Har gått ett tag... ja man skulle kunna säga att det är en till lång historia som skulle kunna beskrivas och göras lång om hur arg jag är på si och så därför att det förhåller sig ditt och datt.

Skulle föredra att hålla det kort. Gick ut gymnasiet, skrev in mig på af, gick till en meningslös jobbcoach i 3 månader, sen till den så kallade "ungdomsgarantin" tills jag bröt ihop... en garanti som för övrigt inte är en garanti utan snarare eldsvåda i baken utan mening.

Sen praktik, och ett år senare en till praktik... och emellan det? nada.

Sen vuxendagis... och efter lång väntan sius konsulent. Och någonstans däremellan fick jag min diagnos.
Det skulle bli något, jag blev lovad utav henne att det skulle bli något, sen vart det tyst... så tyst, och först när jag mailar min handläggare 6 veckor senare får jag höra att min sius konsulent blivit långtidssjukskriven och att de inte märkt det och därför glömt mig.

Nu har jag fått en ny sius konsulent,han ringde dit jag egentligen skulle, det blev inget med det, och nu, nu ska jag snart på ett meningslöst möte med kommunanställda om jag vet inte, tydligen hade jag träffat dem för ett år sedan och nu, vad är det för skillnad nu, vi pratade en gång förra året och vad fan vill de nu ett år senare när de inte brytt sig ett skit sen dess?

Önskar jag fötts vad som kallas "normal" nu så man slapp skiten. För de som är menade att hjälpa en kan ändå ingenting. INGENTING, bara tomma lovord... bara uppehållning, bara skådespel...

Har fått höra att jag har för höga krav på mig själv. Hur kan någon klandra mig för det med tanke på det liv jag lever? allt jag önskar mig är någonstans att gå varje dag, men neej, åå nej det går ju inte för man ska ju ha hundra års erfarenhet och vice versa sen ska man veta, veeeta, och veta mer å mer... om allt och alla.

Har nyligen påbörjat kontakt med habilitieringen... kanske kan de hjälpa, kanske, men hur mycket tålamod har en människa? Tror inte jag har något tålamod kvar, vill bara skapa lite kaos nånstans just nu, ventilera ut känslorna lite... (inte för att det kommer hända men det är ett rätt bra sätt att beskriva hur jag känner)

Jahapp... så kan det vara.

Tyvärr är det svårt att få någon hjälp i dagens samhälle.
Det tips jag har att ge är att gå någon högskole- eller KY-utbildning inom något av dina specialintressen. Helst ska det va en utbildning med obligatorisk praktik så du får möjlighet att visa vad du kan och få referenser.
Hoppas saker och ting löser sej för dej.

Visst är din frustration berättigad! Det är svårt att få ett arbete idag för de flesta, tyvärr. Med enbart gymnasieutbildning är det många ggr ännu svårare. Jag förstår absolut att du känner dig frustrerad av att inte få den hjälp du behöver plus att inte ha någonting att göra. Hoppas du kan hitta en lösning som känns rätt för dig...

Jag kan bara instämma med föregående talare att det bästa rådet är att studera vidare. Då ökar du dina chanser att få ett arbete plus att du har daglig sysselsättning.

Visst är frustrationen berättigad! Jag har liknande erfarenheter av AF och sius. Man får försöka hitta något annat att ge mening åt sitt liv.

Braincandy skrev:Allt jag önskar mig är någonstans att gå varje dag, men neej, åå nej det går ju inte för man ska ju ha hundra års erfarenhet och vice versa sen ska man veta, veeeta, och veta mer å mer... om allt och alla.

Ja visst har vi, trots att vi föds in i ett så välfungerande land utan krig, svält och med god sjukvård, ändå i andra avseenden högre krav på oss än människor som fötts i många andra länder. Det är vår lott.

Som svensk behöver man för att kunna upprätthålla sin livsstil utbilda sig längre än människor ifrån andra länder. I vårt land arbetar man med efterkoloniala sysslor så som neurologi, affärsverksamhet, fredsmäkleri och liknande. Att försörja sig som fabriksarbetare blir svårt för en svensk att klara av eftersom att allting är så dyrt här; då hade det varit lättare ifall man fötts i Kina.

Så plugga vidare, så långt som möjligt och med så många dubbelexamen som möjligt. Försök, trots eventuella svårigheter, att skaffa dig ett vidsträckt kontaktnät bestående av framgångsrika människor med framtidstro. Vid sidan av detta bör du engagera dig i ideella rörelser så som idrottsklubbar, politiska föreningar eller hjälporganisationer. När du har allt detta - då blir du attraktiv att anställa även på dagens internationella arbetsmarknad.

Som sagt: det är vår lott här i livet och vad som dessvärre kan kännas mer oroande är hur människor i andra länder, med sämre välfärd, finner ett högre incitament till att vidta alla dessa åtgärder för dem själva. Det finns ju många gånger fler dubbelexaminerade indier än det finns människor i hela Sverige. Naturligtvis förlägger man därför inte fabriker, callcenters och andra arbetsplatser utan krav på vidareutbildning i Sverige när man kan få dubbelt så många högutbildade indier att göra jobbet extra bra till halva priset.

Demokratiseringen utav tidigare u-länder, avskaffandet utav forna tiders kolonialmakter samt internationaliseringen utav arbetsmarknaden med bl.a. Internet och containerskepp kommer oundvikligen att leda till ökad konkurrens på arbetsmarknaden. För våra barn kommer det hela att bli ännu jobbigare. Men ifall man vill behålla sin sits på toppen av världsarbetsmarknaden så kan man inte göra annat än att studera och socialisera. Det vore osnällt utav oss att återigen kuva och förslava andra delar av av världens befolkning för att vi i Sverige skulle kunna leva lika lättsamt som tidigare.

Jag hoppas att detta förklarar läget här i Sverige. Nu har du två valmöjligheter: antingen stanna och kämpa vidare eller flytta utomlands och leva något simplare.

Förhoppningsvis känns det lite bättre nu. Kommentera gärna och jag hoppas att du lyckas lösa allt =)

Tack för alla vänliga svar!

Vågade först inte kika i tråden igen på grund utav... inbillningar från min sida .

Huvudtipset... utbildning eh? ja, har hört det för många gånger, och det blir väl kanske aktuellt i framtiden för kan definitivt inte nu, för fast i nedvärderande tankar och depression.

Känns ofta som att jag vet men ändå inte vad jag vill, som om informationen är precis utom räckhåll, som en frukt högt upp i ett träd, som man inte kan få tag i enbart genom att sträcka sig efter det. Borde egentligen inte använda liknelser här men vet inte hur annars man ska beskriva det...

Ville skriva mer här men när jag försöker tänka på abstrakta grejer utan att förstå innebörden tar det ofta stopp i hjärnan .

Nåja, får väl ta en sak i taget...

Braincandy skrev:Känns ofta som att jag vet men ändå inte vad jag vill, som om informationen är precis utom räckhåll, som en frukt högt upp i ett träd, som man inte kan få tag i enbart genom att sträcka sig efter det. Borde egentligen inte använda liknelser här men vet inte hur annars man ska beskriva det..

Det du just beskrev känner jag också. Jag vet inte; ibland känner jag mig likgiltig men ändå ganska fylld utav känslor. Problemet är att jag inte alltid förstår mina känslor och att jag inte känner att jag har några egna åsikter. Ändå uttrycker jag ibland egna tankar. Fast egentligen vet jag inte vad jag är. Denna känsla tangerar egodöden i viss mån eftersom man inte vet riktigt vad man vill.

Du och jag är ju ganska jämngamla och verkar vara ganska lika förvirrade i detta avseende. Jag hoppas att det finns något sätt som man kan finna lite intresse igen. Jag skulle gärna hitta något som kan fungera som en kompassnål att visa i vilken riktning jag bör föra mitt liv.

Jag undrar om känns såhär för många med Asperger?

Det är nog en klen tröst (?) för er men man kan känna så fast man som jag är 48... Ok jag har mer livserfarenhet o mer erf av mig själv och hur jag funkar. Motivation i livet kan komma och gå. Och ibland känns saker och ting för långt borta för att få något egentligt grepp om.
Det som har hjälpt mig är att bryta ner saker i många mindre små mål och delmål. Sen ta ett steg i taget och utvärdera och ompröva allteftersom.

Tror att de flesta oavsett man har AS eller ej nån gång iaf känner av tvivel och förvirring i sitt liv. En del mer än andra.

Jag tror du kommer klara dig till sist, men inte direkt. Med envishet kommer det gå framåt i alla fall.

Angående depression så kan man få hjälp om man går till vårdcentralen. De som jobbar inom vården brukar dock inte alltid ta en på allvar, så om du kan så tycker jag du ska söka hjälp. Ett tips är att ha med sig en riktigt dramatisk, ihärdig, jobbig NT vän när du söker hjälp hos olika instutitoner.