Lnovgo skrev:Det finns ett knepigt dilemma som jag har tänkt på. Å ena sidan så är det ju i regel så att man borde lägga in suicidala personer för att hindra dem att begå självmord, men å andra sidan kan någon form av brist på frihet vara bidragande orsak till att en person vill ta livet av sig, och i så fall är det ju fel att förvärra situationen ytterligare genom att spärra in personen....

Tyvärr räcker det ju knappast med att vara psykiatriker för att kunna bedömma saken individuellt, för det händer ju lite då och då att psykiatriker misslyckas med betydligt enklare bedömningar än så.

Just i det fallet du beskriver är dte ju enkelt; eftersom personen tydligen var suicidal alldeles oavsett om han blir inlåst elelr ej. Är personen inlåst minskar iallafall risken rent fysiskt sett.

En gala mot depression kanske skulle ge både uppmärksamhet och pengar:

Trots att depression är en av de stora folksjukdomarna ordnas inga galor eller påkostade reklam­kampanjer och det säljs inga pastellfärgade band.

– Det vore bra med mer uppmärksamhet kring sjukdomen för att visa att det finns hjälp att få. På flera håll i landet försöker man på olika sätt förbättra vården, bland annat genom att i ökad utsträckning erbjuda även psykologisk behandling, men det saknas fortfarande resurser, säger Gunilla Nyrén, projektledare vid Social­styrelsen.

Utländska primärvårdsstudier har visat på goda behandlings­resultat när man kunnat erbjuda deprimerade patientundervisning, telefonstöd, elektroniska påminnelser samt god tillgång till psykiatriker och psykologer med utbildning i korttidspsykoterapi.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_1222747.svd

Det här verkar vara rätt inställning av psykiatern:

– Då kom jag till en psykiater som sa att ”Så här ska du verkligen inte må. Vi ger oss inte förrän det blir bra. Ingen ska behöva gå och må så dåligt”. Det kändes ­jättebra.

Lisa säger att hon hittills hade tänkt ”Det finns ingen hjälp. Livet är jättehemskt. Det är inte värt att leva.”

Nu fick hon antidepressiv medicin.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_1230145.svd

De flesta behöver både piller och prat:

Lyckopiller eller psykoterapi? ­Johannesört eller Omega-3? Mind­fulnessträning eller ljusterapi? Den som är deprimerad ställs inför en uppsjö av behandlings­alternativ och det kan vara svårt att veta vilken väg som leder ut ur mörkret.

För många är den stora frågan om man ska satsa på piller eller prat.

Antidepressiva läkemedel ger ofta en snabb symtomlindring. Samtidigt finns en risk för biverkningar och återfall efter avslutad medicinering.

Samtalsterapi är en mer långsam process där det kan ta längre tid innan symtomen klingar av. Samtidigt kan den ökade själv­insikten och förändrade livs­synen som en framgångsrik terapi ger, fungera som ett vaccin mot framtida depressioner.

– Vilken behandling som är bäst beror mycket på hur allvarlig ­depressionen är. Svårt deprimerade patienter behöver absolut få medicin. De är sällan mottagliga för enbart terapi. Men det som skett med de antidepressiva medlen är att de också ges till personer med lindrigare depressiva symtom. Där skulle man först kunna försöka med några stödjande samtal, säger Johan Schubert, överläkare vid Psykoterapiinstitutet.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_1241067.svd

Fast som bekant räcker tiden oftast bara till piller:

– Inom primärvården, dit många av dem med depressiva besvär först söker sig, är läkarna ofta väldigt stressade och hinner kanske inte ta någon längre diskussion med sina patienter om biverkningar eller andra behandlingsalternativ, säger Johan Schubert.

Jag tror att självmord är helt obegripliga för den som aldrig varit i botten på en äkta depression. Hjärnan funkar då på ett annorlunda sätt. Det är ett svårt sjukdomstillstånd. 10 % aspergare och 10 % borderline tar sina liv. Har inte siffror på övriga grupper.

När min SAD, mörkerdepression klingat av i april, maj så kan jag vända mig om och tänka: Hur sjutton kunde du vara så totalt egoistisk att du var beredd av lämna ditt barn och vännerna? En svårt deprimerad är lite som en hypnotiserad groda som ser ormens gap men är oförmögen att fly faran.

I ett engelskt program sågs en man rullas in på sjukan, medvetslös efter överdos paracetamol. Läkarna tog då reda på om mannen hade en KLINISK DEPRESSION eller inte. De fick reda på att den var reell och därför fattades beslut om levertransplantation. Om det varit en frisk människa som mött motgångar och impulsivt o snabbt ändat sitt liv hade de låtit honom dö.

Jag har dålig impulkontroll p g a neuropsykiatriska störningar o borderlina(som mannen i Rödeby) Han ansågs inte kunna stå till svars för att han totalt tappat kontrollen över sig själv vid lång och svår mobbing/provokation. En sjuk person kan i vissa lägen kan göra något något sjukt, typ suicid, utan att stämplas som mördare.

Hur många välplanerade, nogranst genomtänkta självmord genmförs? Att sitta och kalkylera, för och emot, vilja hämnas på omgivningen etc är nog få som gör.

En sjuk människa behöver vård och tillsyn, inga moralkakor.

Moggy skrev:

Debbido skrev:Jag sökte hjälp för akut mörkerdepression med självmordstankar för ett år sedan och ville bli inlagd. Avisades bryskt och tog en rejäl överdos. Berodde

I grund och botten så berodde dig ju på att du valde att stoppa i dig massa piller, eller vad du nu gjorde.

Vad man gör av sitt livär i slutändan upp till var och en.

Jag valde inte att ta en överdos lika litet som mannen i Rödeby valde att skjuta ihjäl en provokativ tonåring. "The autistic tantrum" - heard about it? Jag visade min livsvilja genom att söka inläggning. Avvisningen utlöste ett autistiskt raserianfall, som slutade med överdos. Läkaren är huvudansvarig för detta. Jag var faktiskt riktigt sjuk. Det är värdefullt för mig att veta hur ett självmordsnära läge känns, när jag försöker hjälpa andra. Ett exempel från idag (är nu INTE deprimerad):

Telefonen ringde och väckte mig 05.30. Jag hade bara sovit tre timmar p g a den svåra värken. Helt förbi. Kunde inte prata. Ringde hon mig av misstag eller p g a självmordstankar? Kunde inget annat göra än att sova vidare och ringa upp senare på dagen. Kände mig djupt oroad. Till sist svarade hon, berusad. Mycket riktigt, på randen till självmord. Vad gör man då? Levererar en moralpredikan. ”Självmord är den mest avancerade form av egoism som finns!” Flera på den här tråden tycks gå på bestraffningslinjen.

Bakgrund: Den här kvinnan blev ständigt misshandlad, fysiskt, som barn. Resultatet blev det vanliga; personlighetsstörning, dåliga relationer med obarmhärtiga män, somatiska sjukdomar, ryggkollaps, rullstol periodvis, sjukpensionering, fattigdom, svåra smärtor och nyligen svåra ögonoperationer med dåligt resultat. Yttre belastning: indragen färdtjänst p g a ny EU-lag. Man tar inte hänsyn till fobier och kan man gå mer än tio meter dras färdtjänsten in. Så hon har en begagnad bil, som hon på sin minimala pension inte har råd till. Slutet på en kärleksaffär i kombination med svåra smärtor och obetalda räkningar och isolering ledde fram till sammanbrott och suicidläge.

Jag drog ur henne orden, fick henne att gråta, skissade på olika lösningar och erbjöd den hjälp jag kan ge just nu, på distans. Jag berättade om allt positivt som jag såg hos henne som vän och att jag älskar henne. Ju mer kärlek jag gav, desto mer grät hon och gråt sänker stresshormonerna.
Jag bad henne givetvis stanna kvar på jorden, men kom inte med en enda pekpinne.

För mig är självmordsprevention att omsluta den sjuke med kärlek, så praktisk som möjligt. Själv kan jag inte gå för närvarande men vi kan alla finnas där för varandra och alltid finns det något vi kan göra för att rädda liv. Vi är ett kollektiv. Vi måste älska varandra för att inte gå under. Individualismen har gått för långt i Sverige. ”Fräls OSS ifrån ondo” Människorna är skapade till beroende av varandra. Om någon tar sitt liv, så har vi ett kollektivt ansvar/skuld.

Var utomlands när jag fick sms ifrån min väninna som precis lagts in på sluten vårdavdelning för hot om självmord om hon inte fick komma in. Och där var hon och jag där långt borta. Tungt att vara så långt borta. Men små sms till varandra tog tiden framåt. Efter några dagar fick hon ECT och där försvann hon med minnet i några veckor och jag hade kommit hem. Vi pratade om nästan exakt samma sak varje dag men frustrationen vände till lugn och minnet kom tillbaka. Idag två år senare är hon nästan läkt för den här gången med en större vetskap om skörheten och mycket bättre på att känna signalerna.

Håller med Debbido, Kvasir och Weasley som vanligt.
Och Tibbs i mycket. Men att inte skriva om faktiska självmord går inte heller. Då får läsarna (tittarna) inte veta något på det enda sätt de flesta av oss verkligen kan förstå (om alls): genom att få möta olika personer som personer i berättelserna om dem.

Kvasir skrev:Debbidos tanke om att sjävmord är ovanligare i varma länder lär inte heller hålla. Det finns stora variationer mellan länder som inte korrelerar med temperaturer såvitt jag vet.

När jag googlade på självmord kom det upp en världskarta där de självmordstätaste länderna var rödmarkerade. Försökte se ett mönster. Mönstret var att de kallare länderna hade fler självmord, med undantag av Spanien, som ju är varmt men dock har många självmord.

Då utvecklade jag en hypotes angående att ett soligt klimat får oss att gå ut och socialisera mer än i snöstorm. Detta var bara en teori. Det finns ju fler. Vad sägs om denna: I de fattigaste länderna, Afrika, delar av Sydamerika slåss människor hårt för "primary survival". Lever man på svältgränsen så är målet alltid att hitta mat, hitta jobb, ÖVERLEVA.

De fattigaste svenskarna har ju sina bidrag och sitter i sina cementklumpar och tittar på TV, ofta ensamma. Man behöver/kan inte kämpa för dagligt bröd. Att bekämpa ensamhet, tristess och sysslolöshet är förmodligen svårare än att fälla en antilop för att få middagsmat. Människan är inte skapad för att bekämpa just vår kulturs "fiender".

Jag kanske kommer att uppröra folk nu, men försök hänga med i vändningarna...

Vi har alla ett ansvar. Mot varandra, att inte göra varandra illa på flit, att försöka se sin del i en konflikt. Att på ett eller annat sätt göra rätt för sej, vare sej det är genom att vara en god medmänniska eller genom att betala skatt så man kan hjälpa dem som har svårt; helst bägge två.

Men man kan inte bestämma över någon annans liv. Egentligen. Det är inte min sak att bestämma hur DU ska leva. Jag kan bara hoppas att DU väljer att försöka vara en bra medmänniska efter dina egna förutsättningar. Men det är inte min sak att tvinga någon.

På samma sätt är det ultimata valet om man ska leva eller dö. Det är inte SJÄLVISKT att välja att dö/ta livet av sej/begå självmord. Det kanske är ett uttryck för djup förtvivlan, ända in i märgen, men på något sätt är det också modigt. På ett hemskt och väldigt svart sätt. Om någon jag kände skulle vilja begå självmord skulle jag såklart inte tycka om det, jag skulle bli väldigt ledsen och försöka övertala den att inte göra det; jag skulle försöka få personen att se en liten gnutta hopp som gör det värt att leva vidare.

Men det är inte min sak att fördöma någon som väljer att göra det ultimata valet. Det är fortfarande inte min sak att tvinga någon att leva vidare. Det enda liv vi egentligen har bestämmanderätt över är vårt eget. Att använda sej av den bestämmanderätten är inte själviskt. Det är däremot själviskt av andra att försöka tvinga någon att finnas kvar bara för att DE ANDRA skulle bli ledsna och/eller få dåligt samvete.

Självmord är en allvarlig och fruktansvärd sak. Ett mod. En fasa. En hopplöshet. Men fortfarande inget att fördöma. En svårt cancersjuk person vill inte bli ett vårdkolli. En djupt deprimerad person som inga mediciner biter på. Vem är jag att bestämma att de måste finnas bara för att JAG skulle må dåligt om de inte fanns?

Debbido skrev:
Jag valde inte att ta en överdos lika litet som mannen i Rödeby valde att skjuta ihjäl en provokativ tonåring. "The autistic tantrum" - heard about it? Jag visade min livsvilja genom att söka inläggning. Avvisningen utlöste ett autistiskt raserianfall, som slutade med överdos. Läkaren är huvudansvarig för detta. Jag var faktiskt riktigt sjuk. Det är värdefullt för

[/b]

Visst ska vården finnas där för de som behöver hjälp.

Men det finns ju ett problem med att alla som säger sig vara självmordsbenägna automatiskt blir inlagda och får akutvård, nämligen att det blir ett lätt sätt att få snabb vård att säga att man funderar på självmord. "Alla" som kände att dom behöver psykisk vård så komma med självmordsargumentet.

Det är helt klart för många idag som inte får den hjälp dom behöver, pga bristande resurser och kanske ineffektiv organisation. Det måste till mer resurser för att ha en god nivå på sjukvården som vi absolut ska ha här i Sverige.

Men det kommer aldrig att finnas så mycket resurser att man kommer att kunna hjälpa alla som behöver hjälp, och det kommer alltid att finnas folk som tar sitt liv. Att sjukvården avvisar vissa handlar om en svår gränsdragning mellan (ekonomiska) resurser och viljan att göra sin uppgift. Även om det är inte är nån enskilld person som sitter och gör det valet så finns det valet ändå invävt i systsmet. Ibland kommer systemet att göra fel och inte finnas där för nån som verkligen tar sitt liv men jag har svårt att se hur det skulle kuna vara annorlunda.





Jag har kankse en annan syn på världen och livet än vad du har, men jag tycker att man på ett eller annat sätt alltid är huvudansvarig för sitt eget liv. Att lägga hela eller det mesta av ansvaret på en läkare för att man går hem och får ett raseriutbrott och överdosar piller tycker inte jag håller.


Du verkar nästan hatisk på läkare och mediciner och vilja ha "krig" mot dessa.

weasley skrev: Det är inte SJÄLVISKT att välja att dö/ta livet av sej/begå självmord. Det kanske är ett uttryck för djup förtvivlan, ända in i märgen, men på något sätt är det också modigt. På ett hemskt och väldigt svart sätt. Om någon jag kände skulle vilja begå självmord skulle jag såklart inte tycka om det, jag skulle bli väldigt ledsen och försöka övertala den att inte göra det; jag skulle försöka få personen att se en liten gnutta hopp som gör det värt att leva vidare.

Men det är inte min sak att fördöma någon som väljer att göra det ultimata valet. Det är fortfarande inte min sak att tvinga någon att leva vidare. Det enda liv vi egentligen har bestämmanderätt över är vårt eget. Att använda sej av den bestämmanderätten är inte själviskt. Det är däremot själviskt av andra att försöka tvinga någon att finnas kvar bara för att DE ANDRA skulle bli ledsna och/eller få dåligt samvete.

Tack för de orden Weasly! De behövdes verkligen! Att stötta andra, men inte anklaga någon för ev. självmordsbeslut, särskilt inte om personen är obotligt och kroniskt sjuk. Vi kan erbjuda all livshjälp vi har att ge, men inte mer. Sjukvården borde erbjuda avsevärt bättre hjälp och kommunen...

Kollar ni på Andra Avenyn? Många intressanta etiska frågor berörs där. Andreas är totalförlamad efter dykolycka. Han kan ingenting göra mer än att låta sig vårdas och matas. Han ber flickvännen ge honom en dödsspruta. Dåligt förslag eftersom dödshjälp (eutanasi) är förbjudet i Sverige. Däremot kunde han åkt till Dignitas självmordsklinik i Schweiz och betalat för en dödsdrink där. Eutanasi betyder god död. Då hade ingen råkat illa ut för hans skull. Som väl var så dog han ändå, av stroke.

Jag har själv varit inne på detta ämne ibland. Efter en månad utan cellgift är jag nu svårt sjuk, efter två helt invalidiserad. Det skulla vara skönt att få åka till Schweiz och få avsluta denna existens som medför så otroligt mycket smärta och begränsningar. Men under det ljusa halvåret ser jag ljusare på saken. Jag vet att jag sitter inne med otroligt viktig kunskap om lidandets insida, som kan delas och hjälpa andra.

Moggy skrev:Det är helt klart för många idag som inte får den hjälp dom behöver, pga bristande resurser och kanske ineffektiv organisation. Det måste till mer resurser för att ha en god nivå på sjukvården som vi absolut ska ha här i Sverige.

Men det kommer aldrig att finnas så mycket resurser att man kommer att kunna hjälpa alla som behöver hjälp, och det kommer alltid att finnas folk som tar sitt liv. Att sjukvården avvisar vissa handlar om en svår gränsdragning mellan (ekonomiska) resurser och viljan att göra sin uppgift.


Att lägga hela eller det mesta av ansvaret på en läkare för att man går hem och får ett raseriutbrott och överdosar piller tycker inte jag håller.


Du verkar nästan hatisk på läkare och mediciner och vilja ha "krig" mot dessa.

Jag har blivit allergisk mot mediciner, fått kronisk nässelfeber av Remeron. Fontex etc gör mig manisk. Seroxat gör mig riktigt fet. Då brakar de trasiga lederna. Många somatiskt sjuka klarar inte biverkningarna från psykofarmaka. Det gäller många fler än mig.
Min förra psykiatriker var mycket bra och lyssnande. Hon blev utbränd. Den läkare jag nu har (men inte får träffa mer) är ett allmänt känt rötägg. Men det finns inga val. Skriande psykiatrikerbrist i V:a Götalandsregionen.

Mitt upptagningsområde på 280 000 innevånare kommer nästa år att ha tillgång till 14 slutenvårdsplatser. Nedskärningen helt i strid med Miltonprojektet, som rekommenderade ökat antal slutenvårdsplatser. Att Sverige inte har råd till basal sjukvård, det köper jag inte. För kommande år viker regionen 1,7 miljarder för inköp av avancerad medicinsk utrustning och satsar 25 miljoner på psykiatrin. Så - hur hög prioritet har psykiatrin? Man skiter i de psykiskt sjuka.

I mitt tredje inlägg på tråden: "Vad hände med Miltonprojektet?"finns ett brev från en ansvarig på Socialstyrelsen. Det visar hur lite makt SOS har över landstingen. De ger goda råd, som ingen behöver lyda.

Beträffande autistiska raseriutbrott slutar de för vissa av oss med självdestruktiva handlingar (särskilt om man har en klinisk depression och blir djupt kränkt) En borderline har blivit förkastad och bortstött i barndomen och klarar inte, efter separation, när hon brakat ihop och söker hjälp bli avvisad t o m från vården. Man måste få bli trodd och tagen på allvar när man har svåra självmordstankar, står det b l a i ovannämnda brev från socialstyrelsen.

Folk borde få hjälp när de har "ont i själen", alltså innan det går så långt som till självmord el självmordsförsök.

Fast det finns förstås inte tillräckligt med psykologer/terapeuter. Privat är dyrt. Är det nån som haft kontakt med S:t Lukasstifelsen:
http://www.sanktlukas.se/

En terapitimme kostar 800 kronor (!) men i ömmande fall kan avgiften subventioneras, vet inte hur mycket.

Weasley och Debbido, underbara inlägg.

Så skört är det.
Oss själva är allt vi har att hjälpa varandra med.
Och det räcker inte alltid.

Ändå gör vi inte ens det. Denna instängdhet i oss själva till att börja med, denna totala oförmåga att inse något så enkelt som att vem som helst annan är lika mycket människa som jag, ska tas på lika stort allvar, förstår jag inte så är det jag som inte förstår, punkt. Hos AS som NT.

Ja, jag tjatar.

Eller med dem som kanske verkligen har ohjälpligt litet hjärta. Det är fortfarande en fråga om förståelse och förståelsens respekt. Ner på djupare plan bara, de som vi alla.
Kärlek kan övas men inte krävas; respekt kan också krävas.

Man kan åtminstone använda sina begränsningar även omvänt, som redskap att förstå med istället för att bara låta dem begränsa. Och från den förståelse man har erövrat ta de andra begränsningar som då friläggs till redskap att förstå med, och så vidare.

Weasley, jag håller väl i och för sig med dig om att det givetvis i slutändan måste vara individens eget val att ta eller inte ta sitt liv. En person som är vid sina sinnes fulla bruk och inte deprimerad, till exempel, men har en plågsam obotlig sjukdom kan förmodligen göra ett mera rationellt beslut. Likaså såg jag en dokumentär från Australien om dödshjälp. Där var det en kvinna, kommer inte ihåg hur gammal hon var, men kanske 70, och som verkade fullt frisk, pigg och vid sina sinnes fulla bruk. Hon tyckte hon hade fått ut allt hon ville av livet och ville dö innna hon blev för gammal och sjuk. Det föreföll som hon hade gjort ett noga övervägt beslut, och då kanske man inte ska försöka hindra henne.

Men jag tror nog att de allra allra flesta som försöker eller vill ta livet av sig har depressioner eller annat som gör att de har en förvriden syn på tillvaron och saknar grunden att kunna ta ett rationellt beslut, som vi diskuterade tidigare. Dessutom vill de flesta som försöker ta sitt liv nog inte egentligen dö, vilket är ett ytterligare skäl att försöka övertala eller t.o.m. hindra dem. Den som verkligen vill dö hittar nog oftast ett sätt att ordna det så de inte blir stoppade.

Kvasir skrev:Men jag tror nog att de allra allra flesta som försöker eller vill ta livet av sig har depressioner eller annat som gör att de har en förvriden syn på tillvaron och saknar grunden att kunna ta ett rationellt beslut, som vi diskuterade tidigare. Dessutom vill de flesta som försöker ta sitt liv nog inte egentligen dö, vilket är ett ytterligare skäl att försöka övertala eller t.o.m. hindra dem.

Håller med. Det är därför jag skulle försöka övertala personen att finna några saker värda att leva för, att inge något hopp om en bättre framtid.

Men att skuldbelägga personen som vill ta livet av sej - nej, jag skulle inte kunna fördöma det. Att tala om för NN att NN inte får hoppa från taket bara för att då skulle -andra- må dåligt av det är faktiskt egentligen ett väldigt dåligt argument*.


*Naturligtvis finns det omständigheter där detta inte är helt sant, tex om NN har små barn.

Lite halvt om halvt off topic, men en väldigt bra bok om självmord (enligt min mening) är Veronika bestämmer sig för att dö av Paulo Coehlo. Kan iofs rekommendera de flesta av hans böcker, men denna är nog den som berört mig mest.

weasley skrev:
Håller med. Det är därför jag skulle försöka övertala personen att finna några saker värda att leva för, att inge något hopp om en bättre framtid.

Men att skuldbelägga personen som vill ta livet av sej - nej, jag skulle inte kunna fördöma det. Att tala om för NN att NN inte får hoppa från taket bara för att då skulle -andra- må dåligt av det är faktiskt egentligen ett väldigt dåligt argument*.


*Naturligtvis finns det omständigheter där detta inte är helt sant, tex om NN har små barn.

Nja, om jag trodde det skulle hjälpa skulle jag nog säga det. Dels kan en deprimerad person tänka ingen skulle sakna honom/henne el att familjen skulle få det bättre utan henne/honom, vilket inte är sant. Dels som förälder är det nog bland det värsta som skulle hända att ens barn tar livet av sig. Efterlevande får skuldkänslor "varför såg jag inget", "varför kunde h*n inte tala med mig", "vad kunde jag ha gjort för att förhindra det"?

Fast som enda argument duger det ju inte. Om man är så olycklig att man inte vill leva, ska man tvingas leva och lida för andras skull? Det får ju kompletteras med något annat, t ex att lidandet går över, mediciner kan hjälpa etc.

Nilale skrev:Lite halvt om halvt off topic, men en väldigt bra bok om självmord (enligt min mening) är Veronika bestämmer sig för att dö av Paulo Coehlo. Kan iofs rekommendera de flesta av hans böcker, men denna är nog den som berört mig mest.

Jag har just läst den boken. Visst står det en del intressanta saker i den.

Men anledningen till att Veronika, ung, vacker och frisk vill dö verkar så futtig. Hon har tråkigt och tänker att livet bara kommer att bli tråkigare ju äldre hon blir.

MsTibbs skrev:

Lnovgo skrev:Det finns ett knepigt dilemma som jag har tänkt på. Å ena sidan så är det ju i regel så att man borde lägga in suicidala personer för att hindra dem att begå självmord, men å andra sidan kan någon form av brist på frihet vara bidragande orsak till att en person vill ta livet av sig, och i så fall är det ju fel att förvärra situationen ytterligare genom att spärra in personen....

Tyvärr räcker det ju knappast med att vara psykiatriker för att kunna bedömma saken individuellt, för det händer ju lite då och då att psykiatriker misslyckas med betydligt enklare bedömningar än så.

Just i det fallet du beskriver är dte ju enkelt; eftersom personen tydligen var suicidal alldeles oavsett om han blir inlåst elelr ej. Är personen inlåst minskar iallafall risken rent fysiskt sett.

Nja, det är faktiskt inte så enkelt. Min exempelperson befinner sig i en situation inte kan ta sig någonstans. Hon är utfattig och fysiskt sjuk (ett flertal plågsamma men ej dödliga sjukdomar som i allmänhet inte betraktas som svåra), och har traumatiska minnen av orättfärdig myndighetsövning.

De flesta av hennes vänner bor på olika orter jättelångt bort och hennes man är tvungen att jobba på en annan ort jättelångt bort och kan bara komma hem varannan vecka. De har en ytterst osäker ekonomisk situation och vet inte vart han skall jobba nästa år. De planerar att flytta ihop igen på en viss mera central ort igen i alla fall, men har inte fått någon lägenhet än.

Tänk dig nu att allt går så åt helsicke det bara kan och att hon verkligen jätteallvarligt och jättedetaljerat planerar att ta livet av sig men dessförrinnan hamnar i något slags förnedrande vräkningssituation så att hon får ett jätteläskigt känsloutbrott ute på stan och hamnar på sjukhus.

Visst, psykiatrikerns minst dåliga alternativ är säkert att lägga in henne eftersom psykiatrikern inte har makt att se till att samhället fungerar någotsånär humant. Men om vi ser det mer utopiskt, borde hon då bli behandlad med att läggas in på mentalsjukhus/psykiatrisk klinik?

Och om vi istället säger att hon har flyttat ihop med sin man och har blivit såpass mycket bättre att hon orkar och vågar söka vård och då berättar om sina självmordstankar, är det då rätt att lägga in henne, trots att det är liten sannolikhet att hon försöker begå självmord i fritt tillstånd?

Zombie skrev:Weasley och Debbido, underbara inlägg.

Man kan åtminstone använda sina begränsningar även omvänt, som redskap att förstå med istället för att bara låta dem begränsa. Och från den förståelse man har erövrat ta de andra begränsningar som då friläggs till redskap att förstå med, och så vidare.

Tack Zombie! Ja det är sant: surt förvärvade erfarenheter av plåga av olika slag blir en grund för djup empati (trots AS!)

Min senate upptäckt, nu när jag är gravt invalidiserad ( tillfälligt) är denna: Jag har svårt för att be om hjäp och svårt att ta emot den, om det gäller kroppsvård/påklädning etc. MEN nu har jag inget val. Jag har pyttelite boendestöd så jag MÅSTE be mina vänner om hjälp, rent konkret. OCH, det har de gjort!

Samtidigt krisade en multisjuk väninna ihop och jag kunde hjälpa henne med ett och annat, ej fysiskt ansträngande. I all denna nöd känns det som om jag och mina vänner kastats in i varandras armar. Jag ger, tar emot, ger, tar emot.

Har tyckt att vi, segregerade, sjukpensionärer har så svårt att hjälpa varandra. MEN, vi har alla lite olika problembild och därför kan den ene det den andre inte kan.

En sorts suicidprevention är det att på ett öppet, klart, ödmjukt, inte bittert sätt BE OM HJÄLP. Den där envetna, envisa, stridande aspergaren jag brukar vara är nu så krossad att jag automatiskt ändrat stil. Min krossade väninna brukar p g a fobi inte komma till mitt hem, men nu har hon inget val, för jag kan inte gå och hon BEHÖVER mig. Vi har mötts på ett nytt sätt - i den stora nöden.

Katastrofer är nog en av de säkraste sätten att svetsa samman människor och skapa en gemenskapskänsla som motverkar depression.

om man skulle ta bort skammen med självmord kanske fler skulle våga be om hjälp innan det är försent?

Lnovgo skrev:Och om vi istället säger att hon har flyttat ihop med sin man och har blivit såpass mycket bättre att hon orkar och vågar söka vård och då berättar om sina självmordstankar, är det då rätt att lägga in henne, trots att det är liten sannolikhet att hon försöker begå självmord i fritt tillstånd?

Utgår man ifrån att risken är LITEN så behöver hon inte läggas in. Jag utgick ifrån att hon de facto var på väg att begå självmord och att fysisk begränsning var det enda som var säkert i det akuta tillfället.

Zombie skrev:Håller med Debbido, Kvasir och Weasley som vanligt.
Och Tibbs i mycket. Men att inte skriva om faktiska självmord går inte heller. Då får läsarna (tittarna) inte veta något på det enda sätt de flesta av oss verkligen kan förstå (om alls): genom att få möta olika personer som personer i berättelserna om dem.

Hmmm... vid närmre eftertanke jämkar jag mig: Det är viktigare HUR självmord framställs, än om de gör det. Tystnad är aldrig bra, dock måste man ta hänsyn till smittorisken, i synnerhet då det handlar om kända personer. Jag tror det var hon som skrivit "Zebraflickan" som fått många sådana frågor, exempelvis frågade en hur man "gör för att få borderline". Det visar på smittoeffekt om något... :S

Nilale skrev:Lite halvt om halvt off topic, men en väldigt bra bok om självmord (enligt min mening) är Veronika bestämmer sig för att dö av Paulo Coehlo. Kan iofs rekommendera de flesta av hans böcker, men denna är nog den som berört mig mest.

http://www.imdb.com/title/tt1068678/


Kommer som film nästa år, med Sarah Michelle Gellar i huvudrollen.