Känner mig deprimerad orolig pga jobbsituationen och skulle verkligen behöva höra uppmuntrande saker, från aspiesar som det gått bra för, efter några år i "helvetet".

-Snälla, skriva bara om ni har positiva erfarenheter att delge, jag är väl medveten om att det finns en massa folk här som inte har det.

Tycker det här var en ypperlig idé. Tyvärr kan jag inte komma på någon solskenshistoria för tillfället. Men som sagt tycker att det var ett bra förslag ifrån din sida. Alltså att det är en genial idé för att förbättra ditt mående.

Tydligen inga solskenshistorier.

Jag antar att min solskenshistoria är ett "work in progress". Har mer ordning på min tillvaro, fått mer stöd och känner mer hoppfullhet nu än på mycket länge.

Själv har jag precis fått ett riktigt jobb inom mitt yrkesområde och specialintresse. Visserligen bara en projektanställning på 12 månader genom ett kommunalt projekt men iaf. Känner många av mina kollegor sedan tidigare (på ett bra sätt) och vet att jag kommer trivas bra och göra ett gott arbete.

Flyttade hemifrån vid 20 och började läsa webdesignprogrammet på Mittuniversitetet.
Programmet och skolan sög (50% utfyllnadskurser, kurser irrelevanta för ämnet, jag lärde mig inget jag redan kunde, skolan hade ingen koll på framtiden inom webdesign - allmänt jävla dåligt alltså. Programmet hade inte ens någon praktikperiod). Hoppade av programmet efter 2 år pga missnöje och studerade enbart för att ha en inkomst. Läste då grafisk design, datavetenskap och annat. Kände inte en jävel där och var ensam och deprimerad i 4 år; 4 år av World of Warcraft-spelande och må dåligt.

Ansökte sedan till en annan utbildning inom spelutveckling och flyttade till staden där utbildningen var innan jag ens blivit antagen. Hade på känn att jag skulle komma in ändå; vilket jag gjorde. I slutet av utbildningen blev jag och en annan kille i klassen (vi var totalt 20 grafiker) rekryterade av Avalanche Studios - en av de största spelutvecklarna i Sverige och jag flyttade in hos far i Stockholm. Praktiserade där i 6 månader och allt kändes grymt bra. Den andra praktikanten fick jobb - jag fick inte det. Och under de 9 månader som jag var arbetslös så fick 3 personer till jobb på samma företag och snubben jag praktiserade med fick börja jobba i NY på deras nya studio där. Snacka om att ljuset i andra änden av tunneln var ett tåg. Levde på soc och tvingades gå till deras jävla jobbtorg där man behandlades - inte som en akademiker med 6 års studier bakom sig - utan som en jävla McDonaldstomte som borde ta vilket jobb som helst.

Efter 9 månader fick jag dock ett jobb hos en annan studio i Stockholm och där har jag jobbat fram tills idag (14 månader). Är visserligen underbetald men jag har grymma kollegor och en 20 min promenad till jobbet, samt egen lägenhet (2a) söder om söder - inte helt fel. Saker går i rätt riktning nu iaf efter att jag gått igenom så jävla mycket skit de senaste 6 åren.

Bump! Jag behöver solskenshistorier.

Jag kan ju berätta hur jag efter över 30 år i IT-branschen som självlärd och därpå följande nästan tio år som arbetslös plötsligt kunde få ett uppdrag så jag kunde starta eget.

Jag har genom åren fått nya anställningar genom kontakter, det är få jobb jag sökt på annat sätt men när jag blev arbetslös för nästan tio år sedan efter att ha stormtrivts men fått en ny chef som saboterade allt och jag därför sa upp mig så hade jag inga kontakter som var användbara, inte heller fick jag några av jobben som jag sökte.

För några år sedan kom jag in i projektet (H)järnkoll och gick en del kurser, på en av kurserna knöt jag en ny bekantskap och för några månader sedan resulterade det i kontakt med en person som sökte en programmerare. Han äger tillsammans med några andra ett företag som har några webbsidor men de saknade någon som kunde vidareutveckla dessa efter att en av delägarna gått bort i en bilolycka.

En av webbsidorna är nu såld till ett annat företag som länge velat köpa den sidan men och önskan om att utveckla webbsidan (det är för dem ett viktigt administrativt instrument) men pga bristande IT-kompetens har de inte kommit till skott förrän de kunde anlita mig.

Numera jobbar jag alltså som egenföretagare och inkomsterna har äntligen efter många år med soc-pengar börjat rulla in. Själva företaget startar jag inom två månader (vilket är ok enligt lagen, det måste startas inom sex månader efter att man startat verksamheten).

Solskenshistoria vet jag inte och jag har inget av skrytvärde att presentera, men:

Sen jag flyttade till Lund känner jag mig mindre handikappad, mindre 'fel' och allmänt friare och mer tillfreds med tillvaron.

Småstaden jag bebodde tidigare fick mig till slut att hela tiden känna mig som nåt katten släpat in, som om en våt filt lagts över mitt huvud, som om jag befann mig i ett socialt och psykologiskt fängelse.


Småstäder är urban och borgerliga småstäder är ännu mer urban.


Så jag vill rekommendera alla att bryta upp om man inte trivs.

Bryt upp, lämna skiten, lämna alla inskränkta idioter bakom er.

Det är jobbigt att flytta, alltså jobbigt i en praktisk mening, men det är det värt.

Hur kan småstäder vara urbana?

Lund är hursomhelst en stad med högt akademiskt läge så där finns lite fotfäste för mentalt trånga människor.

plåtmonster skrev:Lund är hursomhelst en stad med högt akademiskt läge så där finns lite fotfäste för mentalt trånga människor.

-Ja de får åka iväg och köra sin tractor pulling och sitt kovältande nån annanstans.
I Lund är man inte intresserade av deras inskränkta slö-tugg.

Det är otroligt skönt att slippa alla satans bönder, och deras omvärldsbegrepp som ryms på ett frimärke.