Jag fattade väldigt sent i livet. Jag var rätt osäker när jag var tonåring. Sen dess har jag styrt människor. De anpassar sig till mitt sätt att vara eller de försvinner.

På alla jobb jag haft har jag kanske varit lite smartare.
På Ulleråkers sinnessjukhus.
På vuxenpsyk och barnpsyk på akademiska i Uppsala.
På lokalfängelset i Uppsala, och på riksanstalten Hall.
På Bärby Ungdomshem.
På flyktingförläggningarna i Österbybruk, Tierp, Karlholmsbruk.
I Kunskapsbolaget Integra, sen 1995.

Jag liksom spelar med andra människor, utifrån deras behov och så.

Lennart Frimodig

@Frimodig: Jag förstår att det inte är något som enkelt går att förklara, men det vore intressant om du kunde utveckla vidare, gärna med något exempel eller två.

På ytan låter det lite oetiskt och manipulativt. Jag har lite svårt för tanken att manipulera människor oavsett om de är NT, AS, ADHD eller annat. Men det finns ju en gradskillnad mellan att manipulera och att bara skickligt måna om/tala för sig själv.

Man kan få intrycket att det är naturligt med manipulation för neurotyper, som en typ av kommunikation. Kanske är det en konsekvens om mottagargruppen är obessiv med vem som säger något, hur det sägs, och ett konstant letande efter svvaga punkter att attackera. Ett socialt lågintensivt krig..

Jag har tyvärr inte haft möjligheten att avstå från att informera, jobbar för ett ganska så litet företag och i kontakten med arbetsförmedlingen när jag fick jobbet informerades min chef om vilka bidrag som då fanns tillgängliga för att ha mig som anställd och iom det fick han ju då reda på mina problem.
Som tur är har han till min vetskap inte informerat någon annan än den nya tillträdande vdn då han själv går i pension men det stör mig ändå att någon vet.
När jag arbetar är jag trotsallt en yrkesperson jag är där i egenskap av anställd och har inget privat intresse av att kollegor skall veta för mycket det känns ganska så olustigt att blanda ihop yrkes och privatlivet i min värld.

Sedan har jag blivit ganska så bra på att dölja mina problem även om jag ibland snavar så i min värld tror folk bara att jag är en aning udda.
Är dock väldigt tröttsamt i längden så man är ju helt utslagen på kvällar och helger av att ha haft för mycket social kontakt.
Saken blir väl inte bättre av att jag jobbar i butik och hanterar kunder hela dagarna

Privat är jag öppen med att jag har AS och Adhd (bloggar och debatterar om detta emellanåt). Om det kommer på tal inom arbetslivet, så tar en upp det - ofta syns det igenom såpass ändå och förklarar en del (dessutom bra förklaring att slippa meningslöst småprat som bara skapar suckningar hos mig).
Jag har varit öppen med om att jag har dessa diagnoser på arbetsplats och som arbetssökande, inget att rekommendera! Om en har bra arbetskamrater, så brukar de fatta att en är "speciell" - behövs inga ord (lite så är det där jag arbetar nu).
Skriv inte att du har diagnoserna, skriv om istället, adhd blir "energisk" och AS blir "rutinglad och driven". (EDIT: Halvkassa exempel 05:37 på morgonen men men...)

Är driven och tydlig med vad en gör, så märker att en gör skillnad. Dock vette tusan om en ska stanna inom det en arbetar med till pensionsålder.

Informerade som planerat chefen idag. Den omedelbara responsen var "Det är du inte den ende i gruppen som har", sedan diverse förstående kommentarer och erbjudanden om hjälp. Förvånande positivt.

Hur det sedan blir i praktiken återstår att se, det lär ju ta några månader att avgöra.

Är det en arbetsplats som jobbar med teknik?

plåtmonster skrev:Är det en arbetsplats som jobbar med teknik?

Japp.

Salkin skrev:@Frimodig: Jag förstår att det inte är något som enkelt går att förklara, men det vore intressant om du kunde utveckla vidare, gärna med något exempel eller två.

På ytan låter det lite oetiskt och manipulativt. Jag har lite svårt för tanken att manipulera människor oavsett om de är NT, AS, ADHD eller annat. Men det finns ju en gradskillnad mellan att manipulera och att bara skickligt måna om/tala för sig själv.

Från tidiga tonår har jag tänkt att jag inte är normal. För mig är att vara "normal" en mkt positiv egenskap.

Jag saknar naturlig empati, så jag måste lära mig förstå hur andra människor fungerar, hur deras behov ser ut och vad som driver dem.

Jag har en allmän ambition att vara snäll, det förenklar saker. Sen försöker jag förstå vad folk som jag bryr mig om, har för behov. Så att jag mentalt kan klappa dem på axeln.

Men det här gäller inte för barn och barnbarn. Då förlåter jag allt och är försvarsinställd om nån ger sig på dem.

Det är inte så lätt att förklara. Det mesta fattar jag inte själv.

Lennart Frimodig