Hej,
Kanske inte rätt avdelning men jag hittade ingen bättre.

Tänkte be om lite input för att göra livet för min son så bra som möjligt.
Min son gillar att umgås med kompisar men kompisarna är inte så intresserade av att umgås med honom.
Därför sitter han mest framför datorn och spelar spel, många gånger multiplayer spel där han kan umgås med kompisar via skype (det verkar gå bra) .

Vet inte om jag skall begränsa hans tid framför datorn så att han kan hitta aktiviteter i den verkliga världen eller inte, då jag ber han gå ut en timme så går han ut och väntar en timme för att sedan sätta sig framför datorn igen.

Känner ni igen er i detta?

mvh en pappa som bara vill väl



Moderator atoms - tråden har flyttats från avdelningen, Att leva som Aspergare.
Moderator Alien: Kompletterade rubriken.

Hur gammal är din son, går han fortfarande i skolan? Har han läxor att göra som han försummar pga datorspel?

Jag skulle inte heller veta vad jag skulle göra om jag blev tillsagd att gå ut. Ja, nu kan jag ju gå en promenad för att det är bra att röra sig, men när jag var ung så ville jag bara läsa. Vad skulle jag göra ute liksom?

Kanske du kan gå ut och promenera med honom om du tycker han behöver frisk luft och motion. Vad gör han annars ute när han bara väntar?

Annars tycker jag att han behöver något annat roligt att göra, om den enda sociala aktivitet han har är via datorspel och skype. Att enbart förbjuda tycker jag inte låter bra, då får han ju ännu mindre socialt liv.

Jag känner igen mig i det du skriver. Inte så att jag har barn, men jag har gjort liknande saker själv när jag var yngre. Minns när jag var runt 12 år gammal (är 25 nu) och farsan sa åt mig att gå ut och göra något, och inte bara sitta inne och spela tv-spel. Resultatet? Jag tog med mig min Gameboy och gick ut och satte mig i en solstol och spelade där istället. Farsan var väl inte jätteglad, men jag gjorde ju bara det han bad om. Dessutom hade jag inte särskilt många vänner heller, så det fanns liksom inget att göra utomhus. Detta var för övrigt minst 10 år innan jag fick min diagnos.

Det hände också att jag blev medtvingad på promenader runt sjön där jag bodde. Det tar ungefär en timme att gå runt sjön, och jag brukade då ta med mig min Gameboy och spela hela vägen runt sjön.

Alien är inne på rätt spår tror jag. Förbud är fel väg att gå. Mitt tips är istället att försöka hitta på saker ihop med din son, även om det (åtminstone i min familj) kan vara väldigt svårt att hitta gemensamma intressen. Jag och min farsa är intresserade av väldigt olika saker, men vi gillar sport båda två, så det hände ibland när jag var yngre att vi åkte och tittade på fotbolls- eller ishockey-matcher och liknande.

Tack för respons,

Grabben är 11år. Läxläsning och skola är ett eget kapitel... men där tycker jag vi fått bra gensvar från skolan, efter att vi fått diagnos, och de verkar ha fått honom att trivas rätt bra.

Han gillar lagsport och därför har han varit med i fotboll och innebandy men efter någon enstaka incident ( typ kompisar som busat/jäklats på skoj ) har han blivit ledsen och vägrat fortsätta.

Vi har försökt att få honom att börja med en individuell sport men det tycker han är tråkigt så där har han slutat efter en kort stund.

Men ni har nog rätt i att försöka hitta saker som han gillar, får försöka hitta andra lagsporter som han kan prova på... I väntan på att man hittar något nytt så får jag nog ta och gå promenader/springa med honom så att han kommer ut och rör på sig.Gå på hockey och fotbollsmatcher skulle han gilla, kanske något man får börja göra.

Jag är inte helt förtjust i att ge råd när jag inte känner barnet i fråga eftersom allt är så förbaskat individuellt. Det var dock en sak som direkt fångade mitt intresse.

pappi skrev:Han gillar lagsport och därför har han varit med i fotboll och innebandy men efter någon enstaka incident ( typ kompisar som busat/jäklats på skoj ) har han blivit ledsen och vägrat fortsätta.

Nu är ni säkert redan på det klara med detta men känner att det kan inte påpekas för ofta. Lägg ned mycket tid på att förklara sådana här situationer och incidenter för honom. Har själv två barn, tjejer, med AS och AS/ADD. Eftersom jag själv har AS så har jag, per automatik, förklarat situationer och incidenter för dem så länge jag kan minnas, eftersom jag önskat att någon gjort detsamma för mig när jag växte upp.

Det kan ju ofta vara så att man missuppfattat vad det handlar om. En annan sak som gärna händer är att någon säger att de ska göra något vid en viss tid och sedan förändras detta varvid man kan uppfatta det som om personen ljugit och man tappar förtroende för vederbörande.

Så lyssna mycket på vad din son berättar, plocka upp sådant han missuppfattat eller där du märker att han inte riktigt förstår och förklara. Det kommer att hjälpa honom en lång bit på vägen även i framtiden vad gäller umgänge och sociala tillfällen.
I övrigt önskar jag er lycka till med allt.

Att du engagerar dig och försöker i alla fall kommer nog ge resultat. Min far sket i mig fullständigt, jag hadde kanske blivit som jag vart ändå, men mig slängde dom åt en ny ask med Lego då och då, ungefär som man köper en ny leksak åt nått husdjur. Bara man höll sig undan.

Så det kommer nog ordna sig ska du se, ni har ju fått en diagnos så det finns att jobba utifån det. Han kan vara inne i en fas där han är lite svårare, ge det lite tid, och undvik att forsera, de med AS har ibland lång startsträcka.