Nä, det framgår om du läser.

Colours skrev:Nä, det framgår om du läser.

Det är uppenbarligen inte så vilket jag mycket tydligt meddelat. Frågan blir då varför du gör ett sådant inlägg? Du har gått in på ett forum och gjort ett uttalande som du inte vill förtydliga. Det innebär att du egentligen inte önskar diskutera eller kommunicera utan det är betydligt mer troligt att du vill ha uppmärksamhet, oavsett form. Det är mycket vanligt bland människor i allmänhet har jag märkt. Det är helt ok, jag kan ge dig all den uppmärksamhet jag hinner med och jag hoppas att det kommer hjälpa dig.

Tallbarr skrev:Din slutsats om evolutionsläran förstår jag inte men din text som helhet upplever jag som optimistisk och positiv.

Ja jag var nog lite otydlig i den meningen. Det jag ville framföra var att det krävdes en alldeles särskild hjärna för att lyckas tänka utanför de normer som rådde vid tiden för utvecklingen utav evolutionsläran. På den tiden levde merparten av Europas befolkning enligt trosatser som idag skulle kallas fanatiska. Den världsbild många vid den tiden hade var att världen var skapad för människor, eller i vart fall analogt för en allsmäktig figur som tänkte och resonerade som en människa. Att, som Darwin, tänka utanför dessa ramar och komma fram till någon så nyskapande som att vi människor i själva verket var obetydliga i jämförelse med övriga universum, krävde således en hjärna av vårt slag: med något lägre egocentrisk omvärldsförståelse.

Jag hoppas att det exemplet på våra hjärnors duglighet räcker för att påvisa vår värdefulla förmåga; jag tror visst att du är viktig för mänskligheten.

Colours skrev:Nä, det framgår om du läser.

Nej Colours. Jag begriper inte heller vad du menar med medeltiden. I kontexten av det du skrev om forumverksamhet, Internet och elektricitet så ser jag givetvis en differens mellan dagens livsstil och medeltidens, men den skillnaden har så vitt jag kan förstå ändå ingenting att göra med Tallbars och många andras psykologiska funderingar kring jaget. Hur tänker du? Om du har för avsikt att låta oss förstå så måste du specificera dig, utveckla ditt resonemang och förklara klart och tydligt vad det är du menar. Jag brukar förstå även komplicerade resonemang men just nu är till och med jag osäker på hur du tänker. Så förklara dig gärna eller upplev ditt anseende fördärvas till smutsen vi kliver på längs trottoarerna.

Gripandekylig skrev:Ja jag var nog lite otydlig i den meningen. Det jag ville framföra var att det krävdes en alldeles särskild hjärna för att lyckas tänka utanför de normer som rådde vid tiden för utvecklingen utav evolutionsläran. På den tiden levde merparten av Europas befolkning enligt trosatser som idag skulle kallas fanatiska. Den världsbild många vid den tiden hade var att världen var skapad för människor, eller i vart fall analogt för en allsmäktig figur som tänkte och resonerade som en människa. Att, som Darwin, tänka utanför dessa ramar och komma fram till någon så nyskapande som att vi människor i själva verket var obetydliga i jämförelse med övriga universum, krävde således en hjärna av vårt slag: med något lägre egocentrisk omvärldsförståelse.

Då är jag med. Ja, det krävs något särskilt av en människa för att kunna ta sig förbi starkt förankrade försanthållanden! Det finns en bok som heter "The structure of scientific revolution" som visar på att de största vetenskapliga framstegen skett av enskilda människor och inte av det vetenskapliga etablissemanget. Det är inte orimligt att det kan finnas en koppling mellan sådana framsteg och förmågan att förlora sitt "jag" men det är inte heller tydligt och så vitt jag vet inte belagt. Det är däremot en otvivelaktigt intressant tanke!

Gripandekylig skrev:Jag hoppas att det exemplet på våra hjärnors duglighet räcker för att påvisa vår värdefulla förmåga; jag tror visst att du är viktig för mänskligheten.

Jag ska inte argumentera emot din övertygelse och något jag kan se som en komplimang!

Och?

Tallbarr skrev:

Gafsan skrev:Jag känner igen mycket av det du skriver. Jag har svårt att uppfatta mig själv som en person och att veta vad jag tycker och vill och hur jag ska agera. Enligt min utredande psykolog beror detta på att jag har så dålig förmåga att skapa ett begripligt sammanhang av mig själv och världen (jag antar att de saker som andra människor kopplar ihop till en sammanhängande bild av sig själva helt enkelt inte hänger ihop för mig) och min dåliga förmåga att uppfatta och förstå mina känslor. Jag tycker att det verkar som en rimlig analys. Om man inte vet hur man känner så vet man inte vad man vill.

Hur menar du med "vill"? Är det när du uppfattar av omgivningen att du bör ha en vilja kring något, att du inte känner att du vill något alls eller något annat?

Nej, det handlar inte om att omgivningen förväntar sig att jag ska ha en åsikt utan om att jag själv tycker det. Gillar jag banan på pizza eller är det äckligt? Är långdistanslöpning roligt eller tråkigt? Ska jag åka på semester? I så fall vart? Jag måste hela tiden fatta beslut utan det underlag i form av känslor som NT har. Det gör att jag måste tänka mycket mer.

Tallbarr skrev:Jag funderade på om det kan vara det där Theory of Mind som helt enkelt bara är en konstruktion.

Jag uppfattar theory of mind som en aspekt av å ena sidan föreställningsförmåga och å andra sidan förmåga till helhetsuppfattning. För att förstå hur någon annan tänker måster man dels ha en övergripande förståelse för den personens upplevelse (och det har man ju inte när man uppfattar tillvaron som fragmenterad) och dels måste man ha en tillräckligt utvecklad föreställningsförmåga för att kunna föreställa sig hur den här personen kan tänkas resonera i det komplexa sammanhang som man alltså till att börja med inte kan uppfatta, vilket onekligen är mycket att begära av en person som har bristande föreställningsförmåga...

Gafsan skrev:Nej, det handlar inte om att omgivningen förväntar sig att jag ska ha en åsikt utan om att jag själv tycker det. Gillar jag banan på pizza eller är det äckligt? Är långdistanslöpning roligt eller tråkigt? Ska jag åka på semester? I så fall vart? Jag måste hela tiden fatta beslut utan det underlag i form av känslor som NT har. Det gör att jag måste tänka mycket mer.

Banan på pizza är äckligt. Så mycket vet jag

Jag upplever bara det i kontakt med andra. Är jag ensam så kan jag ha problem att lista ut vad jag borde göra och i vilken ordning samt om de har gemensamma beröringspunkter som påverkar i vilken ordning jag borde göra det men oftast slipper jag ta ställning till vilken hamburgare som är bäst eller vilken bil som är bäst etc. Bäst är irriterande för det ger inga tydliga kriterium. Jag kan koncentrera mig på uppgifter som är baserade på redan etablerade kriterier .

Har jag sedan hängivit mig en uppgift och i bästa fall lyckats få ett så stort tidsfönster att jag inte behöver oroa mig för att veta när och att jag behöver vara någonstans då kan jag försvinna helt i uppgiften och det är då den avslappnande jag-lösheten kan infinna sig. Ingen behöver uppfatta mig och jag slipper att uppfatta att någon uppfattar mig och därmed vara beredd att interagera.

Jag vet inte hur NT uppfattar saken eller om det har med känslor att göra. Jag är inte alltid helt säker på att jag vet exakt vad känslor är heller eller om jag faktiskt behöver ha en uppfattning om det eller om jag förväntas ha en uppfattning om det. Jag kan acceptera att det är så och leva med att det kan leda till att jag säger något underligt eller beter mig besynnerligt. Låt så vara.

Tallbarr skrev:Jag funderade på om det kan vara det där Theory of Mind som helt enkelt bara är en konstruktion.

Jag uppfattar theory of mind som en aspekt av å ena sidan föreställningsförmåga och å andra sidan förmåga till helhetsuppfattning. För att förstå hur någon annan tänker måster man dels ha en övergripande förståelse för den personens upplevelse (och det har man ju inte när man uppfattar tillvaron som fragmenterad) och dels måste man ha en tillräckligt utvecklad föreställningsförmåga för att kunna föreställa sig hur den här personen kan tänkas resonera i det komplexa sammanhang som man alltså till att börja med inte kan uppfatta, vilket onekligen är mycket att begära av en person som har bristande föreställningsförmåga...[/quote]

Ja, jag funderar på om jaget är min simulerade person som jag använder för att jämföra andras agerande och planera interaktion genom. Det som översätter mina tankebilder till ord och att tvånget att behöva utföra så många manuella steg gör det möjligt att se även de mer automatiska som faktisk konstruktion. Mitt deltagande på detta forum har fått mig att inse att jag är skiljer mig från andra på sätt jag inte kunnat ana och där jag levde under illusionen att alla var ungefär som jag, de hade bara dragit felaktiga slutsatser.
Det leder inte bara till ett ifrågasättande av vad andra människor egentligen är för några utan även ett ifrågasättande av mitt eget agerande och sätt att vara. Jag tycker fortfarande att mitt sätt att vara är bra men det gör mig medveten om att jag behöver omvärdera en fantastisk mängd redan etablerade slutsatser. Jag upplever att det har givit mig möjligheten att ifrågasätta även sådant där jag upplever att jag har en "normal" förmåga att uppfatta.

Tar jag dessutom in upplevelsen jag beskrev ovan med att försvinna i en uppgift, den obehagliga upplevelsen av att ta in allting som nytt men utan tillgång till erfarenheter och andra funktioner samt den behagliga upplevelsen av ta in allt som nytt men med viss tillgång till erfarenheter så för det mig till frågeställningen om mitt "jag" är en konstruktion som jag kan bli medveten om och separeras från.

Det är min högsta önskan att kunna delta i detta samtal, i skriven text. För ni sätter ord på de ordlösa tankarna, och sänder skälvningar genom det inre låsta rummet. Det ni skriver skänker hopp om att det finns förståelse för det ingen förstår.
Men eftersom jag inte har det skrivna ordet i min makt, får jag njuta av att läsa.
Tack för att ni delar er visdom.

Colours skrev:Och?

Jag vill att du ska veta att jag uppmärksammar dig och det du skriver även om jag inte förstår det. Om du önskar vara delaktig så är du välkommen och även om du bara önskar uppmärksamhet så är du också välkommen. Jag skrev tidigare att om du inte önskar kommunicera så är det ingen som tvingar dig men om du inte hade velat ha uppmärksamhet så hade du utan problem kunnat skapa en egen tråd där du kunde skriva vad du vill. Det enda du hittills givit uttryck för är en önskan om att bli uppmärksammad.

UDFy-38135539 skrev:Det är min högsta önskan att kunna delta i detta samtal, i skriven text. För ni sätter ord på de ordlösa tankarna, och sänder skälvningar genom det inre låsta rummet. Det ni skriver skänker hopp om att det finns förståelse för det ingen förstår.
Men eftersom jag inte har det skrivna ordet i min makt, får jag njuta av att läsa.
Tack för att ni delar er visdom.

För egen del tycker jag det vore mycket värdefullt om försöker även om det inte blir helt rätt. Jag tycker själv att det är enormt svårt och troligtvis så stämmer inte allt heller. Det får vara så, kommer jag på något som är felaktigt eller som bör kompletteras så upplever jag inte att det är negativt att vara tydligare eller mer korrekt i ett senare inlägg.

Givetvis behöver du inte och jag vill inte att du ska uppfatta det som att jag sätter press på dig utan bara uppmuntring.

Tallbarr: Inga tillsägelser tack.
*

Min egen uppfattning är att jaget är helt och hållet konstruerat av det medvetna. Dvs det är som en tavla eller en lego figur som är byggd av små byggstenar som vi kallar tankar. Det är som att vi konstruerar vårat jag genom att upprepande gånger tänka en viss tanke. Man är som en skulptör som skär ut jaget ur en stor bit av sten. Till slut får man fram en jag som man tycker "fan den ser ju bra ut".

Jag tror det är skillnad på "jag" och vem man är. Det är skillnad på vad som man medvetet tänker och vad som man känslomässigt längtar efter. Det som man längtar efter (ie känslorna) är inte jaget utan "själen" (eller vad man nu ska kalla det). Man kan inte riktigt bestämma det själv - den delen bara finns där djupt inne någonstans. Och den har inget språk, inga tankar, inga värderingar, ingenting den tycker eller tycker inte om. Den bara finns där.

Tallbarr skrev:

Gripandekylig skrev:Att kunna släppa konceptet "jag" är att tänka utanför boxen. Vi som klarar av detta har därmed en viktig roll att spela för hela mänskligheten. Utan att släppa egocentriciteten så hade sannolikt inte viktiga upptäckter så som exempelvis evolutionsläran tillkommit.

Det krävdes en alldeles särskild hjärna för att lyckas tänka utanför de normer som rådde vid tiden för utvecklingen utav evolutionsläran. På den tiden levde merparten av Europas befolkning enligt trosatser som idag skulle kallas fanatiska. Den världsbild många vid den tiden hade var att världen var skapad för människor, eller i vart fall analogt för en allsmäktig figur som tänkte och resonerade som en människa. Att, som Darwin, tänka utanför dessa ramar och komma fram till något så nyskapande som att vi människor i själva verket var obetydliga i jämförelse med övriga Universum, krävde således en hjärna av vårt slag: med något lägre egocentrisk omvärldsförståelse.

Då är jag med. Ja, det krävs något särskilt av en människa för att kunna ta sig förbi starkt förankrade försanthållanden! Det är inte orimligt att det kan finnas en koppling mellan sådana framsteg och förmågan att förlora sitt "jag" men det är inte heller tydligt och så vitt jag vet inte belagt. Det är däremot en otvivelaktigt intressant tanke!

Jag måste specificera mig igen.

Det jag menade var inte frigörelse från normer i allmänhet, utan frigörelse från egocentriska normer i synnerhet. Jag åsyftade alltså det faktum att evolutionsläran byggde på en icke-egocentrisk princip. Du kan jämföra med när man insåg att Jorden inte var Universums mitt och man gick från en geocentrisk världsbild till en heliocentrisk (och senare vidare). Skillnaden mellan det nytänkandet och Darwins nytänkande är att Darwin släppte konceptet om jaget så till den grad att han lyckades föreställa sig en makt, som drivit fram alla de levande arter vi ser idag, och som inte tänkte som en människa. Det var nästintill någonting enastående i dåtidens Europa.

Alltså: jag menar att din och min förmåga till att tänka utanför egocentricitetens ramar möjliggör för oss att begripa oss på en mängd system som inte andra kan förstå. Inom ekonomin kan vi inse hur hypersnabba datortransaktioner inte styrs utav samma regler som styr den mänskliga aktiehandeln. Inom beteendevetenskapen kan vi föreställa oss att människans sociala samspel blott är en evolutionär produkt och inte en utgångspunkt. Inom fysiken kan vi föreställa oss att storheten tid inte är någon konstant. Inom psykiatrin kan vi vid diagnosticering tänka utanför samtidens samhälles normer.

Inom alla vetenskapsområden låter vi oss inte begränsas utav vad ett mänskligt ego kan föreställa sig, och precis som Darwin har du och jag säkerligen många kloka insikter att komma fram till som inte andra människor kunnat föreställa sig.

Jag menade alltså inte att man kan ta sig förbi förankrade försanthållanden i allmänhet, utan att man kan ta sig förbi egocentriskt grundade försanthållanden i synnerhet: ett smalare område av nytänkande än de framsteg du trott att jag åsyftat.

Där finns en stark koppling till att ha svaga jag-känslor, och därför besitter du en superkraft =)

- - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Angående Colours inlägg.

Tallbarr skrev:Jag uppfattar mitt jag som en konstruktion för att kommunicera med omvärlden. Något som helt enkelt krävs i vissa lägen för att förhålla mig till omvärlden. Jag har upptäckt att mitt "jag" försvinner när jag är ensam eller arbetar med något jag tycker om.

Colours skrev:Ja du har ju en konstruerad profil en konstruerad bild och säkert ett konstruerat hem med el som du är frustrerad över. Va'd mer av dig är konstruerat? Jag trodde vi hade kommit förbi medeltiden. :-/

I sammanhanget har medeltiden med det att göra.

Är det någon som begriper vad Colours menar?

imagine skrev:Min egen uppfattning är att jaget är helt och hållet konstruerat av det medvetna. Dvs det är som en tavla eller en lego figur som är byggd av små byggstenar som vi kallar tankar. Det är som att vi konstruerar vårat jag genom att upprepande gånger tänka en viss tanke. Man är som en skulptör som skär ut jaget ur en stor bit av sten. Till slut får man fram en jag som man tycker "fan den ser ju bra ut".

Jag tror det är skillnad på "jag" och vem man är. Det är skillnad på vad som man medvetet tänker och vad som man känslomässigt längtar efter. Det som man längtar efter (ie känslorna) är inte jaget utan "själen" (eller vad man nu ska kalla det). Man kan inte riktigt bestämma det själv - den delen bara finns där djupt inne någonstans. Och den har inget språk, inga tankar, inga värderingar, ingenting den tycker eller tycker inte om. Den bara finns där.

Intressant. Har du någon tanke kring varför du skapat ett jag? Ligger det någon önskan eller drivkraft bakom?

Jag frågar som GripandeKylig, är du säker på att det inte finns någon typ av värdering utanför jaget?

@GripandeKylig

Skriver du om möjligheten att se saker för vad de är med vetskapen om att upplevelsen är begränsad? Det är möjligt att det är en egenskap/färdighet som bl.a. Darwin hade och det är också möjligt att detta möjliggjorde uppkomsten av evolutionsläran men det är inte omedelbart uppenbart för mig att det måste vara så. Det är inte orimligt och det kanske finns anteckningar av Darwin som påvisar detta tankesätt men detta är inget som jag känner till.

Det som är tydligt av egen erfarenhet är att det jag-lösa tillståndet ger upphov till många nya tankar och infallsvinklar. Något som stör mig är att dessa upplevelser, i mitt fall, kommer i ett annat format än jaget kan hantera. Jag kan inte ta kunskapen och använda den direkt. Jag har också försökt bestämma mig för om jag tycker om det eller inte och min slutsats är att det är en onödig frågeställning. Det är faktiskt den vanligaste effekten. Jag hittar onödigheter i de saker jag gör och i mitt jag utan att jag letar.

Jag tycker det är extremt svårt att beskriva på ett tydligt sätt för det allt jag kan använda är liknelser och jag hittar inga liknelser som gör det rättvisa.

Det som blir smärtsamt uppenbart är alla tings obeständighet. Det låter enkelt men det vidrör allt och ifrågasätter i stort sett allt jag gör på gott och ont.

Tallbarr skrev:

imagine skrev:Min egen uppfattning är att jaget är helt och hållet konstruerat av det medvetna. Dvs det är som en tavla eller en lego figur som är byggd av små byggstenar som vi kallar tankar. Det är som att vi konstruerar vårat jag genom att upprepande gånger tänka en viss tanke. Man är som en skulptör som skär ut jaget ur en stor bit av sten. Till slut får man fram en jag som man tycker "fan den ser ju bra ut".

Jag tror det är skillnad på "jag" och vem man är. Det är skillnad på vad som man medvetet tänker och vad som man känslomässigt längtar efter. Det som man längtar efter (ie känslorna) är inte jaget utan "själen" (eller vad man nu ska kalla det). Man kan inte riktigt bestämma det själv - den delen bara finns där djupt inne någonstans. Och den har inget språk, inga tankar, inga värderingar, ingenting den tycker eller tycker inte om. Den bara finns där.

Intressant. Har du någon tanke kring varför du skapat ett jag? Ligger det någon önskan eller drivkraft bakom?

Jag frågar som GripandeKylig, är du säker på att det inte finns någon typ av värdering utanför jaget?

För att det är enda sättet att förklara omgivningen. För att om det inte finns ett jag så spelar omgivningen ingen större roll. Det är genom jaget som "mening" skapas - dvs vad "symboler" betyder för en.

Tallbarr skrev:Det som är tydligt av egen erfarenhet är att det jag-lösa tillståndet ger upphov till många nya tankar och infallsvinklar. Något som stör mig är att dessa upplevelser, i mitt fall, kommer i ett annat format än jaget kan hantera. Jag kan inte ta kunskapen och använda den direkt. Jag har också försökt bestämma mig för om jag tycker om det eller inte och min slutsats är att det är en onödig frågeställning. Det är faktiskt den vanligaste effekten. Jag hittar onödigheter i de saker jag gör och i mitt jag utan att jag letar.

Jag tycker det är extremt svårt att beskriva på ett tydligt sätt för det allt jag kan använda är liknelser och jag hittar inga liknelser som gör det rättvisa.

Det som blir smärtsamt uppenbart är alla tings obeständighet. Det låter enkelt men det vidrör allt och ifrågasätter i stort sett allt jag gör på gott och ont.

Jag har försökt formulera mina tankar sedan du bad mig om det. Jag tror du har beskrivit varför det inte går så bra. "Formatet" på mina tankar verkar inte gå att överföra i skriven text. Det som är beklämmande är att jag upplever att det inte finns något på betraktarens plats. Om livet är en film, sitter det ingen i biostolen. Jag bara upplever filmen , men jag vet inte var jag är.

Jag använder också många liknelser, men responsen på beskrivningen blir ofta fel, eller en reaktion på liknelsen.

Gripandekylig skrev:Alltså: jag menar att din och min förmåga till att tänka utanför egocentricitetens ramar möjliggör för oss att begripa oss på en mängd system som inte andra kan förstå. Inom ekonomin kan vi inse hur hypersnabba datortransaktioner inte styrs utav samma regler som styr den mänskliga aktiehandeln. Inom beteendevetenskapen kan vi föreställa oss att människans sociala samspel blott är en evolutionär produkt och inte en utgångspunkt. Inom fysiken kan vi föreställa oss att storheten tid inte är någon konstant. Inom psykiatrin kan vi vid diagnosticering tänka utanför samtidens samhälles normer.

Inom alla vetenskapsområden låter vi oss inte begränsas utav vad ett mänskligt ego kan föreställa sig, och precis som Darwin har du och jag säkerligen många kloka insikter att komma fram till som inte andra människor kunnat föreställa sig.

Jag menade alltså inte att man kan ta sig förbi förankrade försanthållanden i allmänhet, utan att man kan ta sig förbi egocentriskt grundade försanthållanden i synnerhet: ett smalare område av nytänkande än de framsteg du trott att jag åsyftat.

Jag har hela mitt liv förvånats över att andra inte kunnat se de mönster jag ser i tillvaron. Men på senare år har jag börjat förstå att de flesta automatiskt sorterar bort dessa mönster, för att de inte är relevanta eller upplevs för ineffektiva. Det krävs praktiska bevis på att mitt sätt fungerar, och fungerar bra, för att man skall acceptera det. Och då har de liksom vetat om det sättet hela tiden.

Eller så använder man utanför boxen tänket och kör cirklar runt normalisar finns ingen större anledning att invänta de bara för att..

imagine skrev:För att det är enda sättet att förklara omgivningen. För att om det inte finns ett jag så spelar omgivningen ingen större roll. Det är genom jaget som "mening" skapas - dvs vad "symboler" betyder för en.

Det är ungefär så jag också ser det. Ett kommunikationsverktyg och ett krav för att kunna förhålla sig till andra. Jag tycker däremot att det enda egentliga behovet är i socialt samspel vilket inkluderar saker såsom ägande och alla former av tillhörighet. Utanför det sociala är jaget inte användbart även om det kan vara påslaget.

UDFy-38135539 skrev:Jag har försökt formulera mina tankar sedan du bad mig om det. Jag tror du har beskrivit varför det inte går så bra. "Formatet" på mina tankar verkar inte gå att överföra i skriven text. Det som är beklämmande är att jag upplever att det inte finns något på betraktarens plats. Om livet är en film, sitter det ingen i biostolen. Jag bara upplever filmen , men jag vet inte var jag är.

Jag använder också många liknelser, men responsen på beskrivningen blir ofta fel, eller en reaktion på liknelsen.

Jag tycker att det var en mycket bra liknelse. Problemet med liknelser är att det inte går att fånga upplevelsen. Språket bygger på gemensamma upplevelser och det fungerar helt enkelt inte om den ena parten inte alls känner igen sig. Andra uttryckssätt som exempelvis bild kan fungera bättre.

Jag har försökt hitta tydliga skillnader som kan påvisa åtminstone små delar. Ett färskt exempel är med min sambo. Hon kan vara mycket upprörd över saker som redan skett eller gått fel och hon spenderar enorm energi på något som hon inte kan förändra. Min upplevelse är enkel och är bara "det som har skett har skett". Det går inte att förändra i efterhand utan det enda som återstår är att se detta precis så som det är och handla därefter. Det blir trivialt men om bilen har hamnat i diket så har bilen hamnat i diket och ingenting kommer någonsin göra att den inte hamnat i diket.

Har du alltid upplevelsen att "du inte vet var du är"? Är det något du tycker är obehagligt eller något som gör kommunikation med andra svår? Är det något som du är medveten om när du är koncentrerad på att utföra en handling eller försöker hantera ett mönster/system/struktur?

Intressant ämne du tar upp Tallbarr.

Känner igen mig mycket i det flesta av er har skrivit, särskilt Gafsans inlägg om att ha svårt att se sitt egna jag. Jag har själv haft problem med detta stora delar av mitt liv. Det där med att tycka saker och att mena det, iom att man inte direkt upplever sitt "jag" i olika sammanhang såsom NT gör utan att analysera sönder skiten. Det tar mycket på en (iallafall mig) att ha åsikter stup i kvarten och stå för dem. Har jag åsikter så är dem oftast negativa/sarkastiska, antagligen för att jag egentligen inte orkar ha några.

Har också kommit på mig själv att glömma mina starka åsikter jag haft och fått nya inom några dagar upp till flera veckor. Då har dem jag pratat med rättat mig med meningar som "men sist tyckte ju du såhär kring ___" ... Vilket också gör det problematiskt rent socialt för min del.

Utöver det har jag kommit fram till att min hjärna inte vill förstå att den inte kan påverka resten av världen utan bara sig själv, vilket föder ångest hos mig. Min hjärna saknar helt enkelt förmågan att sortera bort saker som inte berör en själv.

Som det känns nu så hade det utlimata livet för mig varit att istället sitta på första parkett som observatör och iaktta alla andra människors liv istället för att försöka forma mitt eget liv, som det så fint heter.

Detta får mig att tänka på min uppväxt då jag tillbringade upp till tio timmar dagligen framför TV'n från morgon till kväll.

@Ninegirl

Jag har varit med om exakt samma sak ang. åsikter och resonemang. De skapas i stunden med de förutsättningar som då finns. Återkommer man till samma sak vid ett senare tillfälle så kan förutsättningarna ha förändrats och åsikten blir en annan.

Det där med att vara observatör känner jag också igen. Får jag vara ifred så iakttar jag och funderar över olika relationer, användningsområden eller om jag har något annat sammanhang lagrat som liknar det jag bevittnar. Finns det en annan människa i närheten så blir det oftast frågor om åsikter och värderingar som jag egentligen inte bekymrar mig om.

Jag känner däremot inte som Gafsan, att jag själv behöver ha en åsikt om huruvida en krokodil är bra eller dålig eller om jag tycker om krokodiler utan för mig är det närvaron av någon annan som frågar eller som jag kan förutse kommer fråga om det.

En av de frågeställningar jag försöker få klarhet i är om det är just detta som är den grundläggande funktion eller funktionsnedsättning som gör interaktion med andra så obehaglig för mig. Att det i grunden är det konstruerade jaget som är energikrävande att upprätthålla och som jag slipper när jag är ensam.

Det är inte omedelbart självklart för mig att det är på detta sätt.

Det konstruerade jaget kanske inte alls är något annat än en kuliss som används för att få NT att hålla klaffen och vara nöjda?

@Plåtmonster

Ja, det är tveklöst en aspekt av det!