Hej. Jag hoppas någon här inne kan hjälpa mig att nå lite förståelse. Det är så att en nära anhörig till mig har lidit av psykisk ohälsa i flera år nu. Efter en utredning kom psykologen fram till att h*n troligen har diagnosen asperger. Diagnosen har dock inte blivit godkänd eftersom vi anhöriga tyckte att h*n var i för dåligt skick (psykiskt) för att utredningen skulle kännas väl genomförd. Jag har hela tiden varit av uppfattningen att det snarare rör sig om schizofreni. Tänkte ni kunde ge mig lite input ifall h*n stämmer in på diagnosen asperger?

Personen ifråga har alltid varit extremt tystlåten. Det har funnits vänner under uppväxtåren men kanske kan personens beteende ändå har kunnat räknas som lite "udda", detta främst genom sin tystlåtenhet och lite "loja" framtoning. Under tonåren drog h*n sig mer och mer undan och drabbades till slut av något som kan klassas som ett psykosliknande tillstånd. Efter medicinering med neuropleptika (som hjälpte till med talet) drabbades personen av kramper och andra kraftiga biverkningar och medicineringen avbröts tillslut.

De symptom som märks mest idag är:
Extremt svårt att hålla i ordning hemmet (bor själv)
Brister i den personliga hygienen
Har ett ansiktsuttryck som alltid förefaller vara helt uttryckslöst
Går runt och skrattar helt omotiverat
Pratar minimalt, endast vid tilltal, svarar dock inte alltid.

Jag bryr mig väldigt mycket om personen och anser att rätt diagnos är en förutsättning för att kunna uppnå god vård. Därför vänder jag mig till er och frågar om ni känner igen er i beskrivningen?

Det var en beskrivning av mig och jag har Asperger syndrom.

kullan skrev:Det var en beskrivning av mig och jag har Asperger syndrom.

Tack för ditt svar. Skrattar du också omotiverat? Om du har lust får du gärna förklara varför, typ om det är som ett tics eller liknande?

kofoten skrev:

kullan skrev:Det var en beskrivning av mig och jag har Asperger syndrom.

Tack för ditt svar. Skrattar du också omotiverat? Om du har lust får du gärna förklara varför, typ om det är som ett tics eller liknande?

Det kan tyckas omotiverat men jag har en livlig fantasi och ibland skrattar jag åt det som fantasin bildar. Jag får kämpa med att inte få ett skrattanfall i det offentliga ibland.

kullan skrev:

kofoten skrev:

kullan skrev:Det var en beskrivning av mig och jag har Asperger syndrom.

Tack för ditt svar. Skrattar du också omotiverat? Om du har lust får du gärna förklara varför, typ om det är som ett tics eller liknande?

Det kan tyckas omotiverat men jag har en livlig fantasi och ibland skrattar jag åt det som fantasin bildar. Jag får kämpa med att inte få ett skrattanfall i det offentliga ibland.

Aha. Men detta händer hela tiden. Ofta går h*n iväg som om det vore lite skämmigt. Det är gapskratt som bubblar fram. Så har det inte varit hela livet utan främst sedan neuroleptikan sattes ut helt för c:a ett år sedan.
Tycker att det är så svårt. Läser jag om asperger tycker jag att mycket stämmer in. Läser jag om schizofreni är det också väldigt mycket som stämmer.

Det är inte omöjligt att ha asperger och sedan utveckla schizofreni också.
Tyvärr det vore ju trevligt om man liksom var schizofreni proof om man hade en diagnos redan men så är det inte.

kofoten skrev:Går runt och skrattar helt omotiverat

Har du frågat din vän om han vill bli "frisk" från detta tillstånd?

Har ett ansiktsuttryck som alltid förefaller vara helt uttryckslöst

Förutom när hen skrattar?

Parvlon skrev:

kofoten skrev:Går runt och skrattar helt omotiverat

Har du frågat din vän om han vill bli "frisk" från detta tillstånd?

Nej. För att vara ärlig så är skratten det minsta problemet. Nämnde det mest för att det är så pass utmärkande. Annars är h*n mest tyst och frånvarande. Främst av allt vill vi i omgivningen att h*n ska komma ur sin bubbla.

Tyst och frånvarande kan vara en beskrivning på en med Asperger. Det är lättare att vara tyst än att prata och vara socialt närvarande. En del vet inte hur man " pratar" med folk. Då blir dom tysta istället.

Flawed skrev:Det är inte omöjligt att ha asperger och sedan utveckla schizofreni också.
Tyvärr det vore ju trevligt om man liksom var schizofreni proof om man hade en diagnos redan men så är det inte.

Har tänkt på detta och det är mycket möjligt att det är en dubbel problematik.

kullan skrev:Tyst och frånvarande kan vara en beskrivning på en med Asperger. Det är lättare att vara tyst än att prata och vara socialt närvarande. En del vet inte hur man " pratar" med folk. Då blir dom tysta istället.

Det stämmer nog ganska bra. Denne person har aldrig sagt ett enda ord till psykologen (som gjorde utredningen eller till psykiatern som skrev ut mediciner.
Det enda positiva vi i omgivningen kunde märka att neuroleptikan gjorde var just att förbättra talet.

Låter som din närstående skulle ha nytta av en boendestödjare. Har han någon kontakt med psykvården nu?

Tidigare trådar om AS och schizofreni:

autistiska-drag-och-tvangssyndrom-t16053.html

kan-as-ha-med-schizofreni-att-gora-t16169.html

Edit: Om han inte pratar med någon blir det svårt att hjälpa honom. Det går inte att kommunicera på annat sätt, att han t ex skriver lappar till er? Kanske finns det någon annan medicin som fungerar bättre?

Alien skrev:Låter som din närstående skulle ha nytta av en boendestödjare. Har han någon kontakt med psykvården nu?

Tidigare trådar om AS och schizofreni:

autistiska-drag-och-tvangssyndrom-t16053.html

kan-as-ha-med-schizofreni-att-gora-t16169.html

Nej. H*n togs in frivilligt ett tag men skrev ut sig själv. Har även slutat träffa kontaktpersonen från socialpsykiatrin. Vill inte ha någon hjälp men klarar sig inte bra utan. Vi i omgivningen försöker hjälpa till. Främst föräldrarna då.
Tack för länkarna.

Alien skrev:Edit: Om han inte pratar med någon blir det svårt att hjälpa honom. Det går inte att kommunicera på annat sätt, att han t ex skriver lappar till er? Kanske finns det någon annan medicin som fungerar bättre?

Nej, detta gör det hela extremt hopplöst. När det var som sämst sa h*n uttryckligen att h*n ville ha hjälp. H*n har även beskrivit det som att det är något som är helt fel. Nu verkar det mer som alla ger upp, vilket känns förjäkligt. Det har ju inte alltid varit så här.



Moderator atoms - reparerade en fallerad citering.

Jag tycker det känns som om hen är inne i en djup depression, skratten till trots, en depression som blir värre eftersom en fungerande hjälp uteblir.

kullan skrev:

kofoten skrev:

kullan skrev:Det var en beskrivning av mig och jag har Asperger syndrom.

Tack för ditt svar. Skrattar du också omotiverat? Om du har lust får du gärna förklara varför, typ om det är som ett tics eller liknande?

Det kan tyckas omotiverat men jag har en livlig fantasi och ibland skrattar jag åt det som fantasin bildar. Jag får kämpa med att inte få ett skrattanfall i det offentliga ibland.

samma här men kanske inte ofta gapskratt (jag är ingen gapskrattare annars) men jag skrattar ofta åt saker "i min lilla värld" som jag kallar det eller så kan jag gå runt och småle åt det utan att jag är medveten om det.

när jag var liten log jag också alltid (visste antagligen inte när man skulle och inte skulle, jag kunde berätta hemska saker och le samtidigt, kanske därför jag ofta inte tas på allvar)

Känner inte igen mig, låter som en depression eller annan psykisk sjukdom.

Känner igen mig i ett par av punkterna, framstår bl.a. som tillbakadragen. Har sjukskrivits för depression ett par gånger innan jag fick utredning och AS-diagnos.

Har h*n genomgått någon märkbar förändring sen då läget var som värst? Eller är det likadant, utåt sett? Finns det något sammanhang utanför hemmet där h*n känner sig mer bekväm, något intresseområde som h*n kan dela med andra?

higgspartikel skrev:Känner igen mig i ett par av punkterna, framstår bl.a. som tillbakadragen. Har sjukskrivits för depression ett par gånger innan jag fick utredning och AS-diagnos.

Har h*n genomgått någon märkbar förändring sen då läget var som värst? Eller är det likadant, utåt sett? Finns det något sammanhang utanför hemmet där h*n känner sig mer bekväm, något intresseområde som h*n kan dela med andra?

Det har blivit en förändring. När personen var i absolut sämst skick fastnade denne i så kallade stupor (blev helt orörlig i en konstig position), Skrattade hysteriskt helt utan synbar anledning, hade aggressiva utbrott (hade en helt svart blick vid dessa tillfällen), Skrek av ångest, gick extremt mycket, vankade oroligt fram och tillbaka, kunde plötsligt få för sig att försöka hoppa ut genom fönstret istället för att ta dörren, kunde plötsligt hoppa framför en och skratta högt. Ett mycket udda beteende alltså. Nu är bara skratten kvar, inte lika hysteriska dock utan mer som spontana gapskratt.Generellt är personen ifråga uttryckslös, ser dock sorgsen ut ibland.
Det som skulle kunna tala för asperger är att h*n under barndom/ungdom ändå hade ett vagt udda beteende trots socialt umgänge osv. Inga tydliga asperger drag dock förutom tystlåtenhet och att h*n var inåtvänd.

Även om personen ifråga har AS räcker det inte som förklaring för detta beteende.

Ska inte diagnosticera men det finns olika former av schizofreni. Alla har inte vanföreställningar och hallucinationer som främsta symptom utan det finns former där tillbakadragenhet och udda känsloyttringar är starka drag.

Ugglan skrev:Även om personen ifråga har AS räcker det inte som förklaring för detta beteende.

Exakt det tanken hade jag när de inom psykiatrin kom fram till asperger. Att den diagnosen inte "täckte" alla de besvär personen hade. Under den utredningen var h*n som sämst och höll på med allt det jag tidigare beskrev. Detta har försvunnit nu. Kanske h*n inte har asperger utan i grunden autistiska drag? Som sedan har utvecklats till antingen schizofreni eller en långvarig psykos som nu försvunnit (om inte skratten beror på röster i huvudet).Så himla svårt att veta. Tackar alla som har kommit med lite tankar, guld värt! Nu när jag skrivit ner det tycker jag att bilden klarnar något i alla fall.

kiddie skrev:Ska inte diagnosticera men det finns olika former av schizofreni. Alla har inte vanföreställningar och hallucinationer som främsta symptom utan det finns former där tillbakadragenhet och udda känsloyttringar är starka drag.

Det finns det absolut. En av de psykiater som varit i kontakt med personen sa dock att de hade varit inne på just schizofreni men att det inte stämde in helt. De har dock inte fått se personens mest udda beteende utan främst de negativa symptomen som kan tolkas som just autistiska. Ifall skratten beror på att h*n hör röster talar det för en sak, är det mer som ett tics eller rik inre värld kan asperger vara en överensstämmande diagnos. Jag vågar nästan lova att personen har genomgått en långvarig psykos, men att denna klingat av.

Finns oxo en störning som heter schizotyp. Det känns lite som den är en blandning av lite autism och de negativa symptomen i schizofreni plus paranoia. Det är inget man får utan man har det hela livet. Men någon med schizotyp personlighet kan ha rena psykoser inblandat oxo och perioder av stark ångest eller depression, särskilt vid stress.

Symptom är liknande de negativa symptomen vid schizofreni men går aldrig riktigt över. Man isolerar sig, ofta för att man är rädd för andra. Man har idéer som inte är allmänt vedertagna. Enligt sitt inre liv uppför man sig nog logiskt, men andra kan inte se logiken och tycker man visar fel känslor och pratar fel. Själv ser man kanske inte sig själv som avvikare och gör man det kanske man har en förklaring till det, att man är utvald osv.

Spontant kan jag känna att en sådan människa inte bara ska lämnas själv utan måste ha en kontakt det går att lita på.