Jag har spenderat en hel del tid på sistone med att försöka förklara för min sambo hur jag fungerar, tänker och varför jag tycker bl.a. sociala sammanhang är så obehagliga. Jag är intresserad av att veta om någon annan känner igen sig eller har något som kan hjälpa mig vidare i mina tankar. Detta behöver inte ha med AS att göra.

Jag uppfattar mitt jag som en konstruktion för att kommunicera med omvärlden. Något som helt enkelt krävs i vissa lägen för att förhålla mig till omvärlden. Jag har upptäckt att mitt "jag" försvinner när jag är ensam eller arbetar med något jag tycker om.

Det jag kallar "jag" har åsikter, värderingar, planer och tidsuppfattning och det jag upplever som obehagligt är att jag för att kommunicera med andra måste frammana "jaget".
Ett exempel på vad jag menar med avsaknad av "jag" är när jag arbetar med de bin som bor i mina kupor. Allt arbete med bina handlar om deras välmående och överlevnad. Jag är fullt fokuserad på att förstå och tolka binas beteende och allt annat försvinner.

Ett annat exempel är när jag inte gör något särskilt och oftast direkt efter att jag är klar med något jag varit fullt fokuserad på. Fullt fokus kan istället hamna på upplevelsen av det som finns omkring mig, oavsett vad det är. Det kan ibland vara fruktansvärt obehagligt som att det inte riktigt går att hitta det där "jaget" igen och ingenting av det jag upplever kan jag förhålla mig till. Allting är mystiskt, nytt och någonstans i grunden obegripligt. Min upplevelse är att jag på något sätt och för en stund kan se verkligheten så som den är och det obehagliga i det är att det är så långt ifrån den verklighet som ”jaget” lever i.

Är jag ensam så kan jag kalla på ”jaget” då och då för att lyckas planera och bestämma vad jag ska äta exempelvis men det är en minimal nivå som inte är särskilt jobbig att upprätthålla. I kontakt med andra, oavsett form så krävs så fantastiskt många ställningstaganden som oftast inte är intressanta eller begripliga.

Finns det inga andra så finns inte behovet av ett jag heller och kanske fungerar alla på detta sätt bara det att jag är sen att förstå det.

Tallbarr skrev:krävs så fantastiskt många ställningstaganden som oftast inte är intressanta eller begripliga.

Detta är kanske kärnan i det hela? det är andras behov av ställningstaganden från dig..

Kan du ge exempel på dessa ställningstaganden?

plåtmonster skrev:

Tallbarr skrev:krävs så fantastiskt många ställningstaganden som oftast inte är intressanta eller begripliga.

Detta är kanske kärnan i det hela? det är andras behov av ställningstaganden från dig..

Kan du ge exempel på dessa ställningstaganden?

Ja, jag tror att det är där konstruktionen sker.

Ex. Vad jag tycker om någons kläder. Vilken bil/TV/pryl jag tycker är bäst eller vill ha. Om jag tycker om när det regnar/är soligt/annat väder. Vilken är min favoritfärg. Vilken musikstil jag föredrar.

Tallbarr skrev:Jag uppfattar mitt jag som en konstruktion för att kommunicera med omvärlden. Något som helt enkelt krävs i vissa lägen för att förhålla mig till omvärlden. Jag har upptäckt att mitt ”jag” försvinner när jag är ensam eller arbetar med något jag tycker om.

http://en.wikipedia.org/wiki/Persona_(psychology)
http://en.wikipedia.org/wiki/True_self_and_false_self

Parvlon skrev: http://en.wikipedia.org/wiki/Persona_(psychology)
http://en.wikipedia.org/wiki/True_self_and_false_self

Mkt intressant. Stort tack Parvlon!

@Parvlon

Jag kan inte känna igen det jag upplever i de beskrivningarna, de gör en uppdelning men själva beskrivningen är ganska fattig.

Det bästa var beskrivningen av ett gömt kännande "jag" och en sköld. Jag upplever däremot inte mitt "jag" som en sköld och den skyddar mig inte särskilt väl.


Länkarna ledde mig till detta:
http://en.wikipedia.org/wiki/Psychology_of_self

På http://www.psychologytoday.com finns massor. Sök "persona" i sökfältet.


Exempel:

To be sure, a persona is a good thing to have. For example, meetings at work, holidays with the in-laws, or a first date are usually not the best time to spill your guts. Just because you're selective about what you reveal to the world does not mean you're insincere; phoniness is only when we lie about what's really going on inside.

http://www.psychologytoday.com/blog/you ... d-the-mask

Parvlon skrev:

To be sure, a persona is a good thing to have. For example, meetings at work, holidays with the in-laws, or a first date are usually not the best time to spill your guts. Just because you're selective about what you reveal to the world does not mean you're insincere; phoniness is only when we lie about what's really going on inside.

Tack igen! Hinner inte läsa just nu men återkommer med reflektioner om jag har några.

Ang. ovanstående så är jag ofta alldeles för öppen med vad jag tycker och tänker. Jag tycker att ärlighet och öppenhet är det bästa sättet jag känner till att få faktiska svar och jag kan inte hantera insinuationer och dylikt för jag förstår dem oftast inte.

Jag ska fundera på om det jag kallar mitt "jag", det som kommunicerar, innehåller både det som kallas sant och falskt "jag".

Om man ser till att man kan byta miljö så gör ärlighet som går snett inte så mycket

plåtmonster skrev:Om man ser till att man kan byta miljö så gör ärlighet som går snett inte så mycket

Typ byta jobb om man råkar vara för ärlig?

OT: Nu tar jag chansen! plåtmonster är min favoritpseudonym här!

Typ, var bara ärlig utanför jobbet

Eller bli specialist (konsult). De kan förvisso sparka dig, men de låter oftast bli av samma anledning som folk inte sparkar sin kirurg på smalbenet innan operation

Bemanningsföretag som kallar sin personal för "konsulter" är bara vikarieförmedling med fina ord.

plåtmonster skrev:Typ, var bara ärlig utanför jobbet

Redan misslyckats med det men de verkar faktiskt acceptera mig som jag är i stort. Jag tror att jag var öppen med diagnosen var värre faktiskt men jag är tillräckligt naiv för att hoppas på det bästa!

EDIT: ..och tillräckligt förutseende för att planera för det värsta. Gick med i facket och kollar efter nya jobb med alla (<10) jag känner.

Tallbarr skrev:Jag har spenderat en hel del tid på sistone med att försöka förklara för min sambo hur jag fungerar, tänker och varför jag tycker bl.a. sociala sammanhang är så obehagliga. Jag är intresserad av att veta om någon annan känner igen sig eller har något som kan hjälpa mig vidare i mina tankar. Detta behöver inte ha med AS att göra.

Jag uppfattar mitt jag som en konstruktion för att kommunicera med omvärlden. Något som helt enkelt krävs i vissa lägen för att förhålla mig till omvärlden. Jag har upptäckt att mitt ”jag” försvinner när jag är ensam eller arbetar med något jag tycker om.

Det jag kallar ”jag” har åsikter, värderingar, planer och tidsuppfattning och det jag upplever som obehagligt är att jag för att kommunicera med andra måste frammana ”jaget”.
Ett exempel på vad jag menar med avsaknad av ”jag” är när jag arbetar med de bin som bor i mina kupor. Allt arbete med bina handlar om deras välmående och överlevnad. Jag är fullt fokuserad på att förstå och tolka binas beteende och allt annat försvinner.

Ett annat exempel är när jag inte gör något särskilt och oftast direkt efter att jag är klar med något jag varit fullt fokuserad på. Fullt fokus kan istället hamna på upplevelsen av det som finns omkring mig, oavsett vad det är. Det kan ibland vara fruktansvärt obehagligt som att det inte riktigt går att hitta det där ”jaget” igen och ingenting av det jag upplever kan jag förhålla mig till. Allting är mystiskt, nytt och någonstans i grunden obegripligt. Min upplevelse är att jag på något sätt och för en stund kan se verkligheten så som den är och det obehagliga i det är att det är så långt ifrån den verklighet som ”jaget” lever i.

Är jag ensam så kan jag kalla på ”jaget” då och då för att lyckas planera och bestämma vad jag ska äta exempelvis men det är en minimal nivå som inte är särskilt jobbig att upprätthålla. I kontakt med andra, oavsett form så krävs så fantastiskt många ställningstaganden som oftast inte är intressanta eller begripliga.

Finns det inga andra så finns inte behovet av ett jag heller och kanske fungerar alla på detta sätt bara det att jag är sen att förstå det.

Jag känner igen mycket av det du skriver. Jag har svårt att uppfatta mig själv som en person och att veta vad jag tycker och vill och hur jag ska agera. Enligt min utredande psykolog beror detta på att jag har så dålig förmåga att skapa ett begripligt sammanhang av mig själv och världen (jag antar att de saker som andra människor kopplar ihop till en sammanhängande bild av sig själva helt enkelt inte hänger ihop för mig) och min dåliga förmåga att uppfatta och förstå mina känslor. Jag tycker att det verkar som en rimlig analys. Om man inte vet hur man känner så vet man inte vad man vill.

För mig känns dock inte avsaknaden av ett sammanhängande jag som något positivt. Jag tycker mest att det skrämmande att uppleva världen utan att kunna filtrera den genom ett "jag". För mig känns världen som ett enda stort larmande kaos då.

Jag tror att frånvaron av "jag" (oavsett om man upplever den positivt eller negativt) är ett tydligt tecken på autismspektrumproblematik. Man är inte en sammanhängande person utan upplever sig själv (och därmed också verkligheten) som fragmentarisk och osammanhängande.

Att applicera psykoanalytiska teorier på personer med autismspektrumproblematik brukar såvitt jag vet inte fungera särskilt bra. Själv känner jag en stark skepsis inför den förklaringsmodellen.

Gafsan skrev:Jag känner igen mycket av det du skriver. Jag har svårt att uppfatta mig själv som en person och att veta vad jag tycker och vill och hur jag ska agera. Enligt min utredande psykolog beror detta på att jag har så dålig förmåga att skapa ett begripligt sammanhang av mig själv och världen (jag antar att de saker som andra människor kopplar ihop till en sammanhängande bild av sig själva helt enkelt inte hänger ihop för mig) och min dåliga förmåga att uppfatta och förstå mina känslor. Jag tycker att det verkar som en rimlig analys. Om man inte vet hur man känner så vet man inte vad man vill.

Hur menar du med "vill"? Är det när du uppfattar av omgivningen att du bör ha en vilja kring något, att du inte känner att du vill något alls eller något annat?

Gafsan skrev:För mig känns dock inte avsaknaden av ett sammanhängande jag som något positivt. Jag tycker mest att det skrämmande att uppleva världen utan att kunna filtrera den genom ett "jag". För mig känns världen som ett enda stort larmande kaos då.

Ja, det är den delen jag uppfattar som obehaglig men jag upplever det inte som ett larmande kaos. Kanske mest för att jag endast upplevt det i ensamhet och då oftast i naturen. Ibland växlar den upplevelsen med vad jag kanske kan kalla ett "svagt jag". Det går att skapa frågeställningar om världen och om själva "jaget", då kan det bli extremt obehagligt.

Det jag upplever som behagligt är när jag förlorar mitt jag i samband med en uppgift eller när det är en kortare stund utan "jaget".

Gafsan skrev:Jag tror att frånvaron av "jag" (oavsett om man upplever den positivt eller negativt) är ett tydligt tecken på autismspektrumproblematik. Man är inte en sammanhängande person utan upplever sig själv (och därmed också verkligheten) som fragmentarisk och osammanhängande.

Jag funderade på om det kan vara det där Theory of Mind som helt enkelt bara är en konstruktion.

Gafsan skrev:Att applicera psykoanalytiska teorier på personer med autismspektrumproblematik brukar såvitt jag vet inte fungera särskilt bra. Själv känner jag en stark skepsis inför den förklaringsmodellen.

Jag känner samma skepsis inför psykoanalys men jag vill inte döma ut det på förhand och det kanske kan ge hjälp till struktur.

Vagt minne att jag såg ngt på TV som handlade om att folk inte upplevde sig som individer eller reflekterade över sitt eget jag i forntiden. Vet inte vad de baserade det på.

Kika på 14-åriga tjejer

Tallbarr skrev:

Gafsan skrev:Att applicera psykoanalytiska teorier på personer med autismspektrumproblematik brukar såvitt jag vet inte fungera särskilt bra. Själv känner jag en stark skepsis inför den förklaringsmodellen.

Jag känner samma skepsis inför psykoanalys men jag vill inte döma ut det på förhand och det kanske kan ge hjälp till struktur.

Jag fick avbryta lite hastigt igår och ville nämna att det i de psykoanalytiska texterna stod att det "sanna jaget" var grunden för känslor. Det tycker jag kan stämma. Jag litar inte på de känslorna då jag tycker att de leder mig till ett mer slutet sätt att vara.

Jag känner igen mig mycket i det som gafsan skrev. Tidigare hade jag ingen känsla av att ha ett jag. Jag var jämt rädd och osäker bland andra, för jag förstod inte vad som var min roll gentemot andra. Jag trodde att man skulle vara på nåt visst sätt, tycka vissa saker, att det fanns bestämda regler för hur man skulle vara. Olika regler i olika grupper visserligen, men ändå fast bestämda. Jag lyckades bara aldrig klura ut vad som gällde i nån av de miljöer jag vistades i, förundrades över hur andra kunde veta hur de skulle vara, vad de skulle tycka osv...

De senaste 2-3 åren har jag börjat hitta mitt jag. Jag har insett att jag får välja själv hur jag vill vara, och det börjar komma mer inifrån. Jag känner mig tryggare ihop med andra. Inte helt trygg givetvis, men tryggare än förut.

Tallbarr skrev:Jag uppfattar mitt jag som en konstruktion för att kommunicera med omvärlden. Något som helt enkelt krävs i vissa lägen för att förhålla mig till omvärlden. Jag har upptäckt att mitt "jag" försvinner när jag är ensam eller arbetar med något jag tycker om.

Jag känner igen mig i det du beskriver. När man möter andra människor tvingas jag alltid att applicera en eller annan regisserad fasad för att framstå som andra. Denna fasad blir i ensamheten oviktig.

Tallbarr skrev:Det kan ibland vara fruktansvärt obehagligt som att det inte riktigt går att hitta det där "jaget" igen och ingenting av det jag upplever kan jag förhålla mig till. Allting är mystiskt, nytt och någonstans i grunden obegripligt. Min upplevelse är att jag på något sätt och för en stund kan se verkligheten så som den är och det obehagliga i det är att det är så långt ifrån den verklighet som ”jaget” lever i.

Det du och jag upplever är både någonting mäktigt och någonting förvirrande. Att sakna ett ego är någonting som de flesta människor, oavsett neuropsykiatrisk predisposition, kan uppnå vid exempelvis intag av lysergsyredietylamid. För mig brukar den känslan, eller insikten kanske är ett bättre ordval, komma lite då och då. Det är ju nämligen rent sakligt så att vi människor, likt isbjörnarna, ormbunkarna och stenarna består av materia. Skillnaden mellan oss och stenarna är att vi reproducerar oss. Skillnaden mellan oss och ormbunkarna är hur vi reproducerar oss. Skillnaden mellan oss och isbjörnarna är att vi begriper att vi reproducerar oss (och lever däremellan). Visdomen i denna beskrivning ligger i hur obetydliga vi egentligen är, och hur pytteliten del vårt ego är i förhållande till annat på vår planet - eller än mindre i förhållande till allt i universum.

Att därför kunna släppa konceptet "jag" är att tänka utanför boxen. Vi som klarar av detta, utan att behöva intoxikera oss med psykoaktiva substanser, har därmed en viktig roll att spela för hela mänskligheten. Utan att släppa egocentriciteten så hade sannolikt inte viktiga upptäckter så som exempelvis evolutionsläran tillkommit.

Detta är vår makt. Nu till den förvirrande komponenten.

Gafsan skrev:Jag tycker mest att det skrämmande att uppleva världen utan att kunna filtrera den genom ett "jag". För mig känns världen som ett enda stort larmande kaos då. Man är inte en sammanhängande person utan upplever sig själv (och därmed också verkligheten) som fragmentarisk och osammanhängande.

Just som Gafsan beskriver så drabbas vi tänkande människor utav identitetskriser, ångest och förvirrande grubblerier när vi inser att inte bär samma jag-uppfattning som andra individer. Detta är, för att använda mig utav ännu en komplicerad liknelse, baksidan av myntet. För även om en distans till jaget kan öppna upp möjligheter för visdom och nytänkande så blir det ofta jobbigt och beklämmande att sakna en genuin karaktär.

Detta var allt egot. Nu till skådespeleriets begränsningsområde.

Trots att man kan uppleva att man ibland bara låtsas fungera som andra människor kan man ändock besitta åsikter som man använt så ofta och funderat ut så grundligt att de helt enkelt blivit standardiserade för samtliga karaktärer man spelar. Det kan exempelvis handla om att man lagt ned fyra timmar på att fundera över ifall det vore okej att köra över en gångtrafikant som inte använde övergångsstället. Då kanske man kom fram till, efter att noggrant ha analyserat frågeställningen, att det inte vore okej att köra över personen. Då blir detta en vetskap som man, vid anmodan, kommer att dela med sig utav till alla sina medmänniskor - oavsett vem det är som frågar. Ett sådant ställningstagande blir således inte bara analogt med en åsikt utan det blir en faktisk åsikt.

- Så du behöver inte känna dig ensam om att "sakna" ett jag, det är vi många som gör.
- Du behöver heller inte känna dig rädd för att du saknar det, det kan vara en superkraft.
- Fundera och se ifall du inte kan dra dig till minnes några tankar som är genuina åsikter.

Slutligen så kanske vi inte är homo sapiens 2.0, utan det kanske bara är så att folk i gemen antingen inte har funderat över detta, eller bara inte är så ärliga att de talar om saken.

@Gripandekylig

Stort tack för att du tog dig tid att dela med dig av dina tankar, det var mycket intressant läsning.

Jag har svårt att se att jag skulle spela en stor roll för mänskligheten av en mängd olika anledningar, den främsta är nog att jag i de sociala aspekterna inte ens känner mig som en del av mänskligheten. Din sista mening ger ett rimligare perspektiv.

Det där med genuina åsikter har jag tampats med att formulera sedan jag skrev inlägget för i det här jag-lösa tillståndet så kan jag stöta på värderingar men det är lite olika. Det sker oftast när jag utför någon typ av uppgift. Där kan jag stöta på värderingar som jag uppfattar som självklara men också bli förvånad över ställningstaganden som jag vet att jag gjort men som jag upplever som meningslösa. Det finns också det mer eller mindre vilsamma läget som kan vara mycket njutbart och där finns också något som jag kan kalla självklara värderingar men där blir det svårare att ens känna igen en värdering. Det sista läget är det obehagliga läget där "jaget" är svårt att ens hitta. Jag tror det skulle vara omöjligt att ens kommunicera då även om jag skulle vara fullt medveten om någon annans existens. Det är svårt att sitta i mitt jag och skriva om det för det är en mycket annorlunda upplevelse. Jag tycker inte orden passar eller rättare sagt så upplever jag att det inte går att klä i ord. Ord kräver en gemensam upplevelse eller referensram.

Det finns ytterligare en aspekt som jag har svårt att analysera och det är hur jag ska se på jaget. Det konstruerade jag som finns idag är skilt från många tidigare jag. Efter denna punkt blir det väldigt luddigt. De existerar i sekvens men är väsensskilda.

Det du skriver om hur pyttesmå vi är i förhållande till allt annat brukar jag använda som argument för att solipsism är meningslöst. Vårt undermedvetna skulle tvunget vara så enormt att vårt medvetna bara kan anses vara ett bihang.

Din slutsats om evolutionsläran förstår jag inte men din text som helhet upplever jag som optimistisk och positiv.

Ja du har ju en konstruerad profil en konstruerad bild och säkert ett konstruerat hem med el som du är frustrerad över. Va'd mer av dig är konstruerat? Jag trodde vi hade kommit förbi medeltiden. :-/

@Colours

Jag anser varken att min profil, bild eller hem är en del av mig. Vad har detta med medeltiden att göra?

I sammanhanget har medeltiden med det att göra.
(är linte aspie)

Colours skrev:I sammanhanget har medeltiden med det att göra.
(är linte aspie)

Det framgår inte alls vad du menar. Om du vill förmedla något så vore det hjälpsamt om du kunde formulera dig tydligt.