KrigarSjäl skrev:AS har ingenting med våldsbenägenhet att göra.

Sen är det skillnad på våld och våld också.
Våld i syfte att försvara sig är en helt annan sak än att ge sig på folk oprovocerat exempelvis. Det säger sig iofs självt men därifrån finns det många fler aspekter att ta hänsyn till.

Ibland är det absolut berättigat att ge nån på käften eller öppet utmana.
Eftersom man inte alltid kan lösa alla situationer med att bara prata.
Sanningen är att prat funkar ibland och ibland inte.

Först och främst är det unga män som sysslar med våld - oavsett diagnos eller inte diagnos.

Mycket sant det där.

Självklart.

För det första är det enkel statistik, för det andra har jag varit ute i svängen mycket.

Det är inte diagnoser som springer och slår folk på käften, det är bristande omdöme och bristande självkontroll till följd av alkohol eller andra droger.
Finns de som petar i sig saker för att bli mer våldsamma och avtrubbade också.

Jag känner inte till några belägg för att människor med aspergerdiagnos skulle vara mer våldsbenägna än andra. För mig personligen så har jag inte brukat våld sedan jag slog min syster när jag var fem år gammal. Jag resonerar som så att våldet leder till mer våld eller till straff eller onödiga sjukvårdskostnader. Våld är enligt mig helt enkelt för obefogat. Denna rationella inställning till våld tror jag att jag delar med de flesta personer med Asperger syndrom. Andra människor är ofta mer känslostyrda enligt min erfarenhet och då kan de ibland agera obefogat och irrationellt och exempelvis ta till våld.

Dock skulle jag kunna tänka mig att använda olika former utav absolut våld för att åstadkomma hastiga förbättringar i samhället. Exempel på detta kan vara att gå utöver lagens gränser och låta människor som utsatt mig för kriminalitet försvinna så att de inte kan utsätta andra för liknande i framtiden. Då leder ju inte mitt våld till någon dyr polisutredning eller till några dyra sjukvårdsutgifter för samhället att bära. Dessutom behöver ju inte den kriminelle få dyr kriminalvård vilket hade varit alternativet. Denna alternativa metod är dock någonting jag endast skulle kunna tänka mig att ta till i undantagsfall, och som den jurist jag är skulle jag naturligtvis inte rekommendera andra att göra på samma sätt. Det är dock den våldsbenägenhet som jag besitter: allt eller inget, och hittills har det varit inget.

Men som sagt, aspergare är inte mer våldsbenägna. De kanske dock är mer rationella än andra.

Gripandekylig skrev:Dock skulle jag kunna tänka mig att använda olika former utav absolut våld för att åstadkomma hastiga förbättringar i samhället. Exempel på detta kan vara att gå utöver lagens gränser och låta människor som utsatt mig för kriminalitet försvinna så att de inte kan utsätta andra för liknande i framtiden. Då leder ju inte mitt våld till någon dyr polisutredning eller till några dyra sjukvårdsutgifter för samhället att bära.

Det där är bara nipprigt. Fullständigt nipprigt.
Lägg ner och tänk om.

Ring polisen om du ser av nåt brott.

KrigarSjäl skrev:Det där är bara nipprigt. Fullständigt nipprigt.
Lägg ner och tänk om.

Ring polisen om du ser av nåt brott.

Hehe ja jag vet och jag håller med dig, men jag är nog bara för ung för att på riktigt komma till samma slutsats än. Naturligtvis använder jag alltid det rättssystem som finns men ändå kan jag i teorin föreställa mig dessa alternativa metoder. Men ja du har rätt och sannolikt lär jag ändra åsikt till din när jag blivit äldre och mer erfaren.

(Jag vet visserligen inte vad ordet nipprigt betyder, men jag gissar att det betyder typ tokigt.)

=)

Inte valdsam, snarare passiv-aggresiv.

beror på hur jag mår ju sämre jag mår rent psykiskt desto mindre tålamod har jag och när tålamodet tar slut o skyddsmurar börjar spricka så tänder jag fort på alla cylindrar tyvärr

Oja, jag är väldigt våldsam och det har jag alltid varit. Om någon i grundskolan sa eller gjorde något som retade upp mej, oftast småsaker tror jag det var, så brukade jag genast attackera och slå dem trots att de alla var starkare än mej, och oavsett hur mycket äldre de var dessutom, så alla brukade oftast undvika att reta upp mej. En gång så slängde jag till exempel en sten i huvudet på en klasskamrat av nån anledning jag inte minns, även om det mest var ren tur att den träffade för det var på kanske tio-tjugo meters avstånd och han stod inte still.

Och jag har inte slagit nån sen jag var sådär 14 år, även om det varit riktigt nära några gånger, men om någon inom räckhåll lyckades reta upp mej tillräckligt för att slå den numera så skulle det förmodligen kunna sluta illa. Eftersom jag som sagt blir väldigt våldsam när jag blir arg och alla andra tankar och känslor helt bleknar bort och försvinner då. Och därför så gör jag så gott jag kan för att försöka undvika personer som någonsin skulle kunna reta upp mej, och undvika den sortens situationer, för jag gillar inte att bli arg och vill helst aldrig mer bli arg igen i hela mitt liv.

Jag tror aldrig att jag ens har varit nära att slå någon i mitt 25-åriga liv. Tvärtom så drar jag mig gärna undan ifall det blir hetlevrat.

Självklart kan jag bli irriterad som vilken annan människa som helst, men det blir aldrig mer än kanske någon spydig kommentar ifall personen i fråga förtjänar det. Blir jag arg då vill jag hålla det för mig själv.

Jag har aldrig varit särskilt våldsam av mig. Jag slogs en del i låg- och mellanstadiet (hände nån gång på högstadiet också) men det var oftast folk som hoppade på mig och jag fick försöka försvara mig.

Nåt som jag blir jävligt frustrerad och arg över är dock när teknik inte fungerar och man har ingen kontroll över det. T ex för nån vecka sen hade jag sett fram emot att se Law & Order - Special Victims Unit på kanal 9 och det var nåt strul med digital tv boxen och jag kunde inte se det. Men jag blev inte aggressiv, mer jävligt förbannad bara och fick lugna ner mig.

Jag kunde bli fly förbannad förr i tiden över tv spel också, speciellt Football Manager. Har kastat en del saker i väggen i raseri, men det var länge sen nu.

Sen blir jag galet förbannad om jag ser på Tottenham spela och dom förlorar på grund av inkompetens. Som förra säsongen mot City borta, det är runt 30 sekunder kvar och det enda jag tänker är "håll i bollen nu, spela den inom laget" för det är oavgjort. Då slår nån idiot en lång passning, dom bryter och passar in den i vårat straffområde, en av våra backar lägger in en sen tackling och det blir straff. Givetvis sätter dom den och vinner matchen. Sånt gör mig helt vansinnig, jag tror nästan att jag hade varit kapabel till att örfila hela laget om dom varit i mitt vardagsrum då. Därför ser jag sällan på Tottenhams matcher, jag klarar inte av 90 minuter av ångest, skräck, besvikelse osv. Jag vill helst att vi ska leda med 3-0 efter en kvart och att det ska vara totalt ospännande.

Annars när jag ser våld på riktigt så blir jag väldigt påverkad, det är otäckt med folk som tappar all behärskning och kontroll på sig själva.

Våldsamhet har inget samband med asperger... enda gången jag varit "våldsam" var vid ett tillfälle på högstadiet då jag blivit retad så pass länge (hela högstadiet) och jag "exploderade" helt enkelt, irritationen inombords svämmade över och resulterade i slagsmål.

Ämne: Är ni våldsamma?

Nope, enligt min erfarenhet är våld nåt mer normala sysslar med..
(dessutom är jag stark och skulle vara rädd att skada)

Nej, jag har inte varit i slagsmål på över 20 år.

Jag är nog en tickande bomb. Jag var alltid sådan att jag lät mig slås och slås och slås. Jag sade inte ens nej, eller sluta! För låt säga 15 år sedan.

Men skulle jag hamna i en våldsam situation idag är jag den som greppar en kniv. Typ 2011 drämde jag med full kraft upp min lägenhetsdörr rätt i en gubbjävel som stod och försökte ta sig in. (Vi hade en pågående konflikt).

Vi har ju redan diskuterat aggressionsvåld och att agera i affekt och sådant. Dock har vi bara koncentrerat oss på fysiskt våld.

Är det någon som brukar psykiskt våld?
Vilka former av psykiskt våld är ni benägna att ta till, och i vilka situationer?

Vidare har vi ju som sagt mest behandlat emotionellt föranlett våld och inte i samma utsträckning tagit upp rationellt våld.

Vilket våld anser ni kan vara rationellt?
Skulle ni kunna tänka er att använda er utav mer rationellt grundat våld?

Gripandekylig skrev:Är det någon som brukar psykiskt våld?

Vad är det?

sugrövmanövern skrev:

Gripandekylig skrev:Är det någon som brukar psykiskt våld?

Vad är det?

Psykiskt våld är ett brett område. Exempelvis täcker dagens lagstiftning om misshandel även in psykisk misshandel efter några förhållandevis färska prejudikat från HD.

Psykiskt våld kan vara:
- När någon mobbar en annan person utan att ta till fysiskt våld.
- När någon obefogat angriper en annan människa verbalt eller skriftligt.
- När någon även befogat angriper en annan människa i överdrift verbalt eller skriftligt.
- Olika former utav psykisk tortyr.
- När någon medvetet angriper en annans hjärna "inifrån" genom kommunikativ penetration.

Eller i en mer lättläst version:
- När någon säger eller skriver dumma saker om en annan människa för att orsaka lidande.

Gripandekylig: Vilken bra sammanfattning! Svaret på frågan blir Ja, jag brukar psykiskt våld. Mest i självförsvar men också i manipulativt syfte mm. Jag blir även själv utsatt för det dagligen av min alkoholiserade far som bla kallar mig dum i huvudet.

Gripandekylig skrev:kommunikativ penetration

Intressant ordblandning, ny för mig. Kan du ge exempel?

Gripandekylig skrev:
Är det någon som brukar psykiskt våld?
Vilka former av psykiskt våld är ni benägna att ta till, och i vilka situationer?

Jag vet då inte om gräl och verbal ilska i sådana situationer skulle gå under denna kategori? (jag har inte orkat läsa hela tråden kanske har ni redan diskuterat detta...) I såna fall: ja. Jag har i relationer (kärleks-) varit, som dom flesta antar jag, i gräl där båda parter medvetet/omedvetet sårar varandra. Det kan väl vara både rationellt och icke rationellt gissar jag. Man kan ju i stundens hetta verkligen vilja såra den andra parten i en sån situation.

Annars är jag inte alls en våldsam person fysiskt, har aldrig varit även om det slår mig nu att jag faktiskt hotat att "kasta ut" en dåvarande killes ex som kom o bråkade. Det stannade vid ord dock.

sugrövmanövern skrev:Svaret på frågan blir Ja, jag brukar psykiskt våld. Mest i självförsvar men också i manipulativt syfte mm. Jag blir även själv utsatt för det dagligen av min alkoholiserade far som bla kallar mig dum i huvudet.

Ah okej ja det blir jag också utsatt för utav min far och det har ju inte varit optimalt när man skall fostra en ung människa till att känna självförtroende och optimism. Jag har stor erfarenhet utav det helvetet som blir extra pinande då det utförs utav en människa man nästan oundvikligen ser upp till och lyssnar till.

Ah ja i manipulativt syfte. Det håller jag nog med om att även jag gör ibland. En gång på gymnasiet t.ex. så hade en lärare behandlat mig riktigt illa under en lektion och betett sig väldigt oprofessionellt åt. Det gick naturligtvis enkelt att väcka opinion bland eleverna, och med vår välutvecklade skriftliga kommunikationsförmåga, lyckades vi kontakta rektorn på ett sådant vis att den läraren blev avskedad inom en vecka.

Dock nöjde jag mig inte där, och nu kommer även en annan intressant parameter in: affekt eller rationalitet. Jag ansåg honom nämligen som så okvalificerad att arbeta som gymnasielärare att jag ville försäkra mig om att han aldrig skulle kunna få anställning igen. Då inledde jag en form utav psykisk misshandel när jag spred inkriminerande information om honom över Internet, på en bred front för att det riktigt skulle fastna i Googles sökmotor. Och resultatet vart lyckat: ett år senare berättade en bekant som hade hans syster som lärare att han blivit långtidsarbetslös. Dock fick jag i samband med mina nätattacker tala med min rektor som ansåg att skolan inte alls ville synas i de sammanhang jag beskrivit den dåliga läraren i. Därför tog jag ned de bloggar och den information jag kunde, men operationen var ju redan framgångsrikt genomförd.

Den psykiska misshandeln var inte resultatet av någon ilska från min sida, eller av något hämndbegär eller annan affekt utan en rationell lösning för att skydda andra gymnasieelever.

Parvlon skrev:

Gripandekylig skrev:kommunikativ penetration

Intressant ordblandning, ny för mig. Kan du ge exempel?

Det jag menar med det är hur man kan skada en människa på olika sätt men med samma mål: att orsaka ett mentalt upplevt lidande, en sänkt självkänsla eller en krossad världsbild.

Fysisk misshandel:
Ifall en angripare slår och sparkar på någon så angriper man hjärnan genom de sensoriska intryck hjärnan får ifrån smärtan personen upplever. Detta måste därefter behandlas utav offrets hjärna: tydas och tolkas tills att den utsatte har begripit varför den blev slagen. Den processen kan ibland vara långdragen och ibland går aldrig budskapet riktigt fram så som angriparen hade tänkt sig.

"Var det för att jag sagt något konstigt?"
"Var det för att jag klär mig konstigt?"
"Var det för att de vet att jag är helt värdelös?"

Psykisk misshandel:
Ifall angriparen istället genom verbal, eller skriftlig kommunikation direkt angriper hjärnan via de auditiva intrycken så kommer man att få en betydligt mer direkt metod att uppnå sitt mål. Människor förstår nämligen verbalt tal och skrift, och vi tänker i verbal kommunikation. Därför behöver angriparen inte låta offret själv analysera, koppla och fundera fram de budskap angriparen vill förmedla utan den kan säga dem rakt ut.

"Du är värdelös".

Sedan är angriparen inne.

Naturligtvis är detta en mycket mycket grav förenkling utav metoden och vanligtvis behöver angriparen först bryta ned offret mentalt för att få den fria access till dess tankar som angriparen behöver för att fritt kunna förmedla in sina egna angrepp.

Det är ändock en mer direkt form utav penetration och någonting som är väldigt svårt att uppnå med fysisk misshandel. För målet när man vill skada en annan människa är ju inte lika mycket att man vill att det ska få en blåtira eller bli rullstolsbunden som det är att bryta ned människan från grunden. Det görs mentalt. Därmed är den mentala skadan det viktigaste målet.

Gripandekylig skrev:För målet när man vill skada en annan människa är ju inte lika mycket att man vill att det ska få en blåtira eller bli rullstolsbunden som det är att bryta ned människan från grunden. Det görs mentalt. Därmed är den mentala skadan det viktigaste målet.

Sannolikt så är det att du pratar för dig själv, känner iaf inte igen mig i din text, men tack för förklaringen.

Visst brukar jag psykisk våld men skulle snarare vilja kalla dem fällningar om vi ska hitta något fysiskt att jämföra med.

Gripandekylig skrev:
Det är ändock en mer direkt form utav penetration och någonting som är väldigt svårt att uppnå med fysisk misshandel. För målet när man vill skada en annan människa är ju inte lika mycket att man vill att det ska få en blåtira eller bli rullstolsbunden som det är att bryta ned människan från grunden. Det görs mentalt. Därmed är den mentala skadan det viktigaste målet.

Ja, men brottsoffer/våldsoffer som fått stora skador fysiskt får ju också ett enormt stort psykiskt lidande, inte minst genom många olika rädslor, flashbacks, PTSD mm. Så jag kan egentligen inte se att det är så stor skillnad utan fysiskt våld kan orsaka enorma psykiska men.