En kollega stövlade plötsligt in på mitt rum på jobbet för några år sedan och frågade mig: Semestrar du aldrig tillsammans med din man?
Jag blev överumplad och förbannad, men minns inte vad jag svarade.

Blir jag utsatt för något liknande igen, tänker jag säga ifrån
" Du, jag har ingen skyldighet att lämna några rapporter om mitt privatliv!"

Hur hanterar ni andra liknande situationer?

Kan tyckas vara en väl personlig fråga, men folk kläcker ur sig sådana lite hipp som happ. Antaglieln för att hon tyckte det verkade konstigt att inte semestra ihop.

Det bästa är att inte verka aggressiv. Man skulle kunna svara i så lugn ton som möjligt "jag tycker faktiskt det är min privatsak". Eller så tar man tjuren vid hornen och säger "ja, vi tycker det fungerar bäst så" el "Jo, ibland".

Problemet med arbetskolleger är att man förväntas komma överens med dem, hur klumpiga och nyfikna de än är. Det är ju vanligt att folk pratar om sina semestrar.

Eva B skrev:Hur hanterar ni andra liknande situationer?

Jag brukar inte hålla så många hemligheter för mina arbetskamrater. Om det dock skulle dyka upp ett läge där en kollega frågade någonting som jag av privata skäl inte skulle vilja dela med mig utav skulle jag sannolikt ljuga i mitt svar hellre än att konfrontera frågeställaren. Jag är lite för konflikträdd och osäker i sociala situationer överlag för att våga det.

Jag fullkomligt älskar när folk dristar sig till att ställa sådana frågor till mig. Det är ett utmärkt tillfälle att öva på sina kvickheter. Min ryggmärsrespons på frågan "Semestrar du aldrig tillsammans med din man?" skulle vara något i stil med "Nej, det skulle bli så förbannat krångligt att ragga småpojkar då".
Om människan är tillräckligt intelligent kommer de att uppfatta att de just trampat över en gräns. Om de är lite mindre intelligenta kommer de att ta det hela som ett skämt men ändå låta saken bero eftersom du precis kastat in dem på ett helt annat spår.

"Varför undrar du det?"

"Nej, gud vad jobbigt! Om du vill kan du få låna honom."

Nej, men något liknande har jag nog inte varit med om.

Jag tycker alltid att folk ställer personliga frågor som är utan fog och det slutar oftast med att jag står där tyst och tittar på personen i fråga. På arbetsplatser tycker jag det är svårare, då förväntas man hålla en god stämning med de andra, vilket gör att jag tvingar ur mig nåt svar, som ibland känns för utlämnande, bara för att få bort personen.
Jag är konflikträdd och hjärnan liksom låser sig när någon ställer en oväntad fråga. Som när en privat fråga ställs på arbetsplats.

jag brukar skratta, ta upp ett jobb och/eller helt sonika vända mig till en annan kollega och börja prata jobbrelaterat.

ibland säger jag bara "Jadu..." och fortsätter med något annat.

ibland säger jag "jag gör som jag vill", den tycker jag om.

folk vet redan att jag är "lite udda", vilket ger mig många möjligheter.

Min favorit för att bli av med folk är att prata på, gå ut från rummet och när personen följt efter går jag tillbaka och stänger dörren, som går i lås. folk blir väldigt tysta och förvånade av den... men sura.
Edit: problemet med den sista är att de andra som jobbar i samma rum ibland tycker att det blir lite obekväm stämning när jag gör den

Alien skrev:Problemet med arbetskolleger är att man förväntas komma överens med dem, hur klumpiga och nyfikna de än är. Det är ju vanligt att folk pratar om sina semestrar.

Fast det har jag klargjort att jag inte tänker göra. det är gott om personer jag inte kommer så bra överens med.

Jag har en stor skylt på min plats som det står "Nej" på. ibland när folk frågar något jag itne vill svara på så pekar jag bara på skylten. fast det fungerar bara på de som känner mig hyfsat.

Eva B skrev:Semestrar du aldrig tillsammans med din man?

"Det är en intressant frågeställning"
"Oj, det är visst en rosa elefant utanför fönstret!"
"Jag glömde visst att slå av kaffekokaren,," (försvinner på lunch)
"Semester är alltid trevligt"
"Det är 230V i väggen!"

Iofs tror jag inte det är så allvarligt menad frågeställning. Kan också vara en trevare för att se om du är ledig Dock är det oftast smart att hålla kafferepsmänniskor långt bort från ens privatliv och utkräver de svar så ge ett felaktigt så att när de spinner vidare på det tillsammans med andra blir det uppenbart att de inte vet vad de snackar om.

Eva B skrev:En kollega stövlade plötsligt in på mitt rum på jobbet för några år sedan och frågade mig: Semestrar du aldrig tillsammans med din man?
Jag blev överumplad och förbannad, men minns inte vad jag svarade.

Blir jag utsatt för något liknande igen, tänker jag säga ifrån
" Du, jag har ingen skyldighet att lämna några rapporter om mitt privatliv!"

Hur hanterar ni andra liknande situationer?

Det var ju en lite udda fråga och jag tycker att mycket beror på omständigheterna. Var det en kollega som du hade en någotsånär nära relation till, och hade ni tidigare diskuterat semestervanor så var det kanske inte särskilt märkligt. NT brukar ju oftast linda in sin nyfikenhet bättre men det kan ju hända att kollegan hade lite AS-drag eller av andra orsaker hade svårt att formulera sin nyfikenhet på ett socialt välanpassat sätt.

Själv brukar jag nog bemöta andras nyfikenhet väldigt mycket utifrån hur jag uppfattar dem. Välvillig nyfikenhet har jag inget emot, då svarar jag gärna på frågor. Människor som jag av en eller annan orsak känner att jag inte riktigt litar på får oftast mera kortfattade och/eller svävande svar. Plus att jag är noga med att vara minst lika nyfiken tillbaka när sådana människor ställer personliga frågor till mig. Jag vänder samtalet till att handla om dem i stället så fort jag kan.

Genom att verka tillmötesgående och vänlig men ge ut minimalt med potentiellt känslig information, samt visa mig minst lika intresserad tillbaka, så har jag inte förolämpat personen och inte heller satt mig själv i ett "sårbart" läge.

Det är egentligen skvallerkvarnarna och personer med makt som man skall se upp med vad de får reda på.

Okej om man tycker att folk ställer för personliga frågor, men jag tycker det är värre när folk beter sig så illa som Fenren tydligen gör.

Sånt där kan vara jobbigt. Man får börja med att själv definiera vad personlig integritet är och sedan jobba vidare därifrån.

Ibland så säger jag jag typ "det där har inte du med att göra". och då uppkommer såklart funderingar på om man var för barsk. Sen så kan jag häva ur mig ngt ironiskt som exploit bat. typ "nej jag har ingen tjej... och ingen kille heller för den delen" för att få tyst på personen. Det är inget fel med att gilla ngn av samma kön men tjejen som frågade mig om mitt privatliv hade svårt för d

Säg som datorn: "Åtkomst nekad"

Eller goddag yxskaft: "Brödet är 10 grader varmt i kaffeburken"

" vi kan prata om det en annan gång ".

Till Eva B. (Det gick inte att citera.)

Man gör en markering när man får den typen av påhopp.

Jag väntar lite extra länge, mens jag tittar stint på frågeställaren.

Sen finns det nivåer.
Riktigt otrevlig. Jag fortsätter att titta stint och frågar: har du problem?
Lagom nivå. Efter att man tittat länge intensivt. Varför frågar du?
Snäll. Man tittar länge, och sen säger man. Njaa, det är en privat affär.

Man skall alltid förmedla insikten att de frågade något riktigt dumt.

Lennart Frimodig

Det bästa sättet att hantera påträngande nyfikenhet är att ställa en motfråga i glad och trevlig samtalston. Typ . Nja, hurså? Eller "varför vill du veta det?". Då kommer personen att tvingas slå till reträtt och förklara sig och droppar förhoppningsvis hela frågan. Fortsätter utfrågningen kan man endera säga att man inte har lust att diskutera det eller svara något lite obestämt som "jo det händer".

" det är min privatsak " brukar folk svara i mitt hemland.

plåtmonster skrev:Det är egentligen skvallerkvarnarna och personer med makt som man skall se upp med vad de får reda på.

Man uppfattas dessvärre som dryg om man börjar prata om "privatsak" för ofta och då blir folk avogt inställda mot en. Därför är det bättre att glida över oönskat snokande om man kan.

Njaa,

jag tror mer på att markera revir. Man talar om vad man tillåter, på nåt tydligt sätt. Men kriteriet är att man skall må bättre efteråt.

Lennart Frimodig

Var länge sedan jag jobbade. Men jag fick ju höra av arbetskamrater sådant som:
Meeeen du som är så ung, varför är du inte ute och dansar? Du ska ju vara ute och dansa på helgerna!

Jag tyckte de var idioter . Brukade säga, jaja, men jag kanske är en gammal själ i en ung kropp! Ville inte ge dem tillfredsställelsen att avslöja att jag hellre var ute och promenerade hela helgerna och drack sprit på flickrummet för att hejda ångesten som höll på att äta upp mig inifrån.