Hej, jag är en kille på 19 år som alltid har varit "onormal" och undrar om jag kan ha asperger?

Ända sedan jag var liten så har jag känt mig annorlunda, då jag gick i kanske första klass så lekte jag nästan aldrig med de andra barnen utan jag var sjukligt intresserad av att hålla skolgården ren. Jag längtade efter varje rast så jag kunde gå ut på skolan och plocka upp skräp och göra det rent, sen tyckte jag det var lite av en bonus att lärarna tyckte man var duktig. det var nog bara de första åren jag var intresserad av detta dock.

Sen när vi hade lektioner upplevde lärarna mig som mycket tyst och lugn men väldigt smart inom mitt intresseområde (matematik). På lektionerna hade de andra barnen pennkrig och jag satt där djupt koncentrerad i mina matematiska problem medan pennorna flög runt öronen och träffade mig ibland men jag märkte det knappt pga min koncentration. Jag låg alltid långt före de andra barnen i matematik och det diskuterades om att skolan skulle skapa en specialklass för bland annat mig för jag var så bra på matte, dock så ansågs detta som en dålig ide från skolledningen för att "alla ska behandlas lika", jag tyckte detta var mycket synd då jag gärna hade suttit ensam i ett rum och räkna matematik. Tal som var svåra för min kompis som var 2 år äldre var enkla för mig att lösa och jag tyckte att han var "dum" som inte förstod då jag berättade för honom hur han skulle tänka. Några år senare då jag gick i 6-9an så räknade jag alltid ut matteboken före alla andra och fick nästa års bok. Det värsta jag visste med matematiken var då jag fick frågor där det stod "formulera" och "hur tänkte du" Jag fick ofta skriva "jag såg svaret" för jag behövde bara kolla på talet för att lösa det. Min lärare frågade mig dock ofta hur jag "egentligen" tänkte på dessa frågor men jag kunde ju inte förklara för jag såg ju bara svaret på talet direkt. Detta gjorde mig mycket frustrerad och jag fick ofta försöka komma på en väg hur man egentligen ska lösa talet. (Tänk er 1+1, man tänker ju inte... man ser ju bara svaret. Så var det för mig på mycket svåra tal, jag såg bar svaret.) Måste lägga till att då jag gick i 5an så brukade jag ofta komma till skolan tidigare än de andra och räkna lite, det var väldigt svårt för mig att sluta räkna så en dag då de andra hade kommit och satt i rummet intill och väntade på mig för att ha samling. Då kom en kille som har AD-HD in i rummet som brukade mobba mig för jag var ett lätt mål för jag var så lugn (jag vart riktigt förbannad men ville aldrig slå tillbaka för de var inte av min natur). Men dagen då han kom in och skulle hämta mig för samlingen och jag hade pennan i min mattebok för jag höll på och skriva och han drog den undan så de vart ett stort fult streck över hela boken så för första gången gav jag tillbaka. Jag tog strypgrepp på han och slängde ner honom i backen, jag råkade även trycka pennan mot hans hals så de blev ett litet sår.

(Vi går tillbaka 4-5 år)

När jag var med kompisar så ville jag oftast bara vara med en i taget. Ofta då jag var med kompisar tyckte både föräldrar och mina polare att jag var konstig för jag satt hellre i min egen värld och kollade på då kompisen spelade tv-spel än att spela själv.

Då mina kompisar hade "barnkalas" så höll jag mig gärna i skuggan och ville helst inte vara med i lekarna för det var så mycket folk. Jag minns en gång då en kompis hade ett kalas då man skulle dansa, jag satt hela kvällen i soffan och försökte få bort ett popcornskal som hade fastnat mellan tanden och tandköttet. På mina egna kalas var vi aldrig så mycket folk, jag ville bara bjuda in mina 3 "standard" kompisar men mina föräldrar ville oftast att jag skulle bjuda fler för att inte någon skulle bli ledsen att de inte vart bjudna.


Det var då jag hade min första flickvän någonsin då jag började inse att jag kanske har asperger, hon blev ofta sur på mig för jag ville att saker skulle göras på sätt de alltid görs. Hon skulle baka bullar åt mig och jag satt vid köksbordet och kommenterade varje fel hon gjorde exempelvis då hon var på väg att hälla i rykande hett smör och mjölk till jästen som skulle "döda jästen" Hon struntade ju självklart i min kommentar och tittade lite surt på mig och sa de skulle bli bra ändå. Jag gick min väg för jag ville inte se allt som gick fel. Det tog ett tag sen var bullarna klar, som jag sa till henne redan innan så blev bullarna inge bra för hon hade gjort fel. Jag åt ju självklart någon bulle och låtsades att dom var jättebra då hon satt och var sur över att dem inte blev bra.


Ja nu har jag skrivit en extremt kort historia, det har tagit jättelänge och jag får ursäkta min svenska, jag hade svårt att koncentrera mig på svenskan ända tills sista året på gymnasiet då jag började tycka det faktiskt var kul. Skriver en liten lista nedan på typiska saker för mig som kanske är annorlunda.




- Jag har extremt svårt att börja med läxa men då jag börjar vill jag inte sluta.

- Jag kan inte koncentrera mig på saker som inte intresserar mig.

- Jag polerade motorn på min snöskoter i flera dagar så den såg ut som ny bara för jag gillar då krom skiner.

- Jag satt hellre och spelade spel än att ringa min flickvän då hon var ledsen. (detta var mest då jag inte älskade henne så mycket längre)

- Jag misstänker att min pappa har något syndrom för han har OCD tendenser. Han kan varit uppe hela natten till torsdag och släkt bränder och jobbat på sitt egna företag hela dagen men då han kommer hem så måste det städas.

- Jag är ofta ledsen och är väldigt känslosam jämfört med andra killar.

- Jag vill inte gå på fester eller krogen då jag hellre är hemma själv.

- Jag har haft väldigt svårt att tolka sarkasm (det är bättre nu) Men även om jag vet att de är sarkastiska kan jag bli ledsen om de säger något dumt om min bil (detta är mitt nuvarande intresse)

- Då folk kallar mig nörd blir jag nästan glad.

- Jag blev intresserad av datorer och jag spenderade år med att kolla på diagram och videos på vilka komponenter som var bäst och samlade detta i huvudet. Jag höll mig uppdaterad i all ny teknik som kom ut.

- I vissa kurser (mina intressekurser) på gymnasiet så frågade läraren mig om jag kunde hjälpa andra elever för hon/han klarade inte av det.

- Jag har svårt att förstå varför inte folk förstår de jag förklarar för dem, jag blir ofta mycket sur då.

- Jag kan bli riktigt förbannad om någon jag inte känner rör mig eller gör höga ljud.

- På nyår och liknande så leker jag hellre med husdjuren eller de små barnen som är med på firandet än de i min ålder.

- Jag har tappat många vänner för jag har svårt att hålla kontakt.

- Jag klarar inte av att ringa folk som jag inte träffar regelbundet.

- Jag lär mig sjukt fort då jag är intresserad.

- Har svårt att hålla ögonkontakt.

- Är jag med en kompis och han träffar en av sina kompisar tar jag något steg tillbaka och pillar med mobilen.

- Folk misstolkar ofta mina goda avsikter.

- Har svårt att få nya vänner.

- Kommer ofta ihåg små konstiga detaljer.

- Har jag rätt så har jag rätt och jag ger mig inte även om de riskerar vänskap.

- Sover väldigt länge ibland

- Kan ha matstörningar om något speciellt händer.

- Är bra på lyssna men brukar inte förstå.

- Vill alltid veta vad som ska hända i förväg så jag vet om det är någon mening att göra det.





Så nu har jag skrivit i flera timmar, hoppas nån kan ge mig ett svar

Hej
Ja, som jag tolkar din ovanstående text så kan du ha asperger. Flera av punkterna du tar upp ovan är mkt typiskt för individer med AS MEN jag är ingen fackman utan kan bara tala av egen erfarenhet.

Jag känner igen mig i det du skriver och det kan mycket väl vara AS. Jag vill däremot inte uttala mig om huruvida det är AS eller inte. Jag skulle råda dig att utredas för AS.

Ditt intresse och förståelse för matematik kan jag däremot direkt råda dig att utveckla. Det kommer troligtvis vara mycket användbart för dig i framtiden.

Jag skulle vilja ge dig en kram, och säga: du är inte ensam, och din misstanke är nog väldigt sann. För den beskriver Aspergerssyndrom på nästan alla punkter. Men jag är ingen specialist. Vad man dessutom kan säga är att du kan vara Savant på grund av dina duktiga matematiska kunskaper. Men samma där, för att fastställa det säkert, måste man nog söka professionell hjälp. Om man vill ha en exakt diagnos.

Man varför göra det om du fungerar hyffsat i vardags livet ändå. Om det inte är så att du på något sätt plågas av det. Kan bara prata om mig själv, i min egen situation, på min arbetsplats tillexempel är nog alla typer av funktionsstörningar representerade men de jobbar och lever ändå. Och har förmodligen aldrig sett insidan av en Psykiatrisk mottagning.

Har själv en annan diagnos men är övertygad om att den hade varit asperger om jag begjort en ny. Så grubblar du mycket på detta, och upplever det som ett problem. Kan du väl söka upp din vårdcentral. Dessutom så är du väl så pass ung att du kan gå till en ungdomsmottagning. Nå, hoppas det går bra för dig, och lycka till.
- Antonius

muuuns skrev:Hej, jag är en kille på 19 år som alltid har varit "onormal" och undrar om jag kan ha asperger?

Ända sedan jag var liten så har jag känt mig annorlunda, då jag gick i kanske första klass så lekte jag nästan aldrig med de andra barnen utan jag var sjukligt intresserad av att hålla skolgården ren. Jag längtade efter varje rast så jag kunde gå ut på skolan och plocka upp skräp och göra det rent, sen tyckte jag det var lite av en bonus att lärarna tyckte man var duktig. det var nog bara de första åren jag var intresserad av detta dock.

Sen när vi hade lektioner upplevde lärarna mig som mycket tyst och lugn men väldigt smart inom mitt intresseområde (matematik). På lektionerna hade de andra barnen pennkrig och jag satt där djupt koncentrerad i mina matematiska problem medan pennorna flög runt öronen och träffade mig ibland men jag märkte det knappt pga min koncentration. Jag låg alltid långt före de andra barnen i matematik och det diskuterades om att skolan skulle skapa en specialklass för bland annat mig för jag var så bra på matte, dock så ansågs detta som en dålig ide från skolledningen för att "alla ska behandlas lika", jag tyckte detta var mycket synd då jag gärna hade suttit ensam i ett rum och räkna matematik. Tal som var svåra för min kompis som var 2 år äldre var enkla för mig att lösa och jag tyckte att han var "dum" som inte förstod då jag berättade för honom hur han skulle tänka. Några år senare då jag gick i 6-9an så räknade jag alltid ut matteboken före alla andra och fick nästa års bok. Det värsta jag visste med matematiken var då jag fick frågor där det stod "formulera" och "hur tänkte du" Jag fick ofta skriva "jag såg svaret" för jag behövde bara kolla på talet för att lösa det. Min lärare frågade mig dock ofta hur jag "egentligen" tänkte på dessa frågor men jag kunde ju inte förklara för jag såg ju bara svaret på talet direkt. Detta gjorde mig mycket frustrerad och jag fick ofta försöka komma på en väg hur man egentligen ska lösa talet. (Tänk er 1+1, man tänker ju inte... man ser ju bara svaret. Så var det för mig på mycket svåra tal, jag såg bar svaret.) Måste lägga till att då jag gick i 5an så brukade jag ofta komma till skolan tidigare än de andra och räkna lite, det var väldigt svårt för mig att sluta räkna så en dag då de andra hade kommit och satt i rummet intill och väntade på mig för att ha samling. Då kom en kille som har AD-HD in i rummet som brukade mobba mig för jag var ett lätt mål för jag var så lugn (jag vart riktigt förbannad men ville aldrig slå tillbaka för de var inte av min natur). Men dagen då han kom in och skulle hämta mig för samlingen och jag hade pennan i min mattebok för jag höll på och skriva och han drog den undan så de vart ett stort fult streck över hela boken så för första gången gav jag tillbaka. Jag tog strypgrepp på han och slängde ner honom i backen, jag råkade även trycka pennan mot hans hals så de blev ett litet sår.

(Vi går tillbaka 4-5 år)

När jag var med kompisar så ville jag oftast bara vara med en i taget. Ofta då jag var med kompisar tyckte både föräldrar och mina polare att jag var konstig för jag satt hellre i min egen värld och kollade på då kompisen spelade tv-spel än att spela själv.

Då mina kompisar hade "barnkalas" så höll jag mig gärna i skuggan och ville helst inte vara med i lekarna för det var så mycket folk. Jag minns en gång då en kompis hade ett kalas då man skulle dansa, jag satt hela kvällen i soffan och försökte få bort ett popcornskal som hade fastnat mellan tanden och tandköttet. På mina egna kalas var vi aldrig så mycket folk, jag ville bara bjuda in mina 3 "standard" kompisar men mina föräldrar ville oftast att jag skulle bjuda fler för att inte någon skulle bli ledsen att de inte vart bjudna.


Det var då jag hade min första flickvän någonsin då jag började inse att jag kanske har asperger, hon blev ofta sur på mig för jag ville att saker skulle göras på sätt de alltid görs. Hon skulle baka bullar åt mig och jag satt vid köksbordet och kommenterade varje fel hon gjorde exempelvis då hon var på väg att hälla i rykande hett smör och mjölk till jästen som skulle "döda jästen" Hon struntade ju självklart i min kommentar och tittade lite surt på mig och sa de skulle bli bra ändå. Jag gick min väg för jag ville inte se allt som gick fel. Det tog ett tag sen var bullarna klar, som jag sa till henne redan innan så blev bullarna inge bra för hon hade gjort fel. Jag åt ju självklart någon bulle och låtsades att dom var jättebra då hon satt och var sur över att dem inte blev bra.


Ja nu har jag skrivit en extremt kort historia, det har tagit jättelänge och jag får ursäkta min svenska, jag hade svårt att koncentrera mig på svenskan ända tills sista året på gymnasiet då jag började tycka det faktiskt var kul. Skriver en liten lista nedan på typiska saker för mig som kanske är annorlunda.




- Jag har extremt svårt att börja med läxa men då jag börjar vill jag inte sluta.

- Jag kan inte koncentrera mig på saker som inte intresserar mig.

- Jag polerade motorn på min snöskoter i flera dagar så den såg ut som ny bara för jag gillar då krom skiner.

- Jag satt hellre och spelade spel än att ringa min flickvän då hon var ledsen. (detta var mest då jag inte älskade henne så mycket längre)

- Jag misstänker att min pappa har något syndrom för han har OCD tendenser. Han kan varit uppe hela natten till torsdag och släkt bränder och jobbat på sitt egna företag hela dagen men då han kommer hem så måste det städas.

- Jag är ofta ledsen och är väldigt känslosam jämfört med andra killar.

- Jag vill inte gå på fester eller krogen då jag hellre är hemma själv.

- Jag har haft väldigt svårt att tolka sarkasm (det är bättre nu) Men även om jag vet att de är sarkastiska kan jag bli ledsen om de säger något dumt om min bil (detta är mitt nuvarande intresse)

- Då folk kallar mig nörd blir jag nästan glad.

- Jag blev intresserad av datorer och jag spenderade år med att kolla på diagram och videos på vilka komponenter som var bäst och samlade detta i huvudet. Jag höll mig uppdaterad i all ny teknik som kom ut.

- I vissa kurser (mina intressekurser) på gymnasiet så frågade läraren mig om jag kunde hjälpa andra elever för hon/han klarade inte av det.

- Jag har svårt att förstå varför inte folk förstår de jag förklarar för dem, jag blir ofta mycket sur då.

- Jag kan bli riktigt förbannad om någon jag inte känner rör mig eller gör höga ljud.

- På nyår och liknande så leker jag hellre med husdjuren eller de små barnen som är med på firandet än de i min ålder.

- Jag har tappat många vänner för jag har svårt att hålla kontakt.

- Jag klarar inte av att ringa folk som jag inte träffar regelbundet.

- Jag lär mig sjukt fort då jag är intresserad.

- Har svårt att hålla ögonkontakt.

- Är jag med en kompis och han träffar en av sina kompisar tar jag något steg tillbaka och pillar med mobilen.

- Folk misstolkar ofta mina goda avsikter.

- Har svårt att få nya vänner.

- Kommer ofta ihåg små konstiga detaljer.

- Har jag rätt så har jag rätt och jag ger mig inte även om de riskerar vänskap.

- Sover väldigt länge ibland

- Kan ha matstörningar om något speciellt händer.

- Är bra på lyssna men brukar inte förstå.

- Vill alltid veta vad som ska hända i förväg så jag vet om det är någon mening att göra det.





Så nu har jag skrivit i flera timmar, hoppas nån kan ge mig ett svar

Jag håller med Antonius här ovan: upplever du att du har problem av det du beskrev så sök hjälp och begär en utredning. Har du inga svårigheter utan klarar dig bra och kan vara lyhörd inför dina talanger och begränsningar så kan det ju kännas överflödigt kanske att få en ev diagnos.

Men samtidigt så tror jag det är svårare att ta till sig en diagnos om man skulle få den senare i livet, jag var 45 när jag fick min och det var egentligen av en "slump" för att jag utreddes för annat. Jag kan önska i backspegelperspektiv att jag vetat det långt tidigare... Så ofta är en diagnos av godo för man kan få större förståelse för sig själv och inte utsätta sig så mkt för sånt som kan vara för svårt för en.
Lycka till hur du än gör!

Intresset för matematiken försvan i 9an då jag var less på att räkna i samma gamla böcker för lärarna kunde inte ge mig nytt material för att tillgodose mina behov.

Jag fungerar inte alls i vardagen, mitt dygn är åt helt fel håll och varje gång jag går å lägger mig är jag deprimerad och hoppas jag inte vaknar dagen efter. Såklart så vaknar jag upp varje "morgon" och vill inte kliva upp för jag mår bara dåligt så jag sover tills jag måste kliva upp. När jag klivit upp går jag och duschar som jag alltid gör på morgonen, efter jag duschat går jag i princip och håller på med datorn tills jag somnar.

Jag hade en flickvän och jag var hur lycklig som helst ända tills hon förändrades och var "tvungen" att sminka sig för att vara fin och ville gå ut på fester och vara med folk. Detta var mitt första förhållande och vi hade en bussresa på över 6 timmar mellan oss. Jag ville ju inte gå på fester å sånt för jag klarar knappt av det, de är för mycket kaos för mig. Då jag sa till henne att jag trodde jag hade Asperger sa hon väll mer eller mindre att hon visste det var något fel på mig. Från detta så gick det bara utför. Då tex hon skulle sova frågade ju jag om jag också fick krypa ner och sova med henne men hon brukade bara säga "nej gå och spela dator med min bror, jag vill ha extra plats i sängen", Jag vet inte om hon var sarkastisk men jag gick ju iväg varje gång djupt sårad. Då hon hade börjat somna så kom jag tillbaka ofta helt förkrossad och la mig i sängen för att få någon närhet över huvud taget.

Jag slutade nästan att bry mig om henne men jag ville ändå ha kvar henne pga att det var skönt med säkerheten att ha någon nära.Det tog inte lång tid innan hon blev deprimerad och började svimma å sånt för jag inte älskade henne längre. Hon dumpade mig nu för detta men hon sa att hon älskade mig otroligt mycket med de funkade inte längre. 6h mellan oss och jag antar min personlighet var felaktig.Vi var tillsammans i nästan 1,5år och de första 8 månaderna var de lyckligaste i mitt liv.

Nu har jag varit singel i ca 7-8 månader och jag är deprimerad varje dag,jag har försökt att hitta någon ny men det är svårt att hitta någon som accepterar hur jag är.Jag träffade en lite äldre tjej som var nästan som mig, Vi träffades och jag hade en underbar kväll, vi kysstes och sov med varandra. Men nu flera veckor efteråt så har vi inte träffats igen. Vi har sagt många gånger att vi ska träffas men varje gång dagen kommer så får hon förhinder och de pajjar ju i princip hela min dag. Jag har sjukt svårt för när hon säger att vi skall träffas sen någon gång, jag vet ju inte när det är!?

Jag är väll en ganska snygg kille men de känns som ingen vill ha någon som är tystlåten och väldigt snäll. Har väldigt svårt för att förstå :/

Om nån skriver en tråd som heter nåt i stil med "har jag asperger" och sen postar en hel roman så törs jag säga att det är en VÄLDIGT stark indikator på asperger..

Välkommen i gänget!

Jag skulle kunna skriva så sjukt mycket längre men jag är som lite lat också Tycker de börjar bli jobbigt efter någon timme med konstant skrivande.

@ muuuns
Kärleken kan göra väldigt ont både att ha och att förlora. Och kärleken är väldigt irrationell så det går inte alltid att hitta logiska förklaringar på varför saker och ting gick snett. Många ggr är det precis som du beskriver att man hellre behåller en dålig relation för tryggheten att "ha någon". Men på sikt kan det också leda till att båda parterna mår dåligt.

Jag tycker du är modig som försöker träffa någon ny men du har helt fel i att ingen vill ha en "udda", tystlåten och snäll kille som skiljer sig från mängden. Det finns många udda tjejer därute också som gärna vill träffa en likasinnad kille. Det gäller bara att hitta varandra. Kanske kan du utöka dina kontaktytor där du skulle ha större chans att träffa någon du kan passa ihop med? Gå med i nån förening, gå någon kurs...? Det finns ju också fö en kontakttråd här på forumet där människor söker både efter vänskap och mer.

Vad gäller att du känner dig så deprimerad så är det bra att försöka styra upp sina dagliga rutiner med sömn, kost, motion och såna basala saker. Det kan göra stor skillnad. Om du känner att du vill få svar på huruvida du har AS eller ej så börja med att kontakta din familjeläkare.
mvh Pentti Varg

Pentti Varg skrev:@ muuuns
Kärleken kan göra väldigt ont både att ha och att förlora. Och kärleken är väldigt irrationell så det går inte alltid att hitta logiska förklaringar på varför saker och ting gick snett. Många ggr är det precis som du beskriver att man hellre behåller en dålig relation för tryggheten att "ha någon". Men på sikt kan det också leda till att båda parterna mår dåligt.

Jag tycker du är modig som försöker träffa någon ny men du har helt fel i att ingen vill ha en "udda", tystlåten och snäll kille som skiljer sig från mängden. Det finns många udda tjejer därute också som gärna vill träffa en likasinnad kille. Det gäller bara att hitta varandra. Kanske kan du utöka dina kontaktytor där du skulle ha större chans att träffa någon du kan passa ihop med? Gå med i nån förening, gå någon kurs...? Det finns ju också fö en kontakttråd här på forumet där människor söker både efter vänskap och mer.

Vad gäller att du känner dig så deprimerad så är det bra att försöka styra upp sina dagliga rutiner med sömn, kost, motion och såna basala saker. Det kan göra stor skillnad. Om du känner att du vill få svar på huruvida du har AS eller ej så börja med att kontakta din familjeläkare.
mvh Pentti Varg

Jag ska försöka!

Good luck!

Du har ju kommit en bit på väg bara genom att ta dig hit. Att komma till insikt, och börja bearbeta det hela är ju ett stort steg. Kommer nog att gå bra för dig.

Jag är inte ledsen eller något om jag har Asperger, jag har alltid känt mig annorlunda och det känns bara skönt att veta vad det kanske är.