rapchic skrev:

Sheyen skrev:---klipp---

Råd och tips har jag alltid välkomnat, men jag ser inte hur det kan vara värt att gå en sådan kurs när man ska tvingas trängas med en massa andra gravida kvinnor, som säkert är skitdryga och tror sig veta vad jag ska och inte ska äta etc. Folk älskar ju att bry sig så jävla mycket om vad man gör, trots att det inte påverkar dem det minsta.

om det mest är gravida som går såna kurser så kommer jag inte gå en förrens jag är gravid, det är nog jobbigt att se gravida på stan/nätet för att medvetet söka upp en sån plåga.

Jag tror att det är för gravida iaf, men jag är verkligen inte säker, så någon får gärna kolla upp (jag vet inte riktigt hur man gör). Men jag har verkligen för mig att jag blev erbjuden att gå en föräldrakurs och barnmorskan frågade om det för att det hörde till deras rutiner, sa hon. Hon begrep själv ganska snabbt att det inte var aktuellt med en föräldrakurs.

Ja, nä... Jag tycker att gravida människor är jobbiga (inte jag själv då, men alla andra). Det är dock skönt att jag fortfarande tar min höga dos sertralin, för annars hade jag säkert blivit väldigt brydd när vi är i affären och jag ryter ut det jag vill ha sagt (OCDn jävlas med mig, så jag stör mig på mycket och ticsen blir värre). Jag typ skriker "JA, MEN HÄMTA FILMJÖLK DÅ OK?" utan att vara arg på min man. Jag märker inte riktigt om folk glor, men hur som helst har jag inga skamkänslor i kroppen. Sedan skriker jag "HÅLL KÄFTEN, MIN BH ÄR SNED!!!" osv (om jag har en riktigt dålig dag)... Fan, vad störd jag är! OCD är asjobbigt när man är gravid, hahahah! Själva graviditeten är dock inte jobbig alls.

Sheyen skrev:---klipp---

Ja, nä... Jag tycker att gravida människor är jobbiga (inte jag själv då, men alla andra). Det är dock skönt att jag fortfarande tar min höga dos sertralin, för annars hade jag säkert blivit väldigt brydd när vi är i affären och jag ryter ut det jag vill ha sagt (OCDn jävlas med mig, så jag stör mig på mycket och ticsen blir värre). Jag typ skriker "JA, MEN HÄMTA FILMJÖLK DÅ OK?" utan att vara arg på min man. Jag märker inte riktigt om folk glor, men hur som helst har jag inga skamkänslor i kroppen. Sedan skriker jag "HÅLL KÄFTEN, MIN BH ÄR SNED!!!" osv (om jag har en riktigt dålig dag)... Fan, vad störd jag är! OCD är asjobbigt när man är gravid, hahahah! Själva graviditeten är dock inte jobbig alls.

gravida var ju mysiga förut, tycker jag i alla fall men nu påminner dom bara mig om att jag inte är gravid än

rapchic skrev:

Sheyen skrev:---klipp---

Ja, nä... Jag tycker att gravida människor är jobbiga (inte jag själv då, men alla andra). Det är dock skönt att jag fortfarande tar min höga dos sertralin, för annars hade jag säkert blivit väldigt brydd när vi är i affären och jag ryter ut det jag vill ha sagt (OCDn jävlas med mig, så jag stör mig på mycket och ticsen blir värre). Jag typ skriker "JA, MEN HÄMTA FILMJÖLK DÅ OK?" utan att vara arg på min man. Jag märker inte riktigt om folk glor, men hur som helst har jag inga skamkänslor i kroppen. Sedan skriker jag "HÅLL KÄFTEN, MIN BH ÄR SNED!!!" osv (om jag har en riktigt dålig dag)... Fan, vad störd jag är! OCD är asjobbigt när man är gravid, hahahah! Själva graviditeten är dock inte jobbig alls.

gravida var ju mysiga förut, tycker jag i alla fall men nu påminner dom bara mig om att jag inte är gravid än

Mina tips för att bli gravid:

Jag tror att det bästa är att inte tänka på att man vill bli gravid. Jag slutade med p-piller i september förra året och det dröjde ju inte mer än ca 3 månader innan jag blev gravid. Jag levde på som vanligt och pratade knappt om barn, för jag ville inte riskera det här med att stressa upp sig och på så vis inte lyckas (för vissa fungerar det ju så, men jag vet inte mer ingående hur det går till). Sedan upptäckte Fenren att jag blivit gravid (jag vet ju inte ens när jag ska ha mens, liksom). Så testade jag positivt (superstarkt plus som kom direkt!).

Haha, jag bad ju barnmorskan om ett till graviditetstest, eftersom att vi diskuterade det fullt möjliga scenariot "sällskapssjuk tjej ljuger om graviditet för att få samtala med barnmorskan". Hahaha! Iaf: Barnmorskan reagerade också på att testet var så starkt (alla 3 gånger jag testat mig har det blivit så starkt att det nästan ser löjligt ut).

Sedan fortsatte jag iaf på samma sätt... Jag tog det lugnt och tänkte "ja, missfall kan man ju få någon gång under de tre första månaderna" och tog det ganska bra, liksom. Jag skämtade om det, tog det inte på så stort allvar (hade ärligt talat inte brytt mig nämnvärt, med undantag för om någon annan hade orsakat missfallet). Jag sa "händer det så händer det och då får man försöka igen, om man har lust". Jag har dock för mig att jag sa tidigt till Fenren att "jag vill nog bara vara gravid en gång".

Det underlättar nog att inte tänka "måste bli gravid nu, måste bli gravid nu" osv. Det är vad jag har fått höra iaf.

jo så tänkte jag första året också (läste lite på om näringsläran m.m. men det är snarare för att jag gillar näringslära och jag visste redan mkt om vanlig näringslära och veggonäringslära) men efter ett tag kan man inte rå för att man tänker på det.

Jag håller med dig Sheyen, att kämpa för att bli gravid orsakar nog bara stress vilket gör att kroppen slår bakut, stress är negativt för det framtida barnet och minskar möjligheterna att överleva (ur ett stenåldersperspektiv) .

Miche skrev:Jag håller med dig Sheyen, att kämpa för att bli gravid orsakar nog bara stress vilket gör att kroppen slår bakut, stress är negativt för det framtida barnet och minskar möjligheterna att överleva (ur ett stenåldersperspektiv) .

som sagt inte lätt att inte tänka på det när det gått 2 år
edit: stressad är jag däremot inte däremot ledsen (stressad behöver jag ju inte vara förrens om ca 4 år

rapchic skrev:jo så tänkte jag första året också (läste lite på om näringsläran m.m. men det är snarare för att jag gillar näringslära och jag visste redan mkt om vanlig näringslära och veggonäringslära) men efter ett tag kan man inte rå för att man tänker på det.

Nej, det är möjligt. Jag är ju fortfarande väldigt ung och har aldrig försökt bli gravid förut (och aldrig varit det förut heller). Minns inte hur gammal du är, men har för mig att du är äldre än vad jag är. Det jag tänker är att det gick enkelt för mig och jag vet ju inget annat, så det är lätt för mig att snacka om "hur det borde gå till", liksom. Men jag kan ju bara utgå ifrån mig själv och vad jag tror. Men jag önskar att du ska finna ro och inte vara upprörd. Du ska se att du får en liten bebis snart.

Sheyen skrev:

rapchic skrev:jo så tänkte jag första året också (läste lite på om näringsläran m.m. men det är snarare för att jag gillar näringslära och jag visste redan mkt om vanlig näringslära och veggonäringslära) men efter ett tag kan man inte rå för att man tänker på det.

Nej, det är möjligt. Jag är ju fortfarande väldigt ung och har aldrig försökt bli gravid förut (och aldrig varit det förut heller). Minns inte hur gammal du är, men har för mig att du är äldre än vad jag är. Det jag tänker är att det gick enkelt för mig och jag vet ju inget annat, så det är lätt för mig att snacka om "hur det borde gå till", liksom. Men jag kan ju bara utgå ifrån mig själv och vad jag tror. Men jag önskar att du ska finna ro och inte vara upprörd. Du ska se att du får en liten bebis snart.

25 snart 26 år (och min man är bara 1 månad äldre)

rapchic skrev:

Sheyen skrev:

rapchic skrev:jo så tänkte jag första året också (läste lite på om näringsläran m.m. men det är snarare för att jag gillar näringslära och jag visste redan mkt om vanlig näringslära och veggonäringslära) men efter ett tag kan man inte rå för att man tänker på det.

Nej, det är möjligt. Jag är ju fortfarande väldigt ung och har aldrig försökt bli gravid förut (och aldrig varit det förut heller). Minns inte hur gammal du är, men har för mig att du är äldre än vad jag är. Det jag tänker är att det gick enkelt för mig och jag vet ju inget annat, så det är lätt för mig att snacka om "hur det borde gå till", liksom. Men jag kan ju bara utgå ifrån mig själv och vad jag tror. Men jag önskar att du ska finna ro och inte vara upprörd. Du ska se att du får en liten bebis snart.

25 snart 26 år (och min man är bara 1 månad äldre)

I så fall vill jag säga: Ta det lugnt! Du är ju fortfarande ung. Du har gott om tid på dig. Menar inte "sluta försök", utan snarare "ta det lugnt och fortsätt att försöka".

@rapchic, varför skulle du behöva bli stressad för att du fyller 30? Kvinnor kan gå igenom normala graviditeter upp till 40 års ålder, först om förlossningen skulle ske efter att mamman fyllt 40 så räknas det som en högre risk (men inte omöjligt).

Jag tycker att det är många som har gett kloka råd i den här tråden. Att äta näringsriktigt, ordna sin ekonomi och försöka att inte stressa är förstås jättebra.

En sak som är väldigt viktig (tycker jag) är att se till att man har ett fungerande socialt nätverk när man blir gravid. Som nybliven förälder hamnar man lätt utanför alla sina vanliga kontakter t.ex. på jobbet och plötsligt har man mindre gemensamt med dem av ens vänner och bekanta som fortfarande är barnlösa. Många upplever att de plötsligt blivit väldigt ensamma och självklart kan det vara ett ännu större problem för oss aspies.

Även om man inte har ett jättestort socialt behov så är det nog viktigt för de flesta att ha människor att prata med (utöver barnets andra förälder). Jag kan verkligen rekommendera att man deltar i den föräldrautbildning som brukar anordnas av MVC (under graviditeten) och BVC (under barnets första år) eftersom det innebär tillfällen att träffa andra i samma situation. Att lite strategiskt försöka knyta närmare kontakt med småbarnsföräldrar i omgivningen är också smart. Då tycker de nämligen inte att det är så konstigt att man ringer till dem lite när som helst på dygnet de första månaderna efter att barnet fötts, när det händer något konstigt/oroväckande/upprörande och BVC inte har telefontid förrän om fyra dagar...

Något som kan vara lite tabubelagt att prata om är det här med vikten. Att vara kraftigt överviktig kan göra det svårt att bli gravid och ökar risken för olika typer av graviditetskomplikationer. Är man överviktig så kan det vara en god idé att lägga om sina matvanor inför graviditeten, för att öka chansen att bli gravid, minska risken för komplikationer och dessutom slipper man att föra över sina dåliga matvanor på barnet om man tar tag i saken på det här stadiet. Att ta hand om småbarn är dessutom inte bara mentalt påfrestande utan även fysiskt tungt. Att bära en vilt sparkande 15-kilos unge kräver att man är i god form. (från början är ju bebisen rätt liten och lätthanterlig men de blir snabbt tunga och rörliga). Annars riskerar man att få onödiga ryggproblem. Styrketräning är en mycket bra graviditetsförberedelse.

rapchic skrev:

Miche skrev:Jag håller med dig Sheyen, att kämpa för att bli gravid orsakar nog bara stress vilket gör att kroppen slår bakut, stress är negativt för det framtida barnet och minskar möjligheterna att överleva (ur ett stenåldersperspektiv) .

som sagt inte lätt att inte tänka på det när det gått 2 år
edit: stressad är jag däremot inte däremot ledsen (stressad behöver jag ju inte vara förrens om ca 4 år

Om ni försökt aktivt i två år utan resultat kan ni göra fertilitetsutredning och få hjälp om det behövs.

Miche skrev:@rapchic, varför skulle du behöva bli stressad för att du fyller 30? Kvinnor kan gå igenom normala graviditeter upp till 40 års ålder, först om förlossningen skulle ske efter att mamman fyllt 40 så räknas det som en högre risk (men inte omöjligt).

jag skulle nog (nog är ingen säkerhet därför skrev jag ca för det kan ta längre tid) börja stressa efter 30 års ålder pga risken för div funktionshinder ökar däremor kan ju andra tänka annorlunda.
edit: och man blir nog stressad av att ha försökt i 6 år utan att lyckats också)

Schmetterling skrev:

rapchic skrev:

Miche skrev:Jag håller med dig Sheyen, att kämpa för att bli gravid orsakar nog bara stress vilket gör att kroppen slår bakut, stress är negativt för det framtida barnet och minskar möjligheterna att överleva (ur ett stenåldersperspektiv) .

som sagt inte lätt att inte tänka på det när det gått 2 år
edit: stressad är jag däremot inte däremot ledsen (stressad behöver jag ju inte vara förrens om ca 4 år

Om ni försökt aktivt i två år utan resultat kan ni göra fertilitetsutredning och få hjälp om det behövs.

efter 1½ år sökte vi hjälp men vi är för unga för att få hjälp förrens vi har försökt i 3 år.

Gafsan skrev:Jag tycker att det är många som har gett kloka råd i den här tråden. Att äta näringsriktigt, ordna sin ekonomi och försöka att inte stressa är förstås jättebra.

En sak som är väldigt viktig (tycker jag) är att se till att man har ett fungerande socialt nätverk när man blir gravid. Som nybliven förälder hamnar man lätt utanför alla sina vanliga kontakter t.ex. på jobbet och plötsligt har man mindre gemensamt med dem av ens vänner och bekanta som fortfarande är barnlösa. Många upplever att de plötsligt blivit väldigt ensamma och självklart kan det vara ett ännu större problem för oss aspies.

Även om man inte har ett jättestort socialt behov så är det nog viktigt för de flesta att ha människor att prata med (utöver barnets andra förälder). Jag kan verkligen rekommendera att man deltar i den föräldrautbildning som brukar anordnas av MVC (under graviditeten) och BVC (under barnets första år) eftersom det innebär tillfällen att träffa andra i samma situation. Att lite strategiskt försöka knyta närmare kontakt med småbarnsföräldrar i omgivningen är också smart. Då tycker de nämligen inte att det är så konstigt att man ringer till dem lite när som helst på dygnet de första månaderna efter att barnet fötts, när det händer något konstigt/oroväckande/upprörande och BVC inte har telefontid förrän om fyra dagar...

Något som kan vara lite tabubelagt att prata om är det här med vikten. Att vara kraftigt överviktig kan göra det svårt att bli gravid och ökar risken för olika typer av graviditetskomplikationer. Är man överviktig så kan det vara en god idé att lägga om sina matvanor inför graviditeten, för att öka chansen att bli gravid, minska risken för komplikationer och dessutom slipper man att föra över sina dåliga matvanor på barnet om man tar tag i saken på det här stadiet. Att ta hand om småbarn är dessutom inte bara mentalt påfrestande utan även fysiskt tungt. Att bära en vilt sparkande 15-kilos unge kräver att man är i god form. (från början är ju bebisen rätt liten och lätthanterlig men de blir snabbt tunga och rörliga). Annars riskerar man att få onödiga ryggproblem. Styrketräning är en mycket bra graviditetsförberedelse.

jo jag hade tänkt på mammagrupper eller liknande pga det sociala, (jag jobbar ju inte så jag förlorar ju inte kontakter där jag inte har dom) och som tur är så träffas vi ganska ofta i min familj och dom närmaste är bara 1 mil bort (moster, hennes man och kusiner)

min vikt däremot är ungefär så normalviktig som det går, jag försöker gå ner några få kilo pga bekvämlighet däremot men det är inget måste ifall jag tex skulle hinna bli gravid innan jag nått min "målvikt"

rapchic skrev:

Schmetterling skrev:

rapchic skrev:som sagt inte lätt att inte tänka på det när det gått 2 år
edit: stressad är jag däremot inte däremot ledsen (stressad behöver jag ju inte vara förrens om ca 4 år

Om ni försökt aktivt i två år utan resultat kan ni göra fertilitetsutredning och få hjälp om det behövs.

efter 1½ år sökte vi hjälp men vi är för unga för att få hjälp förrens vi har försökt i 3 år.

Jaså, förlåt. Jag visste inte att unga skulle försöka längre (lite bakvänt, tycker jag, även om jag kan föreställa mig anledningen).

Schmetterling skrev:

rapchic skrev:

Schmetterling skrev:Om ni försökt aktivt i två år utan resultat kan ni göra fertilitetsutredning och få hjälp om det behövs.

efter 1½ år sökte vi hjälp men vi är för unga för att få hjälp förrens vi har försökt i 3 år.

Jaså, förlåt. Jag visste inte att unga skulle försöka längre (lite bakvänt, tycker jag, även om jag kan föreställa mig anledningen).

på ett sätt tycke jag också det är bakvänt (rent teoretiskt så borde det gå snabbare för yngre vad jag förstår så då märker man ju om det inte går snababre eller?).
men jag tror delvis det var för att dom har ju inte hur mkt tid som helst och äldre har ju mindre tid på sig att "få det rätt" så kanske är det därför dom får förtur (bara egna teorier


edit: vi fick ju en tid då vi kollade mina hormonnivåer och min mans simmare (och allt sånt var ok) men mer hjälp än det får man inte förrens man försökt i 3 år

Miche skrev:@rapchic, varför skulle du behöva bli stressad för att du fyller 30? Kvinnor kan gå igenom normala graviditeter upp till 40 års ålder, först om förlossningen skulle ske efter att mamman fyllt 40 så räknas det som en högre risk (men inte omöjligt).

Efter att kvinna bar fyllt 30 år blir det svårare och svårare för varje år som går att bli gravid.

För vems skull ska du skaffa barn?

Det tycker jag är den mest grundläggande frågan.

Inte för barnens skull antar jag?

Om en har AS borde en inte bli förälder...

Nibor skrev:För vems skull ska du skaffa barn?

Det tycker jag är den mest grundläggande frågan.

Inte för barnens skull antar jag?

Man kan inte skaffa barn för barnets skull, eftersom att man inte i förväg kan veta vilket barn man skaffar.

Nibor skrev:För vems skull ska du skaffa barn?

Det tycker jag är den mest grundläggande frågan.

Inte för barnens skull antar jag?

både för mitt, min mans och mitt framtida barns skull (därför vill jag ge det framtida barnet så bra start som möjligt annars skulle jag inte startat tråden).
varför skulle jag inte skaffa det för barnets skull?

rapchic skrev:

Nibor skrev:För vems skull ska du skaffa barn?

Det tycker jag är den mest grundläggande frågan.

Inte för barnens skull antar jag?

både för mitt, min mans och mitt framtida barns skull (därför vill jag ge det framtida barnet så bra start som möjligt annars skulle jag inte startat tråden).
varför skulle jag inte skaffa det för barnets skull?

Hur skaffar du ett barn för barnets skull? Du vet ju inte ens vilket barn du kommer att få. Jag förstår inte hur man kan få det till att det är en oegoistisk handling att skaffa barn. Jag tänker att alla skaffar barn av egoistiska skäl, simpelt nog för att det är en själv som gör valet och man skaffar barn för att man vill ha barn. Vissa blir skitarga när jag säger så, men om man funderar på det blir det ganska logiskt.

Sheyen skrev:

rapchic skrev:

Nibor skrev:För vems skull ska du skaffa barn?

Det tycker jag är den mest grundläggande frågan.

Inte för barnens skull antar jag?

både för mitt, min mans och mitt framtida barns skull (därför vill jag ge det framtida barnet så bra start som möjligt annars skulle jag inte startat tråden).
varför skulle jag inte skaffa det för barnets skull?

Hur skaffar du ett barn för barnets skull? Du vet ju inte ens vilket barn du kommer att få. Jag förstår inte hur man kan få det till att det är en oegoistisk handling att skaffa barn. Jag tänker att alla skaffar barn av egoistiska skäl, simpelt nog för att det är en själv som gör valet och man skaffar barn för att man vill ha barn. Vissa blir skitarga när jag säger så, men om man funderar på det blir det ganska logiskt.

jag säger inte att det bara är för barnets skull, men det är ju inte bara för min egen skull heller så helt osjälviskt är det väl inte men jag hoppas i alla fall att jag inte är totalegoistiskt (dvs mer än vad mänskligheten är)