OsloAspie skrev:Vanligt att känna så även om man inte är depprimerad. Tänker på möjligheten varje dag. Detta är helt enkelt inte min planet

Det är inte min planet heller. Om "människorna" flyttade till Mars skulle det kännas bättre.

Jag har haft min beskärda del av självmordstankar. Men döden kommer till en, den behöver man inte uppsöka i dess mörka håla.

I vuxen ålder har jag, som genom ett lyckosamt mirakel, lärt mig att ibland njuta av nuet. Helt plötsligt ur ingenstans kommer en insikt om att smärtan är en illusion. Då kan jag lysa upp och se klart att jag är "lycklig" innerst inne under alla miserabla känslor av uppgivenhet och annat. Jag stannar upp och suger åt mig lyckan och lugnet tills nästa ångestattack eller smärtattack drar ner mig i helvetets böljande taggtrådsfält.

Det är skönt med en paus från helvetet...




my most common state of mind

in the pits of hell i dwell, screaming and roaring
but one day I will be free from this madness or "life" as they call it

Tack för denna tråden, många tänkvärda tankar. Tack särskilt till Kattmamma och Tallbarr!

Trollmor skrev:Tack för denna tråden, många tänkvärda tankar. Tack särskilt till Kattmamma och Tallbarr!

Skönt att du tycker så, jag kan vara så kantig av mig att jag avhåller mig från att kommentera. Jag vill ju inte förvärra situationen för någon.

MetalThrashingMad skrev:Hej

Tänkte höra ifall någon har/har haft självmordstankar som har aspergers?
Och är detta vanligt när man har denna diagnos?
För min del så beror det nog på att jag inte har något som helst socialt liv samt ingen flickvän. Vet inte ens vem jag är längre.

Ja, jag har haft självmordstankar sen tonåren o de har återkommit i perioder i mitt liv (har AS). Tror att alla nån gång tänker tanken o många, många fler tänker den tanken om man är deprimerad... Att vara utan socialt liv är nåt jag känner igen och det är jättejobbigt och kan vara nog så knäckande. Alla, oavsett diagnos eller inte, har behov av närhet, gemenskap o kärlek.

Har man det väldigt svårt o eländigt i sitt liv tror jag självmordstankar paradoxalt nog kan bli något av en överlevnadsstrategi också så länge det stannar vid tankar. Ja, så tror jag det varit för mig iaf... Det kanske är enda sättet att bringa nån slags ordning i sitt kaos genom att ta kontrollen o tänka tanken att jag kan iaf välja att avsluta mitt liv... Vet inte om nån annan känner igen sig i det.

Man får försöka hitta det lilla i tillvaron som man kan förändra för att få ett mer drägligt liv, för det finns alltid nåt... Men man måste ha tålamod och mod... Flera små "myrsteg" kan till slut bli ett stort kliv framåt. Det är så jag försöker tänka själv. Du är inte ensam med dessa tankar.

Jag har tre misslyckade försök bakom mig, dock var det innan jag fick diagnosen asperger på den tiden sa de bara att jag var deprimerad.

Nu för tiden kommer självmordstankarna då och då, får dock inga impulser att döda mig själv längre - har liksom lärt mig leva med det. Men fantiserar om hur jag skulle gjort det ifall jag fortfarande hade haft modet att göra det.
Men de tankarna som gör värst skada är när jag får känslan av att jag håller på att bli galen, det är svårt att förklara just den känslan för det är så många olika saker på en gång. Men är det någon annan som har känslan att de tappar förståndet?

Lyysa skrev:Jag har tre misslyckade försök bakom mig, dock var det innan jag fick diagnosen asperger på den tiden sa de bara att jag var deprimerad.

Nu för tiden kommer självmordstankarna då och då, får dock inga impulser att döda mig själv längre - har liksom lärt mig leva med det. Men fantiserar om hur jag skulle gjort det ifall jag fortfarande hade haft modet att göra det.
Men de tankarna som gör värst skada är när jag får känslan av att jag håller på att bli galen, det är svårt att förklara just den känslan för det är så många olika saker på en gång. Men är det någon annan som har känslan att de tappar förståndet?

Jag känner igen mig i det från när jag var ung, då hade jag den känslan ofta. Det kan ju vara så att när man har många starka känslor på en gång kan det kännas som man tappar kontakten med sig själv och inte vet vad som är vad längre, vill minnas att det var så jag upplevde det som ung.

Med åren har jag lärt mig att hantera mig själv bättre, mycket genom att normalisera mina känslor och reaktioner. Nu var det nog länge sen jag upplevde det som om jag höll på att förlora förståndet.

Tallbarr skrev:Skönt att du tycker så, jag kan vara så kantig av mig att jag avhåller mig från att kommentera. Jag vill ju inte förvärra situationen för någon.

Din kommentar i den här tråden var långt ifrån kantig!

För mig är det en trygghet att jag har en reservutgång IFALL det skulle bli ännu jävligare.

En period hade jag bara "nejsägare" omkring mig - "Du är ju duktig på att göra dig till ovän med folk" och "Dig blir det aldrig något av" - och mera i den stilen. Och så fick jag kontakt med EN som sa "Inte visste jag att du skulle göra det här så här bra. Var snäll och gör det åt mig igen!" Denna enda människa som visade att hän trodde på min förmåga räddade mitt förstånd. Jag insåg, att alla de andra helt enkelt hade FEL! Men jag hade bevis för att denna enda inte sa så för att muntra upp mig, utan faktiskt tyckte så.

Jag hade "långt framskridna" planer på att avsluta mitt liv när jag var 24 år, men jag hann aldrig sätta de i verket, genom att jag då fick en oväntad religiös upplevelse som var så stark att jag på ett sätt lever(!) på den än idag, nästan 30 år senare.

@Trollmor

Jag brukar tänka att människor som beter sig illa eller är avsiktligt elaka mår dåligt och elakheten har endast med dem att göra. Det är deras olycka som manifesterar sig på det sättet.

Det kanske inte gör deras beteende mindre smärtsamt men det kan hjälpa till med den egna hanteringen av det.

Jag blir glad av att höra att det fanns åtminstone en person som förstod att uppskatta dig och att det räckte för dig!

Tallbarr skrev:@Trollmor

Jag blir glad av att höra att det fanns åtminstone en person som förstod att uppskatta dig och att det räckte för dig!

Ja, men det var en mycket speciell människa. Hade inte hän dykt upp, så vete **** hur det hade gått med mig. (Det var ett stort jobb, och viktigt för henom. Och jag såg att mina bidrag faktiskt blev använda, i häns verkliga arbete. Om hän hade försökt fejka, så hade det inte fungerat alls på mig.)

Flera av mina goda vänner har förlorat ett barn genom självmord. De lever resten av livet med ett själsligt sår, som har väldigt svårt att läka. Jag vill inte lägga sten på börda, men tänk även på era nära och kära! Någon kommer att sakna även just dig.

Pentti Varg skrev:

Lyysa skrev:Jag har tre misslyckade försök bakom mig, dock var det innan jag fick diagnosen asperger på den tiden sa de bara att jag var deprimerad.

Nu för tiden kommer självmordstankarna då och då, får dock inga impulser att döda mig själv längre - har liksom lärt mig leva med det. Men fantiserar om hur jag skulle gjort det ifall jag fortfarande hade haft modet att göra det.
Men de tankarna som gör värst skada är när jag får känslan av att jag håller på att bli galen, det är svårt att förklara just den känslan för det är så många olika saker på en gång. Men är det någon annan som har känslan att de tappar förståndet?

Jag känner igen mig i det från när jag var ung, då hade jag den känslan ofta. Det kan ju vara så att när man har många starka känslor på en gång kan det kännas som man tappar kontakten med sig själv och inte vet vad som är vad längre, vill minnas att det var så jag upplevde det som ung.

Med åren har jag lärt mig att hantera mig själv bättre, mycket genom att normalisera mina känslor och reaktioner. Nu var det nog länge sen jag upplevde det som om jag höll på att förlora förståndet.

Det är nog som du säger och det känns bra att veta att jag inte vart helt ensam om att känna på detta viset.
Och det känns tryggt att höra att det blivit bättre med tiden för dig, förhoppningsvis blir det ju så för mig med!

@ Lyysa
Det kommer säkert att bli bättre för dig! Att lära känna sig själv och att utvecklas som människa är en ständigt pågående process som jag ser det. Det är både spännande och smärtsamt...
Det är bra att försöka ha empati för sig själv och vara sin egen bästa vän även om det låter som en klyscha...

Ja tankarna finns allt där ibland dock mer sällan än när jag var yngre.
Har alltid haft en förmåga att isolera mig själv och även om det är medveten isolering så vill man ju hellre kunna umgås och ha roligt som alla andra har, så den ro man får av ensamheten svärtas av vetskapen av att man ändå bär på insikten att man sätter sig i situationen för att man inte passar in, kan uttrycka sig eller vågar ta sociala risker eftersom man inte kan beräkna resultaten.
Då kommer lätt tankarna smygande.

Har själv aldrig gjort några medvetna försök men för några år sedan upptäckte jag migsjälv med att ha fullt rattutslag och vara påväg rakt in i en bergvägg med bilen. Insåg dock vad jag höll på med och lyckades avstyra det så att jag bara hamnade i diket och kände mig dum.
Det lustiga där var att jag inte ens mådde så dåligt då utan det var ett spontant infall som jag inte ens reagerade på innan jag såg att jag var påväg att köra av vägen och närmade mig bergväggen.

Jag har funderat över det och brukar väl tänka på det någon gång i veckan ungefär. Dock tror jag inte att jag skulle genomföra det. Vid några tillfällen har jag intoxikerat mig med diverse sömntabletter och lugnande medel men vid dessa tillfällen vet jag ärligt talat inte vad som föranlett situationerna. Kanske var det för att jag desperat ville sova. Kanske var det för att jag ville dö. Eftersom man inte kommer ihåg särskilt mycket vid sådana intoxer så kan jag inte ge mig själv eller någon annan något definitivt svar på den frågan. Det skrämmer mig lite.

@Gripandekylig

Är det skrämmande för att du inte vill dö eller för att du är rädd att du ska kunna ta ett sådant beslut utan att vara riktigt medveten om det?

Tallbarr skrev:@Gripandekylig

Är det skrämmande för att du inte vill dö eller för att du är rädd att du ska kunna ta ett sådant beslut utan att vara riktigt medveten om det?

Det är skrämmande för att jag inte klart kan avgöra ifall jag vid dessa två tidigare punkter i mitt liv medvetet har beslutat att avsluta livet eller ifall det bara var olyckshändelser. Ifall jag hade vetat hur jag tänkt så hade det känts bättre eftersom att jag då hade kunnat hjälpa mig själv effektivare för att motverka liknande framtida händelser.

Så det skrämmande efter de händelserna har inte varit att jag är rädd för att avliva mig själv genom att ta ett omedvetet beslut om det, utan snarare att jag är lite rädd för att jag faktiskt har fattat medvetna beslut om det, men glömt bort dessa beslut i de minnesluckor man får.

Gripandekylig skrev:Det är skrämmande för att jag inte klart kan avgöra ifall jag vid dessa två tidigare punkter i mitt liv medvetet har beslutat att avsluta livet eller ifall det bara var olyckshändelser. Ifall jag hade vetat hur jag tänkt så hade det känts bättre eftersom att jag då hade kunnat hjälpa mig själv effektivare för att motverka liknande framtida händelser.

Så det skrämmande efter de händelserna har inte varit att jag är rädd för att avliva mig själv genom att ta ett omedvetet beslut om det, utan snarare att jag är lite rädd för att jag faktiskt har fattat medvetna beslut om det, men glömt bort dessa beslut i de minnesluckor man får.

Intressant! Jag är i.a.f. glad att du lever oavsett hur det kommer sig. Hade du inte funnits hade jag inte fått ta del av de fina och tänkvärda svar du gav mig i tråden om jaget.

Jag hoppas att du fortsatt gör ett medvetet val att leva vidare.

Har det begränsat till just tankar, för när jag väl tänker tanken kommer också konsekvens tankar upp i huvudet,som att man kanske ångrar sig när det är försent eller att man lämnar sina anhöriga i depression...

Det har hänt, ja. Varit hyfsat nära självmord ett antal gånger genom åren också.

Jag har diagnoserna Autism och ADHD och jag har haft självmordstankar och gjort ett antal försök tagit ett antal överdoser, skurit mig såpass att mina underarmar är täckta av ärr samt försökt dränka mig i en sjö.

Är dock bättre på att söka hjälp i stället för att skada mig själv numera.

Måste leva så ingen blir ledsen. Man blir en jesus som tar på sig smärtan så de ska slippa. Man kan tycka att det är orättvist men så kan det vara i livet.

Har det rätt bra numera just med depression, så brukar inte tänka på sånt så mycket numera. Har andra problem istället. För något ska det ju alltid vara.

Sedan tycker jag att jag har blivit för gammal att ta livet av mig. Det kanske låter knäppt men så fort som tiden går numera är jag snart död och begraven.... (40+)

Men håller med om att dödstankar kan vara tröstande när det är riktigt jobbigt, för man vet att man har den makten och att man har ett sätt att få slut på eländet. Då orkar man kanske kämpa lite till.

Konstigt nog är jag ändå rädd för att dö, men inte att ta livet av mig. För dör gör man ju iallafall så det påverkar ju ingenting, bara tidpunkten. Alltså kan man tydligen både ha dödsångest och dödstankar... Skumt.

Ska tillägga att jag inte har problem med ensamhet, utan jag har haft depression utan någon specifik sak i livet. Och den var väldigt långvarig så jag trodde den aldrig skulle ta slut och dessutom så trodde inte min läkare på mig så jag fick försöka tjata mig till behandling medan jag var som sjukast vilket tog tid.

Jag har nog faktiskt haft mer frekventa självmordstankar sedan jag fick min autism-diagnos än innan. Så för mig hjälpte inte själva diagnostiseringen.

Jupp, ganska ofta.