Jag har en del problem med min son och har börjat fundera på om han kanske har asperger (jag utreds just nu för asperger och har en bror med asperger och ADHD). Min mor har sagt sedan han var ett halvår att han måste ha ADHD eller asperger, vilket har gjort mig arg för jag tycker att det är onödigt att leta efter tecken. Det börjar dock bli en del problem med honom som inte känns helt normala. För att nämna några exempel:

Vi samsover och ammar än, men han tycker inte om att man rör vid honom, han blir arg då.

Han klarar inte att växla mellan olika aktiviter, ska han exempelvis tvätta händerna blir han hysterisk, men sen blir han hysterisk när man ska sluta tvätta händerna vilket oftast reslutar i att han får stå där ett bra tag och tvätta händerna om och om igen...

Han reagerar kraftigt på små förändringar, ex. igår vägrade han gå in när vi kom hem. Han var väldigt upprörd och pekade på snön längre bort och skrev "FIXA! FIXA!". Till slut förstod jag att havrekärven hamnat på sniskan... när jag rättat till den gick det bra att gå in. Han kan reagera likadant om något ligger på fel plats, eller om jag tar av mig mössan.

Han kan "fastna" och upprepa ord/meningar till förbannelse. I helgen var vi ute i skogen varpå han gick runt i sin egen värld och upprepade "höna död" om och om igen i typ en kvart...

Han blir otroligt upprörd om det är en prick/fläck någonstans eller om något är smutsigt. Han kan ha en fläck på en leksak som han ska tvätta om och om igen... Han kan även torka, städa eller dammsuga frenetiskt. Både jag och hans pappa slarvar med städningen så det är inget han lärt sig från oss.

Han leker helst med äldre barn, yngre barn vill han mest styra över. Det brukar alltid bli att han gör illa någon.

Ibland när jag kommer till dagis och hämtar honom så leker de andra barnen någon lek medan min son sitter själv bredvid och staplar bilar på rad...

På dagissamlingen när alla barnen sitter i ring och sjunger, sitter han utanför/bakom och tittar på, men applåderar gärna åt de andra barnen.

Det har gått jättebra att skola in honom på dagis, han har varit översocial sen han föddes å behandlat alla som "mamma", han har inga gränser och har aldrig varit blyg. Nu därmemot har han börjat bli jätteledsen och hysterisk varje gång jag lämnar honom... det är jättejobbigt för både mig och honom. På morgonen innan vi går hemifrån ställer han sig i ett hörn och pillar på väggen eller gömmer sig bakom dörrar och gör konstiga saker med ögonen, och han vill inte riktigt gå till dagis... Ska jag ta upp det här med asperger med förskolelärarna? Kan det bero på asperger att han inte vill gå till dagis helt plöstsligt? Att det blir för mycket intryck/socialisering för honom? Han går 3-4 dagar i veckan nu.

Några tips eller råd? Jag vill ju göra det bästa för honom. Det känns tidigt med en diagnos, men om problemen beror på asperger så måste man ju ta hänsyn till det, eller hur? Behöver han vara hemma mer? Någon med barn som känner igen sig i beteendet?

Usch, jag känner alltid ett visst obehag när jag svarar på sådana här inlägg. Vi kan ju omöjligt veta säkert huruvida din son har en aspergerproblematik eller inte och det är svårt att veta just hur allvarligt människor tar de råd man kommer med. Med det sagt kastar jag mig ut i de osäkra markerna men poängterar åter igen att jag omöjligt kan veta, att jag inte har någon som helst utbildning i frågan annan än erfarenhet och eget intresse samt att du främst bör följa din egen magkänsla.

I mina ögon ser det ut som om det kan finnas en problematik där, dock kan barn gå igenom perioder där de uppvisar beteenden om sedan försvinner spårlöst och har mer med utveckling än med diagnoser att göra. Min första spontana tanke är väl huruvida så pass unga människor kan dras med OCD. Det låter som om vissa av hans beteenden är mer tvång än behov.

Jag är osäker på om de på BUP är villiga att göra en utredning eller sätta en diagnos på ett så pass litet barn men om du känner att det är något där så kan det vara bra att ha en tidig kontakt med dem, om inte annat för att hinna plöja igenom lite folk till ni hittar någon ni trivs med (kan förvisso vara första personen ni träffar också) och för att det hjälper dem få en mer fullständig bild.

Självklart vill man göra det bästa för sitt barn och frågorna du ställer smärtar mig för jag har själv brottats med liknande frågor åtskilliga gånger under mina barns 16 respektive 14 år långa liv. Den hårda sanningen är att vi inte kan veta vad som vore det perfekta, vi kan bara göra vårt bästa. Om du känner att det bästa för ditt barn är att få en utredning så är det den vägen du ska gå.
Personligen tycker jag du bara med detta inlägg visar att du är en bra förälder. Du blundar inte får de problem du ser utan är villig att tackla dem på alla sätt tänkbara. Det säger mig också att du säkerligen kommer att fatta det bästa beslut du kan utifrån vad du känner och vet om ditt barn.

Min äldsta dotter fick sin diagnos vid 10 års ålder (jag begärde en utredning på henne när jag fick min diagnos för det blev då uppenbart att det inte bara handlade om ett vanligt "hon är väldigt lik sin mamma") och det enda konkreta jag kan säga är att om jag hade haft minsta susning tidigare hade jag sökt hjälp mycket tidigare - då hade hon förhoppningsvis fått det stöd och den anpassning hon behövde och inte behövt bränna ut sig vid så unga år.

@Frauja

Det thalia skrev tycker jag var klokt. Jag kan endast ge lite jämförelse med mitt eget barn och hur jag ser på saker.

Jag undrar hur han har det med beröring i allmänhet. Min pojk blir två år i sommar och han gillar exempelvis inte att ha täcke på sig men kramar och pussar går bra. Jag bör också säga att varken jag eller min sambo tycker att han uppvisar tecken på AS.

Han kan också vara väldigt bestämd över vem av oss som ska göra vissa uppgifter och bli fruktansvärt frustrerad om något inte sker så som han vill. Det är inte ALLTID så men det dyker upp och jag upplever inte att det behöver vara ett tecken på något.

Han kan också hitta pyttesmå saker att pilla med, flytta och hålla på. Beroende på hur trött han är så kan han bli väldigt frustrerad om man ändrar eller råkar lägga sig i hans planer.

Nu när jag själv har diagnos så märker jag att jag kan fundera över vissa beteenden som jag troligtvis inte skulle funderat på alls om jag inte fått diagnos.

Vad gäller hämtning och lämning så har en av förskolelärarna sagt till mig att även om det gått bra att hämta/lämna så kan det förändras när barnet blir äldre. Det låter som om det stämmer in på ditt barn. Om du frågar på hans dagis så borde de ha erfarenhet av sådant.

Min son är också väldigt social och har inga problem att hoppa från famn till famn eller spendera nätter borta med mormor eller farmor och farfar.

Upprepning av ord och meningar verkar inte vara så ovanligt bland barn. Min grabb kan upprepa "påpilen" (skåpbilen) om och om igen väldigt länge. Det verkar vara det absolut bästa han vet men det är inte det enda han är intresserad av.

Det som skiljer sig mest mellan min son och det du beskriver är att han inte medvetet isolerar sig i lek eller i andra sammanhang.

Avslutningsvis måste jag ju säga att det inte är orimligt att även mitt barn skulle kunna ha AS eftersom hans pappa har det men jag tycker det mesta kan falla inom ramen för "normalt" barn-beteende.

Känner några "normala" barn som krisar ganska ofta oxo. De går igenom perioder då ngt går bra, och vips har de utvecklats så nu går samma sak inte bra längre för barnet ser väl på det annorlunda. Det kan bli mycket med vad barnet ska och inte ska, många "normala" barn bryter ihop vid förändringar just för att de är i en utvecklingsfas då sånt är läskigt. Finns många vägbulor man ska över i barndomen.

Jag säger inte att ditt barn har aspergers, eller motsatsen. Men alla barn har någon form av svårighet när de växer upp och de måste lära sig handskas med det, vare sig de har ett funktionshinder eller inte.

Blir det mycket rena tvång i motsats till att man vill ha det på sitt eget sätt kanske man ska kolla om barnet haft streptokocker som kan ge tvångsproblem i unga år. Vanligtvis utvecklas sådana problem inte förrän i skolåldern och ännu oftare i puberteten.

Tack för kloka svar. Är det någon som har erfarenhet av att berätta för förskolepersonal om sin egen asperger alternativt misstänkt asperger hos sitt barn? Hur har de reagerat? Har konsekvenserna varit negativa/positiva?

Frauja skrev:Tack för kloka svar. Är det någon som har erfarenhet av att berätta för förskolepersonal om sin egen asperger alternativt misstänkt asperger hos sitt barn? Hur har de reagerat? Har konsekvenserna varit negativa/positiva?

Min tanke är att du bör börja med att fråga personalen om deras upplevelser och observationer. Förskolepersonal har sett det mesta och är därför ofta uppmärksam på "avvikande" beteende hos barn. Så istället för att börja blanda in egna diagnoser, barnets eventuella problematik/diagnos så ta det istället från deras håll - du behöver bara säga att du undrar lite över ditt barns tillvaro på dagis (eventuellt ditt barns utveckling/samvaro med andra barn). Dagispersonal är vana vid föräldrar som ställer alla möjliga sorters frågor (har själv arbetat på förskola under en period) och kommer inte genast att misstänka något eller att tycka du är underlig samtidigt som att de kommer att vara tydliga med vad de själva observerat. Dvs om det finns en oro kommer de att sätta ord på den, om de anser att han följer en "normal" kurva kommer de att lugna dig.

Notera att jag förutsätter bra, kompetent personal här dock.

Frauja skrev:Tack för kloka svar. Är det någon som har erfarenhet av att berätta för förskolepersonal om sin egen asperger alternativt misstänkt asperger hos sitt barn? Hur har de reagerat? Har konsekvenserna varit negativa/positiva?

Jag har erfarenhet av att berätta om min egen diagnos. Jag berättade kort för den lärare som hade hand om inskolningen av min son och det visade sig att hon hade erfarenhet av någon med AS. Det blev jättebra och hon vet att det där med schema och tydlighet är viktigt för mig. Jag får lappar och skriftlig information istället för muntlig och telefonsamtal utan att jag ens behövde specificera det.

Mycket hänger dock på just denna lärare.

Mitt förslag är att du väntar med misstankar och utredning tills ditt barn kommit över den fullständigt normala 2-års krisen. De här lite större kriserna som kommer vid ca. 2år, 6år, 10år, samt tonåren, kan barnen vissa fullständigt irrationellt beteende. Egentligen är de nog lika vilsna som vi blir när vi ser dem.

Om ditt barn visar samma tecken du uppmärksammar nu när krisen borde vara över, kan det vara god ide att få hjälp så ditt barn kan få rätt stöd senare.

Man brukar inte utreda så små för AS. Min son som är 4 ska snart påbörja sin utredning, men även det är ovanligt tidigt.

Egentligen spelar det ingen roll om din son har diagnos eller ej. Man kan ju bemöta honom på ett "AS-vänligt" sätt oavsett. Alla barn mår bra av det, även om det "bara" rör sig om en trotsig 2-åring. Man får oftast ingen särskild hjälp ändå efter en diagnostisering. Det mesta får man ta reda på själv.

Men några tips kan vara att vara övertydlig vid kommunikation med sonen (prata kortfattat, använd ev. bilder), förbered alla förändringar och byten av aktiviteter och gör allt så förutsägbart som möjligt för honom. Då minskar ofta stressen och han kanske inte fastnar i det han gör eller säger lika mycket. Försök också att analysera vad som har hänt innan han beter sig på det sättet. Analysera omgivningen; det kan vara ljud, ljus eller något annat sensoriskt som ökar stressen hos honom.

Om han orkar vara så mycket på dagis är svårt att säga. Blir det värre efter att han varit där? Kanske blir han väldigt trött av att vara där? Men det skulle ju kunna bli bättre om personalen blir bättre på att anpassa sig, så det skadar inte att prata om sonen med dem. Kanske kan du vara med på förskolan själv en dag och se hur sonen är där?


Diagnosen behövs egentligen bara så här tidigt om t.ex. personalen på förskolan behöver en extra resurs till din son. Eller om ni vill söka vårdbidrag. Egentligen ska det inte krävas diagnos för något av detta, men i praktiken gör det ofta det.

Att han vill göra annat än att sjunga mm, så får han väl göra det. Men angående specifika problemen så är det kanske bättre att ta just de specifika problemen och få en mer aspievänligt bemötande än att berätta om diagnosen. Människor kan vara så oberänkliga i sina reaktioner.

Kanske är bra att tala om att inte alla människor är "snälla" även små barn..

Förberedd honom på aktivitetsbyte och vad nästa aktivitet går ut på.

(många bra råd i tråden)