Så på min DV där jag fn är enda DV:aren tror jag. De andra är fasor och har sina skavanker psykiskt eller fysiskt men är nog alla NT. Jag har utan direkta probs accepterats i skaran. Alla är nog inte dödsförtjusta i mig, men flertalet ser mig som en i gänget. Typ. Och folk verkar gilla att prata med mig.

Inget konstigt med det.

Men, stövlade in en kille som skulle prata med bossen om ngt. En medarbetare till mig säger att denne kille är en "mupp" typ (han använde inte det ordet), för han pratade konstigt. Visserligen skojjade vi lite och sa att vi är väl inte normala heller precis, men det var rätt uppenbart att "vi" var de normala.

Jag gick och pratade lite med killen sen och kände ganska omgående att detta är någon som lever ett rätt standardliv, kanske odiagnosticerad men definitivt NPF. Jobbigt röstläge, pratade om samma sak i en halv evighet. Väldigt irriterande.

Nu måste man självklart inte tycka bra om någon annan NPF för att man själv är det. Men det kändes lite märkligt att eventuellt dela syndrom med någon och ingen såg någon samhörighet mellan honom och mig, enbart med mig och gruppen.

En väldigt obehaglig känsla kom över mig. Att jag på något sätt skulle vara "bra" för att jag kan smälta in i NT-sammanhanget. Få stå där med ett gäng och nästan se ner på någon. Försökt analysera, handlar det om "hahha! jag är mitt ibland er och ni veeet inte!" eller tror jag mig vara en högre stående varelse än en annan aspie? Eller det värsta, har aldrig tillhört en grupp som sett ner på någon, så det var ett nytt perspektiv, att få vara vindrutan, inte insekten.

Nu var detta bara en högst tillfällig situation som jag inte måste agera på för den är slut och avklarad, och han vet inte att "vi" stod där och såg ner på honom. Men om det händer något som är mer utsträckt i tid, vad gör jag lixom? Jag har bråkat med folk, jag har tryckt till dem, men det har alltid varit en mot en. Jag har aldrig någonsin mobbat i grupp.

Vet inte vad jag ville ha sagt men det var en jäkla konstig situation iallafall.

Igenkänning på det! Jag har mina största problem inom områden som föreställningsförmåga och exekutiva funktioner och mina svårigheter på det sociala området är nog mindre än vad många andra aspergare har. Dessutom är jag väldigt road av socialt samspel med andra människor. Jag har rätt så lätt att bli "en i gruppen" i olika sammanhang och visserligen framstår jag nog som lite udda i vissa avseenden men knappast på de sätt som utmärker klichébilden av en aspergare.

Och jag vet inte hur många gånger jag har fått höra saker om aspergare. Mestadels används ordet aspergare om folk som saknar empati och verkligen struntar i andra (företrädesvis sina flickvänner, fruar och barn), alternativt mördar dem på spektakulära sätt.

Hur jag reagerar är lite olika beroende på sammanhanget och vad som sägs. Om jag befinner mig i en grupp av människor som jag inte känner så väl och någon säger något bara lite taskigt eller osakligt om aspergare så kan jag låta det passera. Men handlar det om grova felaktigheter eller otrevligheter om aspergare eller om sällskapet består av folk jag känner mig någotsånär bekväm med så brukar jag berätta att jag själv har asperger och korrigera åtminstone de värsta felaktigheterna i uttalandena. Ibland känns det jobbigt men samtidigt så känns det som min förbannade plikt - mot mig själv, mina barn och alla andra som på ett eller annat sätt (direkt eller indirekt) är drabbade av asperger - att så gott jag kan informera om vad AS innebär och att AS faktiskt inte är något konstigt som man bara läser i kvällstidningarna om utan att det finns lite överallt i samhället. Även bland yrkesarbetande trebarnsmammor som ser ganska vanliga ut och gillar fikaraster...