräldrar insåg att jag verkligen inte ville ha diagnosen för att slippa jobba eller något i den vägen blev de mera positiva.

Mina föräldrar har ofta tyckt att jag är för "sjukdomsinriktad" och att jag borde se till det som är bra i stället till det som är dåligt. Och visst kan jag känna att det är fint att de ser mig som en fantastisk, vacker och begåvad person - men samtidigt kan jag tycka att mitt liv nog hade blivit enklare om de faktiskt hade insett och erkänt att jag också har svaga sidor - rejält svaga. När jag ser till mina egna barn så tycker jag att det känns självklart att uppmärksamma de problem jag ser och ge barnen bästa möjliga stöd. För mig känns det mera ansvarsfullt än att vägra låtsas om problemen och hoppas att de ska försvinna av sig själva.

Gafsan skrev:
Mina föräldrar har ofta tyckt att jag är för "sjukdomsinriktad" och att jag borde se till det som är bra i stället till det som är dåligt. Och visst kan jag känna att det är fint att de ser mig som en fantastisk, vacker och begåvad person - men samtidigt kan jag tycka att mitt liv nog hade blivit enklare om de faktiskt hade insett och erkänt att jag också har svaga sidor - rejält svaga. När jag ser till mina egna barn så tycker jag att det känns självklart att uppmärksamma de problem jag ser och ge barnen bästa möjliga stöd. För mig känns det mera ansvarsfullt än att vägra låtsas om problemen och hoppas att de ska försvinna av sig själva.

Jag har precis samma inställning till mitt barn. Att jag vill ge honom bästa möjliga förutsättningar. Och har därför berättat för hans fröken vad som finns genetiskt i familjen. Och att jag vill att dom ska vara observanta på om han skulle ha några svårigheter.

Du vet det där med att våra föräldrar inte vill låtsas om våra problem eller att vi inte har dom. Tror jag har att göra med att när dom växte upp så var psykiska problem väldigt skamligt det skulle låsas in och tigas. Folk kunde ju bli inspärrade på mentalsjukhus under flera år.

Gafsan skrev:Till saken hör att det finns personer i omgivningen som har diagnoser som de väldigt gärna drar fram Mina föräldrar har ofta tyckt att jag är för "sjukdomsinriktad" och att jag borde se till det som är bra i stället till det som är dåligt. Och visst kan jag känna att det är fint att de ser mig som en fantastisk, vacker och begåvad person - men samtidigt kan jag tycka att mitt liv nog hade blivit enklare om de faktiskt hade insett och erkänt att jag också har svaga sidor - rejält svaga. När jag ser till mina egna barn så tycker jag att det känns självklart att uppmärksamma de problem jag ser och ge barnen bästa möjliga stöd. För mig känns det mera ansvarsfullt än att vägra låtsas om problemen och hoppas att de ska försvinna av sig själva.

Oj, vad jag känner igen mig.

slackern skrev:

Gafsan skrev:
Mina föräldrar har ofta tyckt att jag är för "sjukdomsinriktad" och att jag borde se till det som är bra i stället till det som är dåligt. Och visst kan jag känna att det är fint att de ser mig som en fantastisk, vacker och begåvad person - men samtidigt kan jag tycka att mitt liv nog hade blivit enklare om de faktiskt hade insett och erkänt att jag också har svaga sidor - rejält svaga. När jag ser till mina egna barn så tycker jag att det känns självklart att uppmärksamma de problem jag ser och ge barnen bästa möjliga stöd. För mig känns det mera ansvarsfullt än att vägra låtsas om problemen och hoppas att de ska försvinna av sig själva.

Jag har precis samma inställning till mitt barn. Att jag vill ge honom bästa möjliga förutsättningar. Och har därför berättat för hans fröken vad som finns genetiskt i familjen. Och att jag vill att dom ska vara observanta på om han skulle ha några svårigheter.

Du vet det där med att våra föräldrar inte vill låtsas om våra problem eller att vi inte har dom. Tror jag har att göra med att när dom växte upp så var psykiska problem väldigt skamligt det skulle låsas in och tigas. Folk kunde ju bli inspärrade på mentalsjukhus under flera år.

Ja, jag tror också att gamla tiders stigmatisering av psykiska problem och avvikelser spelar en roll för mina föräldrars inställning.

Men jag tror också att en förklaring är att de vuxit upp i ett väldigt annorlunda samhälle. I deras värld kunde man gå och knacka dörr på företag från och med 14-15 års ålder, och klarade man att sköta ett jobb (och på den tiden fanns det ganska många arbetsuppgifter som var tunga och repetitiva snarare än socialt och intellektuellt krävande) så var alla nöjda.

Nuförtiden är de flesta av de mindre intellektuellt krävande arbetsuppgifterna borta, och chefer och förmän som har minutiös koll på sina anställda är också bortrationaliserade. De som har ett arbete förväntas vara flexibla, ta eget ansvar och ha en helhetsbild - något som faktiskt inte är lätt för alla. Många i mina föräldrars generation har nog en ganska bristfällig insikt i detta.

Mina föräldrar har inga problem med psykiatriska diagnoser. Inga problem med min och min systers bipolaritet. Det är bara NPF de har problem med. Och så tror de att om man ser problem så skapar man dem, typ.

Om du ser det från den positiva sidan så vill nog inte din mor att du ska ha de problem som du själv tycker att du har och som följer med diagnosen och hon är orolig för att människor ska stämpla dig och se ner på dig för dem. Hon vill dig nog egentligen väl fast det blir väldigt bakvänt. Du får nog lov att acceptera att hon inte har samma intresse av att ta in information om AS som du har och ge det tid. Kanske att hon blir mer intresserad och kommer att fråga dig saker om diagnosen lite senare?

Skulle aldrig kunnat använda mina föräldrar i utredningen. De skulle ha saboterat mig och sagt att jag var precis som alla andra.

kiddie skrev:Skulle aldrig kunnat använda mina föräldrar i utredningen. De skulle ha saboterat mig och sagt att jag var precis som alla andra.

Mina föräldrar intervjuades i min utredning. Det känns bra. Ifall psykologen efter att ha talat med dem fortfarande ansåg att jag har AS - då jäklar har jag AS...

kiddie skrev:Skulle aldrig kunnat använda mina föräldrar i utredningen. De skulle ha saboterat mig och sagt att jag var precis som alla andra.

Det gjorde min pappa, och han fokuserade verkligen på mina positiva egenskaper men trots det lyckades han enligt psykologen beskriva ett skolboksexempel på en intelligent flicka med autism.

Socialen kan lägga sig i om man får barn, eller i vart fall använda det mot diagnostiserade personer. Det finns förstås också ett visst socialt stigma. Så om man gör det för att få hjälp, antingen fysiskt eller ekonomiskt kan det vara användbart. Om man bara vill veta så borde det gå att få utredning utan att det kommer myndigheter till kännedom eller i elektroniska journalsystem.
Så att fundera över varför man genomför utredningen kan vara lurt.

plåtmonster skrev:Socialen kan lägga sig i om man får barn, eller i vart fall använda det mot diagnostiserade personer. Det finns förstås också ett visst socialt stigma. Så om man gör det för att få hjälp, antingen fysiskt eller ekonomiskt kan det vara användbart. Om man bara vill veta så borde det gå att få utredning utan att det kommer myndigheter till kännedom eller i elektroniska journalsystem.
Så att fundera över varför man genomför utredningen kan vara lurt.

Myndigheterna måste ha ditt godkännande för att få ta del utav din utredning eller journal. Så risken att dom tar ifrån dej dina barn är obefintlig pga en diagnos.

Missköter du dina barn däremot och dom får in en anmälan är det ju en annan femma.

slackern skrev:Myndigheterna måste ha ditt godkännande för att få ta del utav din utredning

Det vill säga att de vet om att en sådan ens existerar så kräver de att du skall ge dom hela utredningen annars kan de start en utredning om barnen..

slackern skrev:Missköter du dina barn däremot och dom får in en anmälan är det ju en annan femma.

Grannen gillar inte att man inte deltar i statushetsen och anmäler? det finns gott om småsinta personer till grannar i jantesverige mm.

plåtmonster skrev:

slackern skrev:Myndigheterna måste ha ditt godkännande för att få ta del utav din utredning

Det vill säga att de vet om att en sådan ens existerar så kräver de att du skall ge dom hela utredningen annars kan de start en utredning om barnen..

slackern skrev:Missköter du dina barn däremot och dom får in en anmälan är det ju en annan femma.

Grannen gillar inte att man inte deltar i statushetsen och anmäler? det finns gott om småsinta personer till grannar i jantesverige mm.

Dom vet inte om att du har någon som helst diagnos innan du själv berättar det för dom. Har du ingen som helst kontakt med soc kan dom aldrig få reda på att du har AS.

Min mor förolämpade mig till en början tyckte jag, då hon ofta sa att det är mig det är fel på. Alltså hon menade att det var jag som var "udda" och inte omgivningen, såsom jag ofta i min tur såg som udda (tycker likadant fortfarande apropå det). Hon föreslog att jag skulle utredas, för mitt sätt att vara kunde omöjligt vara "normalt". Idag är jag glad över diagnosen men är noga med vem/vilka jag berättar om den för, då de flesta människor knappt kan ett piss om AS. Dem viftar bort det och säger idiotsaker som att "så är väl alla", för att verka "snälla" mot en. Det är riiiktigt provocerande tycker jag, när någon säger så.

Rakel47 skrev:Har någon annan erfarenhet av något liknande? Hur löste det sig? Har någon några råd?

Det var likadant för mig men eftersom de skattningsskalor som de fyllde i låg så långt ifrån sanningen så ignorerade utredarna mina föräldrars input. Egentligen spelar det ju ingen roll för dig vad din mamma tänker utan det är ju främst hon som blir lidande av att leva i förnekelse. Så inte behöver du omvända henne eller ta hennes åsikter i beaktande i ditt liv. Föräldrar är ju bara två personer som man råkade skapas utav; det finns ingen anledning att behandla dem med mer tålamod än med andra människor. Visst kan det vara lämpligt att senare i livet ha exemplariska far/morföräldrar för sina barn att växa upp med men det blir ju ett senare projekt att ta tag i. Tills dess har förhoppningsvis föräldrarna kommit till insikt på egen hand, och ifall de inte har det så kan man lösa det då.

Det är ju även ganska viktigt inför anskaffandet utav en livspartner, att man inför dennes föräldrar kan visa att man också har en god, vuxen och sund relation till sina egna föräldrar. Men det blir som sagt ett senare behov att tillgodose. Att ge hela relationen lite tid kan vara av godo så att man hinner komma fram till en framtida strategi i lugn och ro.

Rakel47 skrev:

Alien skrev:Vad säger din far då? Är han lika avståndstagande som din mor, el har du inte ens pratat med honom?

Jag har inte pratat med min pappa överhuvudtaget om detta då jag inte litar på att han inte skulle döma eller såra mig. Vad gäller vem jag skulle "fått det ifrån" så skulle jag faktiskt spontant säga att det är han snarare än min mamma. Han bekräftades ha någon typ av empatistörning när han gick lumpen.

Du vet väl att man inte behöver vara empatistörd (i betydelsen känslokall) för att ha AS? Bristen på empati betyder brist på Theory of Mind (föreställningsförmåga). Givetvis finns det aspergare som är känslokalla också.

Din mor kan ändå ha AS-drag också. Men det kan också vara så att hon inte vill acceptera någon diagnos för att hon då också skulle behöva ifrågasätta din far.

Men du skriver att "omgivningen" visar motstånd mot din utredning. Vilka mer känner till den? Eller är "Omgivningen" i detta fall enbart din mor (och att du utgår från att även din far skulle vara emot den)?

När jag först började prata om att jag misstänkte att jag har AS (vilket var för ca 1,5 år sedan) så förnekade mina föräldrar det totalt. Det första min mor sa var "nej, det har du verkligen inte". Därefter läste hon lite på sidan om Asperger på wikipedia och sa återigen att jag inte har det. Varenda gång jag försökte prata med mina föräldrar (speciellt min mor, min far sa inte så mycket) om mitt psykiska mående var det som att de hade bestämt sig för att inte lyssna. De tyckte inte ens att jag skulle uppsöka psykolog i början. "Jag har, precis som du, haft problem med saker hela livet och jag har klarat mig utan att prata med någon", sa mamma. De hävdade att de problem jag kom ihåg att jag upplevt under min barndom var inkorrekta minnen (trots att de uppenbarligen aldrig sett saker ur mitt perspektiv).

Nu på senare tid har min mor insett att hon och jag har en del gemensamma problem. För ett tag sedan sa hon till och med att hon börjat tro att hon kanske också har någon slags diagnos. Detta "uppvaknande" från mina föräldrars sida kom efter det att det officiellt bestämdes av psykolog (som jobbar med folk med NPF) att jag ska utredas för AS och ADHD samt det att jag fick kontakt med psykiatrin. Tur för mig. Känns bra att de inte är helt emot det längre. Jag undviker dock att prata om det hela.

ninegirl skrev:Dem viftar bort det och säger idiotsaker som att "så är väl alla", för att verka "snälla" mot en. Det är riiiktigt provocerande tycker jag, när någon säger så.

Min mentor på universitetet säger ofta sådant. "Men det där är normalt" är i princip hennes standardkommentar till allt. Sådant kan göra mig väldigt irriterad. Även om folk menar väl.

Min erfarenhet är att det tar ett tag för omgivningen att vänja sig. Det kan vara så att din mor är orolig, men att hon ger uttryck för sin oro på ett osympatiskt sätt.