Som jag tidigare påpekat i denna tråd är partnersökandet en av huvudingredienserna i svenskt uteliv. Accepterar man inte denna omständighet kanske man skall låta bli att springa på nattklubbar. Med detta menas inte att alla som är ute är det för att få ragg utan att alla som är ute skall vara medvetna om att detta incitamentet är vanligt förekommande i just denna miljön.

Var de tolerabla gränserna i partnersökandet exakt går definieras i detta sammanhang snarare av de aktiva kontrahenterna än lagar och förordningar. T ex kunde nattklubbar ha ordningsregler av olika slag: *Flirta inte i baren!*, *Hångel på dansgolvet är förbjudet!* Hur kul skulle det vara?

Med en omfattande erfarenhet från dansgolvsscenen kan jag inte hålla med om att random tafsande (vad som nu inbegripes i detta begrepp) förefaller vara något större problem. Även JAG har blivit stjärtnupen, av både män och kvinnor (dock inte samtidigt). Å andra sidan kan det bero på att jag undvikit de allra grisigaste miljöerna, såsom finlandsbåtar mfl.

Ytterst handlar det här om attraktioner och attraktivitet; en attraktiv man behöver inte tafsa sig fram men gör han det är chansen större att han kommer undan med det. Faktiskt.

Det kan på många sätt vara en tuff miljö: många människor kan i ett svep uppleva hur de förblir helt osynliggjorda när de önskar det motsatta. Och...tafsandet är säkerligen intet uttryck för någon form av aggressivitet eller maktspråk utan snarare för fumlighet och kontaktsvårigheter.

Det senare är något som borde generera ett visst mått av förståelse från just människor med AS - en diagnos i vilken svårigheter i den sociala interaktionen ingår.

lejonungen skrev:tafsandet är säkerligen intet uttryck för någon form av aggressivitet eller maktspråk utan snarare för fumlighet och kontaktsvårigheter.

Det senare är något som borde generera ett visst mått av förståelse från just människor med AS - en diagnos i vilken svårigheter i den sociala interaktionen ingår.

Som huvudregel är någonting ofredande först när gärningspersonen blivit medveten om sitt felande beteende, men som underregel i detta fallet finns prejudicerande rättsfall som utstakar ett visst mått utav en förväntad förkunskap hos gärningspersonen. När det gäller sexuellt ofredande är den förmodade förkunskapen i högsta grad praxis.

Det innebär att det är desto viktigare att den gällande rätten är tydlig så att dessa verbalt oförmögna människor förstår vilka former av fysisk kontakt som är ofredande. Det är viktigt att människor förstår att man inte överraskande får komma bakifrån och greppa en främmande person på rumpan, som man aldrig har talat med utan deras medgivande. Det är ett övertramp som är helt uppenbart för oss med men som tydligen inte har varit helt uppenbart för gärningsmannen i det här fallet.

lejonungen skrev:Och...tafsandet är säkerligen intet uttryck för någon form av aggressivitet eller maktspråk utan snarare för fumlighet och kontaktsvårigheter.

Det senare är något som borde generera ett visst mått av förståelse från just människor med AS - en diagnos i vilken svårigheter i den sociala interaktionen ingår.

På samma sätt borde ju aspergare här ha förståelse för att man inte gillar beröring av främmande människor och i synnerhet inte plötslig och oväntad. Men många i tråden tycks ha svårt att förstå det.

Ett annat fall där kvinnan knäade, sparkade och slog tafsaren i ansiktet - och kom undan med det. Alltså precis tvärtom mot det tidigare diskuterade fallet:

Metro skrev:Den fräcke förbipasserande t-baneresenären tafsar kvinnan på rumpan. Kvinnan svarar ursinnigt med att knäa honom, en välriktad spark samt ett knytnävsslag i ansiktet.
Men åklagaren väljer att endast åtala den ofredande mannen.

– Det saknas både uppsåt, insikt och avsikt enligt avskrivningsbeslutet om misshandeln. Därmed har åklagaren rätt att fria kvinnan och skriva av anklagelserna mot henne, säger åklagare Zilla Hirsch vid västerorts åklagarkammare.

http://www.metro.se/stockholm/har-hamna ... O2HxGgZs2/

Förhoppningsvis handlar inte allt om godtycklig bedömning av åklagarna. Trots rubriken Här hämnas hon på tafsaren, så kan det här snarare ses som självförsvar än hämnd, iom att "motattacken" kom omedelbart.

Undrar om också platsen har betydelse. Det kan vara trångt både i tunnelbanan och på krogen. Berusad kan man vara på båda ställena. Men på krogen är man mer förberedd på tafsande?

Alien skrev:Förhoppningsvis handlar inte allt om godtycklig bedömning av åklagarna. Trots rubriken Här hämnas hon på tafsaren, så kan det här snarare ses som självförsvar än hämnd, iom att "motattacken" kom omedelbart.

Åklagare har ju ett lite större praktiskt utrymme för godtycke men lyder givetvis under samma teoretiska objektivitetsprinciper som domstolarna. I jämförelse med det tidigare fallet så är ju bruk av sparkar ett grövre våld än en örfil. Den avgörande skillnaden blir dock kausaliteten i händelseförloppet. Att det saknas uppsåt, insikt och avsikt är objektivt sätt juridiskt svagare skäl än att det fanns fog för att freda sig. Dock mer subjektivt i detta särskilda fall inträffade fredandet i sådan direkt anslutning till ofredandet, att det hade varit svårbevisat att kvinnan haft uppsåt, insikt och avsikt varför agerandet inte ens prövas som ett misshandelsfall, och man därmed helt kringgick behovet av att argumentera för att det varit fråga om självförsvar.

Alien skrev:Undrar om också platsen har betydelse. Det kan vara trångt både i tunnelbanan och på krogen. Berusad kan man vara på båda ställena. Men på krogen är man mer förberedd på tafsande?

Platsen bör naturligtvis inte ha direkt betydelse men det större sammanhanget där plats är en del kan ha betydelse. I exempelvis kontaktsporter har sammanhanget betydelse och platsen är ju där en del av sammanhanget. Dock faller klubbmiljö och tunnelbanemiljö in under samma kategori: allmänna platser, utan särskilda på förhand givna medgivanden till kroppskontakt av det slaget.